|
är
på denna sida görs en redovisning
av de orter, förhållanden och indelningar
i folkland som fanns under tiden 1161 - 1250. Först
några |
ord av islänningen Snorre
Sturlasson som ger en beskrivning av hur Svíþjóð
var ordnat innan landet fick sitt namn Sverige.
Svitjods
välde, säger Snorre, är fördelat över
många lotter. Ett område är Västergötland,
Värmland och
Markerna (främst de skogrika trakterna mot Norge,
senare Dal och år 1508 omnämnt som Dalsland)
samt allt som hör till dessa. Det är ett så
vittbegripet rike, att under den biskop som finns där
finns över elvahundra kyrkor. Det
andra området är Östergötland,
där det andra biskopsdömet ligger, med Gotland
och Öland,
vilket tillsammans är ändå fast större
biskopsdöme(?). I
själva Stvitjod finns det område som heter
Södermanland, även
det ett biskopsdöme. Sedan finns även Västmanland
eller Fjerdhundraland, också ett biskopsdöme.
Härnäst kommer Tiundaland,
vilket är det tredje området uti själva
Svitjod. Det fjärde området lotten kallas Attundaland.
Sedan finns Sjöland (Roslagen). Det femte området
med allt som därtill hör är beläget
i öster ute vid havet.
Tillbaka
|
dessa
underrättelser möter oss således
den gamla indelningen, som berodde på stamskillnad
- indelningen i Svealand och Götaland. |
Götalandskapen
är under denna tid utan diskussion de mest framstående.
Den sverkerska konungaätten var infödd där,
efter vad det vill synas; de erikske konungarne uppehöll
sig förnämligast på sina gods i någondera
av de stora landslotterna Sunnanskogs, och den mäktigaste
ätten i landet - mäktigare måhända
än sjelfva konungaslägterna - vi mena folkungaätten
- var ursprungligen en götisk ätt. Vi hör
i allmänhet föga eller intet talas om landet Nordanskogs
eller "det egentliga Sverige", för så
vitt som icke någon händelse av mer än alldaglig
natur där tilldrog sig.
Tillbaka
Västergötland
Västergötland
var måhända för denna tid det viktigaste
landskapet. Ur hedendomen utgingo Västgötarna
såsom mäktigare än Upp-Svearna.
Medvetna om denna sin makt krävde de som sin
rättighet att tillsätta konung för
hela riket - och vinna denna sin fordran. En götisk
jarlaätt uppstiger på tronen.
Snorre
Sturlassons uppgift om de elvahundrade kyrkorna
synes dock vara betydligt överdriven. Endast
något över halva detta antal uppges i
Västgötalagen
om antalet
|
|
kyrkor i Skara stift,
som då innefattade även Värmland
och Dalsland.
Emellertid visar sig Västergötland som ett folkrikt
land, oaktat sina stora skogar som på dessa tider
var mer vida vidsträckta än de nu är (vilket
nog inte stämmer helt ut, ex.vis menas merparten av
de stora slätterna aldrig någonsin ha varit trädbevuxna).
Tillbaka
Skara
var landskapets förnämsta stad, känd ända
sedan hedendomen. Ragnvald
Ulfsson jarl, (sonson till Skoglar Toste) bodde där
och mottog där den norske konungens sändebud.
Redan
då Snorre Sturlasson
besökte Västergötland och lagman
Eskil år 1219 hade Skara utvecklats och hade
såväl biskopssäte som biskopskyrka. Mariakyrkan
hade invigts redan 1150 av biskop Ödgrim, vilken
enligt biskopskrönikan från bönderna ålade
henne en gäld:
Skara
domkyrka vigde han då,
var bonde gaf dertill fem penningar blå
"Penningar
blå" var kopparmynt, till skillnad från
silver, och sägs vid denna tid ha varit allmänt
gällande i Götaland.
Vid
Ödgrims död år 1157 ägde kyrkan redan
elva hemman och femtio lantbönder, egendom som under
efterträdaren biskop Bengt förökades till
nitton och lantbönderna till etthundra.
Tillbaka
Lödöse,
Liodhus, är näst Skara mest märklig bland
Västergötlands städer. Vi känner orten
redan från hedendomen såsom en stapelort för
de handelsskepp som inte lade till vid Konghälla,
utan istället seglade uppför älven.
Under hela vår medeltid var således Lödöse
en av våra viktigaste städer och vår
enda hamn för handeln västerut via västerhavet.
Tillbaka
Skövde
är en av Västergötlands äldsta städer.
Dess namn anses kunna komma av Skede, som betyder
fält, slätt, och vi står för
en helgad eller vigd ort, och Skövde var således
redan under hedendomen en helig ort, såsom fallet
är med alla orter, vilkas namn ändas med -vi.
(Se en annan
förklaring till namnet i det Skövde i söder
som via namnet Kullings-Skövde idag heter Vårgårda).
|
|
Helena
eller Elin av Skövde var ett av den katolska
kyrkans helgon, och det var hon som förskaffade
orten dess helighet. Hon var dock inte dotter till
Guthorm jarl som man tidigare trott, även om
han också hade en dotter vid namn Helena.
Helgonet Helena föddes i Götene
i Västergötland ca 1101 och blev namnad
till just Helena - namnet Elin förekom inte
i Sverige förrän ca 100 år senare.
Sin
man förlorade hon snart. Hon ville sedan ej
ingå i nytt äktenskap, utan vallfärdade
till det heliga landet och Kristi grav i Jerusalem.
Sedan hon återkommit därifrån helgade
hon uteslutande sina dagar åt andaktsfulla
övningar och utövandet av alla kristendomsplikterna.
Kyrkan i Skövde, som efter henne kallades S:ta
Helenas kyrka, blev så gott som på hennes
egen bekostnad uppbyggd.
Helena
hade en dotter som var lika from och god som modern,
och därför älskad av alla. Hon blev
gift med en mäktig och ansedd man, som dock
var av ett hårt sinne och behandlade sin hustru
|
illa. Husets jon och trälar, vilka tillbad sin fromma
matmoder, slog därför ihjäl den våldsamme
mannen.
Den mördades släktingar ansåg Helena som
upphov till mordet och sökte därför efter
att mörda henne. Detta lyckades även.
De eller deras utskickade överföll den heliga
Helena en dag då hon färdades till Götenes
kyrka där man slog ihjäl henne. På platsen
där detta skedde skall en källa hava uppsprungit.
Kapellet
över S:ta Elins källa - fanns som ruin kvar
på 1700-talet
Teckning av Hilfeling som levde mellan åren 1740-1823
Helena
blev efter sin död ansedd som martyr, och underverken
som skedde vid hennes död och vid hennes grav bekräftade
detta anseende.
Påven Alexander III upptog henne därför
bland helgonens antal, och hennes ben "blefvo år
1165, under afsjungande af messor, rned mycken högtidlighet
af Sveriges förste erkebiskop Stefan upptagna ur
grafven och skrinlagda".
