Dansk regentlängd 900-tal -
1523
Uppdaterad
den
2 januari, 2009
Tillbaka
|
Tidigare danska kungar, 700-tal till 900-tal
Uppräkningen nedan är hämtad från danska kungahusets egen regentlängd vilken startar med Gorm den gamle på 900-talet och sedan kompletterats med uppgifter.
Gorm den gamle Kung
fram till 936 Gorm den gamle, eller Gorm Løge, var dansk kung till 936, död ca 958, och omnämnd år 936, troligen en son till kung Hardeknud. Han kan ha varit född ca år 920 och tillhörde troligen sköldungaätten. Han höglades i den ännu existerande gravhögen i Jelling där hans son Harald Blåtand reste en runsten över honom och drottning Tyra, men kom troligen efter en tid att flyttas in i kyrkan. Gorm är den förste verifierade kungen i Danmark. Man tror att han vann sitt rike genom att segra över en grupp småkungar nere i södra Danmark. I Snorres krönika över norska kungar står att ha avlade två söner med Tyri Dannebod; Knud och Harald. Då Adalbrekt(?) var kung i England kom dessa två söner dit med en stor vikingaflotta och intog Northumberland, hävdande att det var deras arvejord där fadern styrt varvid ett stort slag utkämpades. Harald dog i strid någon gång mellan åren 984-987. Jelling
Harald Blåtand Kung
950-986
Harald I Blåtand Gormsson var kung mellan ca 950-986 eller
möjligen 987, son till Gorm den gamle
och Tyra Danebot och far till Sven Tveskägg.
Harald
Blåtand organiserade också de så kallade jomsvikingarna.
Det var en samling elitkrigare som snabbt kunde kallas ut för
att delta i olika drabbningar. De sägs ha haft en borg vid
floden Oders mynning, grundad av antingen Harald år 960,
eller av en Palnatoke. Idag tror arkeologer att de funnit rester
efter den så sägenomspunna borgen. Blåtand lär ha sänt jomsjarlen Styrbjörn Starke för att erövra de delar av Norge och Sverige som denne aldrig fått vid faderns död. Men sveakungen Erik Segersäll satte emot och tilltaget vid Fyrisvallarna år 985 misslyckades. Ungefär i samma veva uppfördes de cirkelrunda trelleborgarna i Borgeby och Trelleborg i Skåne, Slagelse på Själland liksom jätten Aggersborg norr om Limfjorden, Fyrkat vid Ålborg och Nonnebakken i Odense. Blåtand gjorde sig också ovän med sin son Sven Tveskägg som svor att döda honom, enligt sagan ivrigt påhejad av jomsjarlen Palnetoke. De bägge möttes i ett slag vid Helgenäs öster om Århus där Blåtand blev svårt sårad av en pil, avlossad från en pilbåge tillhörig en av sonen Sven Tveskäggs män. Kort därefter dog han av sina skador. Vad tillnamnet Blåtand kommer ifrån diskuteras livligt, kanske att det kommer av orden blå som under vikingatiden betydde svart eller mörk och att tand kommer av ordet thane som skall betyda hövding eller dennes närmaste man, möjligen en variant av thegn som ofta nämns på runstenar.
Sven Tveskägg Kung
986-1014 Sven Tveskägg regerade i Danariket mellan ca 986-1014. I Saxo Grammaticus danska historia berättas att pappa Harald Blåtand och sonen Sven Tveskägg inte var särskilt såta vänner. Då Sven var ute på vikingatåg gjorde han sig mycket populär bland sina män och andra, hedning som han var, medan Harald försökte hålla samman sitt rike med hjälp av kyrkans män. Han var först gift med Gundhild af Venden, och senare med Sigrid Storråda. Med
Sigrid fick han barnen Knud, senare kung Knud
den store, Harald, senare kung Harald II, dottern Santslau
som blev nunna i Norge och dottern Gyda vilken kom att gifta sig
med Erik Jarl från Norge, en son till Håkon Jarl. Tveskäggs
son Sigvalde var under en tid jarl av Blåskäggs gamla
Jomsborg. Han hade därmed de fruktade kämparna jomsvikingarna
på sin sida, och med deras hjälp tog han Tveskägg
till fånga. Omkring
år 1000 eller kanske några år därefter
besegrade Sven tillsammans med danske Erik
Jarl och svenske Olof
Skötkonung den norske kungen Olav
Tryggvasson i slaget vid Svolder,
varefter Sven också fick makten över Norge. Sven Tveskägg dog av sjukdom i Gainsborough i England, begravdes först i York men flyttades senare hem till Roskilde.
Harald II Kung
1014-1018 Kung Harald II regerade Danmark under åren 1014-1018. Han föddes ca 989, som son till Sven Tveskägg och drottning Sigrid Storråda. Medan fadern befann sig i England styrde Harald över Danmark, och sedan vald till kung efter faderns död. Hans yngre bror, Knud den store, föreslog förgäves att de båda skulle dela på makten och tillsammans företa ett krigståg mot England. Till slut enades de emellertid om att kalla hem modern drottning Gunhild från polen dit hon flytt efter Svens död. Som hjälp för Knud lät Harald ställa en vikingaflotta till förfogande för återerövringen av England. Under norske Olav den helige sattes år 1016 stopp för danskarnas herravälde över Norge, detta vid sjöslaget i Nesjar. Harald dog barnlös, inte heller är det känt var han blev begravd.
