Den värld, i hvilken vi lefva, är icke af evighet.
Den har haft en början och skall få ett slut. Det har varit en tidernas morgon. Då

»fanns ej sand, ej sjö,
ej svala böljor,
jord var icke,
ej himmel där ofvan»,

men rymden fanns, ett tomt ofantligt svalg - Ginnungagap.

Och en trefald af krafter fanns, som inträdde i Ginnungagap och verkade där: kölden, värmen och den skapande visdomen.
De uppstego ur källor af okändt ursprung.

Norr om Ginnungagap upprann köldens källa, Hvergelmer, och inhöljde rymden åt detta håll i frostiga töcken. Den nejden kallas därför Nifelheim (töckenvärlden).

Söder om Ginnungagap upprann värmens källa, som sedan blifvit kallad Urds. Mellan dem båda, midt under Ginnungagap, upprann den skapande visdomens källa, om hvilken blifvit sagdt, att hennes djup är sådant, att icke ens Odens tanke kan mäta det. Den källan blef sedan kallad Mimers.
Ur Hvergelmer brusade dimsvepta köldvågor in i Ginnungagap och mötte där värmeböljorna från söder. Genom deras strid och blandning uppstodo de grundämnen, af hvilka den första världen bildades.

I rymdens afgrund, där den skapande visdomens källa upprinner, låg fröet till Yggdrasil, världsträdet. Det spirade och sände ut rötter genom de tre krafternas källor, och dess sammanflätade oräkneliga rottrådar vordo
stommen till den grund, hvarpå underjorden hvilar. Under långa världsåldrar lyfte sig trädets stam allt högre och sköt grenknippor öfver hvarandra, på hvilka de olika världarna, allt eftersom de skapades, fingo sina underlag.
För mänskliga ögon är Yggdrasil osynligt. Det kallas äfven Mimerträdet.

 

Tillbaka

URVARELSERNA

Skaparkraften ur visdomskällan genomträngde grundämnena och ur deras jäsning uppkom ett lefvande väsen, urkon Audumla. Hon närde sig af de lifsfrön, som i grundämnena förefunnos, och frigjorde ur deras stelnade föreningar en i dem dold gudomlig lifsform.
Detta tillgick så, att när Audumla slickade deras rimfrost och sälta, framkom så småningom, likasom löst af hennes tunga, en mänsklig skepnad ur den steniga grunden; den var skön att skåda och af väldig storlek.
En gudomsande bodde i honom, och han vardt stamfader till de gudar, som intill denna tidsålders slut styra och skydda människornas värld. Denne, den äldste af tidehvarfvens gudar, hette Bure och blef fader till Bur och farfader till Oden och hans bröder.

Men det uppkom i urvärlden ännu en varelse: den ofantlige jätten Ymer. Etterdroppar, som utslungades af Hvergelmers köldvågor, samlade sig, växte och vordo till honom.
Med fyra munnar sög han fyra mjölkströmmar ur Audumlas spenar. De närde honom med lifsfrön af olika art, hvilka gjorde honom till fader åt olika ätter, framspirande ur olika lemmar af hans kropp.
Så fram växte under hans vänstra arm man och mö, från hvilka en vacker och gudavänlig jätteätt har kommit; men hans fötter födde med hvarandra de fördärflige rimtursarnes fader Trudgelmer, ett vidunder med tre hufvuden. Trudgelmer födde - likasom sin fader utan kvinna - sonen Bergelmer.

Bland de ädla väsen, som härstamma från Ymer, äro den vise Mimer och hans syster Beisla, samt de tre ödesdiserna, systrarna Urd, Verdande och Skuld de förnämsta.

 

Tillbaka

UNDERJORDEN. BURS SÖNER. URTIDSKONSTNÄRERNA.

ODENS SJÄLFUPPOFFRING.

Underjorden är den äldsta delen af skapelsen och var bebodd och smyckad, långt innan jorden inrättades till bostad åt människosläktet, ja, innan Asgård vardt bebyggdt af asagudarne.