Biskop
Brynolf Algotsson
beskrev henne år 1288 som "Västergötlands
Blomma; Fäderneslandets Lampa; Västergötlands
Prydnad och Beskyddarinna".
Helgedomsskrinet
insattes i ett valv i den nordöstra kyrkomuren. Valvet
som kallades S:ta Helenas grav fanns ännu att se
fram till år 1759 då det jämte kyrkan
förstördes av den svåra brand som det
året övergick Skövde.
Det
finns många platser som är förknippade
med Helena, bl.a. Göteve.
Tillbaka
Timboholmsguldet
Strax
öster om Skövde fann man år 1904 det berömda
Timboholmsguldet under några stenar nere i en jordhög
som skulle schaktas bort. Detta är Sveriges näst
största guldfynd någonsin, bestående
av drygt sju kg nästan rent guld i form av obearbetade
tackor och virade tenar. Kanske var det tänkt att
guldet skulle användas av en guldsmed för att
tillverka ännu några guldhalskragar som de
från Möne
och Ålleberg.
Ganska troligt har guldet kommit hit i samband med återvandringen
av de forna västgötar som en gång var
nere i Europa och stred.
Även
i Våmb
på Billingen några få km västerut
har man funnit en stor guldskatt vilken dock kommit på
avvägar. På
Billingen strax norr om Skövde låg fornborgen
Ymsingsborg
och norr därom Gråmur.
Tillbaka
Kung
Hallos försvunna stad och en herkulisk mur
Lindskog
skrev i början av 1800-talet att det österut
från Skövde, i Sventorp socken söder om
hemmanet Lilla Björstorp, fanns lämningar efter
en stad där en kung Hallo skulle ha bott. Platsen
kallades för Hallebacka.
"På östra delen af denna plats ser man
12 eller 14 rättlinjiga stenläggningar, parallela
med hvarandra, till ett afstånd af 18 eller 20 alnar.
De sträcka sig från norr till söder och
likna lämningar efter stenmurar. Dessutom synas både
på och emillan dessa stenläggningar många
störrre och mindre stenrör. I söder slutas
denna plats med en tvärbrant sida, och i väster
lika så. På nämnda södra kant synas
ock lämningar efter en ännu gröfre stenmur
än de öfriga, vid hvilken de äfven alla
sluta sig. På västra kanten, strax vid sluttningen,
synas 8 stora stenar, lagda såsom Domaresäten.
Hvad som tyckes vederlägga den tankan, att här
varit en Stad, är sjelfva det ordentliga i planen,
med rättlinjiga och parallela gator. Wåra gamla
Städer ha medendels en oregelbunden anläggning.
I öfrigt vore det förmätet att tro, det
inga andra Städer i forntiden gifvits, än dem
vi nu kunna upgifva namn och belägenhet till. Hvar
har det gamla Björkö stått"?
"En
tradition har varit, att de gamla Göterne uppdragit
en mur, af Herkuliskt (jättelikt) arbete,
ifrån Wetterns intill Wenerns stränder, förmodligen
för att afhålla närgränsande roflystna
folkslags anfall, och alldeles afskära kommunikationen
med dem, i likhet med den Kinesiska eller Britanniska
muren. Spår efter denna mur tror man sig och finna
här i Församlingen. Nära intill Komministers-Bostället
Erikstorp, upp mot vägen, som går från
Sköfde till Sventorp, ser man en grof jordvall, lik
en smal backe, men ganska brant och hållande, efter
utseende, i bottnen icke öfver 30 alnars tvärlina.
För anläggning af en väg, har man på
ett ställe för det mästa genomgrafvit honom,
men funnit honom ej bestå af annat än sandgrus
och små klappursten. Den sträcker sig genom
hela Sventorps Socken från öster till väster,
och skulle kunna göras troligt, att han genom Forssby
och Sköfdes Socknar, gått ända till Billingen.
Att han sedan derifrån fortsatts på andra
sidan af nämnde berg vid Timmersdala, der vägen
på honom är anlagd öfver de långa
mossarne mellan nämnde Gästgifvaregård
och Ek,
synes troligt äfven deraf, att denna backesträcka
i Sventorp är af ungefärligen lika högd
och bredd med den vid Timmersdala, och att de båda
hafva namn och kallas för Get-ryggen".
Läs
om försvarsvallen Götavirke
i Östergötland.
Tillbaka
Lidköpings
kyrka, okänt årtal
Även
Lidköping och Falköping
går tillbaka till dessa tider. Vid Lidköping
lär de äldsta västgötabiskoparna
haft ett fiskläge varifrån sedan en köping
uppstått. På 1800-talet har man vid grävning
i jorden funnit lämningar av gatuläggningar.
Lidköping
ligger strategisk vid Vänerns
södra strand där Lidan har sitt utlopp. Widsith
nämner Lidvicingi, vilket skulle kunna betyda
lidvikingar - finns här ett samband...?
I
september 2007 presenterades resultatet av dykningar som
gjorts i Lidan mitt inne i Lidköping. Det man påträffat
är en hela 200 m lång kajkonstruktion från
slutet av 900- eller början av 1000-talet, och dessutom
stenkistor som fungerat som brofundament för hela
nio broar som löpt över Lidan!
Lidan
i Lidköping - här har det legat en 200 meter
lång vikingatida kajkonstruktion!
Ordet
Lid skall ha haft en särskild innebörd för
vikingarna.
Hövdingar och kungar omgav sig med ett lid vilket
tros ha varit en sammanslutning av krigare som svurit
att förhålla sig lojala. I sydost finner man
Helde, ett namn som kommer av ordet hird, en kungs eller
stormans bästa krigare, och några km åt
nordost låg Skeppsbyn,
dagens Skeby.
Tillbaka
Uppe
i Lidan söder om Lidköping skall ett slag ha
stått under vikingatiden, slaget vid Skofteby. Väster
om Skofteby ligger Kållands-Åsaka
där det enligt uppgift skall ha påträffats
en båtgrav som numer är försvunnen.
Lidan
vid Lovene en mil uppströms från Lidköping,
Skofteby ligger bortom kröken till vänster.
Omedelbart
sydväst om Lidköping ligger Råda med sin
vackra kyrka där det finns en runsten
inmurad i väggen, rest efter sonen Gunne som
stupade i striden då konungarna kämpade.
Se
en karta över området
*
* * *
Tillbaka
De
tidigast kända häradsgränserna
Östergötlands
landskapsvapen
Östergötland
var näst Västergötland för denna tid
den viktigaste landslotten. I detta landskap låg
Alvastra med
sina konungagravar. I detta landskaps städer, Linköping
och Skeninge (Skänninge),
fattades även de för kommande tider viktigaste
besluten.
Alvastra
kloster, begravningsplats för tre kungar
Tillbaka
Söderköping
med S:ta Ragnhilds källa nämnes redan i början
av 1100-talet. Senast hörde vi det omtalas i drottning
Katarinas testamente. Hon gav staden åt sin syster
Bengta. Staden var med sin förträffliga hamn
uteslutande en köpstad.
