edeltidens kanske mest ryktbara släktgruppering i Västergötland var nog Algotssönerna från Edsvära som var särskilt framträdande

Ätten brukade förr härledas från en halvhistorisk kung i Västergötland vid namn Algaute, Algöt eller Algöte Götriksson, vilken enligt Snorre blev innebränd av Ynglingakungen Ingjald Illråde någon gång på 600-talet.

Algotssönernas vapen
i Västergötlands färger

Tillbaka

Edsvärasläkten

Grundtext ur
Försök till en korrt beskrifning om Skara stift

Vid Edsvära kyrka är en stor by där den namnkunniga Edsvärasläkten bodde.
Stamfadern var Västgötalagmannen Karlli af Ezwæri som levde omkring 1130 och för sin rättrådighet kom att få ett namn som annars endast blivit tillägnat goda konungar: Han kallades Fosterlandets Fader (lagmansförteckningen i bihanget till den Äldre västgötalagen). Hans ätt har givit många lagmän åt Västergötland, och som lagmanssysslorna i fordna tider var mycket välavlönade jobb, så bIev denna ätt mycket rik och mäktig.

Lagman Carls sonsons sonson var västgötalagmannen Algot Brynolfsson, vars efterkommande i vapnet förde ett svart Griphuvud. Bland dessa fanns också den i kung Albrekts tid så mäktiga riksdrotsen Bo Jonsson Grip, liksom den mot Gustav Vasa så upproriske rikshovmästaren Ture Jönsson till Lindholmen vilken på mödernet stammade från Algot Brynolfsson. Även Thure var lagman i Västergötland och påstod sig vara den äldste bland Sveriges ridderskap.

Tillbaka

Karle av Edsvära

I Västgötalagens lagmanskrönika (ca 1325) kan man av namnskicket utläsa att de flesta av de tidigare ättemedlemmar var lagmän under 1100-talet.
Karle Sunesson av Edsvära var en högt prisad lagman, verkande under den tidiga delen av seklet. Han var son till en Sune Ivarsson och modern var en norska vid namn Astrid Ogmundsdotter. Karle kom att gifta sig med norske kung Harald Gilles dotter Birgitta som senare skulle gifta sig med Birger Brosa.

Karle kom att hedras med binamnet "landets fader", efter att västgötarna slagit ihjäl Ragnvald Knaphövde då denne inte lämnat gisslan till Väsgötarna då han red in över gränsen. I det efterföljande tinget, i Karleby strax utanför Falköping ca 1130 och med Karle i presidiet, dömdes kung Ragnvald Knaphövde till döden 'för den sidovördnad han gjorde alla västgötar'.

Tillbaka

Karle i Norge

År 1137 träffade Karle enligt Heimskringla Magnus Blinde då denne flydde till Danmark via Västergötland. Magnus menade att Norge bara var att ta över för den som ville, för där fanns nu ingen kung som kunde bjuda något motstånd.

Karle samlade raskt ihop sina mannar och red in i det norska Viken där han snart kuvat befolkningen. Men Magnus hade nog missbedömt situationen, för det dröjde inte länge förrän kung Inge Krokrygg Haraldsson mötte upp mot Karle och västgötarna i ett slag i Krokaskogen norr om dagens Munkedal. Slaget gick dock illa, och Karle och hans män fick fly med svåra förluster och med hans morbror Munan Ogmundsson kvarlämnad på slagfältet:

Berätta vill jag hur korparna
rev i göternas sår;
örnen sig fyllde med föda,
färgat i blod blev svärdet.
Härmän som ofred valt
välförtjänt lön för sin gärning
på Krokaskog måste hämta.
Din makt de lärde känna.

Tillbaka

Karle kom att efterträdas som lagman av sonen Algot (I) Karlesson, "en stolt men girig man, vars son Sigtrygg och sonsonen Algot (II) också följde i samma spår.

Algot Sigtryggsson efterträddes sedan av Eskil Magnusson av Bjälboätten, född 1175, död 1227 - en äldre halvbror till Birger jarl.