Knud II den store Kung
1018-1035 Knud den store regerade under åren 1018-1035, och var näst äldste son till Sven Tveskägg och drottning Sigrid Storråda. År 1016 hade Knud återerövrat hela England efter faderns död, och då brodern Harald dog blev han också kung över Danmark. Omkring år 1020 anlade han ett myntverk i Ringsted liksom ett i Lund. År 1022 drog han på härnadståg mot Venden, och 1026 krigade han mot Anund Jakob och Olav den helige av Norge i slaget vid Helge å i Skåne. År 1027 var han på pilgrimsfärd till Rom. Samma år blev han erkänd som Skottlands länsherre, och 1028 kung av Norge. Knud dog den 12 november 1035 i Shaftesbury i Dorset, England, och begravdes i domkyrkan i Winchester. Läs mer om Knud den store på hans sida.
Knud III Hardeknud Kung
1035-1042 Hardeknud
regerade under åren 1035-1042, son till Knud
den store och drottning Emma. Hardeknud
var faderns lydkonung i Danmark från 1028, och kung från
1035. Möjligt är också att han för någon tid låg i strid med Magnus den gode av Norge, och att man då ingen segrare kunde noteras kom överens om att den som levde längst skulle ärva respektive land efter den andre. Överens-kommelsen beseglades någonstans vid Göta älv. "Segrare" blev Magnus den gode som tillträdde Danmark 1042. Det berättas också att då hans bror(?) Alfred som ett led i en intrig ankom till England kom han att falla rakt i motståndarnas händer. Dessa kunde inte motstå lusten att roa sig för en stund, varför Alfred fick ögonen utstuckna innan han kastades ner i fängelsehålorna... År 1042 avlider Hardeknud i en hjärtattack vid en väns bröllop i London varefter han begravdes i Winchesterkatedralen, ogift och barnlös.
Magnus den gode Kung
1042-1047 Norske Magnus den gode var kung i Danmark under åren 1042-1047, en son till Olav den helige av Norge och hans frilla Alfhild. Efter att fadern stupat i slaget vid Stiklestad år 1030 hämtades Magnus hem från Ryssland och valdes av stormännen till kung av Norge år 1035. Efter striden och överenskommelsen med Hardeknud, se ovan, blev Magnus kung över Danmark 1042. Den 26 september 1043 segrade Magnus de anfallande venderna i slaget på Lyrskogs hed vid Slesvig. Svend Estridsen försökte flera gånger att i olika uppror ta över kungakronan från Magnus, men lyckades aldrig. Året före sin död hade Magnus sett sig ekonomiskt nödd att överlåta större delen av östra Norge till farbrodern, Harald Hårdråde. Magnus den gode dog ogift den 25 oktober 1047 på Själland efter att ha fallit av sin häst. Han begravdes i Nidaros.
Svend II Estridsen Kung
1047-1074 Svend Estridsen regerade åren 1047-1074, son till Ulf Jarl och Sven Tveskäggs dotter Estrid, efter vilken han tog sitt efternamn då hon var av bättre börd än fadern Ulf. Eventuellt var Svend skånsk till börden. Han kom att gifta sig med den svenska Gunhild, men äktenskapet blev upplöst efter krav från kyrkan då Svend var kusin till Gunhild. Gunhild flyttade då tillbaka till Sverige och sitt Gudhem, där hon kan ha startat ett tidigt kloster. Svend var gift fyra gånger och blev far till bl.a. Harald Hen, Knud den helige, Olof Hunger, Erik Ejegod och Niels - se alla fem som kungar nedan. Men
Svend var en synnerligen fertil herre; Svend Estridsen uppehöll sig som barn och ung en hel del i England och Sverige. Hardeknud skall då ha utnämnt honom till jarl i Danmark, och senare antog Svend utnämnelsen. Men Svend fick förmodligen blodad tand då han fått känna på makten, och utropade sig själv till kung över Danmark med uppror mot Magnus som följd. Efter flera nederlag tvingades han dock fly till Sverige. Efter Magnus den godes död år 1047 hyllades Svend som kung av Danmark men höll så när på att förlora riket till norske Harald Hårdråde i slaget vid Nissan år 1062. Efter Harald Hårdrådes död vid Stamford Bridge 1066 sände Svend en flotta till England, men vände åter då han insåg att det var utsiktslöst att kunna vinna någon seger över normanderna. Under
Svend Estridsens regerande tillkom stiftsindelningen i Danmark,
samtidigt som byggandet av kyrkor påbörjades över
hela Danmark, bl.a. i Lund
och Dalby. Svends vistelser i Sverige, troligen under åren 1035-1047 hos kusinen Anund kolbränna visar ganska väl varifrån han fått den information om Sverige som han berättade om för Adam av Bremen. Svend Estridsen dog den 28 april 1074 i Söderup på Sönderjylland, och gravsattes i Trefaldighetskyrkan i Roskilde.
Harald III Hen Kung
1074-1080
Harald Hen regerade under åren 1074-1080, en son till Svend
Estridsen, född ca 1041. Namnet betyder slipsten - kanske
för att han vässade svärden? Harald dog den 17 april 1080, och begravdes troligtvis i Skånes äldsta stenkyrka - Dalby.