Söder om Nidafjället utbreder sig ett land af obeskriflig härlighet med blomsterfält och lundar, aldrig härjade af frost och vinter. Detta land delas i två riken, Mimers rike och ödesdisernas. Mimers är beläget öfver det forna Ginnungagap, rundt omkring den skapande visdomens källa, som i honom fick sin vårdare och väktare.

Det andra riket är beläget kring värmekällan, och denna har fått till sina väktare de tre nornorna eller ödesdiserna, Urd och hennes systrar.
Tillsammans kallas Mimers och Urds riken för Hel. Underjorden utgöres således af Hel och Nifelhel.
Midt öfver underjorden hvilar på Yggdrasils grenar jordens skifva. Men det dröjde länge, innan hon blef till en värld, beboelig för människor. Der dvaldes under långa tidsåldrar jätten Ymer och hans fötters flerhöfdade barn. Det var en värld uppfylld af vanskapliga och vilda jätteväsen.

Medan det såg så ut på jordens yta, bodde i underjordens evigt gröna riken de äldste gudarne fredligt och lyckligt tillsammans med Mimer, ödesdiserna och andra medlemmar af samma ädla jättesläkt. Bures son Bur vardt där gift med Mimers syster Beisla, som födde med honom tre söner. Den äldste af de tre är Oden, känd äfven under många andra namn. Han blef stamfader för asarnes gudasläkt.
Den andre är den milde Höner, känd äfven under namnet Vec. Den tredje är Lodur, »uppflammaren», som äfven kallas Vile. Höner och Lodur blefvo stamfäder för vanernas gudasläkt.

Mimer, väktaren vid den skapande visdomens källa, drack hvarje morgon af dess kraft- och kunskapsförlänande mjöd, den dyrbaraste och ljufvaste saften i skapelsen, och begåfvades därigenom med danareförmåga och djup visdom.
Han födde sju söner, som fingo åtnjuta samma dryck och blefvo, likasom fadern och i faderns tjänst, personliga skaparkrafter, naturverkmästare och
storsmeder, som smidde gräs och örter och underbara smycken af eld eller guld eller andra grundämnen.
Det var af ödet bestämdt, att Oden och hans ättlingar icke skulle stanna i underjorden; de voro utsedde att behärska världar där ofvanför.

Oden uppsteg i världsträdet för att från dess höjd öfverskåda de riken, som blifvit honom tilldelade, och han såg, huru jordens rund innehades af den vanskaplige Ymer och dennes fötters ohyggliga afkomma.
Ung och oerfaren var Oden ännu, och han kände, att han af egen kraft ej förmådde rensa jorden från dessa vidunder och uppfylla de andra plikter, hvilka väntade honom som världars styresman.

En dryck ur visdomskällan kunde förhjälpa honom härtill; men Mimer, källans djupsinnige väktare, vägrade honom drycken, innan han bevisat sig den värdig genom själfuppoifring.

Då gaf Oden sig själf till offer åt sin lifsuppgift. Nio dygn dvaldes han i det vindfarna trädet utan föda och dryck, sårad med spjut, offrad åt Oden, offrad åt sig själf, blickande nedåt, bedjande under tårar om den styrka han saknade, och lyssnande till den runo-sång, som förnams ur djupet, tills han vanmäktig nedsjönk ur Yggdrasils krona.
Då gaf honom Mimer den efterlängtade drycken och lärde honom nio underbart verkande sånger. Och Odens krafter utvecklade sig sedan rikligen; han vardt stor i kunskap och skaparemakt.

 

Tillbaka

RIMTURSARNES UNDERGÅNG. VAKTEN VID HVERGELMER.

Nu kände han sig i stånd att utföra det verk han hade i sinnet: att befria jorden från urgiganterna. Hans bröder Höner och Lodur förenade sig med honom till företagets fullgörande. De dödade Ymer genom att öppna hans halsådror. Ur såret frambrusade en blodström, som växte till ett haf, hvari urjättens vanskapliga och onda afföda drunknade.

Tillintetgjorda vordo dessa vidunder, rimtursarne, likväl icke. Döden tillintetgör intet. Deras själar fortlefde och nedstego till underjorden. Där funno de, norr om Nidafjället, i Nifelhel, ett land, som med sitt mörker, sina frostiga dimmor och stinkande träsk anstod dem. Där byggde de sig en sal och vordo under tidernas lopp farliga grannar till Mimers rike.

