läkten Roos var en svensk uradlig släkt som var upphöjd till grevlig värdighet år 1561 då Gustav Johansson kallade sig greve av Enköping.

Vapen för ätten
Tre rosor
till Mörby

Tillbaka

Ture Jönsson

Den kanske mest omtalade ättemedlemmen var Ture Jönsson vars eftermäle löd rikshovmästare och upprorsman. Ture föddes på 1470-talet och dog 1532. Han var son till riksrådet Jöns Knutsson till Lindholmen (Kållandsö) och Mörby, moder hette Ingegärd Skunk, eventuellt hade hon norskt påbrå - ätten Skanke.

Ture Jönssons namn förekommer första gången i handlingar bland namnen på de upproriska herrar som 1497 inkallade kung Hans, vilken visade Ture sin tacksamhet genom att förläna honom riddare- och riksrådsvärdighet samt satte honom till lagman över Västergötland år 1499.

Enligt Gustaf Ewald var Ture en efterkommande till lagmannen Karle av Edsvära, Algotsönernas anfader. Då biskop Brynolf Gerlakssons fader avlidit gifte hans änka om sig med Tures far, vilket ger vid hand att Brynolf och Ture var halvbröder.

Tillbaka

Ture på jobbet

Då Sten Sture 1501 åter kom till makten blev Ture avsatt från lagmansämbetet. Detta återfick han dock år 1503 sedan de båda försonats. Under Svante Stures riksföreståndarskap avhöll han sig från en öppen brytning, men stödde honom heller inte.

Sedan Sten Sture d.y. år 1512 blivit erkänd som riksföreståndare slöt Ture sig samman med ett antal ämbetsbröder inom rådet till Erik Trolles parti. De tvingades dock snart att erkänna Sture som riksföreståndare.

Ture var för en tid hövitsman på fästet Öresten i Mark. I ett brev skrev han år 1520 att "han provianterat och betryggat Örestens slott, och skulle ytterligare betrygga det mot den här, som kommer från Halmstad".

Efter att Sture dött i sviterna efter striden på Åsundens is 1520 såg Ture skeptiskt på svenskarnas kamp mot den segerrikt framryckande Kristian II och beslöt sig för att ansluta sig till dansken. Emellertid höll han sig sedan Kristian kommit till makten mestadels undan på sin sätesgård Lindholmen i Västergötland. Han ägde dessutom många andra gårdar, t.ex. Sämsholm.

Motsträvigt beslöt han sig till sist för att ansluta sig till Gustav Vasa, gift som han var med dennes faster, Anna. Gustav utnämnde honom emellertid 1521 till hövitsman i Västergötland och kallade honom två år därefter i ett brev för "Vår hofmästare".

Ture Jönsson på riksmötet i Västerås 1527

Tillbaka

Brytningen med Gustav Vasa

Vid reformationsriksdagen i Västerås 1527 till vilken han först på konungens enträgna uppmaningar infann sig kämpade han vid biskop Brasks sida för den katolska lärans fortlevande i Sverige, men förgäves. Efter detta nederlag begav sig Ture Jönsson till något av sina gods i Västergötland.

Inte långt därefter råkade han i en arvstvist med Gustav Vasa. Tures svärfar, Johan Kristerson Vasa, Gustav Vasas farfar, hade haft två hustrur, och arvet efter den första hustrun, Britta Sture, hade blivit delad lika emellan Gustavs far och Ture Jönssons hustru. Gustav dock ansåg detta vara helt fel, eftersom den sistnämnda var dotter till den senare frun, Britta Thorsdotter Bonde. Rikets råd dömde Ture till att lämna tillbaka en tredjedel av arvet, en dom som fälldes på ett möte i Lödöse.

Efter detta ökade Ture Jönssons agg mot kungen än mer, och hans ovilja kom att bli ännu större genom de beslut som fattades på kyrkomötet i Örebro 1529. Där beslöts att katolicismens tid i Sverige var över, i vart fall så länge Gustav Vasa var i besittning av tronen.

Tillbaka

Västgötaherrarnas uppror,
en revolt mot Gustav Vasa och för katolicismen

Man hade under några år alltmer kommit att anse att kung Gustav inte hade respekterat den ed han svurit då han i Strängnäs blev utvald till herre och konung. Han hade handlat Gud emot, sagt att jungfru Maria inte var bättre än andra syndiga kvinnor och man ansåg också att det var Gustavs fel att en del av de fördrivna nunnorna hamnat i "horkrog".
Den plundring av kloster och kyrkor som inletts var också en kraftigt bidragande orsak till att det började mullra här och var, och naturligtvis kände aristokraterna att de alltmer tvingades träda åt sidan av den expanderande kungamakten.

Resningen började i Småland och leddes där av borgmästaren Nils Arvidsson i Jönköping. En av kungens fogdar på Rumlaborg blev ihjälslagen och kungens syster Margareta togs till fånga, men upproret fick ingen riktig fart.
Tiden var nu inne för Ture att helt bryta med Vasa och han kom att ställa sig i spetsen för västgötaherrarna uppror. Mannen som burit riksäpplet vid konungens kröning och som därefter varit en nära kumpan...

Tillbaka

I april år 1529 lät Ture samla Västergötlands förnämsta adel, till stor del bestående av hans fränder och vänner, och uppmanade dem att "avskudda sig Gustavs hårda regemente och utse någon annan mild och from konung, som aktade kyrkans rätt och rikets lag samt hvar mans fri- och rättigheter".