Knud IV den helige Kung
1080-1086 Knud
den helige regerade under åren 1080-1086 och var en frilloson
till Svend Estridsen, född
ca 1043. Hans dotter Ingrid el. Ingegerd gifte sig med den svenske
jarlen Folke den tjocke - se Bjälboätten
stamtavla. Då Harald Hen dog 1080 var Knud den helige i Sverige. Han begav sig då raskt hem och säkrade sin plats som tronarvinge. Han lyckades snart rensa farvattnen fria från alla sjörövare och höll också venderna stången. Hans försök att avskaffa slaveriet lyckades dock inte, slavar fanns kvar i Danmark till en bit in på 1300-talet. Även tiondet till kyrkan försökte han införa, men inte heller det lyckades. År 1085 hade Knud planer på att ge sig på England tillsammans med sin svåger och svärfar. Detta väckte dock alls inget jubel hos stormännen, vilka var de som förväntades ställa upp med skepp och manskap. Men trots protester slöt man upp med en vikingaflotta om ca 1000 skepp, vilka lades för ankar i Limfjorden i väntan på vidare order. På grund av oroligheter vid den danska sydgränsen måste Knud uppehålla sig där under större delen av sommaren. Efter att ha tröttnat på att vänta seglade flottans hövding Olof Hunger, Knuds bror, ner till honom och tyckte att han skulle avstå från England och sända hem skeppen. Knud lät då arrestera Olof, och flottan blev kvar i Limfjorden. Tidigt året därpå lät han införa en skatt för att få ordning på ekonomin. Detta tyckte dock bönderna var droppen, och Knud tvingades fly för att rädda livhanken. I Odense domkyrka blev han dock funnen och avrättad av sina vredgade undersåtar, detta i nådens år 1086. År
1101 blev Knud den helige helgonförklarad, dock mer pga kyrkans
och de maktpolitiska intressena i landet än av att han skulle
ha förtjänat det... Knud sägs ha lidit martyrdöden 1086 - man kan undra vad dom angav för skäl för detta? Mer troligt är att han kanoniserades som ett bevis på att Danmark var ett gudfruktigt rike som löd under den kristna överhögheten i Rom, och att man helt hade förkastat sin avgudadyrkan. Därmed var det fritt framför Danmark att bli ärkestift för Norden. I Kristi födelsekyrka i Betlehem finns en avbildning av Knud där han har en tidstypisk vapensköld.
Olof I Hunger Kung
1086-1095 Olof Hunger regerade under åren 1086-1095. Han var en frilloson till Svend Estridsen, och född ca 1052. Han kom att gifta sig med Ingegerd, en dotter till norske Harald Hårdråde, och som efter Olofs död gifte om sig med en Filip av Västergötland. Tillnamnet Hunger kommer från att det var missväxt under hans regeringstid. Efter att flottan i Limfjorden hade lösts upp, se ovan, blev Olof sänd till Flandern som fånge, men frigavs då brodern Knud avrättats 1086. Danmark var då i upplösning och laglöshet rådde samtidigt som man ständigt härjades av sjörövare. Dessutom följde flera år av missväxt. Olof som var vid dålig hälsa, trött och svag, förmådde inte stå emot då motgångarna hopade sig. Inte heller ville han att Knud skulle bli helgonförklarad, men tvingades böja sig. Olof Hunger dog barnlös den 18 august 1095. Hans gravplats är okänd.
Erik I Ejegod Kung
1095-1103 Erik
Ejegod regerade under åren 1095-1103. Han var en frilloson
till Svend Estridsen, född
ca 1056. Tillnamnet betyder Alltid god. År 1101 deltog han i trekungamötet i Kungahälla där många nordiska problem löstes. År 1103 begav han sig som förste danske kung iväg på en pilgrimsfärd till Rom och påven Urban II, där han ivrade för Knuds kanonisering. Under resan dog både Erik och drottning Bodil. Men av påven lyckades han få staden Lund att bli ärkebiskopssäte över hela Norden, det största i hela den dåtida kristna världen, med biskop Ascer som ärkebiskop.
Niels Svendsen Kung
1104-1134 Niels regerade under åren 1104-1134. Han var den yngste frillosonen till Svend Estridsen, född ca 1064. Då Erik Ejegod dog var hans äldsta söner Svend och Ubbe de som mest ivrade efter tronen. Men Svend dog och Ubbe drog sig tillbaka innan kungavalet och deras halvbror Harald Kesja hade gjort sig omöjlig varför Niels blev vald. Under Niels tid som kung skall det ha varit förhållandesvis lugnt i Danmark, hans utrikespolitik var emellertid alldeles för lam, och vid ett slag i Venden den 9 augusti 1113 led han ett betydande nederlag. Niels Svendsen gifte sig med Margareta Fredkulla, troligen samma år som han kom till makten. Margaret var dotter till Inge d.ä. av Sverige, och hon hade strax innan varit gift med norske kung Magnus Barfot innan denne dödades i ett slag på Irland 1103. Så det kan gott ha varit så att Niels som ny konung över Danmark kunde behöva lite hjälp på traven i form av en stark drottning som ju var släkt med det svenska kungahuset. Tillsammans fick de Magnus den starke som sedan blev kung i åtminstone Västergötland år 1025. Då Margareta dött 1130 gifte Niels om sig med Ulvhild Håkonsdotter som varit gift med Inge den yngre till dennes död 1125. Efter Niels död gifte hon sig för tredje gången, nu med Sverker d.ä. Det var Niels tillsammans med sonen Magnus som stod bakom slaget vid Fotevik den 4 juni 1134 varefter han flydde till Urnehoved där han utnämnde Harald Kesja till medregent. Strax därpå begav han sig till Slesvik där han mördades. Niels skall enligt Saxo ha haft en frilla med vilken han hade en dotter vid namn Ingrid, senare gift med en Ubbe. Niels Svendsen dog den 25 juni 1134 i Slesvig, mördad av Knud Lavards anhängare, och är begravd i Slesvigs domkyrka.