Till rimtursarnes släkt höra sjukdomsandarne. De bo i Nifelhel, äfven de.
Bland dem äro tramarne (onda vättar), Morn (själavåndan), Tope (vanvettet), Ope (den skakande gråten) och Otåle (den rastlösa oron).

Till skydd mot rimtursarne uppställde gudarne och Mimer en vakt vid Hvergelmers källa på gränsen mot Nifelhel. Till höfdingar för vakten utvaldes alfen Ivalde och hans tre söner, sedan de svurit gudarne trohetsed. Ivaldes söner voro tappre stridsmän och skicklige konstnärer, som af Mimer själf fått lära smideskonstens hemligheter.
En af de tre, Valand (Völund), var i synnerhet en utmärkt verkmästare, jämförlig med den ypperste smeden bland Mimers söner, Sindre. Valands bröder hette Egil och Slagfinn. De voro förträfflige hågskyttar och skidlöpare.

 

Tillbaka

VÄRLDSSKAPELSEN FORTSÄTTES.

Ur det blodhaf, som betäckte jorden, lyfte Oden och hans bröder de inunder liggande grunderna så, att i midten uppstod det land, som kallas Midgard, och på randen af jordskifvan det land, hvars norra och östra delar heta Jotunheim. Mellan Midgard och Jotunheim ligger en bred bottenfördjupning, hvari blodböljorna samlade sig och bildade det kring Midgard på alla sidor sig utbredande hafvet.

De fördränkte urgiganterna hade icke alla varit af samma vanskaplighet. Denna hade minskats med hvarje släkte. Bland Bergelmers barn och barnbarn funnos äfven sådana, som voro välskapade och syntes mindre vilda än deras fäder.

Mot desse yngre jättar visade sig Oden miskundsam och lät dem rädda sig ur böljorna upp på kusten af Jotunheim, som de och deras afkomlingar därefter bebyggde.
En af dem var jättemön Gullveig. För henne fingo gudinnorna vänskap. En annan var jätteynglingen Loke, till hvilken Oden fann välbehag, emedan han var vacker, snarfyndig, kvick och munter. Gudarne anade icke, huru farliga vänner Gullveig och Loke voro.

Ymers lemmar blefvo byggnadsämnen till världsskapelsens fortsättande. Men därtill kräfdes många och flitiga händer. Då samlade sig de äldste höghelige gudarne och Mimer och de andre naturverkmästarne till möten och satte sig å tingsstolar och rådgjorde såväl om byggnadsplanen som om många och goda arbetares anskaffande.
Och vordo de enige därom, att Mimer skulle vara höfdingen för alla dessa, samt att han med bistånd af eldväsendet Durin, som äfven kallas Surt, skulle gifva tillvara åt en skara svartalfer och dvärgar, som hade att biträda vid arbetets utförande. Så skedde äfven.

De lifsfrön, ur hvilka Mimer och Durin med sin skaparekonst framkallade dvärgarnes och svartalfernas slöjdskickliga släkten, förefunnos i Ymers blod och lemmar. Mimer skapade dvärgarne; Durin-Surt skapade svartalferna, som därför kallas hans söner.

Och nu vardt en liflig verksamhet på underjordens Idaslätter. Gudar och urtidskonstnärer, dvärgar och svartalfer byggde ässjor samt smidde och slöjdade de verktyg, som till arbetets fullbordande erfordrades, och de konstverk och smycken, med hvilka skapelsen skulle prydas. Enligt den rådgärd för världsinrättningen, hvarom gudarne och naturverkmästarne blifvit enige, skulle en himmel hvälfva sig öfver världsalltet, och under honom skulle dag och natt, sol och måne vandra i fastställd ordning utstakade banor för att mäta tiden och fördela den mellan verksamhet och hvila. Himlahvalfvet gjordes af Ymers hufvudskål och af hans hjärna de stormmoln, som drifva därunder.

