Svitjod åren 1161 - 1250
Uppdaterad den 5 oktober, 2008
Tillbaka

Grundtext ur
Berättelser ur svenska historien, första bandet
av Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström

Länsindelning

Västergötland | Östergötland | Småland | Södermanland
Folklanden |
Västmanland | Dalarna | Gotland


Folket | Lagen

Bonden | Qvinnan | Barnen | Trälarna
Äktenskapet |
Boningshuset | Mat och dryck

Tillbaka

är på denna sida görs en redovisning av de orter, förhållanden och indelningar i folkland som fanns under tiden 1161 - 1250. Först några
ord av islänningen Snorre Sturlasson som ger en beskrivning av hur Svíþjóð var ordnat innan landet fick sitt namn Sverige.

Svitjods välde, säger Snorre, är fördelat över många lotter. Ett område är Västergötland, Värmland och Markerna (främst de skogrika trakterna mot Norge, senare Dal och år 1508 omnämnt som Dalsland) samt allt som hör till dessa. Det är ett så vittbegripet rike, att under den biskop som finns där finns över elvahundra kyrkor. Det andra området är Östergötland, där det andra biskopsdömet ligger, med Gotland och Öland, vilket tillsammans är ändå fast större biskopsdöme(?). I själva Stvitjod finns det område som heter Södermanland, även det ett biskopsdöme. Sedan finns även Västmanland eller Fjerdhundraland, också ett biskopsdöme. Härnäst kommer Tiundaland, vilket är det tredje området uti själva Svitjod. Det fjärde området lotten kallas Attundaland. Sedan finns Sjöland (Roslagen). Det femte området med allt som därtill hör är beläget i öster ute vid havet.

Tillbaka

 

dessa underrättelser möter oss således den gamla indelningen, som berodde på stamskillnad - indelningen i Svealand och Götaland.
Götalandskapen är under denna tid utan diskussion de mest framstående. Den sverkerska konungaätten var infödd där, efter vad det vill synas; de erikske konungarne uppehöll sig förnämligast på sina gods i någondera av de stora landslotterna Sunnanskogs, och den mäktigaste ätten i landet - mäktigare måhända än sjelfva konungaslägterna - vi mena folkungaätten - var ursprungligen en götisk ätt. Vi hör i allmänhet föga eller intet talas om landet Nordanskogs eller "det egentliga Sverige", för så vitt som icke någon händelse av mer än alldaglig natur där tilldrog sig.

 

Tillbaka

Västergötland

Västergötland var måhända för denna tid det viktigaste landskapet. Ur hedendomen utgingo Västgötarna såsom mäktigare än Upp-Svearna. Medvetna om denna sin makt krävde de som sin rättighet att tillsätta konung för hela riket - och vinna denna sin fordran. En götisk jarlaätt uppstiger på tronen.

Snorre Sturlassons uppgift om de elvahundrade kyrkorna synes dock vara betydligt överdriven. Endast något över halva detta antal uppges i Västgötalagen om antalet

kyrkor i Skara stift, som då innefattade även Värmland och Dalsland.
Emellertid visar sig Västergötland som ett folkrikt land, oaktat sina stora skogar som på dessa tider var mer vida vidsträckta än de nu är (vilket nog inte stämmer helt ut, ex.vis menas merparten av de stora slätterna aldrig någonsin ha varit trädbevuxna).

Tillbaka

Skara var landskapets förnämsta stad, känd ända sedan hedendomen. Ragnvald Ulfsson jarl, (sonson till Skoglar Toste) bodde där och mottog där den norske konungens sändebud.

Redan då Snorre Sturlasson besökte Västergötland och lagman Eskil år 1219 hade Skara utvecklats och hade såväl biskopssäte som biskopskyrka. Mariakyrkan hade invigts redan 1150 av biskop Ödgrim, vilken enligt biskopskrönikan från bönderna ålade henne en gäld:

Skara domkyrka vigde han då,
var bonde gaf dertill fem penningar blå

"Penningar blå" var kopparmynt, till skillnad från silver, och sägs vid denna tid ha varit allmänt gällande i Götaland.

Vid Ödgrims död år 1157 ägde kyrkan redan elva hemman och femtio lantbönder, egendom som under efterträdaren biskop Bengt förökades till nitton och lantbönderna till etthundra.

Tillbaka

Lödöse, Liodhus, är näst Skara mest märklig bland Västergötlands städer. Vi känner orten redan från hedendomen såsom en stapelort för de handelsskepp som inte lade till vid Konghälla, utan istället seglade uppför älven.
Under hela vår medeltid var således Lödöse en av våra viktigaste städer och vår enda hamn för handeln västerut via västerhavet.

 

Tillbaka

Skövde är en av Västergötlands äldsta städer. Dess namn anses kunna komma av Skede, som betyder fält, slätt, och vi står för en helgad eller vigd ort, och Skövde var således redan under hedendomen en helig ort, såsom fallet är med alla orter, vilkas namn ändas med -vi. (Se en annan förklaring till namnet i det Skövde i söder som via namnet Kullings-Skövde idag heter Vårgårda).


Heliga Elin från altartavlan som hängde i Kullings-Skövde kyrka
 

Helena eller Elin av Skövde var ett av den katolska kyrkans helgon, och det var hon som förskaffade orten dess helighet. Hon var dock inte dotter till Guthorm jarl som man tidigare trott, även om han också hade en dotter vid namn Helena.

Helgonet Helena föddes i Götene i Västergötland ca 1101 och blev namnad till just Helena - namnet Elin förekom inte i Sverige förrän ca 100 år senare.

Sin man förlorade hon snart. Hon ville sedan ej ingå i nytt äktenskap, utan vallfärdade till det heliga landet och Kristi grav i Jerusalem.
Sedan hon återkommit därifrån helgade hon uteslutande sina dagar åt andaktsfulla övningar och utövandet av alla kristendomsplikterna.
Kyrkan i Skövde, som efter henne kallades S:ta Helenas kyrka, blev så gott som på hennes egen bekostnad uppbyggd.

Helena hade en dotter som var lika from och god som modern, och därför älskad av alla. Hon blev gift med en mäktig och ansedd man, som dock var av ett hårt sinne och behandlade sin hustru

illa. Husets jon och trälar, vilka tillbad sin fromma matmoder, slog därför ihjäl den våldsamme mannen.
Den mördades släktingar ansåg Helena som upphov till mordet och sökte därför efter att mörda henne. Detta lyckades även.
De eller deras utskickade överföll den heliga Helena en dag då hon färdades till Götenes kyrka där man slog ihjäl henne. På platsen där detta skedde skall en källa hava uppsprungit.


Kapellet över S:ta Elins källa - fanns som ruin kvar på 1700-talet
Teckning av Hilfeling som levde mellan åren 1740-1823

Helena blev efter sin död ansedd som martyr, och underverken som skedde vid hennes död och vid hennes grav bekräftade detta anseende.
Påven Alexander III upptog henne därför bland helgonens antal, och hennes ben "blefvo år 1165, under afsjungande af messor, rned mycken högtidlighet af Sveriges förste erkebiskop Stefan upptagna ur grafven och skrinlagda".

