|
an
kan ju undra hur människorna hade det med
sina gudar förr, vilka hade man ordning på och
hur mycket påverkade de människornas liv? Förutom
gudarna hade de ju också en massa |
andra
figurer som det var tvunget att man höll sig väl med -
jättarna, dvärgarna, de underjordiske, skogens olika figurer
och alla djur som tillskrevs en massa olika egenskaper. Vargen vågade
man ju (och fortfarande...) inte ens nämna vid dess namn, istället
användes s.k. noanamn som ulv, gråben m.fl.
Asarnas
eller Åsarnas olika skepnader och specialiteter var komplicerade,
varom man till en mindre del kan finna läsning om på
denna sida. En sak hade man dock gemensamt - ett gott mjöd
skulle man aldrig lämna odrucket!
Asarna
var i den fornnordiska religionen den förnämsta av två
gudaätter, den andra var vanerna. Möjligen var även
alferna (el. alverna) en sådan ätt. De
främsta asarna var Oden, Tyr
och Tor vilka bodde i Asgård. Bland vanerna
var Njord, Frej
och Freja främst, boende i Vanaheim.
Asarna och vanerna kom efter vanakriget att försonas med
varandra varefter vanerna adopterades av asarna.
Om alferna är inte mycket känt, men de förekommer
ändå ofta i berättelserna och bodde i Alfhem bortom
Asgård. Gudinnorna kallades asynjor av vilka Frigg,
Nanna och Idun var de
förnämsta. Även asynjorna bodde i Asgård
som var en av de nio världarna.
Tillbaka
Om
Gudhem berättas att
där i äldre tider skall ha funnits ett hednatempel kallat
Godheim, "upfyldt med hundrade afgudar". Enligt sägnen
bodde kung Gylfe där vid tiden för Odens ankomst. Gylfe
nämns i Snorre Sturlassons
Edda som Berättaren. Det var kung Gylfe som utfrågade
gudarna om deras natur varefter berättelserna om deras bedrifter
och historia utvecklades. När Gylfe besökte asarna förklädde
han sig till vandringsmannen Ganglere. Enligt
Snorre kom asarna ridande från Asien till Odense varifrån
de sedan tog sig norrut.
Mycket från hedendomens tidevarv lever kvar än idag,
ta bara namnen på våra veckodagar; måndag -
guden Månes dag (den gud som förde månen över
himlavalvet, en bror till gudinnan Sol), tisdag - Tyrs
dag, onsdag - Odens dag, torsdag - Tors
dag, fredag - Frejs dag, lördag - dagen
då man lögade sig (lögade, badade), söndag
- gudinnan Sols dag (Sol var en syster till Måne).
Sedan har vi midsommar, Lucia som med ljus i hår är
en urgammal tradition från Västergötland, jul
(jólablót) som var midvinterblotet och som finns
omnämnt från 900-talet då Harald
Hårfager drack jul.
Läs
lite ur Fädernas gudasaga
om hur allting blev till.
Tillbaka
Lite
kort om några av de mer kända
GUDARNA
Tillbaka
Andrimner
hette kocken som varje kväll slaktade galten Särimner
som tillagades i kitteln Eldrimner varefter den serverades till
krigarna i Valhall. Andrimner betyder 'sotig i ansiktet'.
Tillbaka
Balder
var en son till Oden och Frigg
och skulle bli Asgårds tronföljare efter ragnarök.
Balder bodde i Breidablick som var fint och rent, "fagrare
ställe finns inte". Balder ansågs vara odödlig
efter att modern fått varenda varelse och föremål
i hela världen att lova att inte skada honom, men hade missade
misteln. Detta kände den illsinte Loke
till, och lurade Balders blinde broder Höder
att skjuta Balder med en mistelpil, som dödade honom.
Tillbaka
Brage
kallades också den långskäggige asen. Brage var
gift med kärleksgudinnan Idun och var
troligen en son till Oden och jätten
Suttungs dotter Gunnlöd. Brage var
ordets, vältalighetens och tillsammans med Oden skaldekonstens
gud.