Mimer hade en dotter Natt, mörk till hyn men skön till dragen och huld till lynnet, värdig att varda hvad hon blef: gudars moder. Med morgonrodnadsalfen Delling, som är höfding i östra delen af Mimers rike, födde hon sonen Dag, som blef ljusalfernas stamfader.
Åt Natt och Dag gjorde urtidskonstnärerna charer (praktvagnar), ty det var på makternas tingsplats beslutadt, att den mörka Mimerdottern och hennes ljuse, fagre son skulle skiftevis fara genom underjordens östra hästdörrar upp på himmelen och återvända genom dess portar i väster, där aftonrodnadens herre, Billing, fick sig land anvisadt.

Dags char infattades med ädelstenar. Hans häst heter Skinfaxe (»den med skinande mank»). Natts häst heter Rimfaxe (»den med rim-mank»).
Om dagen betar han underjordsfältens gräs, beströdt med honungsdagg, som faller från Yggdrasils nedersta, rikt lummiga grenknippa. Fördenskull tuggar han under färden en fradga, som, när den om morgonen droppar från hans mule, blir till en äringsgifvande dagg, befruktande jordens dalar.
Med Lodur hade Natt två sköna barn, Måne och Sol, om hvilka var å makternas rådstämma beslutadt, att de skulle föra öfver himmelen de af eld och guld smidda charer, som tillverkats i underjordssmedjorna för att lysa världen.

Sinnrika inrättningar voro af urtidskonstnärerna uppfunna för att skydda soldisen, när hon åker, mot charens brännande strålar, och för att svalka hästarne, som draga den. Soldisens skydd är en vid charen fästad sköld, som heter Svalin. Fölle han bort, skulle soldisen förbrännas och charen från sin väg störta ned mot jorden och antända den.
Å hästarnes remtyg är under deras bogar fästad en inrättning, som blåser svalka öfver dem. Hästarna heta Arvak (»den tidigt vakne») och Allsvinn (»den mycket raske»). På Arvaks öron och Allsvinns hofvar ristade naturverkmästarne goda runor.
Af Ymers benbyggnad bildade makterna jordens berg. Af hans kött, som var mättadt med Audumlas närings rika safter, beslöt man göra fruktbärande mull och utbreda den öfver Midgards kala stenmarker.

 

Tillbaka

VÄRLDSKVARNEN.

För detta ändamål - och äfven för andra - byggde urtidskonstnärerna en ofantlig kvarn, Grotte. »Skärens kvarn», »stormarnes kvarn» kallas hon äfven.
Dess bjälklag restes i underjorden på Nidafjället rundt omkring källan Hvergelmer, som är moderkällan till alla världens vatten, till underjordens, jordens och himmelens.

Från Hvergelmer komma de, och dit, efter fullbordadt kretslopp, återvända de. Medels en från hafvets botten genom jorden gående ränna underhålles den ständiga förbindelsen mellan Hvergelmer och oceanen. Under denna ränna lades kvarnstenarne på sitt bjälklag så, att den rörlige stenens öga står midt öfver källan. Genom kvarnstensögat brusa fördenskull vattnen till och från Hvergelmer.

Ebb uppkommer i hafvet, när vattnen nedstörta genom kvarnstensögat; flod i hafvet uppkommer, när vattnen genom samma öppning stötas upp igen. Den kringgående kvarnstenen förorsakar den af seglare fruktade malströmmen, en hvirfvel i oceanen, som pilsnabbt suger skeppen till sig och drager dem ned i djupet, stundom äfven slungar dem ur djupet tillbaka.

Grottes rörliga kvarnsten kringvrides af nio jättekvinnor, som vandra utefter jordens rand och skjuta kvarnens ofantliga vridstång framför sig. På denna kvarn lades Ymers lemmar och maldes. Det slags mjöl, som däraf uppkom, var den mull och sand, som hafvet allt sedan för till kusterna af Midgård, och hvarmed vikarna och strandbräddarna uppgrundas för att förr eller senare varda grönskande fält.
Af Ymers kött skapades de äldsta lagren af mull, de som betäckte Midgårds stengrund, när Oden ock hans bröder upplyfte dem ur Ymers blod. Mullen är bördig, emedan den härleder sig ifrån Audumlas mjölk, och sålunda kunde Midgard betäckas med växtlighet.