Biskop Brynolf Algotsson beskrev henne år 1288 som "Västergötlands Blomma; Fäderneslandets Lampa; Västergötlands Prydnad och Beskyddarinna".

Helgedomsskrinet insattes i ett valv i den nordöstra kyrkomuren. Valvet som kallades S:ta Helenas grav fanns ännu att se fram till år 1759 då det jämte kyrkan förstördes av den svåra brand som det året övergick Skövde.

Det finns många platser som är förknippade med Helena, bl.a. Göteve.

Tillbaka

Timboholmsguldet

Strax öster om Skövde fann man år 1904 det berömda Timboholmsguldet under några stenar nere i en jordhög som skulle schaktas bort. Detta är Sveriges näst största guldfynd någonsin, bestående av drygt sju kg nästan rent guld i form av obearbetade tackor och virade tenar. Kanske var det tänkt att guldet skulle användas av en guldsmed för att tillverka ännu några guldhalskragar som de från Möne och Ålleberg. Ganska troligt har guldet kommit hit i samband med återvandringen av de forna västgötar som en gång var nere i Europa och stred.

Även i Våmb på Billingen några få km västerut har man funnit en stor guldskatt vilken dock kommit på avvägar. På Billingen strax norr om Skövde låg fornborgen Ymsingsborg och norr därom Gråmur.

Tillbaka

Kung Hallos försvunna stad och en herkulisk mur

Lindskog skrev i början av 1800-talet att det österut från Skövde, i Sventorp socken söder om hemmanet Lilla Björstorp, fanns lämningar efter en stad där en kung Hallo skulle ha bott. Platsen kallades för Hallebacka.
"På östra delen af denna plats ser man 12 eller 14 rättlinjiga stenläggningar, parallela med hvarandra, till ett afstånd af 18 eller 20 alnar. De sträcka sig från norr till söder och likna lämningar efter stenmurar. Dessutom synas både på och emillan dessa stenläggningar många störrre och mindre stenrör. I söder slutas denna plats med en tvärbrant sida, och i väster lika så. På nämnda södra kant synas ock lämningar efter en ännu gröfre stenmur än de öfriga, vid hvilken de äfven alla sluta sig. På västra kanten, strax vid sluttningen, synas 8 stora stenar, lagda såsom Domaresäten. Hvad som tyckes vederlägga den tankan, att här varit en Stad, är sjelfva det ordentliga i planen, med rättlinjiga och parallela gator. Wåra gamla Städer ha medendels en oregelbunden anläggning. I öfrigt vore det förmätet att tro, det inga andra Städer i forntiden gifvits, än dem vi nu kunna upgifva namn och belägenhet till. Hvar har det gamla Björkö stått"?

"En tradition har varit, att de gamla Göterne uppdragit en mur, af Herkuliskt (jättelikt) arbete, ifrån Wetterns intill Wenerns stränder, förmodligen för att afhålla närgränsande roflystna folkslags anfall, och alldeles afskära kommunikationen med dem, i likhet med den Kinesiska eller Britanniska muren. Spår efter denna mur tror man sig och finna här i Församlingen. Nära intill Komministers-Bostället Erikstorp, upp mot vägen, som går från Sköfde till Sventorp, ser man en grof jordvall, lik en smal backe, men ganska brant och hållande, efter utseende, i bottnen icke öfver 30 alnars tvärlina. För anläggning af en väg, har man på ett ställe för det mästa genomgrafvit honom, men funnit honom ej bestå af annat än sandgrus och små klappursten. Den sträcker sig genom hela Sventorps Socken från öster till väster, och skulle kunna göras troligt, att han genom Forssby och Sköfdes Socknar, gått ända till Billingen. Att han sedan derifrån fortsatts på andra sidan af nämnde berg vid Timmersdala, der vägen på honom är anlagd öfver de långa mossarne mellan nämnde Gästgifvaregård och Ek, synes troligt äfven deraf, att denna backesträcka i Sventorp är af ungefärligen lika högd och bredd med den vid Timmersdala, och att de båda hafva namn och kallas för Get-ryggen".

Läs om försvarsvallen Götavirke i Östergötland.

 

Tillbaka


Lidköpings kyrka, okänt årtal

Även Lidköping och Falköping går tillbaka till dessa tider. Vid Lidköping lär de äldsta västgötabiskoparna haft ett fiskläge varifrån sedan en köping uppstått. På 1800-talet har man vid grävning i jorden funnit lämningar av gatuläggningar.

Lidköping ligger strategisk vid Vänerns södra strand där Lidan har sitt utlopp. Widsith nämner Lidvicingi, vilket skulle kunna betyda lidvikingar - finns här ett samband...?

I september 2007 presenterades resultatet av dykningar som gjorts i Lidan mitt inne i Lidköping. Det man påträffat är en hela 200 m lång kajkonstruktion från slutet av 900- eller början av 1000-talet, och dessutom stenkistor som fungerat som brofundament för hela nio broar som löpt över Lidan!


Lidan i Lidköping - här har det legat en 200 meter lång vikingatida kajkonstruktion!

Ordet Lid skall ha haft en särskild innebörd för vikingarna. Hövdingar och kungar omgav sig med ett lid vilket tros ha varit en sammanslutning av krigare som svurit att förhålla sig lojala. I sydost finner man Helde, ett namn som kommer av ordet hird, en kungs eller stormans bästa krigare, och några km åt nordost låg Skeppsbyn, dagens Skeby.

Tillbaka

Uppe i Lidan söder om Lidköping skall ett slag ha stått under vikingatiden, slaget vid Skofteby. Väster om Skofteby ligger Kållands-Åsaka där det enligt uppgift skall ha påträffats en båtgrav som numer är försvunnen.


Lidan vid Lovene en mil uppströms från Lidköping, Skofteby ligger bortom kröken till vänster.

Omedelbart sydväst om Lidköping ligger Råda med sin vackra kyrka där det finns en runsten inmurad i väggen, rest efter sonen Gunne som stupade i striden då konungarna kämpade.

 

Se en karta över området

 

* * * *

 

 

Tillbaka

Västergötland Ask kyrka Dags mosse Linköping Väversunda Herrestad Hällristningarna i Himmelstalund, Norrköping Alvastra kloster Slaget vid Skärkind 1318 där kung Birger besegrades av Karl Elinesson Bjälbo Örberga Askaby kloster Stegeborg Ulvåsa Vadstena kloster Järstad Lunds backe Härifrån kom ätten Hjorthufvud Boberg - länk till sidan om de tidigaste vapensköldarna och sigillen Alvastra kloster Staden Hästholmen Vreta kloster Rökstenen Heda Skänninge Söderköping Götavirke - försvarsvall Hov Stor skeppssättning och 1100-talskyrka Kaga Småland
De tidigast kända häradsgränserna


Östergötlands
landskapsvapen

Östergötland var näst Västergötland för denna tid den viktigaste landslotten. I detta landskap låg Alvastra med sina konungagravar. I detta landskaps städer, Linköping och Skeninge (Skänninge), fattades även de för kommande tider viktigaste besluten.


