Egil Skallagrimsson
Uppdaterad den 14 maj, 2008
Tillbaka

n av Islands mest frejdade skalder men samtidigt kanske mest fruktade krigare var Egil Skallagrimsson,
sonson till den ryktbare Kväll-Ulf och son till Skallagrim. Egil föddes ca år 900 och skall ha varit en reslig och bredaxlad karl med ett stort rött skägg, men helt i avsaknad hår. Fädernas lust att skalda och även derars lust för olika dåd gick i arv till Egil, yppande sig redan i hans barnaår.

Tidigt gick han till sjöss och vann sig ett stort namn som viking. Jämte sin broder Torolf tjänade han för en tid hos konung Athelstan i England. År 937 stod slaget vid Brunanburh i England mellan anglosaxarna och en här av skottar, britter och nordiska vikingar. Egil stred med sin bror Torolf på anglosaxernas sida, och utförde flera modiga bragder med

sitt svärd Huggormen.
Men så stupade Torolf och Egil tappade lusten att slåss. Istället for han hem till Island och gifte sig med den vackra Asgerd. Då Asgerd dog begav han sig till Norge där han framställde krav på ett arv efter hustrun, men när Erik Blodyx (931-34), som då var Norges kung, samt dennes gemål Gunhild hindrade honom att komma åt arvet fäste han deras namn på nidstänger och slog ihjäl deras son Ragnvald då denne utmanade honom på envig.

Därefter bodde han för en tid på fädernegården Borg på Island, men fick aldrig någon ro i land och gav sig för den skull ånyo ut till sjöss. Han led skeppsbrott vid kusten av Northumberland och föll där i händerna på Erik Blodyx! Denne som fördrivits från Norge hade nämligen fått ett litet rike i denna del av England. Egil dömdes till döden, men räddade sitt liv genom att natten före avrättningsdagen dikta en sång till Eriks ära, Höfuðlausn ("lösen för huvudet"), ett mästerstycke i rent formellt avseende.

Därpå vistades Egil än på Island, än i Norge. Mod och klokhet, girighet och grymhet voro de bjärta färgerna i hans karaktärsvävnad. Sång bar han alltid på sina läppar.

 

Tillbaka

Holmgång

Målning av Johannes Flintoe, 1800-tal
Egil Skallagrimsson möter den svenskfödde bärsärken Ljot den bleke för envig på
en avgränsad holmgångsplats på ön Vors där Egil försvarar en jungfru
och slåss i hennes bror Fridgeirs ställe


Om sin drunknade son "qvad han en härlig dråpa", Sonartorrek ("sonförlusten") under titeln "Ägil Skallagrimssons kvad vid sonen Bödvars död". Han gav också ett rörande uttryck för sin smärta över sin ungdomsvän Arinbjörns död i sången Arinbjarnardrápa.

Nu hade Egil börjat bli till åren, men tog ändå på sig uppdraget att fara till Värmland och kräva in en skuld åt en släkting. Han reste dock inte ensam, för det var hårda män han hade emot sig. Vid ett tillfälle besegrade Egil och hans medkämpar det dubbla antalet kämpar vid en batalj.

Detta skulle visa sig bli hans sista äventyr. Snart började hans syn bli allt sämre, och då han besökte sitt livs sista ting var han nästan helt blind. När Egil dog någon gång under 990-talet lär han ha varit över 90 år gammal.

Egils skiftande liv finns skildrat i "Egla" (Eigla).

 

Huvuddelen av texten är hämtat ur Nordisk familjebok - 1800-talsutgåvan

 

Tillbaka