Uppdaterad den
4 augusti, 2008
Tillbaka
Snabblänkar för sidan:
Gudar: A-E | F-H | I-N | O-T | U-Y
De nio världarna | Väsen | Blot | Eddorna
Asarnas eller Åsarnas olika skepnader och specialiteter var komplicerade, varom man till en mindre del kan finna läsning om på denna sida. En sak hade man dock gemensamt - ett gott mjöd skulle man aldrig lämna odrucket! Asarna
var i den fornnordiska religionen den förnämsta av två
gudaätter, den andra var vanerna. Möjligen var även
alferna (el. alverna) en sådan ätt. De
främsta asarna var Oden, Tyr
och Tor vilka bodde i Asgård. Bland vanerna
var Njord, Frej
och Freja främst, boende i Vanaheim.
Asarna och vanerna kom efter vanakriget att försonas med
varandra varefter vanerna adopterades av asarna. Om Gudhem berättas att där i äldre tider skall ha funnits ett hednatempel kallat Godheim, "upfyldt med hundrade afgudar". Enligt sägnen bodde kung Gylfe där vid tiden för Odens ankomst. Gylfe nämns i Snorre Sturlassons Edda som Berättaren. Det var kung Gylfe som utfrågade gudarna om deras natur varefter berättelserna om deras bedrifter och historia utvecklades. När Gylfe besökte asarna förklädde han sig till vandringsmannen Ganglere. Enligt Snorre kom asarna ridande från Asien till Odense varifrån de sedan tog sig norrut.
Sedan har vi midsommar, Lucia som med ljus i hår är en urgammal tradition från Västergötland, jul (jólablót) som var midvinterblotet och som finns omnämnt från 900-talet då Harald Hårfager drack jul. Läs lite ur Fädernas gudasaga om hur allting blev till.
Lite
kort om några av de mer kända Andrimner hette kocken som varje kväll slaktade galten Särimner som tillagades i kitteln Eldrimner varefter den serverades till krigarna i Valhall. Andrimner betyder 'sotig i ansiktet'. Balder var en son till Oden och Frigg och skulle bli Asgårds tronföljare efter ragnarök. Balder bodde i Breidablick som var fint och rent, "fagrare ställe finns inte". Balder ansågs vara odödlig efter att modern fått varenda varelse och föremål i hela världen att lova att inte skada honom, men hade missade misteln. Detta kände den illsinte Loke till, och lurade Balders blinde broder Höder att skjuta Balder med en mistelpil, som dödade honom. Brage
kallades också den långskäggige asen. Brage var
gift med kärleksgudinnan Idun och var
troligen en son till Oden och jätten
Suttungs dotter Gunnlöd. Brage var
ordets, vältalighetens och tillsammans med Oden skaldekonstens
gud. Bure var urguden som skapades när kon Audhumla slickade fram en mansgestalt ur en salt rimfroststen. I Gylfaginning sägs det om Bure att han "var vacker att se, stor och kraftfull". Bure var gift med jättinnan Bestla, tillsammans fick de sonen Bor. Han var i sin tur far till de tre äldsta asarna: Oden, Vile och Ve. Bor eller Bur var son till Bure. Han var jättinnan Betslas make, och far till sönerna Oden, Vile och Ve. Namnet Bor betyder 'sonen'. Byggver var kornets, ölens och bryggarkonstens gud. Till Byggver blotar man lämpligen när man sätter jästen till ölet eller mjödet! Vid ölgillet hos Ägir smädades Byggver av Loke för övermodighet. Forsete var Balders och Nannas son och blev rättvisans gud. Han var en mästare på att lösa avancerade tvister och satt därför som ordförande på asagudarnas ting. Namnet Forsete betyder 'ordförande'.