Alvastra kloster, begravningsplats för tre kungar

Tillbaka

Söderköping med S:ta Ragnhilds källa nämnes redan i början av 1100-talet. Senast hörde vi det omtalas i drottning Katarinas testamente. Hon gav staden åt sin syster Bengta. Staden var med sin förträffliga hamn uteslutande en köpstad.

Från Västra Husby och ner mot Hylinge där en oländig terräng tar vid låg försvarsvallen Götavirke från ca år 800, kanske t.o.m. tidigare, omkring 3,5 km lång. Vallen som ligger i Hammarkinda härad har varit förstärkt med en träpalissad och avsedd att hindra intrång mot Östergötlands inre, från Slätbaken där senare Stegeborg uppfördes.

Tillbaka

Norrköping anses även tillhöra detta tidevarv. Staden förekommer i en påvlig bulla mot slutet av 1100-talet. Dock synes den ha varit av föga betydande, och märkligt är att man i denna stad icke funnit något kloster, en omständighet som talar för ortens obetydlighet. Men - här har ändå funnits slott, kanske t.o.m. tre stycken!


Johannisborg i Norrköping - foto Harri Blomberg

År 1310 fattades ett beslut i Helsingborg om att det då påbörjade slottet i Norrköping skulle rivas ner till grunden.
År 1604 brann ett slott ner - Johannisborg - om det nu var det förra som aldrig blivit rivet eller en nybyggnation på föregångarens grunder - ? Till detta slott hörde en smedja där hertig Johan av Östergötland, Gustav Vasas sonson, lät smida vapen.
År 1614 påbörjades byggnationen av ännu ett slott som sedan användes fram till år 1719 då ryssarna brände Norrköping. Året därpå började man hämta sten från slottet för att bygga upp det nya Norrköping.
Se några hällristningar i Himmelstalund.

Skeninge (Skänninge) är en bland Östergötlands äldsta städer och kallades en gång »Göta rikes hufvudstad». Mot slutet av denna tid stiftades här en högskola, bland vilkas lärare vi må nämna Petrus de Dacia. Han vann genom sin lärdom ett sådant rykte att han kom att bli vald till rektor vid universitetet i Paris. Mest känd är staden för Skänninge möte som hölls där år 1248, besökt av det påvliga sändebudet Vilhelm av Sabina.

I Vallerstad norr om Skänninge tronar ett av Östergötlands största gravfält högst upp på en höjd som syns vida omkring - Lunds backe.

I Uggleupplagan av Nordisk Familjebok år 1909 får man veta att Östergötland ursprungligen var en koloni till Västergötland...

 


* * *

 

 

Tillbaka


De små landen som tillsammans kallades för Småland Kalmar Visingsö med kungaborgen Näs Vadstena Linköping Söderköping Västergötland Östergötland Öland Skåne - se kartan över Danmark Rumlaborg, Jönköping och Vista kulle Smålandsstenar Opensten Aspenäs Skara Nydala kloster Byarums kloster, flyttade till Sko i Uppland 1222 Växjö Hålvägarna i Kymbo Voxtorp rundkyrka Hagby rundkyrka Inglinge hög Kånna högar - stort gravfält Sölvesborg Kronobergs slott Bergkvara slott Rydaholm Gamla Hjälmseryd kyrka Blekinge - se kartan över Danmark Björketorpstenen Replösa mm utmed Lagan Aringsås (Alvesta) Tegnaby

Tillbaka


S:t sigfrid i Växjö
 

Vexiö (Växjö) och dess första begynnelse har vi redan anfört i S:t Sigfrids legend. Oaktat att kristendomen här är äldre än i Östergötland fanns dock en ordnad kyrka här senare. Omkring hundra år efter vårt tidevarvs början fanns likväl, enligt en trovärdig berättelse en biskopsstol i Växjö.
Detta landskap (Värend) utgjorde då - heter det - fem härader och ett biskopsstift och hade sex och femtio kyrkor (56). Värend omnämns första gången på en runsten i Alvesta i Allbo härad. Vid domkyrkan i Växjö står en runsten rest efter Gunnar Grimsson.
Norr om staden låg från 1440-talet
Kronobergs slott ute i Helgasjön, och ca sex km åt sydväst tronade

från 1470-talet Bergkvara slott. Ca två mil söderut finner man Inglinge där man ända fram till 1900-talet hade tingsplatsen för Konga härad, där tronar också Inglinge hög.

Tillbaka

Finnveden har tre härader - Östbo, Sunnerbo och Västbo - och omnämns på en runsten i Replösa norr om Ljungby. Läs om Rydaholm, Smålandsstenar och om Ljungbytrakten.

I Tiohärad som tillhörde Värends lagsaga och omfattades av Värend, Finnveden och Njudungs tio härader (sydvästra delen av nuvarande Småland) gällde Smålandslagen. Lagens ursprungliga handskrift lär ha funnits ännu på 1630-talet, men har gått förlorad. Till våra dagar har endast lagens kyrkobalk bevarats. Som Smålandslagens avfattningstid torde man kunna uppge slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.

Bild ur boken Genom Sveriges bygder, 1882
Kalmar slott ca 1880

Kalmar är till namnet bekant. Att handeln skapade den staden är klart av dess läge, och att den var vida känd bevisas av att arabiska skriftställare visste att tala om den.

Jönköping är en stad som först i denna tidrymd börjar nämnas.

Gården Aspenäs, Aspenäsättens sätesgård, tillhörde under medeltiden Småland men låg under Linköpings lagsaga som förutom Östergötland också omfattade de norra och östra delarna av Småland hela vägen ner till Blekinge.

Kloster fanns i Nydala från 1143 och Byarum från 1170.

 


* * * *

 

I sin bok Jarlens sekel skriver Dick Harrison bl.a. följande om namnen på de nybyggen som frigivna trälar startade under 1200-talet:

"Ortnamnen Tavastehult, Estamåla, Kuramåla och Iremåla, samtliga belägna i de värendska gränssocknarna mot Blekinge, kan gissningsvis tolkas såsom syftande på frigivna trälar från Tavastland, Estland, Kurland och Irland.
Men detta är blott en gissning.

... För övrigt erbjuder de medeltida småländska ortnamnen goda tillfällen till fantasifullt grubbel kring människans tidlösa humor och grannillvilja. Eller vad sägs om Eländeryd (sedermera förskönat till Elnaryd) i Vislanda socken, Hungerstorp i Skatelövs socken eller namn som ursprungligen har betytt Arslemåla och Skitaremåla? Vi kan lugnt utgå från att gårdarnas eller torpens ägare knappast själva varit ansvariga för namngivningen".

