å Sigrid Storråda gift om sig med Sven Tveskägg fick de åtminstone tre barn tillsammans. Den förste sonen hette Harald, född ca 994, medan den yngste fick namnet Knud och föddes ca år 997. Harald

Det finns Sigtunamynt från ca 1030 där Knud den Store uppges vara kung över alla svear, CNUT REX SW, och i ett brev från Knud den Store, ställt till hans engelska underlydande, kallar han sig Konung över en del av svearna.
Knut stred ju mot Anund vid Helge å i Blekinge 1026, och det kan möjligen förhålla sig så att han för en kort tid lyckades erövra delar av Svea rike, vilka delar är dock osäkert.

Första gången Knud dyker upp i källorna är då han deltar i sin far Svens fälttåg mot England. Han var då sexton år gammal, vid den tiden en ålder då man ansågs vara vuxen. Han hade redan då fått lära sig hur man ledde en här i strid, och kanske ledde han en del av sin fars här under detta hans första fälttåg.

Fadern Sven Tveskägg hade länge funderat på att erövra hela England. Han hade angripit London redan 994 och visste att där fanns mycket silver och guld att hämta, att han sedan tidigare hade ett horn i sidan till kung Ethelred sporrade honom ytterligare - hämnden är alltid ljuv! Ethelred var den som låg bakom en mängd lönnmord på danskar 1002 - ett av offren var Svens syster Gunnhild.
Svens jarl, Torkel den höge, hade varit den som skött hanteringen av plundringstågen mot England, men Torkel hade övergått i kung Ethelreds sold.

Sven Tveskägg var dock inte sämre än att han år 1013 kunde genomföra anfallet själv, hjäpt av bl.a. ett antal långskepp som Knuds halvbroder Olof Skötkonung skickat till assistans. Allt gick som smort, och snart tvingades Ethelred att lämna landet. Det blev dock inte någon längre segerfest, Sven tveskägg dog i februari 1014.

Tillbaka

England, 1016

Nu fick Sven Tveskäggs söner ärva både krig och egendomar. Den ädre brodern Harald stannade kvar i Danmark, medan Knud ansåg att England var hans arverike, så han övertog befälet över mannarna i England.
Motståndet visade sig dock vara alltför stort för denne sextonåring, så han tvingades vända hem till Danmark för att samla ihop en större här. I Danmark möttes han av Torkel den höge, som nu återigen hade bytt sida...
Efter att ha talat med svågern Erik jarl i Norge fick han denne att följa med till Danmark.

Det blev en ansenlig flotta som satte kurs mot England. Sommaren 1015 anlände Knud och Harald för att leta upp och möta Ethelreds son Emund järnsida, som då hade lagt hela Danelagen under sig. Striderna kom att pågå under hela hösten och vintern. Under tiden dog kung Ethelred och Emund ärvde hans tron.
Hösten 1016, efter en av Emunds större förluster, var båda sidorna outsägligt trötta på att kriga, så man slöt fred. Fredsfördraget gick i Knuds favör. Strax efteråt dog Emund, och eftersom ingen kunde opponera sig så kunde Knud därmed kalla sig för kung av England (där han omtalas som Canute the Great. Danskar kallar honom Knud I den store, och norrmän Knud den mektige).

Tillbaka

Politik på högsta nivå, modell 1017

Knud var också en skicklig politiker. År 1017 kallade han hem Ethelreds änka Emma till England och gifte sig med henne. Emma, som var 15 år äldre än Knud, ställde då ett underligt villkor: Hon ville att hennes tidigare söner med Ethelred inte skulle kunna ärva Englands tron, utan att den bara skulle kunna gå till hennes kommande barn med Knud! Anledningen till detta kan man ju fundera över... Men troligen hade Emma aldrig hyst några högre känslor för sin nu döde make, och kanske kände hon också en starkare frändskap med Knud. Emma kom nämligen från Normandie och härstammade från den nordiske vikingen Gånge Rolf som ca 100 år tidigare fått Normandie som förläning. Vid den här tiden

Drottning Emma och Knud den store

Tillbaka

Knud tar över även Danmarks tron

År 1018, två år efter erövringen, mönstrade Knud hela den danska flottan och sände hem den till Danmark. Med sig hem hade de med sig den största danagälden i historien, 82.500 pund silver. Både danskar och engelsmän var nöjda - engelsmännen för att de slapp danskarna, danskarna för att de blivit rika och Knud för att han nu kunde erkännas som en riktig kung av England, inte bara en erövrare. Samma år föddes Knuds och Emmas förste son, Hardeknud.