Bland dessa märktes särskilt Sten Eriksson Leijonhufvud till Loholm, Måns Bryntesson Lilliehöök till Uploo, Värmlandslagmannen Nils Olofsson Vinge och Ture Eriksson Bielke till Läckö, de tre senare var samtliga riddare och riksråd.
Även biskopen i Skara Magnus Haraldsson, Nils Klasson till Stola, riddaren och riksrådet Tord Bonde till Traneberg på Kållandsö, riddaren Axel Posse till Såtenäs och Tun, Harald Ribbing och Mats Kafle till Hallanda slöt upp, och kvar återstod "endast" att förmå allmogen till att också sluta sig till dem...

Tillbaka

Larvs hed

Ett möte utlystes till Larvs hed i Västergötland den 20 april där Ture uppifrån en runsten skall ha hållit sitt tal till bönderna, tackande dem för den lydnad och välvillighet de visat honom, men beklagade att den konung som nu regerade var "blevven en Luther", som ville införa en ny tro, och därför ville han "nämna fram en annan herre" - Måns Bryntesson till Upplo.
Tydligen hade man varit i Larv en tid för att förbereda mötet, den 27 mars underteckande Måns brev här och kallade sig då för Sveriges rikes råd och utvalde hövitsman.

Stenen på Larvs hed varifrån Ture lär ha hållit sitt tal

Allmogen var dock inte särdeles entusiastisk. Två unga bönder menade att "kung Gustav dem intet oskäl gjort; tvärtom mycket godt genom att befria landet från den omilde Kristian Tyrann och hålla allmogen vid fred".
Herrarna blev nu med all rätt bekymrade men lät ingenting märkas, utan svarade att de var tillfreds med vad bönderna sagt.

"Sedan Landstinget på Larvs hed, som hölls i April 1529 för att uppvigla Westgöta-Allmogen emot Konung Gustaf I, misslyckats, har straxt därefter blivit af 2:ne Fullmägtige från Domkapitlet i Linköping vid Broddetorp anställt ett möte med Westgötarna, då de, mycket förödmjukade, av Konungen betingade sig förgätenhet av det förbigångna och ömhet för Påviska Läran m.m".

Vid efterräkningen, som inte lät vänta på sig, erbjöd kung Vasa Ture Jönsson nåd, men i likhet med biskopen Magnus ansåg han det vara klokast att lämna landet. Han begav sig först till Danmark för att sedan ta sig vidare till Mecklenburg. Han kom därefter att leva som landsflyktig.

De som råkade värst ut var Nils Olsson Vinge och Måns Bryntesson Lilliehöök, båda dömda i en särskilt upprättad domstol där dom "dömdes från lifvet".
Läs om hur det gick för Måns här.

Från Danmark, dit Ture och biskopen Magnus Haraldsson för säkerhets skull begivit sig, sände herr Ture ett brev till kung Gustav i vilket han bad att hans i Sverige kvarlämnade hustru Ingegerd skulle få möjlighet att återförenas med honom, detta med motiveringen att "dem Gud förenat må människan ej skilja".
I sitt korta och kärva svar ber Gustav honom istället betänka en annan sentens: "Dem djävulen sammanfogat bör människan åtskilja". En försoning mellan herr Ture och Gustav var utesluten.

Tillbaka

Mats Kafle

Mats Kafle till Hallanda har i samband med mötet kanske bytt sida, för han kom att få ett eftermäle om att ha varit sin konung trogen och satt sig upp mot Ture Jönsson. Sin gård fick han "i aska lagd" av upprorsmännen.

Mats ligger begravd på Broddarps kyrkogård nära Eriksberg - "Hans bild är på Griftestenen i Kroppsstorlek och i Riddare-rustning uthuggen", som P E Lindskog skrev. Stenen föstördes dock vid en renovering 1897.

Tillbaka

Ture Jönsson i dansk sold

Då Kristian II 1531 gjorde ett misslyckat försök att återta sin tron infann sig Ture hos honom och försäkrade att missnöjet i Sverige var ganska stort mot Gustav och menade att Kristian mycket lätt skulle kunna återvinna sin krona.
Men då en stor svensk här år 1532 infann sig utanför Kungälv ansåg sig Kristian bedragen av överlöparen Ture - dagen efter hans återfanns hans kropp slängd i en smutsig gränd i staden - utan huvud...

Enligt Peder Svarts krönika var mordet ytterligare ett blodsdåd av Kristian, (Stockholms blodbad), låt vara att "herr Ture fick ett välförtjänt slut".
Om mordet var arrangerat av Kristian eller Gustav Vasa lär väl aldrig gå att fastställa med säkerhet - båda hade motiv till mordet.

Ture försvarades dock av många:
Tures uppträdande mot Gustav I måste visserligen stämplas såsom förräderi, men såväl hans katolska sinnelag som andra omständigheter gifva dock naturliga skäl för uppförande, emedan han i själfva verket var en man, som saknade ädlare tänkesätt.
Han har äfven blifvit beskylld för feghet, men med orätt, ty icke blott i sin hållning vid riksdagen i Västerås, utan särskildt vid ett krigståg i Viken 1521 ådagalade han både fysiskt och moraliskt mod.

Källor:
P E Lindskog
Stenröse och teg