Erik Emune Kung
1134-1137 Erik II Emune föddes ca 1090, en son till Erik Ejegod. Han kom att gifta sig med drottning Malmfred år 1132, en systerdotter till Margareta Fredkulla. Efter
mordet på halvbrodern Knud Lavard den 7 januari 1131 låg
Erik i strid med sin släkt och tvingades fly till Norge år
1133. År 1136 angrep Erik vendiska sjörövare på Rügen, och 1137 försökte han sig på ett erövringståg mot Norge vilket dock misslyckades. På tillbakaväg därifrån dräptes han av stormannen Sorteplov, vilket skedde på Urnehoveds ting den 18 september 1137. Efter att Erik Emune dött utbröt våldsamma tronstrider vilka höll på ända fram till 1157.
Erik Lam Kung
1137-1146 Erik
III Lam var son till den jydske herremannen Hagen Synnivason,
och föddes ca år 1100 på Fyn. Erik gifte sig
med drottning Lutgard år 1144, den första tyska drottningen
i Danmark. Enligt Saxo var
hon känd för att vara lösaktig. Under Erik Lams tid kom den första sammanhängande nedteckningen av dansk historia, Roskildekrönikan, skriven av en okänd författare. Under hans tid grundades Herrevadskloster i Skåne och även Lunds domkyrka blev invigd, detta år 1145. Erik Lam förde emellertid några oheliga och inte särdeles lyckosamma krig mot venderna varefter han avsade sig kronan och gick i kloster. Den 27 augusti 1146 dog han av febersjukdom i Odense, och gravsattes i S:t Knuds kyrka i samma stad. Tillnamnet 'lam' anspelar på att han var lam i betydelsen overksam, eller 'spak' som han ibland kallades. Även namnet David lär ha använts, av okänd anledning.
Oluf II Haraldsson Kung
ca1140-1143 Regerade över Skåne under åren ca 1140-1143, den enda av Harald Kesjas söner som överlevde Erik Emunes försök att döda alla bröderna. Oluf stupade i slaget vid Tjute å 1143.
Svend III Grathe Kung
1146-1157 Svend Grathe regerade under åren 1146-1157, en frilloson till Erik Emune, född ca 1127. Han valdes först till kung över Skåne och Själland medan Danmark i övrigt var uppdelat i hela tio kungadömen, fördelade mellan Svend och Knud Magnusson. Vänskapen mellan de båda var inte den bästa, men biskop Eskil lyckades medla mellan dem år 1147. Två
år senare segrade dock Svend över Knud i ett slag som
stod vid Höje Tåstrup, och senare även i ett slag
vid Viborg. Efter bara tre dagar var Svend värd vid Blodgillet i Roskilde där han och hans män överföll och mördade Knud, medan Valdemar flydde till Jylland. Där mötte han Svend i det avgörande slaget på Grathe hed, där Svend efter nederlaget dräptes då han försökte fly. Detta hände den 23 oktober 1157. Svend begravdes ute på heden, och senare blev ett kapell uppfört på platsen.
Knud V Magnusson Kung
1146-1157 Knud Magnusson regerade under åren 1146-1157, en son till Magnus den starke Nilsson och Rikissa av Polen, född ca 1128. Själv lär han ha varit gift med en dotter till Sverker d.ä. av Sverige. De fick inga barn ihop, däremot hade Knud 11 frillobarn... År
1146 lät Knud sig hyllas som kung, okänt över exakt
vilka delar, samtidigt som Svend Grathe
gjorde samma sak på bl.a. Själland och i Skåne.
Valdemar I den store Kung
1157-1182 Valdemar
den store regerade Danmark under åren 1157-1182. Han var
son till Knud Lavard och Ingeborg av Novgorod,
som var dotterdotter till svenske kungen Inge
d.ä. Stenkilsson och syster till kung Ragnvald
Knaphövde. Dottern Rikissa blev gift med Erik Knutsson av Sverige den 9 februari (?) år 1210, vilket står att läsa om i Skänningeannalerna. Kung
Svend Grathe lät utnämna
Valdemar till hertig av Sönderjylland år 1148. Valdemar lyckades undkomma med livet i behåll från Blodgillet i Roskilde 1157, där Knud mördades, och kom till Jylland med sin fosterbror Absalon. Där höll han först bröllop för att strax därpå besegra Svend Grathe i det avgörande slaget på Grathe hed. Samma
år lät han, kanske som ett tack för att han fortfarande
levde, skänka Vitskøl
vid Limfjorden med tillhörande marker till cisterciensermunkarna
för att dessa därstädes skulle kunna bygga ett
kloster. År 1162 hyllade Valdemar den tyske kejsaren Friedrick Barbarossa som sin länsherre, men påbörjade i smyg att uppföra Valdemarsmuren vid den tyska gränsen. År 1167 anlade fosterbrodern Absalon staden Köpenhamn. Senare såg Valdemar också till att barndomsvännen blev utnämnd till biskop, vilket skedde år 1169. Valdemar den store dog av febersjukdom i Vordingborg den 12 maj 1182 och begravdes i Ringsted.