Inte långt därefter dog Knuds bror Harald barnlös, och Knud kunde då bestiga även Danmarks tron, större tiden bodde han dock i England.
Av någon anledning förklarade Knud plötsligt Torkel den höge som fredlös. Torkel for naturligtvis genast hem till Danmark och började smida planer.
Knud insåg snart att han gjort ett misstag och for 1023 till Danmark för att förlika sig med Torkel.
Detta ledde till att Torkel skulle härska i Danmark under Knuds frånvaro, och de båda männen lämnade var sin son som gisslan hos varandra, eller fosterson som det kallades på den tiden. När Torkel dog övertogs styrandet av Danmark av Knuds svåger Ulf jarl, som var gift med Knuds syster Estrid.

Omkring år 1020 anlade Knud ett myntverk i skånska Lund.

Silvermynt slaget för
Knud den store

Tillbaka

Slaget vid Helge å 1026

I Norge regerade då Olav Haraldsson, kallad Olav digre, som senare skulle bli känd som Olav den helige. Han var nära bundsförvant med Anund Jakob i Sverige, bl.a. var han gift med Anunds syster.

År 1025 slöt Anund ett förbund med svågern Olav i Kungahälla. Med 420 skepp gick man år 1026 gemensamt till anfall mot Knud den store vid Helge å vid dagens Åhus. Trots den stora numerären var det ändå Knud som avgick med seger. Den isländske skalden Ottar svarte skrev:

Givmilde konung,
Du slog svearna vid Helgeå,
där ulvinnan fick mycket ulvamat;
fruktansvärde konung,
du försvarade landet mot två furstar,
där korpen inte svalt;
du handlade raskt gentemot männen.

Tillbaka

Alla inblandade var släkt med varandra - Knud den store var en halvfarbror till Anund Jacob och hans syster Astrid. Astrid var i sin tur Olav digre av Norges hustru och Olav och Anund var svågrar...
Hur Knuds ställföreträdare i Danmark, Ulf jarl, ställde sig i konflikten vet man inte riktigt, men troligt är att han ställde sig på de anfallandes sida, eftersom hans förhållande till Knud inte var alltför gott. Kort efter slaget dräptes Ulf i Roskilde, säkert på Knuds order. Som försoning för dråpet fick Ulfs änka, systern Estrid, stora jordagods i förläning.

Estrid hade tidigare varit gift med Rickard II, Knuds hustru Emmas bror, men blivit förskjuten. När man långt senare tog upp hennes grav förstod man kanske delvis varför; hon var nämligen "klumpigt byggd, vanskapt och hade utstående tänder"...
Men eftersom hon var syster till en kung ansågs hon dock fortfarande vara ett gott gifte för Ulf jarl, och med honom fick hon sonen Svend Estridsen. Han var kung i Danmark åren 1047-1076, och det var hos honom som Adam av Bremen hämtade många av uppgifterna om de underliga länderna på andra sidan havet där cykloper (enögda jättar) vandrade omkring och man hängde upp både hästar och människor i träden...

Helge å rinner upp i Rydaholm i Småland.

Tillbaka

Erövringen av Norge 1028

År 1028 samlade Knud ihop en stor här och begav sig till Norge för att göra upp med Olav digre. Väl framme visade det sig att Olav hade gjort sig så illa omtyckt av stormännen att Knud kunde ta över landet, helt utan strid.
Olav flydde till Gårdarike i Ryssland - se en karta.

Knud satte sin frilloson Sven under förmynderskap av dennes mor Elfgifu på tronen. Samtidigt passade han på att utropa sin son Hardeknud som kung av Danmark. Elfgifu försökte införa danska skatter och regler i Norge, vilket givetvis inte var speciellt populärt. De blev snart ivägjagade, och kom att efterträdas av av Olav digres son, Magnus den gode.

Knud den store blev under sin levnad erkänd i hela Europa som varande en jämlike med jordens mäktigaste män. Exempelvis var han inbjuden till Konrads kröning i Rom, och hade goda kontakter åt många håll.

Tillbaka

Uppdelningen av riket efter Knuds död 1035

År 1035 dog Knud den store och begravdes i Winchester Cathedral. Han lämnade lämnade England och Danmark till två arvtagare: Sonen Hardeknud fick Danmark och Harald harfot, ytterligare en av Knuds frillosöner, erhöll England.

Dessa bådas mödrar kämpade hårt för sina söners rättigheter, men när Harald besteg Englands tron år 1037 blev han inte kvar särskilt länge.
År 1040 samlade Hardeknud en här och seglade mot England, då Harald plötsligt avled. Då Hardeknud kom fram ärvde han även den engelska tronen!
Samtidigt miste han dock Danmark till Magnus den gode som såg till att nappa åt sig landet under tiden Harald själv var i England.

År 1042 dog Hardeknud själv under en bröllopsfest i Lambeth i Londinium, och den som till slut ärvde Englands tron blev Edvard, Knuds hustru Emmas son med den tidigare engelske kungen Ethelred.
Olavs son Magnus den gode tog hand om Norge och Danmark. Men Knuds ätt var inte utdöd. Systersonen Svend Estridsen kastade lystna blickar på Magnus den godes kungakrona...

- Ja, Herregud - sicket fôlk...