Detta skedde, då soldisen på sin char för första gången körde upp på den nyskapade himmelen och böljde jorden i välgörande strålars ljus. Då spirade örter ur mullen, och efter hand fick jorden skogarnes och blomsterfältens gröna skrud och vardt sådan, att den längre fram kunde bebos af människor.
Såsom bostad för vårt släkte kallas Midgård dess »sal», dess »hus», byggdt åt oss af Burs söner,

»de som det härliga
Midgard skapat;
sol sken sunnan
å »salens» stenar;
då vardt grunden grodd
med gröna örter».

 

Tillbaka

Till kvarnens vårdare utsågo gudarne två af sin krets, vanaguden Fröj, skördarnes herre, fruktbarhetens beskyddare, samt Lodur, »uppflammaren». Å Fröjs vägnar ombesörjes mälden af hans tjänare Byggver och Bejla.

Lodur öfvervakar kvarnens regelmässiga gång, och under honom stå de nio jättekvinnor, som skjuta framför sig kvarnens vridstång. Lodur kallas fördenskull äfven Mundelföre (»han som låter kringföra vridstången»). Sedan Ymers kött blifvit förvandladt till mull, kom ordningen till Trudgelmers och därefter till Bergelmers. Det är Bergelmers lemmar, som i vår nuvarande tidsålder malas af världskvarnen.
En af den yngre jättesläktens äldre män, den mångkunnige Vaftrudner, sade i en visdomstäflan, som han hade med Oden, att han minns, när Bergelmer lades å kvarnen - det var hans äldsta minne; men Trudgelmer och Ymer minns han icke. Dem hade han blott hört omtalas.

Kvarnen tjänar äfven ett annat ändamål. Med hennes vridstång kringföres ej endast hennes rörliga sten, utan äfven stjärnehvalfvet. Det är stjärnehvalfvets rörelse, som Lodur, Månes och Sols fader, har att öfvervaka.
Ännu ett annat och mycket viktigt ändamål har världskvarnen uppfyllt. Hon är den heliga, med hemlighetsfulla krafter begåfvade gnideldens upphof.

Eld hade funnits dessförinnan och alltifrån begynnelsen; men elden är af många slag, och den renaste och förträffligaste uppkom icke, förrän Grottes stenar gnedos mot hvarandra. Ditintills hade denna rena eld varit fördold i grundämnena utan att visa sig för gudarnes ögon; men nu framlockades han af gnidningen.
Och i och med honom framföddes underbart den gud, som är den heliga elden personliggjord, nämligen »den hvitaste», den mest skinande af gudar, Heimdall. Han föddes i skepnaden af ett det skönaste barn. Hans öden som barn och yngling skola sedan omtalas.
Han kallas son af nio mödrar, emedan de nio jättekvinnor, som draga världskvarnen, frambringade honom genom sitt arbete med vridstången, som således var världens första eldborr.

 

Tillbaka

VÄRLDSSKAPELSEN FULLBORDAS.

Det var bestämdt, att Oden och hans ättlingar, asagudarne, skulle äga rike och borgar i den öfversta grenknippan af Yggdrasil, medan vanagudarne skulle fortfarande bebygga underjorden.
Denna bestämmelse hade sin grund i de båda gudasläkternas olika skaplynne. Oden var född med krigisk håg och lust för ingripande, äfventyrliga och kraftansträngande gärningar, och detta hans lynne öfvergick också på hans ättlingar, som alla, äfven den milde Balder, voro burne till strids- och segergudar.
Dagar kunde komma, när världsbyggnaden hotades af förstörelsens makter, och det vore då nödigt att i Yggdrasils höga krona, med utsikt åt alla håll, hvarifrån fara vore att vänta, äga en världsbeskyddande vakt af slagfärdige hjältegudar.

Fördenskull beslöto makterna att uppe i Yggdrasil, högt öfver den väg, som Måne på sina rundresor i rymden färdas, grundlägga och ordnaden värld, som efter sina bebyggare kallas Asgard.
Vanagudarne, den blide Höners släkt, äro äfven sin fader like och hafva hans håg för fredlig verksamhet. Deras kall är att upprätthålla den regelmässiga, lagstadgade gången af världsförloppet; asarnes är att försvara den mot fiender. Däri ligger den egentliga skillnaden mellan dessa gudasläkters uppgifter.