 

Tillbaka

 

 

Alingsås den 20 nov 2004
Professorn i historia, Dick Harrison


 

 

* * * *

 


Lämnar vi Götaland och kommer över de stora skogarna till Uppsvealandskapen så möter oss först Södermanland.

 

Tillbaka

Södermanland

Strengnäs (Strängnäs), i äldre tider kallad Strengianäs, är här den viktigaste orten. Samma orsak som gjorde Skara, Vexiö och Linköping till städer verkade även här. Biskopskyrkan samlade en mängd andra byggnader omkring sig, och det blev även här till stadens begynnelse.
Dess domkyrka var i det närmaste färdig vid 1100-talets slut, men genom oförsiktighet med de många vaxljusen vid kyrkans invigning timade den olyckan att hela den stora byggnaden brann ner. År 1523 valdes Gustav Vasa till kung ute på domkyrkans kyrkbacke.

Södermannalagen finns bevarad i ett flertal handskrifter. Dess tillkomst kan troligen förläggas till omkring år 1300, men reviderades snart, och den reviderade versionen stadfästes år 1327. Den bygger i stora delar på Upplandslagen, sammanställd av Birger Persson till Finsta.

Thorshälla, fordom Thorsharg, är en ort av gamrnalt datum, såsom dess namn antyder. Harg betyder en helig lund. Orten var således en gammal, åt Thor helgad offerplats.

Eskilstuna är oss av S:t Eskils legend till namnet bekant, och där var då ett kloster som inom kort förvärvade stor rikedom.
Thorshälla och Eskilstuna kan dock icke anses som städer under 1100-talet. Vi har istället anfört dem mera såsom märkliga orter medan de något längre fram i medeltiden förekomma såsom städer (1400-talet).

Tillbaka

Om Telge, numera Söder-telge, ett namn staden fick efter Norr-telges anläggning, har vi hört följande nämnas:

I Telge Ragnhild, min hustru, ligger,
jag tror hon mig nåd av Gud tigger

som det står i den mindre rimkrönikan att konung Inge den yngre skall ha sagt, men man vet inte om de överhuvudtaget var gifta. Staden bär ännu i sitt sigill en kvinnobild som anses vara S:ta Ragnhilds, och även invid denna stad finns en S:ta Ragnhilds källa.

Tälje lär betyda "de som bor vid skåran". Landhöjningen och ett stort jordras i slutet av 900-talet gjorde att större fartyg inte längre kunde använda farleden förbi Södertälje. Mindre skepp drogs dock på stockar tvärs över näset.
På 1200-talet byggdes den första kyrkan som namnades Sankta Ragnhild efter stadens skyddshelgon.

Vid Tureholm fann man år 1774 en guldskatt om 12,1 kg med bl.a. en halsring.

Tillbaka


Sö 203 på Selaön öster om Strängnäs, sent 1000-tal

Björn och Gärdar läto resa denna sten efter sina bröder,
Viking och Sigfast. Balle ristade.

 

* * * *

 

Tillbaka

Folklanden
Uppsala Enköping Sigtuna Gripsholm Stockholm Till Birger Persson Till sidan om vikingarna Alsnö hus Anundshög i Badelunda Munsö Ingvarstenen vid Ullfjärden - U 654

Attundaland (attundæ land) var ett av de tre så kallade Folklanden, som tillsammans utgjorde Uppland under medeltiden (omnämnda första gången år 1296 då Upplandslagen nedtecknades). Attunda omfattade trakterna kring Sigtuna och Norrtälje samt dagens Stockholms norra uppland. Namnet betyder landet som består av åtta "hund", d.v.s. hundare. De övriga två Folklanden är Tiundaland (tio hundare) som låg norr om Attunda och Fjädrundaland (fyra hundare), som låg sydväst om Uppsala vid Mälaren.

Fjädrundaland (fiæßrundæ land) låg i södra Uppland. Området sägs ha haft en egen kung under järnåldern.

Tiundaland (tyundæ land) låg i det som numera är norra Uppsala län. Ibland, men lång ifrån alltid, räknades också Gästrikland dit. Området ska ha haft en egen kung under järnåldern.

Namnet Uppland anses från början ha betytt ”bygderna längre upp”. Med detta menades förmodligen det område som varken låg vid själva kusten eller vid Mälaren utan längre in i landet. Namnet har först senare kommit att gälla hela landskapet. Saxo kallade invånarna för Uppsvear.

Roden var det medeltida namnet (första omnämnandet i Upplandslagen år 1296) på den del av Uppland som låg närmast kusten, d.v.s. nuvarande Roslagen. Namnet Roden kommer från rodd. I gamla tider skulle nämligen kustbefolkningen i krigstid bemanna skeppen med roddare.

Tillbaka

Södermannalagen från 1327 stadgade att "Landen tarva konung. De tre folklanden, det är Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, skola med allt Sveariket råd på Mora först taga konung".
Den förste som valdes till kung på Mora äng tros ha varit Magnus Ladulås, detta år 1276. I hertig Eriks Erikskrönikan berättas sålunda om hans far Magnus:

Då valde de vid Mora sten
Konung Magnus, hans yngre broder (Valdemar)
Han var en milder konung och goder

 

Tillbaka

Uppsala

Östra Aros eller Nya Upsala, d.v.s. det nuvarande Uppsala, tog alltmera över från det gamla Upsala. Ärkebiskopssätets hitflyttande skedde visserligen inte förrän år 1273, men detta visar dock att orten var under stark tillväxt redan på 1100-talet.
Mycket bidrog därtill den under byggnad varande domkyrkan. Hon blev ej färdig förrän år 1435 och hade liksom så många andra av de stora tempelbyggnaderna flera missöden att utstå medan hon ännu var under arbete.
Det nämnda året flyttades S:t Eriks ben hit från Gamla Upsala till ett träkapell, som icke borttogs förrän kyrkan var färdig.

År 1164 blir Sverige blir ett eget ärkestift med ärkebiskop i Uppsala. Cisterciensermunken Stefan från Alvastra blir den första innehavaren av ämbetet.
År 1270 flyttades ärkesätet från Gamla Uppsala till byn Östra Aros, ett beslut som kung Valdemar sände ut till Sveriges stormän.

 

Tillbaka

Sigtuna

Sigtuna hade sett sina bästa dagar. Ännu var staden vid 1100-talets slut dock ej alldeles utan betydenhet, ehuru farliga medtävlare redan uppstått på ömse sidor.
Sigtuna är en av Sveriges äldsta städer och anlades redan under 970-talet efter en då fastlagd plan. Här ägde landets första myntning rum från mitten av 990-talet fram till tidigt 1030-tal.
Forskningen ser numera Sigtuna som ett av Olof Skötkonungs och hans far Erik Segersälls försök att etablera sig i mälarområdet.
Under 1070- och 1120-tal nämns Sigtuna som biskopssäte, men detta flyttades senast 1164 till gamla Uppsala.
Lämningar som förmodas ha varit en kyrka har daterats till sent 1000-tal. Utanför det medeltida stadsområdet anlades en rad stenkyrkor.