Brage var också berömd för sin stora visdom och
sina myckna kunskaper: När trollkarlen Ägir besökte
Asgård var det Brage som berättade för honom om
händelser ur asarnas historia, och om skaldskapandets svåra
konst - skaldskaparmål. Brage ägnade mycket av sin
tid till sång och mjöd,
medan modern Gunnlöd var den som vaktade hans skaldemjöd.
Tillbaka
Bure
var urguden som skapades när kon Audhumla slickade fram en
mansgestalt ur en salt rimfroststen. I Gylfaginning sägs
det om Bure att han "var vacker att se, stor och kraftfull".
Bure var gift med jättinnan Bestla, tillsammans fick de sonen
Bor. Han var i sin tur far till de tre äldsta asarna: Oden,
Vile och Ve.
Tillbaka
Bor
eller Bur var son till Bure. Han var jättinnan Betslas make,
och far till sönerna Oden, Vile och Ve. Namnet Bor betyder
'sonen'.
Tillbaka
Byggver
var kornets, ölens och bryggarkonstens gud. Till Byggver
blotar man lämpligen när man sätter jästen
till ölet
eller mjödet! Vid ölgillet hos Ägir smädades
Byggver av Loke för övermodighet.
Tillbaka
Forsete
var Balders och Nannas son och blev rättvisans gud. Han var
en mästare på att lösa avancerade tvister och
satt därför som ordförande på asagudarnas
ting. Namnet Forsete betyder 'ordförande'.
Tillbaka
Frej,
Freyr, Frö,
Yngve-Frej eller Fricco
- kärt barn har många namn - var fruktbarhetens,
kärlekens och livskraftens gud. Hans höga rang
bland asarna bekräftades av att Frej betyder "herren".
Yngve var ett hedersnamn i hans ätt. Frej
hörde till vanerna men bodde hos asarna som fredsgisslan
efter kriget mellan de båda gudaätterna.
Frej var en son till Njord i dennes
första äktenskap med systern. Han behärskade
vädrets makter och rådde över grödor
och djurens fruktsamhet. Han var också fredens och
alstringens gud, oftast avbildad med en präktig fallos.
Frej ägde det magiska skeppet Skidbladner där
samtliga asar fick plats. Gift med Gerd Gymesdotter och
bror till Freja.
|
|
Tillbaka
Freja,
eller Fröja var i egenskap
av kärlekens och fruktbarhetens kvinnliga personlifiering
den främsta av alla gudinnorna, i forna tider dyrkad över
hela Skandinavien. Hennes hem var i himmelssätet Folkvang
och hennes make var Od med vilken hon hade döttrarna
Hnoss och Gersimi. Syster till Frej.
Tillbaka
Frigg
eller Frigga var Odens
maka och jämlike, och torde därmed vara den mäktigaste
av asynjorna. Hon har givit namn åt Friggeråker.
Tillbaka
Gunnlöd
var en dotter till jätten Suttung. Hon var den som i sin
boning hade uppsikt över kitteln Odrörer, en av tre
kittlar där det mjöd som skulle bli till skaldarmjöd
förvarades. En dag lyckades Oden ta sig in till henne, förklädd
till Bölverk. Efter tre kärleksnätter fick han
ta sig en klunk av diktarmjödet, flög hem i skepnad
av en örn men jagad av den förgrymmade Suttung. Oden
dödade Suttung i strid, spydde upp mjödet i ett kar
och portionerade sedan ut det till asarna och andra män med
skaldegåva. De tre nätterna resulterade i Gunnlöd
och Odens son Brage.
Tillbaka
Hel
menas enligt somliga källor vara en av Lokes avkommor, tillsammans
med Fenrisulven och Midgårdsormen, samt även dödsrikets
gudinna. Hel var också namnet på hennes rike.
Tillbaka
Heimdall
- Den guldtandade - var eldens gud och väktare vid Bifrost.
Han sov mindre än en fågel, kunde höra gräset
växa och se hundratals mil bort. Han föddes av Ägirs
och Rans nio vågdöttrar. Heimdall bar alltid med sig
Gjallarhornet över axeln, ett alarmhorn han skulle blåsa
i när Ragnarök var i antågande. Hans tänder
var av guld.