Freja, eller Fröja var i egenskap av kärlekens och fruktbarhetens kvinnliga personlifiering den främsta av alla gudinnorna, i forna tider dyrkad över hela Skandinavien. Hennes hem var i himmelssätet Folkvang och hennes make var Od med vilken hon hade döttrarna Hnoss och Gersimi. Syster till Frej. Frigg eller Frigga var Odens maka och jämlike, och torde därmed vara den mäktigaste av asynjorna. Hon har givit namn åt Friggeråker. Gunnlöd var en dotter till jätten Suttung. Hon var den som i sin boning hade uppsikt över kitteln Odrörer, en av tre kittlar där det mjöd som skulle bli till skaldarmjöd förvarades. En dag lyckades Oden ta sig in till henne, förklädd till Bölverk. Efter tre kärleksnätter fick han ta sig en klunk av diktarmjödet, flög hem i skepnad av en örn men jagad av den förgrymmade Suttung. Oden dödade Suttung i strid, spydde upp mjödet i ett kar och portionerade sedan ut det till asarna och andra män med skaldegåva. De tre nätterna resulterade i Gunnlöd och Odens son Brage. Hel menas enligt somliga källor vara en av Lokes avkommor, tillsammans med Fenrisulven och Midgårdsormen, samt även dödsrikets gudinna. Hel var också namnet på hennes rike. Heimdall - Den guldtandade - var eldens gud och väktare vid Bifrost. Han sov mindre än en fågel, kunde höra gräset växa och se hundratals mil bort. Han föddes av Ägirs och Rans nio vågdöttrar. Heimdall bar alltid med sig Gjallarhornet över axeln, ett alarmhorn han skulle blåsa i när Ragnarök var i antågande. Hans tänder var av guld. Hermod - Den djärve - var son till Oden och Frigg. Det var Hermod som åkte ner till dödsriket för att lösa ut Balder då denne dött, ett uppdrag som många av de andra gudarna skulle sagt nej till. Hermod betyder 'den raske'. Hjuke och hans syster Bil blev upptagna till månen med ett kar mjöd. Sedan dess har de följt månen på dess färd runt jorden. Deras föräldrar var dvärgarnas furste, Ivalde och ljusdisen Hildegun. Höder var Odens och Friggs blinde son. Han var känd för att, lurad av Loke, ha skjutit brodern Balder med en mistelpil. Bröderna blev dock sams igen i den nya världen efter Ragnarök. Höder betyder 'krig'. Höner var en fager men inte speciellt driftig gud. Han utlämnades efter vanerkriget till vanerna tillsammans med den vise Mimer. Vanerna tog Höner till hövding, men blev förargade över hur dum han var. Det var Höner som gav de första människorna förstånd och rörelseförmåga. Idun var ungdomens gudinna. Det var hon som odlade de äpplen som gudarna måste äta för att hålla sig unga. Enligt Snorre förvarades äpplena av Idun i ett särskilt skrin. Iduns make var Brage, skaldekonstens gud.
Lodur
- även kallad Vile - var en son till Bor och Betsla och bror
till Oden och Ve. De tre bröderna slog ihjäl Ymer och
skapade sedan världen av hans kropp. Loke eller Lopt var liksom Oden en mycket komplex gud som förekommer i olika skepnader i ett stort antal myter. Loke var intelligent, hånfull, retsam, ibland en falsk bedragare, alltid en skämtare, "ja till och med en skälm". Loke räknades till asagudarna, trots att hans far var jätten Farbaute. Loke var mycket vacker till utseendet, men ondskan personifierad och tyckte om att framkalla undergång, bl.a. lurade han den blinde Höder att skjuta brodern Balder med en pil gjord av en mistel. Loke var slugast bland alla jättar. Snorre berättade att gudarna en gång fångade Loke i Franangrsforsen då han var i skepnaden av en lax. Forsen beskrevs ligga nära havet, ett hav som låg ovanför forsen - kan det ha varit Rånnumsfallen där Vänern har sitt utlopp...? Magne var Tor och Järnsaxas oerhört starke son som redan i späd ålder räddade livet på sin far. Magne dödade Nidhögg under Ragnarök, vilket han överlever tillsammans med sin bror Mode varefter dom ärver Mjölner. Magne betyder 'den kraftfulle'. Mimer
kallades också för "den porlande". Han var
bror till Odins mor Bestla, och en vis jätte som enligt Ynglingasagan
utlämnades som gisslan till vanerna efter vanakrigets slut.
Mode var en son till Tor och Siv, och därmed Magnes bror. De överlevde båda Ragnarök och fick därefter ärva sin fars ögonsten - hammaren Mjölner som alltid träffade sitt mål. Mode betyder 'den modige'.
Nanna var gift med Balder och hade sonen Forsete. Då Balder dött och skulle brännas i sitt skepp stod inte Nanna ut längre utan sprang upp och lade sig bredvid sin döde make. Njord
var en mycket gammal vanagud som liksom alla vaner var nära
förbunden med fruktbarhetens krafter, som gudinnan Nerthus
(moder jord). Od var Frejas make varmed han hade dottern Hnoss, smycket - se Nossan. Namnet betyder, liksom Oden, den rasande eller den extatiske. Od reser vida omkring, och Freja söker honom i länder och världar där hon tar sig andra namn.