Från
Västra Husby och ner mot Hylinge där en oländig
terräng tar vid låg försvarsvallen
Götavirke
från ca år 800, kanske t.o.m. tidigare, omkring
3,5 km lång. Vallen som ligger i Hammarkinda härad
har varit förstärkt med en träpalissad
och avsedd att hindra intrång mot Östergötlands
inre, från Slätbaken där senare Stegeborg
uppfördes.
Tillbaka
Norrköping
anses även tillhöra detta tidevarv. Staden förekommer
i en påvlig bulla mot slutet av 1100-talet. Dock
synes den ha varit av föga betydande, och märkligt
är att man i denna stad icke funnit något kloster,
en omständighet som talar för ortens obetydlighet.
Men - här har ändå funnits slott, kanske
t.o.m. tre stycken!
Johannisborg
i Norrköping - foto Harri Blomberg
År
1310 fattades ett
beslut i Helsingborg
om att det då påbörjade slottet i Norrköping
skulle rivas ner till grunden.
År 1604 brann ett slott ner - Johannisborg - om
det nu var det förra som aldrig blivit rivet eller
en nybyggnation på föregångarens grunder
- ? Till detta slott hörde en smedja där hertig
Johan av Östergötland, Gustav
Vasas sonson, lät smida vapen.
År 1614 påbörjades byggnationen av ännu
ett slott som sedan användes fram till år 1719
då ryssarna brände Norrköping. Året
därpå började man hämta sten från
slottet för att bygga upp det nya Norrköping.
Se några hällristningar i Himmelstalund.
Skeninge
(Skänninge)
är en bland Östergötlands äldsta städer
och kallades en gång »Göta rikes hufvudstad».
Mot slutet av denna tid stiftades här en högskola,
bland vilkas lärare vi må nämna Petrus
de Dacia. Han vann genom sin lärdom ett sådant
rykte att han kom att bli vald till rektor vid universitetet
i Paris. Mest känd är staden för Skänninge
möte som hölls där år 1248, besökt
av det påvliga sändebudet Vilhelm
av Sabina.
I
Vallerstad norr om Skänninge tronar ett av Östergötlands
största gravfält högst upp på en
höjd som syns vida omkring - Lunds
backe.
I
Uggleupplagan av Nordisk Familjebok år 1909 får
man veta att Östergötland ursprungligen var
en koloni till Västergötland...
* * *
Tillbaka
De
små landen som tillsammans kallades för Småland
Tillbaka
S:t
sigfrid i Växjö
|
|
Vexiö
(Växjö)
och dess första begynnelse har vi redan anfört
i S:t
Sigfrids legend. Oaktat att kristendomen här
är äldre än i Östergötland
fanns dock en ordnad kyrka här senare. Omkring
hundra år efter vårt tidevarvs början
fanns likväl, enligt en trovärdig berättelse
en biskopsstol i Växjö.
Detta
landskap (Värend)
utgjorde då - heter det - fem härader
och ett biskopsstift och hade sex och femtio kyrkor
(56). Värend omnämns första gången
på en runsten i Alvesta
i Allbo härad. Vid domkyrkan i Växjö
står en runsten rest efter Gunnar
Grimsson.
Norr om staden låg från 1440-talet Kronobergs
slott
ute i Helgasjön, och ca sex km åt sydväst
tronade
|
från 1470-talet Bergkvara
slott. Ca två mil söderut finner man Inglinge
där man ända fram till 1900-talet hade tingsplatsen
för Konga härad, där tronar också Inglinge
hög.
Tillbaka
Finnveden
har tre härader - Östbo, Sunnerbo och Västbo
- och omnämns på en runsten
i Replösa norr om Ljungby. Läs om Rydaholm,
Smålandsstenar
och om Ljungbytrakten.
I
Tiohärad som tillhörde Värends lagsaga
och omfattades av Värend, Finnveden och Njudungs
tio härader (sydvästra delen av nuvarande Småland)
gällde Smålandslagen. Lagens ursprungliga handskrift
lär ha funnits ännu på 1630-talet, men
har gått förlorad. Till våra dagar har
endast lagens kyrkobalk bevarats. Som Smålandslagens
avfattningstid torde man kunna uppge slutet av 1200-talet
eller början av 1300-talet.
Kalmar
slott ca 1880
Kalmar
är till namnet bekant. Att handeln skapade den staden
är klart av dess läge, och att den var vida
känd bevisas av att arabiska skriftställare
visste att tala om den.
Jönköping
är en stad som först i denna tidrymd börjar
nämnas.
Gården
Aspenäs,
Aspenäsättens sätesgård, tillhörde
under medeltiden Småland men låg under Linköpings
lagsaga som förutom Östergötland också
omfattade de norra och östra delarna av Småland
hela vägen ner till Blekinge.
Kloster
fanns i Nydala
från 1143 och Byarum
från 1170.
* * * *
I
sin bok Jarlens sekel skriver Dick Harrison bl.a. följande
om namnen på de nybyggen som frigivna trälar
startade under 1200-talet:
"Ortnamnen
Tavastehult, Estamåla, Kuramåla och Iremåla,
samtliga belägna i de värendska gränssocknarna
mot Blekinge, kan gissningsvis tolkas såsom syftande
på frigivna trälar från Tavastland, Estland,
Kurland och Irland.
Men detta är blott en gissning.
...
För övrigt erbjuder de medeltida småländska
ortnamnen goda tillfällen till fantasifullt grubbel
kring människans tidlösa humor och grannillvilja.
Eller vad sägs om Eländeryd (sedermera förskönat
till Elnaryd) i Vislanda socken, Hungerstorp i Skatelövs
socken eller namn som ursprungligen har betytt Arslemåla
och Skitaremåla? Vi kan lugnt utgå från
att gårdarnas eller torpens ägare knappast
själva varit ansvariga för namngivningen".
Tillbaka
Professorn
i historia, Dick Harrison
*
* * *
Lämnar
vi Götaland och kommer över de stora skogarna
till Uppsvealandskapen så möter oss först
Södermanland.
Tillbaka
Södermanland
Strengnäs
(Strängnäs),
i äldre tider kallad Strengianäs, är här
den viktigaste orten. Samma orsak som gjorde Skara,
Vexiö och Linköping
till städer verkade även här. Biskopskyrkan
samlade en mängd andra byggnader omkring sig, och
det blev även här till stadens begynnelse.
Dess domkyrka var i det närmaste färdig vid
1100-talets slut, men genom oförsiktighet med de
många vaxljusen vid kyrkans invigning timade den
olyckan att hela den stora byggnaden brann ner. År
1523 valdes Gustav Vasa
till kung ute på domkyrkans kyrkbacke.
Södermannalagen
finns bevarad i ett flertal handskrifter. Dess tillkomst
kan troligen förläggas till omkring år
1300, men reviderades snart, och den reviderade versionen
stadfästes år 1327. Den bygger i stora delar
på Upplandslagen, sammanställd av Birger
Persson till Finsta.
Thorshälla,
fordom Thorsharg, är en ort av gamrnalt datum, såsom
dess namn antyder. Harg betyder en helig lund. Orten var
således en gammal, åt Thor helgad offerplats.