Tillbaka
Hermod
- Den djärve - var son till Oden och Frigg. Det var Hermod
som åkte ner till dödsriket för att lösa
ut Balder då denne dött, ett uppdrag som många
av de andra gudarna skulle sagt nej till. Hermod betyder 'den
raske'.
Tillbaka
Hjuke
och hans syster Bil blev upptagna till månen med ett kar
mjöd.
Sedan dess har de följt månen på dess färd
runt jorden. Deras föräldrar var dvärgarnas furste,
Ivalde och ljusdisen Hildegun.
Tillbaka
Höder
var Odens och Friggs
blinde son. Han var känd för att, lurad av Loke,
ha skjutit brodern Balder med en mistelpil.
Bröderna blev dock sams igen i den nya världen efter
Ragnarök. Höder betyder 'krig'.
Tillbaka
Höner
var en fager men inte speciellt driftig gud. Han utlämnades
efter vanerkriget till vanerna tillsammans med den vise Mimer.
Vanerna tog Höner till hövding, men blev förargade
över hur dum han var. Det var Höner som gav de första
människorna förstånd och rörelseförmåga.
Tillbaka
Idun
var ungdomens gudinna. Det var hon som odlade de äpplen som
gudarna måste äta för att hålla sig unga.
Enligt Snorre förvarades
äpplena av Idun i ett särskilt skrin. Iduns make var
Brage, skaldekonstens gud.
Idun
och maken Brage
Tillbaka
Lodur
- även kallad Vile - var en son till Bor och Betsla och bror
till Oden och Ve. De tre bröderna slog ihjäl Ymer och
skapade sedan världen av hans kropp.
Lodur var den som gav de första människorna deras känslor
och sinnen. Vile betyder 'vilja'.
Tillbaka
Loke
eller Lopt var
liksom Oden en mycket komplex gud som förekommer
i olika skepnader i ett stort antal myter. Loke var intelligent,
hånfull, retsam, ibland en falsk bedragare, alltid en skämtare,
"ja till och med en skälm". Loke räknades
till asagudarna, trots att hans far var jätten Farbaute.
Loke var mycket vacker till utseendet, men ondskan personifierad
och tyckte om att framkalla undergång, bl.a. lurade han
den blinde Höder att skjuta brodern
Balder med en pil gjord av en mistel. Loke
var slugast bland alla jättar.
Snorre
berättade att gudarna en gång fångade Loke i
Franangrsforsen då han var i skepnaden av en lax. Forsen
beskrevs ligga nära havet, ett hav som låg ovanför
forsen - kan det ha varit Rånnumsfallen där Vänern
har sitt utlopp...?
Tillbaka
Magne
var
Tor och Järnsaxas oerhört starke son som redan i späd
ålder räddade livet på sin far. Magne dödade
Nidhögg under Ragnarök, vilket han överlever tillsammans
med sin bror Mode varefter dom ärver Mjölner. Magne
betyder 'den kraftfulle'.
Tillbaka
Mimer
kallades också för "den porlande". Han var
bror till Odins mor Bestla, och en vis jätte som enligt Ynglingasagan
utlämnades som gisslan till vanerna efter vanakrigets slut.
Mimer var också väktare vid Mimersbrunnen, den vishetens
källa vid världsträdets fot vari Oden offrade sitt
ena öga i för att i gengäld förvärva
en stor visdom.
Tillbaka
Mode
var en son till Tor och Siv, och därmed Magnes bror. De överlevde
båda Ragnarök och fick därefter ärva sin
fars ögonsten - hammaren Mjölner som alltid träffade
sitt mål. Mode betyder 'den modige'.
Tillbaka
Nanna
var gift med Balder och hade sonen Forsete. Då Balder dött
och skulle brännas i sitt skepp stod inte Nanna ut längre
utan sprang upp och lade sig bredvid sin döde make.
Tillbaka
Njord
var en mycket gammal vanagud som liksom alla vaner var nära
förbunden med fruktbarhetens krafter, som gudinnan Nerthus
(moder jord).