Knud VI Valdemarsson Kung
1182-1202 Knud Valdemarsson regerade under åren 1182-1202, en son till Valdemar den store och drottning Sofie, född år 1163. Han växte upp hos Absalon, faderns fosterbror. Knud Valdemarsson kröntes till medkung i Ringsted år 1170, av ärkebiskop Eskil. Kröningen skedde samtidigt som Knud Lavard, som blivit helgonförklarad år 1169, gravsattes. Samma
år som Knud efterträdde sin far som kung krävde
den tyske kejsaren Friedrich Barbarossa länshållning(?)
av Knud, en begäran han avslog. Från år 1201 eller 1202 förde Knud krig i Holstein. Strax före sin död år 1202 besökte han det erövrade området - Danmarks gräns gick nu vid Elbe. Knud
dog den 12 november 1202, gravsatt i Ringsted.
Valdemar II Sejr Kung
1202-1241 Valdemar Sejr regerade under åren 1202-1241, en son till Valdemar I och drottning Sofie av Minsk, född ca 1170. År 1188 blev Valdemar hertig över Sönderjylland och kröntes sedan till kung i Lunds domkyrka 1202. År 1204 anerkändes han också som norsk länsherre. År
1206 ledde han ett korståg
mot Ösel, vilket var inledningen till en serie av militära
och diplomatiska segrar i det sydöstra grannlandet. Den 7 maj 1223 blev Valdemar och hans äldste son tillfångatagna av greve Henrik av Schwerin, detta under en jaktutflykt i Lilla Bält. De spärrades in i fångtornet på Danneberg slott vid Elbe, vilket kom att väcka stor uppmärksamhet runtom i Europa. För att bli släppta krävdes en gigantisk lösensumma, samt att Valdemar skulle avstå alla sina erövrade tyska områden. Från
dansk sida betraktades detta som oacceptabelt, och landets stormän
beslöt sig för att dra ut i krig mot tyskarna. Detta
resulterade i ett danskt nederlag vid Mölln i januari 1225,
och först vid juletid samma år släpptes Valdemar
mot en enorm lösensumma. Han fick dessutom återlämna
de tyska landområdena och svära en ed på att
han inte skulle hämnas sina fiender. Valdemar lät år 1231 upprätta en jordabok där b.a. västgötske Skoglar Tostes gårdsinnehav står upptaget. Valdemar Sejr dog den 28 mars år 1241 och begravdes i Ringsted mellan sina båda drottningar Sofia och Berengaria.
Erik IV Plogpenning Kung
1241-1250 Erik
Plogpenning regerade under åren 1241-1250. Han var den äldste
sonen till Valdemar Sejr och drottning
Berengaria, och föddes år 1216. Då
fadern dött år 1241 blev han ensam kung, men besatt
inte alls dennes auktoritära styrande, varför det kom
till stridigheter med hans bröder. År 1246 var man igång igen. Abel hade då lierat sig med Christoffer och Knud som brände Odense och intog Ribe innan krigslyckan vände. Anarki rådde nu i Danmark. I en paus mellan krigen införde Erik en plogskatt, vilket förutom att den var impopulär kom att ge honom hans tillnamn. År 1250 var striderna åter igång. Erik tillfångatogs då av Abel under en vaka över salig Lars, och mördades av hans män. Detta bestred Abel å det kraftigaste, men utan att bli trodd. Händelsen omnämnes i Skänningeannalerna.
Erik Plogpenning blev begåvad med fyra döttrar: Erik Plogpenning är begravd i Ringsted.
Abel Valdemarsson Kung
1250-1252 Abel regerade under åren 1250-1252, en son till Valdemar Sejr och drottning Berengaria, född 1218. Abel kom att gifta sig med Mechtild av Holstein med vilken han blev trolovad redan då hon var barn. Mechtild lovade vid Abels död att leva resten av sitt liv i kyskhet, men kom ändå att gifta om sig med Birger Jarl 1261. Efter att tillsammans med sina bröder ha suttit som gisslan för sin far mellan 1225-1230 utnämndes Abel den 29 juni 1232 till hertig av Sönderjylland. Men med detta trivdes han inte alls, utan kom att involvera sig i brödrabråken med kung Erik plogpenning. Efter att kung Erik dräpts blev Abel hyllad som kung och kröntes år 1250 i Lunds domkyrka. Trots
sin korta regeringsperiod lyckades han med att få en smula
ro i Danmark. Enligt Skänningeannalerna var det Kristoffer I som låg bakom mordet. * Omkring åren 1250-1280 tillkom den skånska Codex Runicus som är en av de äldsta handskrifterna av Skånelagen. Den är särskilt intressant för att den är skriven med runor, vilket är något enastående för nordiska lagtexter.