Det är fördenskull vanagudar, som ombesörja stjärnehimmelens och tidvattnets regelbundna rörelser, samt det jämna mellan år, måneskiften, natt och dag fördelade tidsförloppet.
Det är vanagudar, som sörja för såddens framgång och lycklig årsväxt, och det är de, som med kärlekshand knyta man vid kvinna och tillse, att till släktenas kedja fogas länk efter länk.
Men där ett kraftigt ingripande till skydd och värn är behöfligt, där uppträda asagudarne. Dock visa äfven vanagudarne bjältemod, när det fordras.

Eftersom nu asarne borde hafva bostäder sådana, att de från dem kunde öfverskåda och försvara världen, så gällde det att skapa det högt belägna Asgard och en säker förbindelseled mellan Asgard och underjorden. Urtidskonstnärerna byggde fördenskull bron Bifrost, som från norr till söder heskrifver en stor båge genom rymden.

Bifrosts ene broände är lagd på den nordliga randen af underjorden; den andre på den sydliga. Från dessa sina brohufvuden, som äro väl befästade och förskansade och tecknade med skyddsrunor, går Bifrost förbi jordskifvans rand och utanför densamma upp till Yggdrasils högsta grenknippa, hvari Asgards mark med sina gyllne lundar hvilar. Här uppe byggde urtidskonstnärerna Valhalls oerhördt stora och praktfulla sal åt Oden, samt vidsträckta och härliga borgar äfven åt de andre asagudarne.

Till Valhall hör ett utkikstorn, Lidskjalf, hvarifrån asarne hafva utsikt öfver Midgard och Jotunheim och öfver underjordens randbälte, ty underjordens skifva är mycket större än jordens och skjuter på alla sidor långt fram om henne ut i världsrymden.
Underjordens randbälte ligger fördenskull under öppen himmel. Det är på det bältet vanagudarne och alferna bo, vanerna på den västra sidan, alferna på den östra.

Tillbaka

Underjorden kallas också Jormungrund (storgrunden), emedan hon är större än jorden, som, sedd från Lidskjalf, skymmer endast hennes mellersta del. Men hvad i den skymda delen försiggår, får Oden veta genom sina kloka korpar, Hugin och Munin, som dagligen flyga öfver Jormungrund.

Bron Bifrost är för gudarne behöflig. Väl äga de hästar, hvilka kunna simma igenom lufthafvet, som är »gudarnes fjärd»; men en häst simmar ej så snabbt och ledigt som han springer, och lufthafvets bredd är stor och dess strömningar starka. Fördenskull begagna sig gudarne dagligen af den märkvärdiga bron.

Öfver Asgard utbreder Yggdrasil på ett för gudarne synligt sätt sina öfversta bladrika grenar, behängda med frukter, hvilkas beskaffenhet längre fram skall omtalas. Än högre upp är det ställe i världsrymden, där himmelens alla vatten utdunstningarna från hafvet och sjöarne och från Yggdrasils krona samla sig. Vattnen, medan de befinna sig därstädes, äro mättade med ett ämne, som kallas vaferämne eller »svart skräckglans» och är detsamma som ger åt åskmolnen deras mörka metalliska färg. Det kan antändas och blir då till snabba
fladdrande sicksacklågor, som träffa sitt mål med medveten säkerhet.

Stället, där de vaferladdade vattnen samlas, kallas Eiktyrner, »ekstingaren», emedan de därifrån utgående åskmolnens blixtar ofta slå ned i Midgards ekar. Från Eiktyrner nedbrusar en älf, som med sina vaferutdunstande böljor slår en skyddande gördel kring Asgard. Om vaferdimmorna öfver älfven antändas, liknar den en hvirflande eldflod. Öfver älfven leder en fallbrygga till den underbara Asgardsporten, ett af urtidskonstnärernas mästerverk.
Högst i världsträdet dväljes den guldglänsande hanen Gullenkamme, ett vartecken af asagudarnes vaksamhet och vård om världens trygghet.