Njord rådde över vinden och havet och var den som åkallades
vid sjöfärder, jakt och fiske. Njord var först
gift med sin syster, med vilken han har barnen Frej
och Freja. Den andra hustrun var Skade. Njords
boning kallades Noatun.
Tillbaka
Od
var Frejas make varmed han hade dottern Hnoss, smycket - se Nossan.
Namnet betyder, liksom Oden, den rasande eller den extatiske.
Od reser vida omkring, och Freja söker honom i länder
och världar där hon tar sig andra namn.
Tillbaka
Oden
eller Odin brukar
omnämnas som Asgårds mäktigaste gud - stridens,
vishetens och dödens gud. Han hade också många
binamn, bl.a. Gaut, Rane, Skilfing och Häcklaman -
se Ranes
hög i Flistad, Skälvum
och Häcklan
på Halleberg. Alla dessa tillnamn berodde på
att Odens namn var tabu, det fick inte nämnas.
Oden
bodde i Valhall och var gift med Frigg,
och han var fader till Balder. Han beskrivs som en enögd
och skäggig gammal man, alltid klädd i blå
kappa och vidbrättad hatt.
Hans
häst var den åttafotade Sleipner, och visst finns
det en sådan hästras - Przewalskis häst
som kommer från Asien och har kluvna hovar...
Oden hade också två korpar - Hugin och Munin
- vilka var hans kunskapare som varje dag kom med information
om vad som hände i Midgård, han hade också
vargarna Gere och Freke till vilka han gav sin mat vid festerna
i Valhall.
|
Oden
utklädd till vandringsmannen Ganglere
|
Odens spjut hette Gungner. Med detta pekade han ut de som skulle
dö för att sedan få komma till Valhall där
han själv bodde, och han ägde också en av dvärgar
smidd ring som hette Draupner som var nionde natt droppade ifrån
sig åtta lika goda ringar.
Valkyria
|
|
Hos
Oden i Valhall samlades gudarna varje kväll för
att utkämpa strider under stora festligheter.
Som varande såväl kamp- som dödsgud var
det Oden som sände valkyriorna, som var en slags tjänarinnor,
till stridsskådeplatserna för att hämta
de fallna till Valhall.
Visdomen
hade Oden sökt och förvärvat genom att offra
sitt ena öga i Mimers brunn. Han har också offrat
sig själv till sig själv, spjutstungen och
hängande i världsträdet Yggdrasil nio nätter
i rad. I lidandet lärde han sig runkonsten, magin och
olika galdrar (besvärjelser och trollformler). Oden
var därigenom även den främste utövaren
av sejden
|
(att
utöva trolldom, särskilt över kvinnor/völvor),
vilken annars var en kvinnlig syssla. Oden var alls inte odödlig,
men han höll sig ung genom att äta av Iduns
ungdomsäpplen. Enligt Snorre
var Oden en existerande människa.
Det
största utövandet av odenkult bör om man ser på
platsers namn ha funnits runt sjön Östen norr om Skövde.
Förutom att sjön fordom hette Odens sjö
finner man runt dess södra stränder såväl
Odensåker
som Odenslunda och Odens eller kung
Ranes grav. Läs mer om Oden på sidan om Ynglingarna
och om Gefionmyten
där man får veta hur det gick till när Oden kom
till Svitjod. Odens runstavar skall enligt senare sägner
Kettil
Runske ha stulit.
Odens
död i Gudhem
- han återkom dock och hade då med sig runorna till
människorna
Tillbaka
Sigyn
- var gift med Loke tillsammans med vilken han fick sonen Narve
eller Nare. När Loke fjättrades under en etterdrypande
orm satt Sigyn vid hans sida och skyddade honom genom att samla
ettret i ett fat.
Tillbaka
Skirner
var Frejs skosven och stammade från vanerna. Det var Skirner
som fick uppdraget att rida till Jotunheim för att fria till
Gerd. I belöning fick han Frejs häst Blodighove. Skirner
betyder 'den strålande'.
Tillbaka
Tjalve
var en snabb liten människopojke som personifierade pilen.
Han levde i Bilskirne hos Tor och Siv med sin syster Röskva.
