Norge fanns under åren 995-1000 en vikingakung vid namn Olav Tryggvasson som härskade över både land och hav. Han levde mellan åren 968-1000 och var sonsons son till Harald Hårfager. Olavs far var

Tillsammans med modern Astrid flydde Olav då till Sveariket där han bodde tills han var fem år gammal. Där, förtäljer sagan, råkade Olav få syn på en av faderns mördare, och slog raskt ihjäl honom med en yxa...

Rädda för repressalier tog modern Astrid med sig Olav i ett skepp för att ta sig till Gårdarike - Ryssland. Turen stod dem dock ej bi. På vägen blev de överfallna av pirater och Olav blev såld som träl till Estland. Där var han fast tills han var drygt tio år gammal då han blev igenkänd av sin morbror som köpte honom fri. Olav växte sedan upp i Gårdarike där han deltog i flera vikingatåg från att han var femton år gammal.

Tillbaka

En av de största vikingakungarna

Olav räknades som en av de största vikingakungarna, och många berättelser finns om att han var en stor kämpe vid lekarna och dessutom fantastisk på att ro ett vikingaskepp. Det berättas också att han kunde kasta ett spjut lika lång med båda händerna. Dessutom var han utrustad med talets gåva.

Olav döpte sig år 995 varefter han for till Norge som han lätt kunde ta över efter att kung Erik Segersäll dött, och där lät uppföra den första kyrkan. Han valdes då till kung över Tröndelag på Öretinget. År 997 bildade han en köping vid Nidarnäset, kallad Nidaros - som sedan blev Trondheim.

År 998 vistades Olav i Köping i Sverige för en tid. Kanske hade han något med kristnandet där att göra, idag är han stadens skyddshelgon, S:t Olaf.
Från Köping utgår en pilgrimsled till Olavs minnessten i Nidaros, och i Sigtuna ligger kyrkan S:t Olof, tillägnad honom.

Utomlands hade Olav ett antal farliga fiender - dels danakungen Sven Tveskägg som gjorde krav på Norge, dels den svenske kungen Olof Skötkonung som ville bli bli herre över Ranarike - och så Håkon Jarls söner. Olav sökte därför få till stånd en allians med venderkungen Boleslav (sagans Burislev), som på 990-talet hade erövrat länderna i södra Östersjön.
Men på väg dit seglade han in i ett bakhåll vid Svolder där Sven Tveskägg och Olof Skötkonung besegrade honom varvid han troligen drunknade, vilket skall ha hänt i nådens år 1000. Skeppet han seglade hette Ormen Långe.

Tillbaka

Adam av Bremen ca 1070 om Olav Tryggvason:

Man berättar att Olav Tryggvason, som då härskade över nordmännen, döptes av dessa (de kristna prästerna) och blev den förste kristne i detta land.
När Olav Tryggvason hade fördrivits från Norge kom han till England och antog där kristendomen som han som den förste tog med sig tillbaka till sitt land. Han hämtade sin gemål från Danmark, den övermodiga Tora, på vars inrådan han började krig med danerna.

Men när nu nordmännens konung Olav Tryggvasson fick höra talas om konungarnas förbund blev han ond på Sven Tveskägg och menade att denne, som hade övergivit Gud och flera gånger fördrivits, lätt kunde fördrivas även av Olavs trupper.
Han samlade alltså en flotta av tallösa skepp och angrep danernas konung. Detta skedde mellan Skåne och Själland, där kungarna brukar utkämpa sjödrabbningar (slaget vid Svolder år 1000).

Det smala sundet i det baltiska havet vid Helsingborg, där Själland kan ses från Skåne, är ett omtyckt tillhåll för sjörövarna. Sedan de alltså sammandrabbat där, blev nordmännen slagna och jagade på flykten av danerna.
Kung Olav, som av en händelse ensam blev kvar, kastade sig i havet och fick så ett slut som var värdigt hans liv.

Olavs gemål gick efter hans bortgång genom hunger och umbäranden en ömklig, men henne värdig, död till mötes. Några berättar att konungen var kristen, andra att han hade avfallit från kristendomen. Men alla var överens om att han var kunnig i att tyda tecken, trodde på orakelsvar och satte all sin lit till fågelskådning. Därför fick han också tillnamnet Kråkben.
Efter vad man berättar, var han mycket intresserad av besvärjelser och umgicks med alla utövare av trolldom, som detta landet överflödar av, och han gick under, emedan han lät sig bedragas av deras falska råd.

Tillbaka

Även om Adam av Bremen inte använder sig av ordet Svolder verkar hans åsikt vara att det var i Öresund som slaget stod. Adam har själv fått uppgifter till sin omfattande bok om de nordiska folkens historia av den gamle danerkungen Svend Estridsen. Vi rör oss alltså här med uppgifter som ligger den faktiska händelsen mycket nära i tid och som dessutom berör sagesmannens föregångare på Danmarks tron.
Uppgiften att det var "där kungarna brukar utkämpa sjödrabbningar" har kanske också kommit direkt från kung Svends mun. Att norrmännen skulle segla igenom Öresund för att slåss med danskarna vid Bornholm eller Rügen verkar märkligt...

Det berättas också om Olav att han under ett höstblot vägrade att äta av det hästkött man erbjöd honom, vilket alls inte uppskattades av de tröndska hedningarna.

Läs också om Sigrid Storråda som han friade till i Kungahälla år 998.

Tillbaka

Nidarholm - Munkholmen

Munkholmen, förr Nidarholm, av Olav Tryggvasson använd som avrättningsplats

nder Olav Tryggvassons tid fanns strax norr om Nidaros, dagens Trondheim, en borg vid namn Nidarholm. Där ute på ön lär Olav, enligt sägnerna, brukat avrätta sina meningsmotståndare vilka halshöggs eller hängdes, allt beroende på social ställning.

Även Nidarholm hade en ställning, men av sådan sort som man använde för att hänga småtjuvar och andra enklare klientel. Det berättas att Olav då han låtit halshugga Hakon Jarl och en man vid namn Karker och sedan låtit fästa deras huvuden på galgställningen, androm till varnagel.

Men redan tidigare, år 1028, skall enligt engelska källor ett kloster ha blivit anlagt på ön. Detta motsägs dock av isländska uppgifter som istället menar att att Sigurd Ullsträng under Magnus Barfots tid skall ha instiftat klostret, och samtidigt skänkt stora jordegods för dess skötsel. Eventuellt kan Knud den store också ha skänkt medel till uppförandet, det stod dock inte klart under hans tid.

Klostret var befolkat med benediktinermunkar och ägde betydliga gods. Den ende norske kung som blivit munk var Magnus Blinde, och han befann sig för en tid i klostret. Hans vistelse blev dock inte långvarig innan han hämtades ut med våld och fördes bort.

Tre gånger brann klostret - åren 1210, 1317 och 1531. Sista gången var det åskan som slog ner och tände på, samma dag som den slog ner i domkyrkan i Nidaros varefter klostret aldrig mer omnämndes.

Källor:
Projekt Runeberg
Foteviken

Länk till Munkholmens vänner