 |
n av
Islands
mest frejdade skalder men samtidigt kanske
mest fruktade krigare var Egil Skallagrimsson, |
sonson till den ryktbare Kväll-Ulf och
son till Skallagrim. Egil föddes ca år
900 och skall ha varit en reslig och bredaxlad
karl med ett stort rött skägg, men
helt i avsaknad hår. Fädernas
lust att skalda och även derars lust för
olika dåd gick i arv till Egil, yppande
sig redan i hans barnaår.
Tidigt
gick han till sjöss och vann sig ett
stort namn som viking. Jämte sin broder
Torolf tjänade han för en tid hos
konung Athelstan i England. År 937 stod
slaget vid Brunanburh i England mellan anglosaxarna
och en här av skottar, britter och nordiska
vikingar. Egil stred med sin bror Torolf på
anglosaxernas sida, och utförde flera
modiga bragder med
|
|
sitt svärd Huggormen.
Men så stupade Torolf och Egil tappade lusten
att slåss. Istället for han hem till Island
och gifte sig med den vackra Asgerd. Då Asgerd
dog begav han sig till Norge där han framställde
krav på ett arv efter hustrun, men när
Erik
Blodyx (931-34), som då var Norges kung,
samt dennes gemål Gunhild hindrade honom att
komma åt arvet fäste han deras namn på
nidstänger och slog ihjäl deras son Ragnvald
då denne utmanade honom på envig.
Därefter
bodde han för en tid på fädernegården
Borg på Island, men fick aldrig någon
ro i land och gav sig för den skull ånyo
ut till sjöss. Han led skeppsbrott vid kusten
av Northumberland och föll där i händerna
på Erik Blodyx! Denne som fördrivits
från Norge hade nämligen fått ett
litet rike i denna del av England. Egil
dömdes till döden, men räddade sitt
liv genom att natten före avrättningsdagen
dikta en sång till Eriks ära, Höfuðlausn
("lösen för huvudet"), ett mästerstycke
i rent formellt avseende.
Därpå
vistades Egil än på Island, än i
Norge. Mod och klokhet, girighet och grymhet voro
de bjärta färgerna i hans karaktärsvävnad.
Sång bar han alltid på sina läppar.
Tillbaka
Holmgång
Egil
Skallagrimsson möter den svenskfödde bärsärken
Ljot den bleke för envig på
en avgränsad holmgångsplats på
ön Vors där Egil försvarar en jungfru
och slåss i hennes bror Fridgeirs ställe
Om
sin drunknade son "qvad han en härlig
dråpa", Sonartorrek ("sonförlusten")
under titeln "Ägil Skallagrimssons kvad
vid sonen Bödvars död". Han gav också
ett rörande uttryck för sin smärta
över sin ungdomsvän Arinbjörns död
i sången Arinbjarnardrápa.
Nu
hade Egil börjat bli till åren, men tog
ändå på sig uppdraget att fara
till Värmland
och kräva in en skuld åt en släkting.
Han reste dock inte ensam, för det var hårda
män han hade emot sig. Vid ett tillfälle
besegrade Egil och hans medkämpar det dubbla
antalet kämpar vid en batalj.
Detta
skulle visa sig bli hans sista äventyr. Snart
började hans syn bli allt sämre, och då
han besökte sitt livs sista ting var han nästan
helt blind. När Egil dog någon gång
under 990-talet lär han ha varit över
90 år gammal.
Egils
skiftande liv finns skildrat i "Egla"
(Eigla).
Huvuddelen
av texten är hämtat ur Nordisk familjebok
- 1800-talsutgåvan
|