Kristoffer I Kung
1252-1259 Kristoffer var yngste sonen till Valdemar Sejr och gift med drottning Margarethe Sambiria. Drottningen styrde efter Kristoffers död landet för sonen Erik. På grund av sin energi och viljestyrka kallades hon för Spränghästen och Svarta Grete. Hon dog år 1282. Tillsammans fick Kristoffer och Margarethe barnen Erik, senare kung under namnet Klipping, samt sönerna Valdemar och Niels som båda dog som barn. Kristoffer
blev som den siste överlevande av de tre Valdemarssönerna
krönt i Lunds
domkyrka år 1252. Det uppstod snart krig med Holstein,
Norge och Sverige, vilket slutade med att Kristoffer fick ge sig
och lugnet åter sänkte sig. Efter
en tids meningskiljaktigheter mellan Kristoffer och ärkebiskop
Jakob Erlandsen i Lund
fängslas ärkebiskopen på sin gård Gislebjerg
vid dagens Landskrona år 1259. Iklädd en narrhuva försedd
med rävsvansar får Jakob Erlandsen rida som fånge
till Hagenskovs gård på Fyn där han hålls
fängslad. Kung Kristoffer dog den 29 maj 1259 och är gravlagd i koret i Ribe domkyrka.
Erik V Klipping Kung
1259-1286 Erik
Klipping Kristoffersson regerade under åren 1259-1286, son
till Kristoffer I och drottning Margrethe
Sambiria, född ca 1249 på Lolland. På hösten År 1277 tågade Erik via Småland upp till Västergötland och Axevalla hus tillsammans med förre svenske kung Valdemar. Detta var det andra besöket av danskarna detta år - vid slaget i Ettak på våren hade man fått ge sig tillbaka hem med svansen mellan benen. Dessa härjningståg kom sig av att Magnus Ladulås under sin tid som kung tvingats låna pengar av Erik, men tyckte att han begärde för mycket med tanke på hur mycket som blivit ödelagt under resans gång... År
1282 skrevs under Eriks tid vad som betecknas som Danmarks första
landslag. Tillnamnet Klipping stammar troligtvis från att pengarnas värde minskade under hans regenttid - de "klipptes". Erik Klipping gravlades i Viborgs domkyrka.
Erik VI Menved Kung
1286-1319 Erik Menved regerade under åren 1286-1319, var en son till Erik Klipping och föddes år 1274. Konunganamn fick han redan 1286 och kröntes året därpå, men stod under flera år under förmyndarskap av sin mor Agnes af Brandenburg. Eriks regering upptogs till stor del av ett långvarigt krig med hans fars mördare - De fredlösa från borgen Hunehals i norra Halland, samt Norges kung Erik Prästhatare vilken bistått dem. År 1304, i strider med Håkon Hålägg, belägrade han den nybyggda borgen i Varberg, och fick den utan någon större manspillan. De fredlösa understöddes i hemlighet av Lunds ärkebiskop Jens Grand Hvide som upplät Hunehals, vilken då låg på kyrkans mark. För detta sattes Jens i fängelse på Söborgs slott av Erik år 1294. Detta tyckte dock inte påven var ett sätt att behandla en ärkebiskop på, så han belade Danmark med interdikt (i princip att gudstjänster förbjöds), om än inte förrän år 1299. Interdikten upphävdes sedan år 1303 genom att Erik ödmjukt bett om förlåtelse och erlagt 10.000 mark silvermynt i böter till Rom. År 1309 ingicks i Köpenhamn fred med Norge, varvid norra Halland hamnade under norskt styre. Mot Sverige förde Erik krig mellan åren 1306-1310, då han understödde kung Birger i stridigheterna med hans bröder Erik och Valdemar. Mot slutet av sin regeringtid blev han tvingad att kämpa mot den oroliga danska adeln, vilken (tillsammans med?) den nye ärkebiskopen i Lund, Esger Juel, reste ett uppror mot honom på Jylland år 1313. Även brodern Kristoffer II deltog med liv och lust mot Erik. Erik
Menved var en sträng upprätthållare av lag och
rättvisa, men också mycket för pompa och ståt.
Han ville också gärna efterlikna Valdemar
Sejr och återta Valdermarernas stora f.d. besittningar
i norra Tyskland. Han gjorde därför ett flertal tåg
till Rostock och Stralsund, tvang Rostock och Vismar till underkastelse
och Lybeckarna att erkänna honom som sin skyddsherre. Erik Menved dog barnlös i Roskilde den 13 november 1319, detta trots att drottning Ingeborg - en syster till kung Birger - påstås ha fött honom fjorton söner under deras äktenskap. Fyra skall ha dött i späd ålder och resten varit dödfödda. Det sistfödda barnet som var en pojke såg emellertid ut att kunna klara sig, och under en resa ville Ingeborg stolt visa upp den lille för sina undersåtar. Men hon råkade då tappa honom i gatan med påföljden att han bröt nacken och dog... Giftemålet
mellan Erik och Ingeborg skedde år 1296 på Helsingborgs
slott. År 1319 kom Birger Magnusson från Sverige och Gotland då han tvingats fly efter att ha haft ihjäl sina, och systerns!, bröder på Nyköpings hus. Birger dog i Danmark den 31 maj år 1321 och begravdes i Ringsted. Danska kungahuset anger att Erik dog 1320.