Hans föräldrar hette Groa och Egil Skytten.
Tillbaka
Tor
med sin hammare Mjölner
|
|
Tor
var den rödskäggige åskguden som jämte
Oden själv, Tors far, var den främste
bland asarna. Tor var stor och stark och hans styrka ökades
ytterligare då han spände åt sitt styrkebälte
Meginjord.
Tor ägde hammaren Mjölner, ett fruktansvärt
vapen som alltid träffade sitt mål. Han var gift
med Siv och bodde på Bilskirner i Trudvang i Asgård.
Han var gudarnas och världsordningens försvarare
mot omstörtande makter mot vilka han stred användande
sig av ren råstyrka.
|
Tor
var åskans och tordönets gud som rådde över
vädret och därmed även över grödorna och
äringen - skörden. Tor
var en temperamentsfull gud.
I Jomsvikingasagan står att Goðheimr, Gudhem,
var helgat åt Tor och var det största gudahovet i Götaland,
med 100 gudabilder. I Velanda
i Västergötland finns en runsten som anger Tor som beskyddare,
och vid Grästorp
finns en annan sten som är krönt med Tors hammare.
Tillbaka
Tyr
- en enhänt stridsgud vid sidan av Oden och Tor. Tyr var
den djärvast av alla, och den ende som vågade gå
med mat till Fenrisulven (ett ont odjur som slukade Oden). Det
var också Tyr som lade sin hand som pant mellan Fenrisulvens
käftar då denne skulle fjättras. Han räknades
som den bäste soldaten på grund av sin djärvhet,
offervillighet och pålitlighet. Hans främsta attribut
var svärdet.
Tillbaka
Ull
- förknippas med strid och den främste av skidåkarna
och bågskyttarna bland asarna. Ull kallas ibland skid- eller
bågasen samt vinterguden. Han var också jägare
och åkte på sina islaggar över havet.
Möjligt
är att Ull var en tidigare vanagud, ofta figurerande i samband
med eder och tvekamper. Han bodde i Ydalir.
Tillbaka
Vale
var son till Oden och jättinnan Rind. Han kallades ofta för
Balders hämnare och kan ha tagit död på Höder
efter att han p.g.a. Lokes list skjutit Balder. Alla bröderna
blev dock sams efter Ragnarök.
Tillbaka
Ve
var en bror till Oden och Vile, barn till Bor och Betsla. De tre
bröderna slog ihjäl Ymer och skapade världen. Ve
gav sedan de första människorna syn och hörsel.
Tillbaka
Vidar
- Odens och Grids son. Vidar var efter Tor den starkaste av asarna.
Han var tystlåten, stark och känd för sina järnskor.
Han hämnades sin fader vid Ragnarök, d.v.s. världens
undergång, då han dräpte odjuret Fenrisulven.
Vidar själv kom att överleva Ragnarök.
Vidar betyder 'han från skogen'.
Ymer
var en jätte som skapats ur rimfrosten från Nifelheim
och gnistorna från Muspelheim. Ymers armar och ben avlade
barn med varandra, vilka blev till jättarnas förfäder.
Ur rimfrosten uppstod också en ko, Audhumla som livnärde
Ymer med sin mjölk.
*
* * * *
Tillbaka
Valkyrian
Sigrdrifur - Sigrdriva - som hjälpt Agnar, Audas broder,
med att
i en strid döda gamle Hjalmgunnar som Oden lovat seger. För
detta
tilltag blev hon stungen med sömntörne av Oden för
att hon skulle
sluta strida och istället gifta sig. Hon svarade att hon
lovade
att aldrig gifta sig med någon man, som kunde rädas,
varpå
Oden bad henne lära honom vishet från alla världar.
Han fick
då ett horn med mjöd blandat med en minnesdryck varefter
Sigrdriva räknade upp alla de tankerunor han behövde.
Därpå sov hon tills Sigurd red upp på Hindarfjället
och väckte henne genom att med Gram, hans
svärd som nyligen åt korpen riste liv,
öpnna upp och ta av hennes brynja.
Ur
Sången om Sigrdriva.