Eskilstuna
är oss av S:t Eskils legend till namnet bekant, och
där var då ett kloster som inom kort förvärvade
stor rikedom.
Thorshälla och Eskilstuna kan dock icke anses som
städer under 1100-talet. Vi har istället anfört
dem mera såsom märkliga orter medan de något
längre fram i medeltiden förekomma såsom
städer (1400-talet).
Tillbaka
Om
Telge, numera Söder-telge,
ett namn staden fick efter Norr-telges anläggning,
har vi hört följande nämnas:
I
Telge Ragnhild, min hustru, ligger,
jag tror hon mig nåd av Gud tigger
som
det står i den mindre rimkrönikan att konung
Inge den yngre
skall ha sagt, men man vet inte om de överhuvudtaget
var gifta. Staden bär ännu i sitt sigill en
kvinnobild som anses vara S:ta Ragnhilds, och även
invid denna stad finns en S:ta Ragnhilds källa.
Tälje
lär betyda "de som bor vid skåran".
Landhöjningen och ett stort jordras i slutet av 900-talet
gjorde att större fartyg inte längre kunde använda
farleden förbi Södertälje. Mindre skepp
drogs dock på stockar tvärs över näset.
På 1200-talet byggdes den första kyrkan som
namnades Sankta Ragnhild efter stadens skyddshelgon.
Vid
Tureholm fann man år 1774 en guldskatt om 12,1 kg
med bl.a. en halsring.
Tillbaka
Sö
203 på Selaön öster om Strängnäs,
sent 1000-tal
Björn
och Gärdar läto resa denna sten efter sina bröder,
Viking och Sigfast. Balle ristade.
*
* * *
Tillbaka
Folklanden
Attundaland
(attundæ land) var ett av de tre så kallade
Folklanden, som tillsammans utgjorde Uppland under medeltiden
(omnämnda första gången år 1296
då Upplandslagen nedtecknades). Attunda omfattade
trakterna kring Sigtuna
och Norrtälje samt dagens Stockholms norra uppland.
Namnet betyder landet som består av åtta "hund",
d.v.s. hundare. De övriga två Folklanden är
Tiundaland (tio hundare) som låg norr om Attunda
och Fjädrundaland (fyra hundare), som låg sydväst
om Uppsala vid Mälaren.
Fjädrundaland
(fiæßrundæ land) låg i södra
Uppland. Området sägs ha haft en egen kung
under järnåldern.
Tiundaland
(tyundæ land) låg i det som numera är
norra Uppsala län. Ibland, men lång ifrån
alltid, räknades också Gästrikland dit.
Området ska ha haft en egen kung under järnåldern.
Namnet
Uppland anses från början ha betytt bygderna
längre upp. Med detta menades förmodligen
det område som varken låg vid själva
kusten eller vid Mälaren utan längre in i landet.
Namnet har först senare kommit att gälla hela
landskapet. Saxo
kallade invånarna för Uppsvear.
Roden
var det medeltida namnet (första omnämnandet
i Upplandslagen år 1296) på den del av Uppland
som låg närmast kusten, d.v.s. nuvarande Roslagen.
Namnet Roden kommer från rodd. I gamla tider skulle
nämligen kustbefolkningen i krigstid bemanna skeppen
med roddare.
Tillbaka
Södermannalagen
från 1327 stadgade att "Landen tarva konung.
De tre folklanden, det är Tiundaland, Attundaland
och Fjädrundaland, skola med allt Sveariket råd
på Mora först taga konung".
Den förste som valdes till kung på Mora
äng tros ha varit Magnus
Ladulås, detta år 1276. I hertig
Eriks Erikskrönikan
berättas sålunda om hans far Magnus:
Då
valde de vid Mora
sten
Konung Magnus, hans yngre broder (Valdemar)
Han var en milder konung och goder
Tillbaka
Uppsala
Östra
Aros eller Nya Upsala, d.v.s. det nuvarande Uppsala,
tog alltmera över från det gamla Upsala. Ärkebiskopssätets
hitflyttande skedde visserligen inte förrän
år 1273, men detta visar dock att orten var under
stark tillväxt redan på 1100-talet.
Mycket bidrog därtill den under byggnad varande domkyrkan.
Hon blev ej färdig förrän år 1435
och hade liksom så många andra av de stora
tempelbyggnaderna flera missöden att utstå
medan hon ännu var under arbete.
Det nämnda året flyttades S:t
Eriks ben hit från Gamla Upsala till ett träkapell,
som icke borttogs förrän kyrkan var färdig.
År
1164 blir Sverige blir ett eget ärkestift med ärkebiskop
i Uppsala.
Cisterciensermunken Stefan från Alvastra
blir den första innehavaren av ämbetet.
År 1270 flyttades ärkesätet från
Gamla Uppsala till byn Östra Aros, ett
beslut som kung Valdemar
sände ut till Sveriges stormän.
Tillbaka
Sigtuna
Sigtuna
hade sett sina bästa dagar. Ännu var staden
vid 1100-talets slut dock ej alldeles utan betydenhet,
ehuru farliga medtävlare redan uppstått på
ömse sidor.
Sigtuna är en av Sveriges äldsta städer
och anlades redan under 970-talet efter en då fastlagd
plan. Här ägde landets första myntning
rum från mitten av 990-talet fram till tidigt 1030-tal.
Forskningen ser numera Sigtuna som ett av Olof
Skötkonungs och hans far Erik
Segersälls försök att etablera sig
i mälarområdet.
Under 1070- och 1120-tal nämns Sigtuna som biskopssäte,
men detta flyttades senast 1164 till gamla Uppsala.
Lämningar som förmodas ha varit en kyrka har
daterats till sent 1000-tal. Utanför det medeltida
stadsområdet anlades en rad stenkyrkor.
År
1247 invigdes dominikanklostret i Sigtuna, ett av de första
klostren i sitt slag i Sverige. Klosterkyrkan S:ta Maria,
den nuvarande stadskyrkan, påbörjades år
1237. Den var den första i tegel murade byggnaden
i Mälardalen. På 1200-talet tillkom också
ett S:t Görans hospital i stadens västra kant.
Något senare, i motsvarande läge, men öster
om staden, anlades slutligen en S:ta Gertruds-kyrka.
Ett par av kyrkorna i Sigtuna revs redan under högmedeltiden.
Efter reformationen 1527 lämnades de övriga
att förfalla. Klostret, förutom kyrkan, revs.
Klosterkyrkan S:ta Maria, som blev stadsförsamlingens
kyrka, är den enda som finns kvar idag. S:t Per,
S:t Lars och S:t Olof är ruiner.
De övriga, S:t Nicolaus, biskopskyrkan och ytterligare
en eller ett par kyrkor, som vi inte vet namnet på,
saknar spår av ovan mark.