Kristoffer II Kung
1319-1326 Christoffer II var son till Erik Klipping och drottning Agnes, född den 29 september 1276. Tillsamman fick de bl.a. sonen Valdemar, senare Atterdag. Hemkommen efter landsflykt hos sin svåger i Pommern tillträdde Kristoffer som kung år 1319. Som prins hade Kristoffer låtit fängsla ärkebiskopen Jens Grand, men slöt som kung fred med hans efterföljare på biskopssätet i Lund, Esger Juul. År 1326 fördrevs Kristoffer av greve Gert av Holstein, den 'skaldande greven' som han kallades. Kristoffer med söner tvingades då söka sin tillflykt till utlandet, men var snart tillbaka igen, med hjälp av sin halvbror Johan, en holsteinsk greve till viken han som tack för hjälpen fick avstå halva landet som pant. År
1331 blev han slagen av Gert i ett slag norr om Dannevirke, varefter
resten av Danmark blev taget i pant. Fred slöts i Kiel den
10 januari 1332. Den 2 augusti år 1332 dog Kristoffer på slottet Nykøbing Falster, och gravsattes sedan i Sorö klosterkyrka.
Valdemar III av Sønderjylland Kung
1326-1330 Valdemar var son till hertig Erik II av Sönderjylland, släkt med kung Abel Valdemarsson som varit kung mellan 1250-1252, anklagad för att vara Erik Plogpennings baneman. Valdemar
insattes som barnkung med greve Gert, se ovan, som förmyndare.
Interimsregering 1332-1340 Åren
mellan 1332-1340 var Danmark i realiteten helt utan kung. Skåningarna å sin sida hyllade redan före Kristoffer II:s död den svenske kungen Magnus Eriksson, som vid ett möte i Helsingborg den 4 november 1332 köpte panträtten till den skånska delen av Danmark. En
växande otillfredställelse med greve Gerhards framfart
i Danmark väckte en önskan hos de danska stormännen
om att åter få en dansk kung på tronen.
Valdemar Atterdag Kung
1340-1375 Valdemar IV Atterdag var den yngste sonen till Kristoffer II och drottning Eufemia. Hans i senare tider tillkomna tillnamn Atterdag lär komma från det plattyska "ter tage", som kan översättas med 'vilka tider!', men även som "åter dag över Danmark", vilket väl får anses vara ett fint eftermäle. Valdemar
kom att gifta sig med drottning Helvig på Sönderborg
slott år 1340. Ca 1355 skall hon ha blivit leksyster i Esrum
kloster.
Valdemar Atterdags gärningar Valdemar blev kung 1340 efter att ha avtalat med de holsteinska panthavarna om att betala tillbaka de lån de tidigare hade beviljat Danmark. År 1346 såldes därför Estland till Tyska Orden för 19.000 silvermarker och därmed lyckades Valdemar åter samla Danmark till ett rike under en kung. År 1347 for han på pilgrimsfärd till Jerusalem, där han dubbades till riddare av markgreven Ludwig. Pestens härjningar under åren 1348-1350 kostade stora mängder människoliv. Då epidemin började lägga sig reste sig främst de jydska stormännen mot Valdemar, vilka ansåg att kungen började få alltför stor makt. År 1359 avvärjdes ett stort uppror, planlagt av Niels Bugge. Som ett resultat av den alltmer tilltagande spänningen tvingades Valdemar att 1360 upprätta nya regler för hur rättigheter och plikter skulle regleras för både kung och adel. År 1360 återerövrade Valdemar de skånska landskapen från den svenske kungen Magnus Eriksson. Förmodligen var det då som ringmuren kring Helsingborg slott tillkom. År 1361 erövrade Valdemar Visby på Gotland, Hansans handelscentrum, och lade därefter till titeln Goternas herre. Han överföll också Öland och intog Borgholm. Vad han ville med sin expansion är oklart, men det är ju möjligt att han ville skaffa sig en kompensation för Estland som var viktig för handeln i Östersjön, och han skulle därmed också få inflytande över den lukrativa handeln med Reval och Riga och även Novgorod. Det
påföljande kriget mellan Hansan och Danmark slutade
med danskt nederlag år 1369. Då var dock inte Valdemar
närvarande eftersom han var på rundresa i Europa för
att skaffa sig anförvanter för sin sak. Under Valdemars
frånvaro ledde Danmark av den rügiske adelsmannen Henning
Podebusk. Valdemar dog den 24 oktober 1375 på Gurre slott på Nordsjälland efter en "podagrakur", vilket kan ha något med gikt att göra. Han begravdes först i Vordingborg, men flyttades efter två år till Sorø klosterkyrka.