Odens spjut hette Gungner. Med detta pekade han ut de som skulle
dö för att sedan få komma till Valhall där
han själv bodde, och han ägde också en av dvärgar
smidd ring som hette Draupner som var nionde natt droppade ifrån
sig åtta lika goda ringar.
Det största utövandet av odenkult bör om man ser på platsers namn ha funnits runt sjön Östen norr om Skövde. Förutom att sjön fordom hette Odens sjö finner man runt dess södra stränder såväl Odensåker som Odenslunda och Odens eller kung Ranes grav. Läs mer om Oden på sidan om Ynglingarna och om Gefionmyten där man får veta hur det gick till när Oden kom till Svitjod. Odens runstavar skall enligt senare sägner Kettil Runske ha stulit.
Sigyn - var gift med Loke tillsammans med vilken han fick sonen Narve eller Nare. När Loke fjättrades under en etterdrypande orm satt Sigyn vid hans sida och skyddade honom genom att samla ettret i ett fat. Skirner var Frejs skosven och stammade från vanerna. Det var Skirner som fick uppdraget att rida till Jotunheim för att fria till Gerd. I belöning fick han Frejs häst Blodighove. Skirner betyder 'den strålande'. Tjalve var en snabb liten människopojke som personifierade pilen. Han levde i Bilskirne hos Tor och Siv med sin syster Röskva. Hans föräldrar hette Groa och Egil Skytten.
I Jomsvikingasagan står att Goðheimr, Gudhem, var helgat åt Tor och var det största gudahovet i Götaland, med 100 gudabilder. I Velanda i Västergötland finns en runsten som anger Tor som beskyddare, och vid Grästorp finns en annan sten som är krönt med Tors hammare.
Tyr - en enhänt stridsgud vid sidan av Oden och Tor. Tyr var den djärvast av alla, och den ende som vågade gå med mat till Fenrisulven (ett ont odjur som slukade Oden). Det var också Tyr som lade sin hand som pant mellan Fenrisulvens käftar då denne skulle fjättras. Han räknades som den bäste soldaten på grund av sin djärvhet, offervillighet och pålitlighet. Hans främsta attribut var svärdet. Ull - förknippas med strid och den främste av skidåkarna och bågskyttarna bland asarna. Ull kallas ibland skid- eller bågasen samt vinterguden. Han var också jägare och åkte på sina islaggar över havet. Möjligt är att Ull var en tidigare vanagud, ofta figurerande i samband med eder och tvekamper. Han bodde i Ydalir. Vale var son till Oden och jättinnan Rind. Han kallades ofta för Balders hämnare och kan ha tagit död på Höder efter att han p.g.a. Lokes list skjutit Balder. Alla bröderna blev dock sams efter Ragnarök. Ve var en bror till Oden och Vile, barn till Bor och Betsla. De tre bröderna slog ihjäl Ymer och skapade världen. Ve gav sedan de första människorna syn och hörsel. Vidar
- Odens och Grids son. Vidar var efter Tor den starkaste av asarna.
Han var tystlåten, stark och känd för sina järnskor. Ymer var en jätte som skapats ur rimfrosten från Nifelheim och gnistorna från Muspelheim. Ymers armar och ben avlade barn med varandra, vilka blev till jättarnas förfäder. Ur rimfrosten uppstod också en ko, Audhumla som livnärde Ymer med sin mjölk.
* * * * *
Ur
Sången om Sigrdriva.
I nordisk mytologi fanns det nio olika världar:
Väsen Enligt Snorre fanns det tolv gudar och lika många gudinnor, men om man räknar antalet namn i myter och sagor så kommer man fram till ett betydligt mycket högre tal. Men vissa namn är binamn på andra gudar, och man vet därför inte alltid vilka dessa var.
Rådarna var makter som rådde över vissa speciella områden i den fysiska världen. Skogsrået, Sjörået eller Näcken är några exempel.
Vättar, dvärgar och svartalver tycks ha haft sitt tillhåll i underjorden eller inuti stenar. Även
tomtar, eller som det hette
i förkristen tid – tomtaguð, verkar ibland ha
bebott underjorden eller stenar.
Ritualer - blot Offerriterna kallades oftast för blot vilka utfördes av en gode eller en gydja, en präst eller prästinna. Men att blota hade mera sällan något med blodsoffer att göra, utan är högst troligt en efterhandskonstruktion av den tidiga kristna kyrkan. Nioårsblotet som beskrevs av Adam av Bremen är omdiskuterat, liksom hans beskrivning av hednatemplet i Uppsala.