Därpå följde en rad lagmän som på ett eller annat sätt var förbundna med Bjälboätten, bl.a. Peder Näf som var lagman i Västergötland (1246?) 1251-1253, eventuellt en sonson till Eskil Magnusson - se Bjälboättens stamtavla.

Tillbaka

Algotssönerna

Mot slutet av 1200-talet kom så Karle av Edsväras efterkommande tillbaka som bl.a. lagmän över Västergötland - vilket dock inte helt kunnat beläggas.
Men i ett gåvobrev från Bengt Birgersson, biskop i Linköping och kung Magnus bror, benämner biskop Bengt kollegan biskop Brynolf Algotsson, Algot (III):s son, som sin blodsfrände, alltså släkting.

Algotssönerna var av en släkt som Den heliga Birgittas far hade som fiende, och som Birgitta hört mycket ont om i sitt barndomshem.

Tillbaka

Algot Brynolfsson (III) var lagman i Västergötland mellan åren 1270 till 1288. Han föddes ca 1228 som son till Brynolf Stallare och Margareta Persdotter.
Algot var en stor godsägare och framgångsrik lagman.

Vid mötet i Kungahälla år 1276 blev han, enligt Magnus Lagabötes saga, av kung Magnus Ladulås insatt i en skiljedomsnämnd som skulle döma mellan Magnus och hans bror kung Valdemar Birgersson. Familjen var redan vid den tiden en av de mest framgångsrika och inflytelserika familjerna i Sverige.

Lagman Algot tillhörde den inre kretsen kring Magnus Ladulås, men både han och sönerna kom att hamna i verkligt stor onåd i efterdyningarna till det berömda klosterrovet i Vreta år 1288 - se nedan, omnämnt i Skänninge-annalerna.

Algot fängslades, men släpptes ur fängelset 1289. Dock tvingades han avsäga sig sitt lagmansämbete. Makan Margareta omnämndes som död 1274 medan Algot dog på 1290-talet.

Algot (III) och Margareta fick många söner:

Tillbaka

Brynolf Algotsson

Brynolf Algotsson föddes senast 1248 och kom att bli en av den svenska medeltidens absolut främsta biskopar (1278-1317). För att undfly konungens vrede efter broderns klosterrov år 1288 gömde sig Brynolf i Alvastra kloster. Först sedan han givit en ödmjuk förpliktelse till lydnad mot konungen fick han återvända till sin biskopsstol där han kvarstannade till sin död 1317, med borgen Lekkia som främsta fäste. År 1289 var Magnus Ladulås i Skara för att be Brynolf om ursäkt för att han förolämpat honom och hans släkt och dessutom låtit halshugga äldste sonen...

Biskop Brynolfs stövlar Kungliga Livrustkammaren

Biskop Brynolf från altartavlan som hängde i Kullings-Skövde kyrka

Av den norske kung Håkon Magnusson fick Brynolf år 1304 mottaga en tagg ur Kristi törnekrona som någon försigkommen riddare varit i Jerusalem och hämtat hem - kanske var det Sigurd Jorsalafar? Törnetaggen hämtades i Lödöse av Brynolf själv, där han mottog den av ett norskt sändebud. Under en fyra dagar lång vandring fördes sedan reliken i en högtidlig procession, där deltagarna gick barfota, till Skara domkyrka där den sedan kom att förvaras i högaltarets relikgömma. Brynolfs vagga skall enligt traditionen ha stått på gården Hästhalla inte långt från Saleby, förmodligen det Saleby som ligger strax söder om Karleby.

Brynolf räknas som vår medeltids förste skald

Biskop Brynolf Algotssons första sigill

Tillbaka

Karl Algotsson - var den som planlade och gjorde förarbetet till det berömda klosterrovet i Vreta. Tvingades för detta fly till Norge, men greps och avrättades vid återkomsten till Sverige år 1289 vilket skedde på Lindön, kanske Lindön i Vänern.

Folke Algotsson - riddare och lagman i Västergötland var den som år 1288 lär ha rövat bort Ingrid Svantepolksdotter till Norge. Detta tilltag kom att kosta släkten både liv och ära.
Då Folke dog i Norge ca 1310 flyttade Ingrid tillbaka till Sverige där hon verkade som abbedissa i Vreta kloster under några år. Sin gravplats hade hon dock valt att ha i Mariakyrkan i Skara enligt ett gåvobrev av år 1312, troligen för att maken Folke låg begravd där, men förmodligen ändrade hon sig senare då hon nog blev äldre än vad hon trott, hon levde ännu 1350.