C O Fast menade att Hjalmgunnar
har sin grav i Skjolms
hög i Skalunda.
Tillbaka
I
nordisk mytologi fanns det nio olika världar:
- Asgård
där asarna bodde.
- Midgård
var människornas boning och betydde "mittens gård".
- Jotunheim
var hemvist för Jotunjättarna.
- Vanaheim
var vanernas boning.
- Hel
var de dödas land, uppdelat i två delar - Mimers
och Urds riken.
- Nifelheim
var enligt Snorre köldens
värld och drottning Hels rike.
- Alfheim
var ljusalvenas boning, där även Frej bodde.
- Svartalfheim
var hemvist för svartalverna vilka var desamma som dvärgarna.
Svartalfheim kallades också för Nidavellir.
- Muspelheim
var köldens värld där eldjättarna (söner
till Muspel) bodde, regerade av Sur.
Tillbaka
Väsen
Enligt
Snorre fanns det tolv gudar och lika många gudinnor, men
om man räknar antalet namn i myter och sagor så kommer
man fram till ett betydligt mycket högre tal. Men vissa
namn är binamn på andra gudar, och man vet därför
inte alltid vilka dessa var.
Rådarna
var makter som rådde över vissa speciella områden
i den fysiska världen. Skogsrået, Sjörået
eller Näcken är några exempel.
Vättar,
dvärgar och svartalver
tycks ha haft sitt tillhåll i underjorden eller inuti
stenar.
Även
tomtar, eller som det hette
i förkristen tid tomtaguð, verkar ibland ha
bebott underjorden eller stenar.
Gårdens speciella skyddsandar
har gått under många namn, som spámaðr
(spåman) samt ársmaðr (äringsman).
Tillbaka
Ritualer
- blot
Offerriterna
kallades oftast för blot vilka utfördes av en gode
eller en gydja, en präst eller prästinna. Men
att blota hade mera sällan något med blodsoffer att
göra, utan är högst troligt en efterhandskonstruktion
av den tidiga kristna kyrkan. Nioårsblotet som beskrevs
av Adam av Bremen
är omdiskuterat, liksom hans beskrivning av hednatemplet
i Uppsala.
"Nioårsblotet
sker runt vårdagjämningen"
Midvinterblot
Midvinterblotet
som även kallades för julblot firade man under vikingatiden
någon gång mellan mitten av november till mitten
av december, enligt somliga skall det ha skett då det
var fullmåne.
Disablot
Den
som det framförallt andra blotades till på Disablotet
var Vanadis, eller Freja med ett annat
namn. Även hennes följe av diser hyllades. Vanligen
firade man Disablot i februari.
Vårblot
Vanligt
var att de som firade Disablot i februari också firade
både ett vårdagjämningsblot och ett vårblot.
Vårblotet inföll då kring första maj.
Denna fest påminde mycket om den allmänt firade första
maj, och det blot som infaller på vårdagjämningen
hade många drag av påsken med stora eldar och sånger.
Midsommarblot
Denna
högtid firades på sommarsolståndet. En viktig
del av firandet var att tillverka en midsommarstång. Den
bestod även då av en ring och en stång, på
samma sätt som man ofta gör i Dalarna även nuförtiden.
Kvinnorna tillverkade ringen och männen stången,
vilka tillsammans bildade en gigantisk fallossymbol med en vagina
i toppen.
Höstblot
Under
hösblotet firade man främst Frej
i hans egenskap av hästgud. I gamla tider drev man samman
hästhjordar på hösten, då man även
höll tävlingar mellan hingstar. Bland annat därför
har det varit en tradition att äta hästkött vid
den här tiden. Det berättas i sagan att då Olav
Tryggvasson inte ville äta av hästköttet
var det nära att de Tröndska hedningarna gjorde sig
av med honom.
Alvablot
Alvablotet
hölls i slutet av oktober eller i början av november
och var förknippat med vinterslakt. Då firade man
både alver och de döda, och detta menas ha varit
ett blot som till skillnad från de andra främst hölls
inomhus.