År 1247 invigdes dominikanklostret i Sigtuna, ett av de första klostren i sitt slag i Sverige. Klosterkyrkan S:ta Maria, den nuvarande stadskyrkan, påbörjades år 1237. Den var den första i tegel murade byggnaden i Mälardalen. På 1200-talet tillkom också ett S:t Görans hospital i stadens västra kant. Något senare, i motsvarande läge, men öster om staden, anlades slutligen en S:ta Gertruds-kyrka.
Ett par av kyrkorna i Sigtuna revs redan under högmedeltiden. Efter reformationen 1527 lämnades de övriga att förfalla. Klostret, förutom kyrkan, revs. Klosterkyrkan S:ta Maria, som blev stadsförsamlingens kyrka, är den enda som finns kvar idag. S:t Per, S:t Lars och S:t Olof är ruiner.
De övriga, S:t Nicolaus, biskopskyrkan och ytterligare en eller ett par kyrkor, som vi inte vet namnet på, saknar spår av ovan mark.

Sigtunas storhetstid anses ha slutat 1187 då staden, enligt skriftliga källor, skall ha härjats av sjörövare österifrån, bl a ester och karelare. Sigtuna var under nästan hela 1200-talet en mycket betydande stad. Kunglig och ärkebiskoplig myntort under 1180-talet och vidare under 1230- eller 1240-talet.

I ett påvligt diplom från 1215/16 föreslogs att ärkebiskopssätet skulle flyttas från Gamla Uppsala till Sigtuna, vilket dock aldrig genomfördes, Sigtuna var fortsatt säte för prosten i Attundaland.
Placeringen av ett av landets första dominikankloster i Sigtuna vittnar också om stadens fortsatta stora betydelse. Först mot slutet av 1200-talet kom den att överflyglas av Östra Aros (Uppsala) och Stockholm. Därmed var Sigtunas storhetstid förbi.

Strax väster om Stigtuna låg Håtuna, känt för den s.k. Håtunaleken där kung Birger tillfångatas av bröderna Erik och Valdemar.
Källa om Sigtuna från år 1247: Sigtuna muséer

Se också Sigtunas egna sida.

Tillbaka

Enköping var en av Sigtunas medtävlare om vilken stad som var mest betydelsefull. Man vet med visshet att det redan under denna tidrymd (1161-1250) fanns köpmän som var bosatta i staden och till och med buro namn av borgare.
Det är ett till våra dagar bevarat ärkebiskopsbrev som lämnar oss dessa underrättelser, där Enköping nämnes som stad - på latin villa. Vid Enköping skall Joar Blå haft sin befästa gård Gröneborg.

 

Tillbaka

Stockholm

Stockholm var en annan stad i Uppland. Sägner finns om Sigtunabor som efter deras stads förstöring fyllt en urholkad stock med dyrbarheter, silver och guld, och låtit den driva i sjön med beslut att bygga en ny stad där stocken tog landfäste.
Det kan ligga någon sanning i sägnen. Sigtunabor kunna ha bosatt sig på den för handeln så gynnsamma ort där nu Stockholm nu står.
Det är dock föga troligt att stadens upphov kan sökas i enskild företagsamhet. Allraminst kunde Sigtunabor "omedelbart efter sedan de sett sin jämförelsevis så djupt in i landet belägna stad förstörd vara sinnade att uppbygga en ny på ett för fienden ännu mer åtkomligt ställe".

Men Sigtunas förstöring synes ha väckt uppmärksamheten på nödvändigheten av en befästning vid Mälarens inlopp. Redan på Olof Skötkonungs tid talas om ett kastell (kastali), byggt på västra sidan av det sund som förbinder Östersjön med Mälaren. Men detta var må hända en tillfällig byggnad, som försvann med sin orsak.

Gamla klosteranteckningar ger vid handen att efter Sigtunas fall blev Stockholmen befäst. I skydd av denna befästning kunde nu flyende Sigtunabor slå sig ned, vartill sedermera från olika håll även kom andra som lockades av ortens gynnsamma läge.

Sedan dess växte emellertid orten alltmer, och år 1252 vistades Birger jarl tillsammans med sin son och Sveriges ärkebiskop i Stockholm i tvenne månader, varifrån de utfärdade åtskilliga förordningar - något som väl icke kunnat äga rum om inte platsen varit bebyggd och vunnit någon betydenhet.

Det är således inte alldeles rätt att säga att Birger jarl grundlade Stockholm. En stad uppstår ej på befallning ovanifrån. Varhelst städer växte upp var det av folket och av orten utgående orsaker. Birger jarl insåg ortens värde och lät kringsluta den med säkra befästningar, fullbordande vad som före honom var gjort, och emedan Stockholm efter jarlens tid blev Sveriges huvudort har man kallat jarlen för dess grundläggare.


Några mer moderna uppgifter

Hur Stockholmsregionen såg ut vid tiden för grundläggandet av Stockholm vet man inte, det finns inga kartor från denna tid. Under 1000- och 1100-talen skedde en kraftig landhöjning, och därmed förändrades områdets utseende ganska radikalt. Tidigare bestod stora delar av regionen av större och mindre öar och såg ut som ett typiskt skärgårdslandskap.
Slättmarkerna mellan bergsryggarna var täckta av vatten och det gick lätt att ta sig in i Mälaren förbi Tälje - p
å 1200-talet låg strandlinjen ungefär fyra meter högre än idag.
Men det finns många kyrkor, fornlämningar och ruiner som tillsammans ger en ganska god bild av hur det som idag är Stockholms län såg ut på Birger Jarls tid. Mot slutet av 1200-talet lät Magnus Ladulås instifta Clara kloster i Stockholm.


Munsö rundkyrka i Mälaren

 

* * * *

 

Tillbaka

Örebro


Örebro slott

Under medeltiden korsade några av landets viktigare vägar varandra där som Örebro ligger idag. Det var dels pilgrimsvägen till Nidaros (Trondheim), dels den urgamla vägen mellan Östergötland och Dalarna och inte minst vägen till Västergötland som gick via Ramundeboda.

År 1161 skall kung Magnus Henriksson ha mött Karl Sverkersson i ett slag i Örebro varefter den senare kom att bli den nye konungen över hela riket.

Vid den bro som uppfördes vid örarna växte snart en liten köpstad upp, troligen med hjälp av köpmän ur Hansan som ville ha en fast punkt för handeln med bergslagsjärnet.

Under 1260-talet lät kung Valdemar Birgersson bygga en fästning och ett mynthus i den lilla staden vilken tros ha fått sina stadsprivilegier någon gång under 1260-talet.


Örebro slott på medeltiden

Det tidiga Örebro bestod egentligen bara av några få kvarter. Staden beskrevs dock under 1300-talet som "tämligen stor" och beboddes i huvudsak av välmående borgare, de flesta köpmän.

Under medeltiden var Örebro ofta indraget i stridigheter. Borgen som byggdes ut under 1300-talet belägrades vid upprepade tillfällen, mest känd är kanske Engelbrekts erövring år 1434.