Midvinterblot Midvinterblotet som även kallades för julblot firade man under vikingatiden någon gång mellan mitten av november till mitten av december, enligt somliga skall det ha skett då det var fullmåne.
Disablot Den som det framförallt andra blotades till på Disablotet var Vanadis, eller Freja med ett annat namn. Även hennes följe av diser hyllades. Vanligen firade man Disablot i februari.
Vårblot Vanligt
var att de som firade Disablot i februari också firade
både ett vårdagjämningsblot och ett vårblot.
Vårblotet inföll då kring första maj.
Midsommarblot Denna högtid firades på sommarsolståndet. En viktig del av firandet var att tillverka en midsommarstång. Den bestod även då av en ring och en stång, på samma sätt som man ofta gör i Dalarna även nuförtiden. Kvinnorna tillverkade ringen och männen stången, vilka tillsammans bildade en gigantisk fallossymbol med en vagina i toppen.
Höstblot Under hösblotet firade man främst Frej i hans egenskap av hästgud. I gamla tider drev man samman hästhjordar på hösten, då man även höll tävlingar mellan hingstar. Bland annat därför har det varit en tradition att äta hästkött vid den här tiden. Det berättas i sagan att då Olav Tryggvasson inte ville äta av hästköttet var det nära att de Tröndska hedningarna gjorde sig av med honom.
Alvablot Alvablotet hölls i slutet av oktober eller i början av november och var förknippat med vinterslakt. Då firade man både alver och de döda, och detta menas ha varit ett blot som till skillnad från de andra främst hölls inomhus.
Likheter mellan forn och kristen jul
gården. Lussekatten anses vara ett arv från forntiden,
mycket lik den keltiska rosen. Och Lusses
hög finns ju i Norra Vånga...
Diverse Ask och Embla - de två första människorna som av Oden omvandlades från två trädstammar funna på en strand, en ask och en alm, varefter Höner gav dem förstånd och rörelseförmåga och Lodur gav dem känslor och sinnen. Ginnungagap - ett tomt ofantligt svalg Hvergelmer - köldens källa Midgård - människornas boning, beläget någonstans i asken Yggdrasil, mellan asagudarnas värld - Asgård, och Jättarnas värld - Utgård. Midgård omges av ett stort hav. Mimers brunn - visdomens källa Nifelheim - köldens hemvist i rymden Ragnarök - världens undergång Urds - värmens källa Yggdrasil - världsträdet
På Kinnekulle menas att man höll man ordning på rätt dag genom att använda en kalender där man utnyttjade solens läge i förhållande till de västgötska bergen.
Eddorna
Den äldre Eddan är troligen den som minst påverkats av kristendomen då den med all sannolikhet är en nedskrift av en muntlig tradition som sträcker sig mycket långt tillbaka. De främsta verken i eddan är nog Voluspá, völvans spådom, och Hávamál, eller den höges (Odens) tal. Völvans
spådom är en poetisk berättelse från
världens skapelse till dess undergång, men Havamal
är dels en samling råd om hur man ska bete sig
i världen, och dels en textdel som heter Runatal. Den
senare är en mytisk beskrivning av hur Oden hängde
i världsträdet i nio dagar och nio nätter för
att få insikt om gudarnas
runor, samt kanske också en beskrivning av hur en
upptagning kunde se ut för en runmagiker eller shaman. Snorres yngre Edda skrevs ned av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Snorre var en kristen storman på Island, och hans avsikt med eddan var inte att bevara den gamla religionen, utan att bevara skaldekonsten. Därför är stora delar av boken ägnad åt just skaldekonst och hur man skriver, men för att veta hur man skrev, resonerade Snorre, och förvalta den speciella skaldkonst som kallas kenning, så var man tvungen att kunna de gamla myterna. Den poetiska eddan består nästan bara av långa diktverk skrivna på gamla versmått, vilket ibland gör dem extra svåra att förstå. Snorre hade en brorson som hette Olav Hvitaskald, (det fanns även en samtida skald med namnet Olaf Svartaskald. Hvitaskald växte upp hos Snorre, och fick där sin utbildning. Denna brorson lär ha tillfört några tillägg till Eddan, vilka beskrev såväl språkbruk som själva skaldekonsten.
Saxo Gramaticus var en annan som skrev om den gamla asatron. Hans version av myterna skiljer sig ofta från Snorres och den äldre eddans vilket inte är konstigt då hans uppdragsgivare var ärkebiskop Absalon.
Källor: |
et
finns två Eddor - den äldre Eddan, och den yngre,
den prosaiska Eddan eller Snorres Edda.