Tillbaka
Likheter
mellan forn och kristen jul
Många
av de yttre delarna i den hedniska julen var lika den
kristna eftersom kristendomen lånade mycket av firandet
från asatron. Ta t.ex. julskinkan. Grisen var ett
heligt djur för Frej och Freja,
det var ju Särimner man slaktade och åt upp
varefter den ändå kryade på sig och återfick
sitt liv, och gris äter vi till jul. Jul är
för övrigt ett uttryck som är känt
från åtminstone 900-talet och fortfarande
lever kvar trots över tusen år av kristendom
i vårt land.
De
röda kulorna i granen anses vara en kvarleva av de
slaktade offren som blodiga hängde i offerträdet,
och Lucias ljus menas vara en modern variant av slaktkvigan
som med tända halmnekar i hornen leddes runt
|
Särimner
i gestalt av en Linderödsgris i Ekehagens forntidsby
|
gården. Lussekatten anses vara ett arv från forntiden,
mycket lik den keltiska rosen. Och Lusses
hög finns ju i Norra Vånga...
Tillbaka
Diverse
Ask
och Embla - de två
första människorna som av Oden
omvandlades från två trädstammar funna på
en strand, en ask och en alm, varefter Höner
gav dem förstånd och rörelseförmåga
och Lodur gav dem känslor och sinnen.
Ginnungagap
- ett tomt ofantligt svalg
Hvergelmer
- köldens källa
Midgård
- människornas boning, beläget någonstans i
asken Yggdrasil, mellan asagudarnas värld - Asgård,
och Jättarnas värld - Utgård. Midgård
omges av ett stort hav.
Mimers
brunn - visdomens källa
Nifelheim
- köldens hemvist i rymden
Ragnarök
- världens undergång
Urds
- värmens källa
Yggdrasil
- världsträdet
Världsträdet
Yggdrasil
På
Kinnekulle menas att man höll man ordning på rätt
dag genom att använda en kalender
där man utnyttjade solens läge i förhållande
till de västgötska bergen.
Tillbaka
Eddorna
et
finns två Eddor - den äldre Eddan, och den yngre,
den prosaiska Eddan eller Snorres Edda.
Den
äldre Eddan är troligen den som minst
påverkats av kristendomen då den med all sannolikhet
är en nedskrift av en muntlig tradition som sträcker
sig mycket långt tillbaka. De främsta verken i
eddan är nog Voluspá, völvans spådom,
och Hávamál, eller den höges (Odens) tal.
Völvans
spådom är en poetisk berättelse från
världens skapelse till dess undergång, men Havamal
är dels en samling råd om hur man ska bete sig
i världen, och dels en textdel som heter Runatal. Den
senare är en mytisk beskrivning av hur Oden hängde
i världsträdet i nio dagar och nio nätter för
att få insikt om gudarnas
runor, samt kanske också en beskrivning av hur en
upptagning kunde se ut för en runmagiker eller shaman.
Snorres
yngre Edda skrevs ned av Snorre
Sturlasson på 1200-talet. Snorre var en kristen
storman på Island,
och hans avsikt med eddan var inte att bevara den gamla religionen,
utan att bevara skaldekonsten. Därför är stora
delar av boken ägnad åt just skaldekonst och hur
man skriver, men för att veta hur man skrev, resonerade
Snorre, och förvalta den speciella skaldkonst som kallas
kenning, så var man tvungen att kunna de gamla myterna.
Den poetiska eddan består nästan bara av långa
diktverk skrivna på gamla versmått, vilket ibland
gör dem extra svåra att förstå.
Snorre
hade en brorson som hette Olav
Hvitaskald, (det fanns även en samtida skald med
namnet Olaf Svartaskald. Hvitaskald växte upp hos Snorre,
och fick där sin utbildning. Denna brorson lär ha
tillfört några tillägg till Eddan, vilka beskrev
såväl språkbruk som själva skaldekonsten.
Tillbaka
Saxo
Gramaticus
var en annan som skrev om den gamla asatron. Hans version av
myterna skiljer sig ofta från Snorres och den äldre
eddans vilket inte är konstigt då hans uppdragsgivare
var ärkebiskop Absalon.
|