Alla strider tärde hårt på staden som förvandlades från att vara en blomstrande köpstad till en fattig liten småstad - så fattig att Örebro 1464 beviljades sex års skattefrihet "för sin stora fattigdoms skull". Samtidigt minskade stadens folkmängd med upp till en tredjedel.

Knappa två mil åt nordost låg Tuna, senare omdöpt till Kägleholm.

Björn Fransson

 

Tillbaka

Västmanland

Landskapet Västmanland uppstod som vi nämnt genom utflyttningar från Fjerdhundraland, det västligaste av de tre folkländerna. Ursprungligen räknades det till det ovan nämnda folklandet, men sedan odling och folkmängd utvecklats skiljde det sig från Uppland och blev ett landskap för sig, med egen lag och eget ting.

Fjerdhundraland utgjorde ursprungligen, så som namnet antyder, fyra hundare. Allteftersom skog höggs och mark röjdes och genom utflyttningar från de gamla hundarena tillkom tre nya, så att Fjerdhundraland då utgjordes av sju, varav namnet på Siende (siunda, sjuhundra) hundare öster om Västerås ännu påminner. Det land som därefter av odlarens flit röjdes och upptogs, på andra sidan om Västerås utefter Mälaren, allt intill Käglan som förr hette Tuhundra och endast utgjordes av två hundare.

Tillbaka

Västra Aros, nu Västerås, är Västmanlands äldsta och viktigaste ort. Handels- och marknadsplats var den redan i hedentima, och öster därom låg Badelunda med Anunds hög.
Biskopen och biskopskyrkan gjorde den till stad på samma grund som i de övriga biskopsstäderna. Domkyrkan var likaledes här vid denna tid under byggnad (1161-1250). Den blev inte färdig och invigd förrän år 1271. Sitt stadsvapen fick Västerås år 1307.

Från slottet styrde fogden Jösse Eriksson med järnhand då 1430-talet bröt in, en synnerligen hatad man som var en av anledningarna till Engelbrektupproret. Slottet hade börjat byggas under 1200-talet, och skall ha varit ett tornliknande stenhus med fyra våningar, strategiskt väl beläget på en höjd vid Svartåns utlopp i Mälaren.

Tillbaka

Arboga är en av Västmanlands äldsta orter, liksom Köping. Längre norrut är det vanskligt att tala om städer. Dock var många av de orter som snart kom att uppstå redan då handels- och marknadsplatser. Detsamma gäller även om många av de redan uppräknade orterna, och i allmänhet får vi inte tänka oss stadsmenigheterna i det skick som dom sedermera visade sig. Det är deras begynnelser vi ser här. Västgötastäderna stod måhända främst. Den gamla Västgötalagen talar om torgköp, om handelsbodar samt om varor, som där utbjudas till försäljning. Svärdsklingor och kläde, ännu ej tillskuret, nämnas bland handelsvarorna.

 

Tillbaka

Dalarna

Dalarna utgjorde - liksom ännu i dag - den nordligaste delen av Svealand. Hurudan den nordligaste delen av landskapet var vid denna tid, sågo vi, då vi följde konung Sverre på hans tåg mot Norge.

"Der funnos väl bebyggda orter mellan bergen, men folket var rått och ännu hedniskt och visste ej om en konung var menniska eller djur".

Vid Kopparberget bröts väl redan mot slutet av denna tidrymd, ca 1240, kopparmalm. Man kan åtminstone sluta dertill av ett gammalt salubrev, enligt vilket icke så långt in i nästföljande tidevarv (år 1268) en gård såldes för elva skeppund koppar.

Om gruvan redan då ägde några privilegier känner vi inte till. De äldsta privilegierna vi känner till är från den efterföljande tiden, men dessa i sin tur åberopar äldre privilegier, vilka förkommit »i följd af de mäns vangömmo, som dem skulle hafva i gömmo».

 

Tillbaka

Norrut från Svealand

Norrut från Svealand hade från den gamla bygden, ända sedan hedenhös dagar, odlingens område vidgat sig och kommit att gå längre norrut, och kommer vi väl in i det påföljande århundradet, 1300-talet, skall vi finna marknadsplatser såväl vid Ångermanälvens utlopp vid Härnösand som ända uppe vid Torneå. Från de fiskrika älvarna och sjöfågelsfångsten, samt de dyrbara pälsverken som härifrån kunde erhållas, drog handeln och på samma gång odlingen upp mot nordligare trakter.

Gefle, som fått sitt namn av Gafvelån, var på denna tid ett fiskeläge.

Tillbaka

"Helsingland" - säger Snorre Sturlasson - "byggde Svearne österut med hafvet, och Helsingarne hade sin köpfärd på Svithiod och voro der skattskyldiga".

Jämtland och Härjedalen hörde dock ej längre till Svitjod sedan den norske kung Östen (Eystein Magnusson, kung 1103-1123, son till Magnus barfot) förmått dem att betala skatt till Norge.

 

Tillbaka

Gotland

Innan vi lämnar denna översikt av landet och dess begynnande städer, bör vi ägna några ord åt ett land och en stad som redan drev en vidsträckt handel på 1200-talet, och var en av de mest betydande länderna - inte endast i Norden utan i hela det norra Europa. Gotland är landets namn och Visby namnet på staden.

Gotland räknades sedan gammalt till Götaland och Svea välde, samt hörde i kyrkligt avseende under Linköpings biskopsstol. Att Gotland, så långt underrättelserna går, hörde till Sverige, därom har vi urgamla vittnesbörder.
Tvenne Norrmän - Ottar och Vulfstan - berättade om sina resor för konung Alfred den store i England (kung där ca 871-901), och enligt dessas utsago hörde då Gotland till Sverige.

Tillbaka

Ett annat intyg finner vi i Guta-sagan. Denna omtalar att Gutarna - så nämnes gotlänningen i fornskrifterna och så kallar dom sig själva ännu idag - skickade sändebud till Sverige, vilka hade till uppgift att ge ön under sveakonungens välde, utlovande sextio marker silver i årlig skatt, samt också att då konungen sände bud ansluta sig till honom med sju snäckor,mindre skepp, på dennes ledungståg.

Till Gotlandslagen finnes också ett bihang, som visar att gotlänningarna omkring år 1000 givit sig under Svea konungs beskydd och förpliktat sig till årlig skatt.
Omkring år 1150 förband sig gotlänningarna att följa sveakonungen i krig eller i stället därför erlägga en särskild skatt, s.k. ledungslama.

Utom denna skattskyldighet till sveakonungarna var gotlänningarna oberoende och styrde sig själva, och som bevis på detta deras oberoende må anföras att då tvistigheter uppkommo på ön mellan där varande tyskar och gotlänningar, dessa icke vände sig med sina klagomål till Sveakonungen, utan till närmaste furste i Tyskland med någon betydande makt.
Denne furste var hertigen af Bayern och Saxen, Henrik Lejonet, vilken också år 1163 uppträdde som medlare och återställde freden, samt tillsatte en fogde över tyskarna, vilken skulle föra styrelsen och handha de av hertigen åt gotlänningarna beviljade rättigheterna.

