verige styrdes med kortare avbrott under åren 1470 till 1520 av de tre sturarna Sten Sture d.ä. Gustavsson, Svante Nilsson Sture och

Det fanns tre ätter Sture med något osäkra samband sinsemellan - se nedan.

Tillbaka

Sten Sture d.ä. Gustafsson
ca 1440-1503

ten Sture d.ä. var en systerson till Karl Knutsson Bonde. Åren 1470-97 och från 1501 fungerade han som riksföreståndare över Sverige som ju under denna tid ingick i Kalmarunionen.

Sten tillhörde en av tre Stureätter som år 1310 först uppträdde med riksrådet Anund Sture, en av kung Birger Magnussons mer betrodda män som kom från Södra Ving i Ås härad och som senare skulle komma att övergå till kungens broder, hertig Erik Magnussons parti.

Tillbaka

Sten Sture var endast fyra år gammal när hans far Gustaf Sture dog. Förmodligen dubbades unge Sten till riddare i samband med Kristian I:s kröning år 1457 och kunde därmed titulera sig som Herr Sten. Han kom att gifta sig med Ingeborg Åkesdotter Tott.

Sten Sture kom under Karl Knutssons tredje regeringstid snart att hamna i förgrunden, och efter Karls död år 1470 övertog han rikets styrande genom riksföreståndarskapet, en makt som befästes genom segern över Kristian I vid Brunkeberg 1471. Denna strid stod inte mellan danskar och svenskar utan mellan anhängare och motståndare till unionen, svenskar fanns i båda lägren.

Sten Stures hänsynslösa kamp för att vinna gods och län ledde till motsättningar till Kristians efterträdare Hans i Danmark, vilken Sten Sture ville hindra från att bli svensk kung.

Tillbaka

Sten Sture förde en energisk utrikespolitik och stred bl.a. borta i Livland. Ett rysk - danskt förbund som år 1493 riktades mot Sverige försökte han motverka genom en allians med Hansan.
Sten Stures mindre framgångsrika krig mot Ryssland 1495-97 gav oppositionen, ledd av Jakob Ulvsson och Svante Nilsson Sture vind i seglen, och 1497 måste herr Sten erkänna Hans som svensk kung - läs om Ivangorods förstörelse.

Sten Sture tröstades med betydande förläningar och blev rikshovmästare. Trots detta anslöt sig 1500 ändå till det av Hemming Gadh organiserade upproret mot Hans och blev åter riksföreståndare.

Några veckor före jul 1503 avled Sten Sture plötsligt i Jönköping, efter närmare trettio år som riksföreståndare under unionstoden. Någon manlig arvinge som kunde ta vid efter honom hade han inte. Enda barnet var den utom äktenskapet födda dottern Birgitta och hon satt som nunna innanför klostermurarna i Vadstena kloster.

För att ge Svante Nilsson Sture, Sten Stures naturlige efterträdare, en möjlighet att stärka sin position innan nyheten om Stens död sprider sig låter man en av Stens svenner fortsätta färden, iförd sin forne herres dräkt och riddarkedja. Bedrägeriet lyckas och maktskiftet kan ske utan större förvecklingar.

Sten Sture begravdes i klostret i Mariefred, men graven flyttades senare till Strängnäs domkyrka efter att klostret gick under vid reformationen.

Tillbaka

Svante Nilsson Sture
1460-1512

vante Nilsson var son till riksrådet Nils Bosson av ätten Natt och Dag och Birgitta Karlsdotter Bonde. Han kom att gifta sig två gånger, med Iliana Erengisledotter Gädda och Märta Ivarsdotter Dyre.

Efter Stens död i december 1503 blev Svante riksföreståndare i januari året därpå, men redan 1482 hade han deltagit i riksmötet. Han kom snart att bli en fiende till Sten Sture d.ä. efter att denne dragit in flera län för honom.

År 1496 ledde Svante stormningen av det ryska fästet Ivangorod, ett företag som han själv till stora delar fick betala. Dock lyckades det rika krigsbytet få honom på fötter igen.
År 1497 medverkade han vid inkallandet av kung Hans från Danmark, varefter han verkade som riksmarsk. Men då han blev missnöjd med sina förläningar kom han att försonas med Sten Sture d.ä. och var tillsammans med denne och biskop Hemming Gadh en av ledarna för upproret mot Hans år 1501.

Tillbaka

Svante Nilssons tid präglas av eviga strider och förhandlingar med danskarna samt fejder med Ryssland, och han har även ständiga problem med riksrådet.
Oppositionen leds av ärkebiskopen Jakob Ulfsson som stöds av bland andra Erik Turesson Bielke och Erik Trolle till Bergkvara. Problemen kulminerar under Svantes sista år i livet då rådet vill avsätta honom.

Svante hävdade under sin tid väl mot danskarna, både på slagfältet och vid förhandlingsborden, och lyckades hålla dem borta från tronen under sin tid som riksföreståndare. Han dog, möjligtvis av ett slaganfall, i Västerås den 2 januari 1512. Senare tiders historiker vill beskriva Svante Nilsson som en stor statsman som oförskyllt hamnat i skuggan av sin store föregångare.

Tillbaka

Sten Sture d.y. Svantesson
1493-1520

ten Sture d.y. efterträdde sin far Svante som riksföreståndare, vilket han kom att vara mellan åren 1512 till 1520. Redan i tonåren ledde Sten Svantesson, och det med framgång, flera militära uppdrag i faderns kamp mot kung Hans. Sten antog härvid namnet Sture och anslöt sig till den tidigare förda sturepolitiken, en allians av allmoge, bergsmän och borgare mot rådsaristokratin. Avsikten med namnbytet var helt enkelt att han skall förknippas med gamle herr Sten Sture d.ä. som var någorlunda populär hos bönderna.