Sigtunas
storhetstid anses ha slutat 1187 då staden, enligt
skriftliga källor, skall ha härjats av sjörövare
österifrån, bl a ester och karelare. Sigtuna
var under nästan hela 1200-talet en mycket betydande
stad. Kunglig och ärkebiskoplig myntort under 1180-talet
och vidare under 1230- eller 1240-talet.
I
ett påvligt diplom från 1215/16 föreslogs
att ärkebiskopssätet skulle flyttas från
Gamla Uppsala till Sigtuna, vilket dock aldrig genomfördes,
Sigtuna var fortsatt säte för prosten i Attundaland.
Placeringen av ett av landets första dominikankloster
i Sigtuna vittnar också om stadens fortsatta stora
betydelse. Först mot slutet av 1200-talet kom den
att överflyglas av Östra Aros (Uppsala) och
Stockholm. Därmed var Sigtunas storhetstid förbi.
Strax
väster om Stigtuna låg Håtuna, känt
för den s.k. Håtunaleken
där kung
Birger tillfångatas av bröderna Erik
och Valdemar.
Källa om Sigtuna från år
1247:
Sigtuna muséer
Se
också Sigtunas
egna sida.
Tillbaka
Enköping
var en av Sigtunas medtävlare om vilken stad som
var mest betydelsefull. Man vet med visshet att det redan
under denna tidrymd (1161-1250) fanns köpmän
som var bosatta i staden och till och med buro namn av
borgare.
Det är ett till våra dagar bevarat ärkebiskopsbrev
som lämnar oss dessa underrättelser, där
Enköping nämnes som stad - på latin villa.
Vid Enköping skall Joar
Blå haft sin befästa gård Gröneborg.
Tillbaka
Stockholm
Stockholm
var en annan stad i Uppland. Sägner
finns om Sigtunabor
som efter deras stads förstöring fyllt en urholkad
stock med dyrbarheter, silver och guld, och låtit
den driva i sjön med beslut att bygga en ny stad
där stocken tog landfäste.
Det kan ligga någon sanning i sägnen. Sigtunabor
kunna ha bosatt sig på den för handeln så
gynnsamma ort där nu Stockholm nu står.
Det är dock föga troligt att stadens upphov
kan sökas i enskild företagsamhet. Allraminst
kunde Sigtunabor "omedelbart efter sedan de sett
sin jämförelsevis så djupt in i landet
belägna stad förstörd vara sinnade att
uppbygga en ny på ett för fienden ännu
mer åtkomligt ställe".
Men
Sigtunas förstöring synes ha väckt uppmärksamheten
på nödvändigheten av en befästning
vid Mälarens inlopp. Redan på Olof
Skötkonungs tid talas om ett kastell (kastali),
byggt på västra sidan av det sund som förbinder
Östersjön med Mälaren. Men detta var må
hända en tillfällig byggnad, som försvann
med sin orsak.
Gamla
klosteranteckningar ger vid handen att efter Sigtunas
fall blev Stockholmen befäst. I skydd av denna befästning
kunde nu flyende Sigtunabor slå sig ned, vartill
sedermera från olika håll även kom andra
som lockades av ortens gynnsamma läge.
Sedan
dess växte emellertid orten alltmer, och år
1252 vistades Birger
jarl tillsammans med sin son och Sveriges ärkebiskop
i Stockholm i tvenne
månader, varifrån de utfärdade åtskilliga
förordningar - något som väl icke kunnat
äga rum om inte platsen varit bebyggd och vunnit
någon betydenhet.
Det
är således inte alldeles rätt att säga
att Birger jarl grundlade Stockholm. En stad uppstår
ej på befallning ovanifrån. Varhelst städer
växte upp var det av folket och av orten utgående
orsaker. Birger
jarl insåg ortens värde och lät kringsluta
den med säkra befästningar, fullbordande vad
som före honom var gjort, och emedan Stockholm efter
jarlens tid blev Sveriges huvudort har man kallat jarlen
för dess grundläggare.
Några mer moderna uppgifter
Hur
Stockholmsregionen såg ut vid tiden för grundläggandet
av Stockholm vet man inte, det finns inga kartor från
denna tid. Under 1000- och 1100-talen skedde en kraftig
landhöjning, och därmed förändrades
områdets utseende ganska radikalt. Tidigare bestod
stora delar av regionen av större och mindre öar
och såg ut som ett typiskt skärgårdslandskap.
Slättmarkerna mellan bergsryggarna var täckta
av vatten och det gick lätt att ta sig in i Mälaren
förbi Tälje - på
1200-talet låg strandlinjen ungefär fyra meter
högre än idag.
Men det finns många kyrkor, fornlämningar och
ruiner som tillsammans ger en ganska god bild av hur det
som idag är Stockholms län såg ut på
Birger Jarls
tid. Mot slutet av 1200-talet lät Magnus
Ladulås instifta Clara
kloster i Stockholm.
Munsö
rundkyrka
i Mälaren
*
* * *
Tillbaka
Örebro
Örebro
slott
Under
medeltiden korsade några av landets viktigare vägar
varandra där som Örebro ligger idag. Det var
dels pilgrimsvägen till Nidaros
(Trondheim), dels den urgamla vägen mellan Östergötland
och Dalarna och inte minst vägen till Västergötland
som gick via Ramundeboda.
År
1161 skall kung Magnus
Henriksson ha mött Karl
Sverkersson i ett slag i Örebro varefter den
senare kom att bli den nye konungen över hela riket.
Vid
den bro som uppfördes vid örarna växte
snart en liten köpstad upp, troligen med hjälp
av köpmän ur Hansan
som ville ha en fast punkt för handeln med bergslagsjärnet.
Under
1260-talet lät kung Valdemar
Birgersson bygga en fästning och ett mynthus
i den lilla staden vilken tros ha fått sina stadsprivilegier
någon gång under 1260-talet.
Örebro
slott på medeltiden
Det
tidiga Örebro bestod egentligen bara av några
få kvarter. Staden beskrevs dock under 1300-talet
som "tämligen stor" och beboddes i huvudsak
av välmående borgare, de flesta köpmän.
Under
medeltiden var Örebro ofta indraget i stridigheter.
Borgen som byggdes ut under 1300-talet belägrades
vid upprepade tillfällen, mest
känd är kanske Engelbrekts
erövring år 1434.
Alla
strider tärde hårt på staden som förvandlades
från att vara en blomstrande köpstad till en
fattig liten småstad - så fattig att Örebro
1464 beviljades sex års skattefrihet "för
sin stora fattigdoms skull". Samtidigt minskade stadens
folkmängd med upp till en tredjedel.
Knappa
två mil åt nordost låg Tuna,
senare omdöpt till Kägleholm.
Björn
Fransson
Tillbaka
Västmanland
Landskapet
Västmanland uppstod som vi nämnt genom utflyttningar
från Fjerdhundraland, det
västligaste av de tre folkländerna. Ursprungligen
räknades det till det ovan nämnda folklandet,
men sedan odling och folkmängd utvecklats skiljde
det sig från Uppland och blev ett landskap för
sig, med egen lag och eget ting.