Tillbaka

Det tidiga Visby

Om staden Visbys första begynnelse berättas att en rik köpman som hette Botar av Akubekk byggt den första kyrkan vid Vi, ett gammalt offerställe som fanns där Visby nu ligger. Botar var gift med en dotter till Likar Snälle, en av de mest ansedda och rikaste männen på Gotland.
Då hedningarne ville uppbränna kyrkan klev Botar upp på taket och ropade till dem att »om de ville bränna kyrkan skulle dom bränna honom med».
Hedningarne avstod då från sitt uppsåt och lät kyrkan stå obränd. Troligtvis var det fruktan för hans mäktige svärfar Likar som fredade kyrkan. Denne Likar skall sedan med allt sitt hus ha antagit kristendomen.

 

: : : : : : : : : : : : :

 

 

Tillbaka

Folket
(en nationalromantisk beskrivning)

Folklynnet var i botten sådant vi lärde känna det under hedendomen. Stridernas ära aktades högt, fastän vikingatågen hade upphört. Det begär efter äventyr som framkallade tågen levde ännu kvar. Skarorna av Väringar som drog till Miklagård, och härnadstågen för Kristi skull utbredandet av hans kyrka är drag ur dessa tiders folklynne som bekräftar vår utsago.
Att kristendomen ej direkt kunde omskapa folkets sinne ligger i sakens natur. Vildt, obändigt och hårt älskade det ännu allt som visade kraft och mod, och föraktade allt, som visade feghet.

Tillbaka

Lagen

Namn av (att kallas) niding innebar något fruktansvärt. En sådan var fredlös och fick strafflöst dräpas varhelst han påträffades, och tvingades därigenom att rymma både land och rike.
Den som angrep en annans ära men inte ville stå för sitt ord, och den som ej upptog och krävde svar på sådan sak, var en niding. Likaså var tjuvnad ett brott som i det närmaste gjorde gärningsmannen till niding.

Själva lagen visar här bäst vad som gick an, och gällde som det rätta i folklynnet. Bot fanns ej för nidingsverk, de var urbotamål.
Till dessa räknades även att lömskt anfalla sin fiende medan han sov eller var obeväpnad eller på annat sätt oförmögen att försvara sig.

Likaså var drott-svikaren niding, drotten måtte nu vara konung eller blott den brottsliges husbonde, ty efter tidens begrepp var envar konung på sin gård och grund.

För den som fällde sin vederdeloman i öppen strid fanns bot, det vill säga dråparen kunde genom böter vinna försoning med den dödades fränder.

Tillbaka

Ordet fränder gav oss anledning att rikta uppmärksamheten på en omständighet vid vilken våra förfäder fastade ett högt begrepp, och det det var släkten och ätten.
De som tillhörde sarnrna släkt var på det närmaste med varandra förbundna, och likaså de släkter som hörde till samma ätt.
Förnärmelser eller brott mot någon enskild släktmedlem ansågs vara begångna mot hela släkten, ja alla släkterna i ätten, och mot alla de med varandra besläktade ätterna och likaså häradet.

Därför får vi även höra talas om ättarbot, och därför erlades böter, inte bara av förbrytaren, utan även av hans släkt. Boten tillföll inte enbart den enskilde målsägaren, utan också hela dennes släkt.
Derav härledde sig böters erläggande till häradet. Böterna bestämdes dels på tingen, dels på enskilda sammankomster av de berörda.

Brott är bruten frid. När därför ett brott var begånget uppstod mellan förbrytarens släkt och den förfördelades ett tillstånd av fredlöshet, en fejd, ett vig, och om den senare var död, ett vigarv. Plikten att fordra upprättelse eller att hämnas gick i arv till släktmännen eller ättmännen.
I hedentima slutade aldrig ett sådant vigarv utan att de vildaste och blodigaste strider först utkämpats.
Vid denna tid hade mycket av det råa och vilda bleknat bort, och det gavs en annan bot än den skyldiges blod, nämligen förbrytelsens gottgörande med penningböter.

 

Tillbaka

Bondens liv

Bonden var huvudman för sitt hus och sin släkt, och kallades »husdrottn» på sin gård, och erkände där ingen herre över sig. På de 200 åren vars historia vi nu genomgått hade ändå någon förändring inträtt.
De mäktigare och rikare började höja sig över de mindre förmögna och sammansmälte med herreklassen, men lagen kände ännu inga andra fria män över bönderna, och i grunden, i avseende på den stora massan av folket, hade förändringen trängt mindre på djupet, än man vid första påseendet skulle vara böjd att tro.

Närmast bonden på gården stod hans hustru. Enligt den lag som helige Erik konung gav, gifte hon sig »till heders och husfrudöme, till halfva säng, till lås och nycklar samt till laga treding i boet».
Denna treding utgick endast av lösören och av aflingegods, d.v.s. förvärvad jord. Det stadgas uttryckligen och det kunde ej annorlunda bliva då släktjorden eller den ärvda jorden betraktades som en helgedom, och som släktens uteslutande tillhörighet.

 

Tillbaka

Qvinnans ställning

Som husmoder var qvinnan i allmänhet av hög betydelse. Fri och oberoende var hon under hednaåldern, och hennes åsikter inhämtades vid alla viktigare angelägenheter, och även de fullvuxna sönerna lyssnade till hennes råd och aktade en tillrättavisning från henne.
Att detta förhållande ännu var detsamma, kan man taga för gifvet, ehuru inga underrättelser från den tiden derom kommit till oss.

Sagorna, som äro så upplysande för sederna, upphörde nämligen vid denna tid, och folkvisan sjunger endast om »de store». Men de store, stormännen, hade utgått ur folket, och därför voro dessa visor om de store så kära för folket, och derför kan man äga rätt att utifrån dem sluta sig till förhållandena även på bondens gård.

Husbondens makt öfver hustrun var dock ganska stor. Han kunde ostraffat tukta henne. Inte ens dråp på hustrun ansågs höra till de svårare av dråpsgärningarna.

Tillbaka

Barnen

Närmast husmodern stod naturligtvis barnen. Även över dem ägde husbonden rätt att i allt fordra lydnad, och kunde efter eget gottfinnande aga dem.
Barnautsättelserna hade dock upphört - efter 1200-talets slut talas åtminstone ingenstädes mera därom - då det var mot detta som kristendomens första hugg riktades.

Men att faderns rätt över barnens liv icke därför försvunnit ur folkandan framgår av det stränga ansvar lagarna utfäster för fader som dräper sitt barn. Den faderliga myndigheten upphörde när son hade blivit från fadershuset utskiftad och blivit en man för sig, och när dotter genom giftermål fått
en annan målsman.

Tillbaka

Trälarna

Nedanför barnen fanns ännu en del av huset - husfolket - och husbondens rättigheter och husfolkets skyldigheter var klart angivna.
Till husfolket räknades alla som åtnjöt bondens skydd, detta även om de inte bodde på hans gård utan på mindre gårdar eller torp på hans ägor.