Då fadern dött övertog den då 19-årige Sten Sture den yngre kontrollen över faderns slottslän, och lyckades också med att vinna över allmogen på sin sida.

Sten Sture d.y.

Med bergsmännen i ryggen utfärdas ett brev i den döde fadern Svantes namn, utgeende sig för att beordra Jon Jönsson som var hövitsman på Stockholms slott att överlämna staden till Sten. Denna list fungerar, men medan Sten bygger upp sin styrka väljer rådet den dansk- och unionsvänlige Erik Trolle till riksföreståndare. Vid ett möte med allmogen i Uppsala under maj visar sig detta dock ha varit ett mindre lyckat val. Ett flertal röster hävdar nu att man inte vill ha Trolle som riksföreståndare då "trollarna voro av den danske arten". I juli har rådet ett nytt möte, och eftersom Sten Sture innehar både staden och slottet så hålls mötet på Riddarholmen. Efter några dagars förhandlingar väljs Sten den 23 juli år 1512 till riksföreståndare. Han blir dock tvingad att avge löften som inskränker hans eget inflytande till fördel för rådet.

Genom att förhala förhandlingarna om den danske kungens rätt till den svenska tronen lyckas man hålla danskarna på halster ända fram till år 1517, då det kom till öppna fientligheter. Den första striden står mellan Sten Sture och den nyvalde ärkebiskopen Gustav Trolle vars far, Erik, Sten hade avsatt från riksföreståndarposten.

Tillbaka

Åsunden

År 1520 fick Sten Sture d.y. benet söndertrasat av en kanonkula vid sjön Åsunden utanför Bogesund och avlider av sina skador på Mälarens is i februari. Sverige står nu utan ledning varvid Kristian II tar sin chans och kommer över den svenska kronan.

I samband med Stockholms blodbad senare samma år då även ärkebiskop Gustav Trolle fick då chansen att hämnas lät Kristian gräva upp Sten Stures lik, och dessutom en son till honom. Tillsamman med övriga avrättade personer brändes deras kroppar.

Tillbaka

Svante d.y. Stensson Sture
1517-1567

Svante d.y. Stensson var son till Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna.
Omkring år 1538 blev han riksråd, och sedan greve och riksmarsk år 1561.
Efter faderns död år 1520 tog Gustav Vasa hand om Svantes uppfostran.

Kung Gustav kom ju att i sitt andra gifte äkta den vackra och kloka Margareta Leijonhufvud från Loholm i Västergötland. Det berättas att Svante och Margareta skall ha varit trolovade med varandra till den dag Gustav Vasa träffat henne och ett ensidigt tycke uppstått, så Svante fick istället hålla till godo med Margaretas syster Märta - kallad kung Märta. Parets dotter Anna Sture gifte sig år 1569 med Hogenskild Bielke, f.ö. samma år som han blev friherre till Läckö.

Tillbaka

Efter det stora bondeupproret fick Svante sitt Stegeborgs län indraget, men några år senare fick han som kompensation förläningar i Västergötland. Han blev också guvernör för de nya estniska besittningarna.

Av någon anledning blev Erik XIV misstänksam mot Svante d.y., och trodde att han hyste upproriska planer. Svante anklagades därför för högförräderi år 1567 och mördades tillsammans med sina söner Nils och Erik och några andra stormän i Uppsala, i de s.k. Sturemorden. Hustrun Märta levde fram till 1584, 64 år gammal.

Tillbaka

Stureätterna

STURE (I)

Ätten Sture (I) var en uradel som kom från Ås härad i södra Västergötland, känd första gången med Rörik Sture år 1310 som var en av hertig Eriks män.
Ätten dog ut senast 1454 och på svärdssidan redan 1409 och var då i huvudsak bosatta i Småland. Ätten har namngemenskap med Sture (II) och troligen också släktförhållanden med Sture (II) och Vingätten.

Sköld: I blått fält ett vädurshuvud av guld.
Hjälm: Två vädurshorn av guld vardera besatta med fyra käppar blå/vit/blå/vit toppade av liljor av guld.

Tillbaka

STURE (II)

Uradelätten Sture (II) kom från Södra Ving i Ås härad. Ätten uppträdde år 1310 genom riddaren och riksrådet Anund Sture, död ca 1360, då som en av kung Birgers betrodda män, men som senare skulle komma att gå över till hertig Erik. Anund tros ha varit hövitsman på Dalaborg under hertiginnan Ingeborg men skulle bli både riddare och riksråd. Ätten dog ut med riksföreståndaren Sten Sture d.ä. år 1503.

Sture (II) har vapengemenskap med Ving-ätten och namngemenskap med Sture (I). Släktens mest kände medlem är ovan nämnde Sten Sture d.ä.

Sköld: I fält av guld tre balkvis ställda svarta sjöblad.
Hjälm: Två svarta buffelhorn vardera besatta med tre sjöblad av guld.

Tillbaka

Sture (III)

Det fanns även en tredje Stureätt, Sture (III) vilken framträdde i Vartofta söder om Falköping år 1367, men i övrigt är bundna till Kinds och Redvägs härader. Denna ätt dog ut efter 1416.

Om de har något samband med de andra Stureätterna är inte känt, men det finns sannolikt någon form av samband med tanke på namnlikhet eller kanske vara fråga om något tjänsteförhållande.

Sköld: I rött en spets av silver
Hjälm: Ett framåtböjt horn på utsidan besatt med tre påfågelsfjädrar.

Källor:
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
historiska-personer.nu