Fjerdhundraland
utgjorde ursprungligen, så som namnet antyder, fyra
hundare. Allteftersom skog höggs och mark röjdes
och genom utflyttningar från de gamla hundarena
tillkom tre nya, så att Fjerdhundraland då
utgjordes av sju, varav namnet på Siende (siunda,
sjuhundra) hundare öster om Västerås ännu
påminner. Det land som därefter av odlarens
flit röjdes och upptogs, på andra sidan om
Västerås utefter Mälaren, allt intill
Käglan som förr hette Tuhundra och endast utgjordes
av två hundare.
Tillbaka
Västra
Aros, nu Västerås,
är Västmanlands äldsta och viktigaste ort.
Handels- och marknadsplats var den redan i hedentima,
och öster därom låg Badelunda med Anunds
hög.
Biskopen och biskopskyrkan gjorde den till stad på
samma grund som i de övriga biskopsstäderna.
Domkyrkan var likaledes här vid denna tid under byggnad
(1161-1250). Den blev inte färdig och invigd
förrän år 1271. Sitt stadsvapen fick Västerås
år 1307.
Från
slottet styrde fogden Jösse Eriksson med järnhand
då 1430-talet bröt in, en synnerligen hatad
man som var en av anledningarna till Engelbrektupproret.
Slottet hade börjat byggas under 1200-talet, och
skall ha varit ett tornliknande stenhus med fyra våningar,
strategiskt väl beläget på en höjd
vid Svartåns utlopp i Mälaren.
Tillbaka
Arboga
är en av Västmanlands äldsta orter, liksom
Köping. Längre
norrut är det vanskligt att tala om städer.
Dock var många av de orter som snart kom att uppstå
redan då handels- och marknadsplatser. Detsamma
gäller även om många av de redan uppräknade
orterna, och i allmänhet får vi inte tänka
oss stadsmenigheterna i det skick som dom sedermera visade
sig. Det är deras begynnelser vi ser här. Västgötastäderna
stod måhända främst. Den gamla Västgötalagen
talar om torgköp, om handelsbodar samt om varor,
som där utbjudas till försäljning. Svärdsklingor
och kläde, ännu ej tillskuret, nämnas bland
handelsvarorna.
Tillbaka
Dalarna
Dalarna
utgjorde - liksom ännu i dag - den nordligaste delen
av Svealand. Hurudan den nordligaste delen av landskapet
var vid denna tid, sågo vi, då vi följde
konung Sverre
på hans tåg mot Norge.
"Der
funnos väl bebyggda orter mellan bergen, men folket
var rått och ännu hedniskt och visste ej om
en konung var menniska eller djur".
Vid
Kopparberget bröts väl redan mot slutet av denna
tidrymd, ca 1240, kopparmalm. Man kan åtminstone
sluta dertill av ett gammalt salubrev, enligt vilket icke
så långt in i nästföljande tidevarv
(år 1268) en gård såldes för elva
skeppund koppar.
Om
gruvan redan då ägde några privilegier
känner vi inte till. De äldsta privilegierna
vi känner till är från den efterföljande
tiden, men dessa i sin tur åberopar äldre privilegier,
vilka förkommit »i följd af de mäns
vangömmo, som dem skulle hafva i gömmo».
Tillbaka
Norrut
från Svealand
Norrut
från Svealand hade från den gamla bygden,
ända sedan hedenhös dagar, odlingens område
vidgat sig och kommit att gå längre norrut,
och kommer vi väl in i det påföljande
århundradet, 1300-talet, skall vi finna marknadsplatser
såväl vid Ångermanälvens utlopp
vid Härnösand
som ända uppe vid Torneå.
Från de fiskrika älvarna och sjöfågelsfångsten,
samt de dyrbara pälsverken som härifrån
kunde erhållas, drog handeln och på samma
gång odlingen upp mot nordligare trakter.
Gefle,
som fått sitt namn av Gafvelån, var på
denna tid ett fiskeläge.
Tillbaka
"Helsingland"
- säger Snorre
Sturlasson - "byggde Svearne österut med
hafvet, och Helsingarne hade sin köpfärd på
Svithiod och voro der skattskyldiga".
Jämtland
och Härjedalen hörde dock ej längre
till Svitjod sedan den norske kung Östen
(Eystein Magnusson, kung 1103-1123, son till Magnus
barfot) förmått dem att betala skatt till
Norge.
Tillbaka
Gotland
Innan
vi lämnar denna översikt av landet och dess
begynnande städer, bör vi ägna några
ord åt ett land och en stad som redan drev en vidsträckt
handel på 1200-talet, och var en av de mest betydande
länderna - inte endast i Norden utan i hela det norra
Europa. Gotland
är landets namn och Visby namnet på
staden.
Gotland
räknades sedan gammalt till Götaland och Svea
välde, samt hörde i kyrkligt avseende under
Linköpings biskopsstol. Att Gotland, så långt
underrättelserna går, hörde till Sverige,
därom har vi urgamla vittnesbörder.
Tvenne Norrmän - Ottar och Vulfstan
- berättade om sina resor för konung Alfred
den store i England (kung där ca 871-901), och
enligt dessas utsago hörde då Gotland till
Sverige.
Tillbaka
Ett
annat intyg finner vi i Guta-sagan. Denna omtalar att
Gutarna - så nämnes gotlänningen i fornskrifterna
och så kallar dom sig själva ännu idag
- skickade sändebud till Sverige, vilka hade till
uppgift att ge ön under sveakonungens
välde, utlovande sextio marker silver i årlig
skatt, samt också att då konungen sände
bud ansluta sig till honom med sju snäckor,mindre
skepp, på
dennes ledungståg.
Till
Gotlandslagen finnes också ett bihang, som visar
att gotlänningarna omkring år 1000 givit sig
under Svea konungs beskydd och förpliktat sig till
årlig skatt.
Omkring
år 1150 förband sig gotlänningarna att
följa sveakonungen i krig eller i stället därför
erlägga en särskild skatt, s.k. ledungslama.
Utom
denna skattskyldighet till sveakonungarna var gotlänningarna
oberoende och styrde sig själva, och som bevis på
detta deras oberoende må anföras att då
tvistigheter uppkommo på ön mellan där
varande tyskar och gotlänningar, dessa icke vände
sig med sina klagomål till Sveakonungen, utan till
närmaste furste i Tyskland med någon betydande
makt.
Denne furste var hertigen af Bayern och Saxen, Henrik
Lejonet, vilken också år 1163 uppträdde
som medlare och återställde freden, samt tillsatte
en fogde över tyskarna, vilken skulle föra styrelsen
och handha de av hertigen åt gotlänningarna
beviljade rättigheterna.
Tillbaka
Det
tidiga Visby
Om
staden Visbys
första begynnelse berättas att en rik köpman
som hette Botar av Akubekk byggt den första
kyrkan vid Vi, ett gammalt offerställe som fanns
där Visby nu ligger. Botar var gift med en dotter
till Likar Snälle, en av de mest ansedda och
rikaste männen på Gotland.