Längre ner stod trälarna, vilka var helt rättslösa, och vars väl eller ve helt och hållet berodde på husbondens välbehag. Kristendomen hade dock ävven i avseende på dem och deras ställning haft ett välgörande inflytande. Hos ett högsint och ädelt folk, självt så känsligt för allt förtryck, kunde det ej vara svårt att verka för en kristlig behandling av trälarna. Det dröjde heller icke så särdeles länge förrän träldomen alldeles försvann i vårt land.

Husbonden var som familjens överhuvud i förhållandet till samhället ansvarig för alla som berodde av honom och stod under hans skydd. Han var i allt vad som rörde någon av dem deras målsman. Han krävde hämnd eller tog böter om någon av hans folk var den förorättade, och erlade böter i motsatt fall.

 

Tillbaka

Äktenskapet

En förändring, som kristendomen medfört må här också nämnas, vilken rörde äktenskapet. Under hedendomen var äktenskapet en borgerlig förening mellan man och qvinna, som av mannen kunde upplösas när helst han ville.
Kristendomen åter lärde, att äktenskapet var en helig, innerlig förening mellan makarna, gjord av Gud, och som de därför inte ostraffat kunde upplösa. Lysning vid äktenskaps ingående påbjöds redan i denna tid.
Påven Innocentius III utfärdade en bulla därom år 1216.

Vigseln är lika gammal. Genom lysning ville man förekomma alla förbindelser mellan förbjudna led (inom femte ledet) eller mellan sådana som redan var gifta.
Allt vad som hörde hit kom under kyrkans uppsikt, och helt naturligt då det var kyrkan eller kristendomen som hos oss införde dessa lagar. Att de såsom stridande mot forna begrepp om lag och rätt skulle möta mycket motstånd ligger i sakens natur. Men före utgången av denna tidrymd synes dessa kristendomens läror ha i det närmaste vunnit laga kraft.

I avseende på barnauppfostran var väl ännu de kroppsliga övningarna huvudsak. Men vid klostren hade skolor börjat upprättas, och att de besöktes, därom vittna såväl folkvisorna som berättelserna ur grannfolkets historia om vilket står att läsa i de norska konungasagorna.

Att dessa skolor emellertid huvudsakligen avsåg undervisning för blivande prester är givet.
Men av dessa till präst läsande nämns några som fortsatte sina studier utomlands, vid något av de redan då berömda universiteten, företrädesvis det i Paris.
Bonden, som herremannen på den tiden förstod sig dock föga på nyttan av boklig lärdom.

Ett skriftspråk kände dock folket till - runorna. Mängden av runstenar, ristade för att läsas av folket och ej blott av de närmaste anhöriga, bevisat detta.

 

Tillbaka

Boningshuset

Boningshusen var överhuvudtaget sådana som vi fann dem före och under 1100-talen. De var timrade av trä.
Loftet, Högan lofts bro och Högan lofts sval är uttryck som ganska ofta återkommer i folkvisorna om dessa tiders byggnader. Loftet var en framskjutande överbyggnad på huset. I denna fanns de förnämsta boningsrummen, såsom Högan lofts bur för fruntimren. Högan lofts bro är trappan upp till denna övervåning.
Den täckta gång, som bildades längs med loftet och som täcktes genom byggnadens framskjutande tak, var visornas Högan lofts sval. Själva golvet i denna gång kallades spång.

Borgaled kallas i visan den väg som ledde fram till någon av stormännens gårdar, och fanns där en vindbrygga som kunde hissas upp och ned kallades den borgabro.

Borrestufvan, borgstugan, är ofta i folkvisorna det förnämsta rummet i huset. Vanligen var det der hovtjänarna församlades.

Någon gång får man höra talas om stenhus i städerna, såsom i Kongahälla. De voro dock högst sällsynta. Till och med de stores gårdar var för det mesta av trä, även om de kallas borgar och slott. Även städernas murar, när de var omgivna av sådana, var av trä.

 

Tillbaka

Mat och dryck

I avseende på födoämnena och särskilt sädesslagen var troligen korn (bjugg) det äldsta. Dessutom nämnas i landskapslagarna vete, råg och havre. Av dessa var råg och havre de yngsta.
Brödet var tunt och hårt, såsom ännu, och kunde hålla sig flera i år. Vad själva åkerbruket beträffar, så visar oss de gamla lagarna att man redan nu skilde mellan höst- och vårutsäde.

I allmänhet utövade kyrkan ett stort inflytande även på detta område. Fruktträd infördes i vårt land, först av munkarna.
Man har kvar en del av ett brev från en abbot Vilhelm till hans
broder Stefan, varuti den förre begär att Stefan måtte skicka till honom allt från ympkvistar jämte frö till åtskilliga trädgårdssaker och blomster. Kål och lök odlades, ävensom lin, hampa, ärter, rovor, bönor och humle.

Hälsingland var redan på denna tid bekant för sina lärftsvävnader och skatterna utgingo därifrån i lärft.

Salt var liksom i hedendomen en nödvändighetsvara och infördes utifrån.

Biskötseln var under denna och även under följande tider vida mer betydande än idag. Den var även för dessa tider mera nödvändig, då den försåg kyrkorna med vax till deras ljus och av honungen bryggdes det så högt värderade mjödet.

Husdjuren var desamma som våra - tjurar, kor, hästar, svin och hundar nämns bland dem. Även fiskdammar förstod man att anlägga.

Ölet, vars bruk går långt tillbaka till hedendomen var den förnämsta drycken. Gästabuden kallades också därför ölstugor. Att »sitta i ölbänk» är ett uttryck, som förekommer i lagarna. Ja-öl, bröllop och arv-öl var de vanligaste gästabuden, och vad man firade anges av namnen, nämligen trolovning, giftermål och tillträde till arv efter husfaders död.

Giftermålen för året avgjordes vanligen vid skördetiden, som inföll i medlet av augusti, kort efter sedan vinterrågen blivit sådd. Vårrågen, liksom vete, korn och havre såddes omkring den 23 Maj.

Säden maldes sedan urgamla tider på handkvarn. Det var på trälinnornas lott att »draga qvarn». Vid denna tid nämnas både väderkvarnar och vattenkvarnar.

Klädedräkten kunde vara både präktig och smakfull, även under hedendomen. Vi behöver blott påminna oss Arnliot Gellina och hans klädebonad, då han visade sig för S:t Olof.
Se förnäma förekom i folkvisorna i skarlakansskinn och dyrbara pälsverk. Av vit eller blå vadmal var bondens rock, men som vi en gång har nämnt, bondens liv skildrades ej i de sånger som levde på hans läppar. Trälens dräkt synes hafva varit grå.

Baldakin och syndal är tyg som nämns för denna tid. De anses ha varit siden och sammet. I röda och blå kläder är de förnämas tjänare, »små tärnor» »och småsvenner» klädda.