Med Ingrid hade Folke sonen Knut Folkesson. Han gifte sig senare med en dotter till marsken Torgils Knutsson, Margareta. Knut blev svensk hertig, riddare och rådsherre och innehade under några år Blekinge och Lister som han styrde från Sölvesborg slott. Knut avled i mitten av 1300-talet.

Tillbaka

Bengt Algotsson - hertig och ståthållare, tvingades också fly till Norge efter klosterrovet. Bengt lär vara den enda hertig som ej kommit från en kunglig släkt. År 1307 medverkade Bengt i egenskap av riddare i en överenskommelse mellan hertigarna och hertig Kristofer av Halland och Samsø i Morup år 1307. Bengt fick en son som fick namnet - Algot... Denne blev så småningom västgötsk lagman och var en av dem som i mitten av 1300-talet utarbetade Magnus Erikssons landslag. Lär ha haft ett förhållande med drottning Blanka. I ett av sina romerska uppenbarelsebrev 1355 beskrev Den heliga Birgitta pappa Bengt som "en man av huggormssläkte".

Hade Bengt ett förhållande med drottning Blanka, tro?

Peter Algotsson - kansler, följde efter klosterrovet med till Norge där han blev kansler åt kung Erik Magnusson Prästhatare.

Tillbaka

Rörik Algotsson - fängslades efter brudrovet och blev av med alla egendomar, men släpptes 1289. Döttrarna Katarina och Cecilia, båda gifta med lagmän, lyckades flera år senare få tillbaka delar av arvet. Rörik var troligen den Rörik som var med då Alsnö stadga sattes på pränt 1280.

Tillbaka

Magnus Algotsson - satt för en längre tid fängslad, möjligen men osäkert efter att ha dödat Ragnvald Mule vars gårdar i Näsi han lagt rabarber på varvid brodern Brynolf måste lämna sin gård Slädene som kompensation. Ragnvald bar ett av Vinstorpaättens vapen.
Magnus skall sedan ha slutit sig till kung Birger Magnusson men dött i strid mot dennes bror hertig Erik och norrmännen vid Kalvsund mellan Öckerö och Hönö i nådens år 1309.

Möjligen ingick också Gunnur Algotsdotter och kaniken Nils Algotsson i barnaskaran.

Tillbaka

Klosterrovet i Vreta

Något som Algotssönernaför alltid kommer att vara förknippade med är klosterrovet i Vreta år 1288.

Ingrid Svantepolksdotter var dotter till den förnäme Svantepolk Knutsson, riksråd hos Magnus Ladulås. Svantepolk var son till danske konungen Valdemar II:s oäkta son, hertig Knut, och gift med en syster till svenske kungen Erik Erikssons gemål Katarina Sunesdotter som i sin tur var dotterdotter till jarl Folke Digre, bjälboättens förste kände anfader.
Ingrid var genom fadern Svantepolks försorg trolovad med en dansk ädling, den blivande danske drotsen David Torstensson Hak som sägs ha varit en släkting till svenske kung Sverker.

Men Folke, äldste sonen till Brynolf Algotsson, och Ingrid Svantepolksdotter ville annat - tydligen var kärleken mellan de båda större än deras mäktiga fäders vilja. Ingrid var av fadern satt på Vreta kloster för tre år, så som man ofta gjorde med unga flickor vid den här tiden, men vantrivdes och längtade efter Folke.
Förmodligen hade Folkes bror Karl lyckats kontakta Ingrid, och en dag stormade Folke Algotsdotter i klostret och fritog den sköna jungfrun Ingrid. I sporrsträck red de sedan till Norge där kung Erik Prästhatare tog emot dem.

Ingrid återkom till Sverige efter Folkes död och var under några år abbedissa i Vreta kloster medan Karl för sin medverkan kom att förlora sitt huvud på Lindön.