Då hedningarne ville uppbränna kyrkan klev
Botar upp på taket och ropade till dem att »om
de ville bränna kyrkan skulle dom bränna honom
med».
Hedningarne avstod då från sitt uppsåt
och lät kyrkan stå obränd. Troligtvis
var det fruktan för hans mäktige svärfar
Likar som fredade kyrkan. Denne Likar skall sedan med
allt sitt hus ha antagit kristendomen.
:
: : : : : : : : : : : :
Tillbaka
Folket
(en
nationalromantisk beskrivning)
Folklynnet
var i botten sådant vi lärde känna det
under hedendomen. Stridernas ära aktades högt,
fastän vikingatågen hade upphört. Det
begär efter äventyr som framkallade tågen
levde ännu kvar. Skarorna av Väringar
som drog till Miklagård,
och härnadstågen för Kristi skull utbredandet
av hans kyrka är drag ur dessa tiders folklynne som
bekräftar vår utsago.
Att kristendomen ej direkt kunde omskapa folkets sinne
ligger i sakens natur. Vildt, obändigt och hårt
älskade det ännu allt som visade kraft och mod,
och föraktade allt, som visade feghet.
Tillbaka
Lagen
Namn
av (att kallas) niding innebar något fruktansvärt.
En sådan var fredlös och fick strafflöst
dräpas varhelst han påträffades, och tvingades
därigenom att rymma både land och rike.
Den som angrep en annans ära men inte ville stå
för sitt ord, och den som ej upptog och krävde
svar på sådan sak, var en niding. Likaså
var tjuvnad ett brott som i det närmaste gjorde gärningsmannen
till niding.
Själva
lagen visar här bäst vad som gick an, och gällde
som det rätta i folklynnet. Bot fanns ej för
nidingsverk, de var urbotamål.
Till dessa räknades även att lömskt anfalla
sin fiende medan han sov eller var obeväpnad eller
på annat sätt oförmögen att försvara
sig.
Likaså
var drott-svikaren niding, drotten måtte nu vara
konung eller blott den brottsliges husbonde, ty efter
tidens begrepp var envar konung på sin gård
och grund.
För
den som fällde sin vederdeloman i öppen strid
fanns bot, det vill säga dråparen kunde genom
böter vinna försoning med den dödades fränder.
Tillbaka
Ordet
fränder gav oss anledning att rikta uppmärksamheten
på en omständighet vid vilken våra förfäder
fastade ett högt begrepp, och det det var släkten
och ätten.
De som tillhörde sarnrna släkt var på
det närmaste med varandra förbundna, och likaså
de släkter som hörde till samma ätt.
Förnärmelser eller brott mot någon enskild
släktmedlem ansågs vara begångna mot
hela släkten, ja alla släkterna i ätten,
och mot alla de med varandra besläktade ätterna
och likaså häradet.
Därför
får vi även höra talas om ättarbot,
och därför erlades böter, inte bara av
förbrytaren, utan även av hans släkt. Boten
tillföll inte enbart den enskilde målsägaren,
utan också hela dennes släkt.
Derav härledde sig böters erläggande till
häradet. Böterna bestämdes dels på
tingen, dels på enskilda sammankomster av de berörda.
Brott
är bruten frid. När därför
ett brott var begånget uppstod mellan förbrytarens
släkt och den förfördelades ett tillstånd
av fredlöshet, en fejd, ett vig, och om den senare
var död, ett vigarv. Plikten att fordra upprättelse
eller att hämnas gick i arv till släktmännen
eller ättmännen.
I hedentima slutade aldrig ett sådant vigarv utan
att de vildaste och blodigaste strider först utkämpats.
Vid denna tid hade mycket av det råa och vilda bleknat
bort, och det gavs en annan bot än den skyldiges
blod, nämligen förbrytelsens gottgörande
med penningböter.
Tillbaka
Bondens
liv
Bonden
var huvudman för sitt hus och sin släkt, och
kallades »husdrottn» på sin gård,
och erkände där ingen herre över sig. På
de 200 åren vars historia vi nu genomgått
hade ändå någon förändring
inträtt.
De mäktigare och rikare började höja sig
över de mindre förmögna och sammansmälte
med herreklassen, men lagen kände ännu inga
andra fria män över bönderna, och i grunden,
i avseende på den stora massan av folket, hade förändringen
trängt mindre på djupet, än man vid första
påseendet skulle vara böjd att tro.
Närmast
bonden på gården stod hans hustru.
Enligt den lag som helige
Erik konung gav, gifte hon sig »till heders
och husfrudöme, till halfva säng, till lås
och nycklar samt till laga treding i boet».
Denna treding utgick endast av lösören och av
aflingegods, d.v.s. förvärvad jord. Det
stadgas uttryckligen och det kunde ej annorlunda bliva
då släktjorden eller den ärvda jorden
betraktades som en helgedom, och som släktens uteslutande
tillhörighet.
Tillbaka
Qvinnans
ställning
Som
husmoder var qvinnan i allmänhet av hög betydelse.
Fri och oberoende var hon under hednaåldern, och
hennes åsikter inhämtades vid alla viktigare
angelägenheter, och även de fullvuxna sönerna
lyssnade till hennes råd och aktade en tillrättavisning
från henne.
Att detta förhållande ännu var detsamma,
kan man taga för gifvet, ehuru inga underrättelser
från den tiden derom kommit till oss.
Sagorna,
som äro så upplysande för sederna, upphörde
nämligen vid denna tid, och folkvisan sjunger endast
om »de store». Men de store, stormännen,
hade utgått ur folket, och därför voro
dessa visor om de store så kära för folket,
och derför kan man äga rätt att utifrån
dem sluta sig till förhållandena även
på bondens gård.
Husbondens
makt öfver hustrun var dock ganska stor. Han kunde
ostraffat tukta henne. Inte ens dråp på hustrun
ansågs höra till de svårare av dråpsgärningarna.
Tillbaka
Barnen
Närmast
husmodern stod naturligtvis barnen. Även över
dem ägde husbonden rätt att i allt fordra lydnad,
och kunde efter eget gottfinnande aga dem.
Barnautsättelserna hade dock upphört - efter
1200-talets slut talas åtminstone ingenstädes
mera därom - då det var mot detta som kristendomens
första hugg riktades.
Men
att faderns rätt över barnens liv icke därför
försvunnit ur folkandan framgår av det stränga
ansvar lagarna utfäster för fader som dräper
sitt barn. Den faderliga myndigheten upphörde när
son hade blivit från fadershuset utskiftad och blivit
en man för sig, och när dotter genom giftermål
fått
en annan målsman.
Tillbaka
Trälarna
Nedanför
barnen fanns ännu en del av huset - husfolket
- och husbondens rättigheter och husfolkets skyldigheter
var klart angivna.
Till husfolket räknades alla som åtnjöt
bondens skydd, detta även om de inte bodde på
hans gård utan på mindre gårdar eller
torp på hans ägor.