Olof III (Olav, Oluf) Håkansson Kung
1376-1387 Olof III var ende son till Håkan Magnusson av Norge och Sverige och drottning Margareta, Valdemar Atterdags yngsta dotter. Olof föddes på Akershus slott i Oslo år 1370, och dog som sjuttonåring, den 3:e augusti 1387 på Falsterbo slott i Skåne. På svärdsidan var han den siste av folkungarna, och på spinnsidan stammade han i rakt nedstigande led både från Harald Hårfager, norsk kung mellan ca 872-933, vilken räknas som grundaren av det norska kungariket, och Svend Estridsen. Under Olofs levnad hamnade Grönland, Färöarna och Island under den danska kronan. Då han blev myndig år 1385 tog han sig tilteln "Sann arvinge till Sverige", detta efter fadern Håkan Magnusson, Magnus Erikssons son. Olof begravdes i Sorö klosterkyrka. Med honom utdog den siste äkta manlige arvingen av Nordens gamla kungasläkter.
Margareta Valdemarsdotter Drottning
1387-1397 (1412) Margrethe I Valdemarsdotters regerande sträckte sig över åren 1387-1412 (1397). Hon var dotter till Valdemar Atterdag och drottning Helvig, född 1353 på Söborgshus. År
1363 gifte hon sig med den norske kungen Håkan
Magnusson i Köpenhamn efter att ha varit trolovad med
honom sedan 1359, då hon var sex år gammal. Margareta tillbragde sin barndom i Norge dit hon kom som tioåring. I Norge vistades hon företrädesvis på Akershus, där hon uppfostrades av den heliga Birgittas dotter Märta Ulfsdotter. Då fadern Valdemar dog 1375 utan att efterlämna någon manlig arvinge lyckades Margareta förmå det danska krigsrådet att välja hennes minderårige son Olav till kung, vilket skedde 1376. Detta trots att Albrekt av Mecklenburg egentligen var den som stod på tur. Som förmyndare över Olav regerade hon efter Håkans död 1380 även över Norge. År 1385 lyckades hon förmå Hansan att återlämna den västra delen av Skåne, vilken de haft som pant i femton år. Holsteinarna tvingades acceptera det danska rikets överhöghet över Sönderjylland, och hon lyckades också för en period med att hålla de nordiska farvattnen rensade från sjörövare. Efter sonen Olavs tidiga död och begravning i Sorö klosterkyrka år 1387 valdes Margareta av danskar och norrmän till "fuldmægtig frue og husbonde og hele rigets formynder". Den
svenska adeln ville nu bli kvitt Albrekt av Mecklenburg och vände
sig därför till Margareta. Efter flera hemliga överläggningar
undertecknades ett första dokument på Ekholms
slott i Göta Älv den 5 januari 1388 i vilket man
försäkrar drottning Margareta sin trohet i kampen mot
kung Albrekt. Samtidigt överlämnade Algot Månsson
borgarna Öresten
och Opensten åt
Margareta. Under Margaretas tid började man avfatta enklare regeringsbrev på danska istället för som tidigare på latin. Margareta dog av pesten den 28 oktober 1412 ombord på sitt skepp. Hon gravsattes först i Sorö cistersiencerklosters kyrka, men flyttades av biskop Peder Lodehat till Roskilde domkyrka den 4 juli 1413. Läs mer om Margareta på hennes egna sida
Erik VII av Pommern Kung
1396-1439
Kristoffer av Bayern Kung
1440-1448 Under Kristoffers tid som unionskung utkom år 1442 en ny lagbok i Sverige, Kristoffers landslag, vilken kom att gälla ända fram till år 1734. Kristoffer dog på Helsingborgs slott år 1448.
Kristian I Kung
1448-1481
Under perioden 1457-1464 var Kristian också svensk kung - den siste att bli vald till detta vid Mora stenar. Det kom under kristians tid som svensk kung att utkämpas många drabbningar, bl.a. med Sten Sture d.ä. Kristian är begravd i Roskilde domkyrka.
Hans Kung
1481-1513 Hans I var norsk-dansk-svensk unionskung och blev som ung vald till tronföljare i de tre länderna. Han tillträdde efter fadern Kristian I:s död år 1481 regeringsposten i Danmark och Norge och kröntes i Trondheim år 1483. År 1497 kröntes Hans också till kung över Sverige, och i samband härmed utfördes ett antal dubbningar till riddare, bl.a. av Sten Sture d.y. Hans utkämpade en långvarig strid med Hansan vilken stöttade det mot honom så upproriska Sverige. Senare på året 1497 dubbades också Ture Jönsson Tre Rosor till riddare samtidigt som han fick riksrådsvärdighet. Anledningen var att Ture var en av de höga herrar som låtit kalla på kung Hans för att "bringa ordning" i Sverige. Samtidigt tilldelades danskar län i Norge.
Kristian II Kung
1513-1523
Efter Stockholms blodbad i november 1520 reste sig Sverige mot honom under Gustav Vasa och våren 1523 tog sig också de danska stormännen loss ur hans grepp. Kristian
flydde då till Holland för att söka stöd
hos den tyskromerske kejsaren Karl V. Detta lyckades dock inte,
och han blev med löfte om fri lejd förd till Sönderborg
slott som fånge året 1532, och senare, 1549, till
Kalundborg där han avled, se bild nedan. Kristian II begravdes
sedan i Sorö
klosterkyrka.
|
anmarks
historia under 800-talet och några århundraden framåt
är inte lätt att få något riktigt grepp
om. Ibland fanns det flera kungar samtidigt, fast härskande
över olika områden. Ibland räknades Skåne
som danskt, ibland inte.