Längre
ner stod trälarna, vilka var helt rättslösa,
och vars väl eller ve helt och hållet berodde
på husbondens välbehag. Kristendomen hade dock
ävven i avseende på dem och deras ställning
haft ett välgörande inflytande. Hos ett högsint
och ädelt folk, självt så känsligt
för allt förtryck, kunde det ej vara svårt
att verka för en kristlig behandling av trälarna.
Det dröjde heller icke så särdeles länge
förrän träldomen alldeles försvann
i vårt land.
Husbonden
var som familjens överhuvud i förhållandet
till samhället ansvarig för alla som berodde
av honom och stod under hans skydd. Han var i allt vad
som rörde någon av dem deras målsman.
Han krävde hämnd eller tog böter om någon
av hans folk var den förorättade, och erlade
böter i motsatt fall.
Tillbaka
Äktenskapet
En
förändring, som kristendomen medfört må
här också nämnas, vilken rörde äktenskapet.
Under hedendomen var äktenskapet en borgerlig förening
mellan man och qvinna, som av mannen kunde upplösas
när helst han ville.
Kristendomen åter lärde, att äktenskapet
var en helig, innerlig förening mellan makarna, gjord
av Gud, och som de därför inte ostraffat kunde
upplösa. Lysning vid äktenskaps ingående
påbjöds redan i denna tid. Påven
Innocentius III utfärdade en bulla därom år
1216.
Vigseln
är lika gammal. Genom lysning ville man förekomma
alla förbindelser mellan förbjudna led (inom
femte ledet) eller mellan sådana som redan var
gifta.
Allt vad som hörde hit kom under kyrkans uppsikt,
och helt naturligt då det var kyrkan eller kristendomen
som hos oss införde dessa lagar. Att de såsom
stridande mot forna begrepp om lag och rätt skulle
möta mycket motstånd ligger i sakens natur.
Men före utgången av denna tidrymd synes dessa
kristendomens läror ha i det närmaste vunnit
laga kraft.
I
avseende på barnauppfostran var väl
ännu de kroppsliga övningarna huvudsak. Men
vid klostren hade skolor börjat upprättas, och
att de besöktes, därom vittna såväl
folkvisorna som berättelserna ur grannfolkets historia
om vilket står att läsa i de norska konungasagorna.
Att
dessa skolor emellertid huvudsakligen avsåg undervisning
för blivande prester är givet.
Men av dessa till präst läsande nämns några
som fortsatte sina studier utomlands, vid något
av de redan då berömda universiteten, företrädesvis
det i Paris.
Bonden, som herremannen på den tiden förstod
sig dock föga på nyttan av boklig lärdom.
Ett
skriftspråk kände dock folket till - runorna.
Mängden av runstenar, ristade för att läsas
av folket och ej blott av de närmaste anhöriga,
bevisat detta.
Tillbaka
Boningshuset
Boningshusen
var överhuvudtaget sådana som vi fann dem före
och under 1100-talen. De var timrade av trä.
Loftet, Högan lofts bro och Högan lofts
sval är uttryck som ganska ofta återkommer
i folkvisorna om dessa tiders byggnader. Loftet var en
framskjutande överbyggnad på huset. I denna
fanns de förnämsta boningsrummen, såsom
Högan lofts bur för fruntimren. Högan lofts
bro är trappan upp till denna övervåning.
Den täckta gång, som bildades längs med
loftet och som täcktes genom byggnadens framskjutande
tak, var visornas Högan lofts sval. Själva golvet
i denna gång kallades spång.
Borgaled
kallas i visan den väg som ledde fram till någon
av stormännens gårdar, och fanns där en
vindbrygga som kunde hissas upp och ned kallades den borgabro.
Borrestufvan,
borgstugan, är ofta i folkvisorna det förnämsta
rummet i huset. Vanligen var det der hovtjänarna
församlades.
Någon
gång får man höra talas om stenhus
i städerna, såsom i Kongahälla.
De voro dock högst sällsynta. Till och med de
stores gårdar var för det mesta av trä,
även om de kallas borgar och slott. Även städernas
murar, när de var omgivna av sådana, var av
trä.
Tillbaka
Mat
och dryck
I
avseende på födoämnena och särskilt
sädesslagen var troligen korn (bjugg) det
äldsta. Dessutom nämnas i landskapslagarna vete,
råg och havre. Av dessa var råg och havre
de yngsta.
Brödet var tunt och hårt, såsom
ännu, och kunde hålla sig flera i år.
Vad själva åkerbruket beträffar, så
visar oss de gamla lagarna att man redan nu skilde mellan
höst- och vårutsäde.
I
allmänhet utövade kyrkan ett stort inflytande
även på detta område. Fruktträd
infördes i vårt land, först av munkarna.
Man har kvar en del av ett brev från en abbot Vilhelm
till hans
broder Stefan, varuti den förre begär att Stefan
måtte skicka till honom allt från ympkvistar
jämte frö till åtskilliga trädgårdssaker
och blomster. Kål och lök odlades, ävensom
lin, hampa, ärter, rovor, bönor och humle.
Hälsingland
var redan på denna tid bekant för sina lärftsvävnader
och skatterna utgingo därifrån i lärft.
Salt
var liksom i hedendomen en nödvändighetsvara
och infördes utifrån.
Biskötseln
var under denna och även under följande tider
vida mer betydande än idag. Den var även för
dessa tider mera nödvändig, då den försåg
kyrkorna med vax
till deras ljus och av honungen bryggdes det så
högt värderade mjödet.
Husdjuren
var desamma som våra - tjurar, kor, hästar,
svin och hundar nämns bland dem. Även fiskdammar
förstod man att anlägga.
Ölet,
vars bruk går långt tillbaka till hedendomen
var den förnämsta drycken. Gästabuden kallades
också därför ölstugor. Att »sitta
i ölbänk» är ett uttryck, som förekommer
i lagarna. Ja-öl, bröllop och arv-öl var
de vanligaste gästabuden, och vad man firade anges
av namnen, nämligen trolovning, giftermål och
tillträde till arv efter husfaders död.
Giftermålen
för året avgjordes vanligen vid skördetiden,
som inföll i medlet av augusti, kort efter sedan
vinterrågen blivit sådd. Vårrågen,
liksom vete, korn och havre såddes omkring den 23
Maj.
Säden
maldes sedan urgamla tider på handkvarn. Det var
på trälinnornas lott att »draga qvarn».
Vid denna tid nämnas både väderkvarnar
och vattenkvarnar.
Klädedräkten
kunde vara både präktig och smakfull, även
under hedendomen. Vi behöver blott påminna
oss Arnliot Gellina och hans klädebonad, då
han visade sig för S:t Olof.
Se förnäma förekom i folkvisorna i skarlakansskinn
och dyrbara pälsverk. Av vit eller blå vadmal
var bondens rock, men som vi en gång har nämnt,
bondens liv skildrades ej i de sånger som levde
på hans läppar. Trälens dräkt synes
hafva varit grå.
Baldakin
och syndal är tyg som nämns för
denna tid. De anses ha varit siden och sammet. I röda
och blå kläder är de förnämas
tjänare, »små tärnor» »och
småsvenner» klädda.
|