|
Ur
Svenska Familj-journalen 1871 från Projekt
Runeberg,
något språkligt moderniserad
En
fransk abbot om vikingarna
-
Vem skulle ha trott, vem hade kunnat föreställa
sig vad vi nu sett tilldraga sig under våra ögon
och som är ämnet för våra suckar
och våra tårar, att en samlad här av
sjörövare skulle framtränga till Paris,
skulle bränna kyrkor och kloster på Seines
strand? Vem skulle ha tänkt att stråtrövare
varit djärva nog att utföra sådana företag?
-
Ack, att ett så namnkunnigt, så befästat,
så vidsträckt och så befolkat rike skulle
ha det ödet att förödmjukas och vanhedras
av dessa barbarers plundringar! För några år
tillbaka skulle man icke väntat sig att se dem bortföra
oräkneliga skatter från våra provinser,
härja dessa och bortsläpa invånarna i
fångenskap; - man skulle icke en gång kunnat
ana, att de skulle vågat sätta sin fot i det
inre av riket.
Så
utbrister en abbot i Corbeys kloster, vid namn Paschasius
Radbertus, då han berättat om erövringen
av Paris. Den gamle abboten levde i nionde århundradet,
således för mycket, mycket länge sedan,
och den förfärliga händelse som så
mäktigt upprörde honom var väl icke uthungrandet
av Paris, men uppgivandet av Paris till - nordbor, till
skandinaver, en vikingahär av folk från de
tre nordiska rikena, som dragit ut, törstande efter
bragder, ära och guld.
Tillbaka
Plundringståget
till Frankrike förbereds
Händelsen
ligger långt tillbaka i tiden och är delvis
helt och hållet insvept i sagans dunkel; men detta
rör mera personerna än vad de utförde.
Det land som dessa nordbor tog i besittning var Normandie
som sedan kom att bli uppkallat efter dem, och de utomordentliga
händelser som nu tilldragit sig för våra
ögon just i dessa trakter har kommit oss att tro,
det en kort tillbakablick på dessa i forntiden timade
tilldragelser icke skulle utan nöje emottagas.
Erövringen
av Paris är förknippad med saganamnen Björn
Järnsida och Hasting, den förre en son av
Ragnar
Lodbrok, den senare hans fosterfar. Björn skall
ha fått sitt tillnamn Järnsida för att
han aldrig blev sårad i något slag varför
ryktet gick om honom att hans moder genom trolldom gjort
honom hård mot järn och spjut. Dessa två
ställde sig i spetsen för ett vikingatåg,
och bud utgick åt alla håll inom de nordiska
rikena för att samla deltagare i färden.
En
oräknelig skara unga, stridslystna män samlade
sig från hela norden, från både Sverige,
Norge och Danmark. Det byggdes, det hamrades och det smiddes
med kraft för att få härskeppen redo,
och därtill sköldar, hjälmar, brynjor,
svärd och spjut; när allt var färdigt anställdes
ett offer åt guden Tor
och sedan kämparnas huvuden blivit bestänkta
med slaktoffrets blod uppsattes märkena
och man gick ombord och seglade för en gynnsam vind
utåt havet.
Tillbaka
"Som
en flod utbrusten ur Nordens klippor"
Först
vände sig äventyrarna mot det sydvästra
Frankrike, seglade uppför Loire och intog med storm
den fasta staden Nantes samt förhärjade landet
däromkring. Sedan de därefter åter gått
till skepps och av vinden blivit förda till nordvästra
Spanien, där de förgäves sökte inta
Corunna, vände de åter till Frankrike och seglade
nu uppför Garonne, plundrande Bordeaux och en mängd
städer och kloster som finns uppräknade i de
franska krönikorna.
Enskilda
skaror som förledda av sin djärvhet och befolkningens
förskräckelse fördjupade sig för långt
in i landet blev därvid någon gång överfallna
och nedgjorda.
Ännu i dag firas i den lilla staden Tarbes vid Adour
i sydvästra Frankrike den 21 maj till minne av ett
nederlag för nordmännen när dessa, lastade
med byte, överraskades i ett bergspass och nedgjordes
till sista man.
Man ger äran av den lyckliga striden åt den
heliga Missolin, för det fordrades mer än mänskliga
krafter, det fordrades ett helgon för att kunna övervinna
dessa vilda fiender.
De
franska krönikorna liknar de otaliga vikingahärar
som överföll och härjade det sköna
landet vid en flod som, utbrusten från nordens klippor,
översvämmade och förödde det olyckliga
landet.
Synnerligen har Hasting genom de förödelser
som utmärkte hans väg gjort sitt namn fruktat
och avskytt i Frankrikes annaler.
Tillbaka
Med
etthundratjugo långskepp uppför Seine
På
samma sätt hemsöktes landet omkring Seine. Det
var i Mars månad år 845, heter det, som en
flotta av etthundratjugo långskepp seglade uppför
Seine till Rouen och närmade sig Paris. Denna stad
var då en obetydlighet emot våra dagars Paris.
Den inskränkte sig till den största av de här
liggande Seine-Öarna med två förstäder
på högra och vänstra flodstranden.
Dessa, med sina rika kloster - S:t Martins, S:t Germains
och S:t Genevieves - var inte befästade, men själva
staden vars vallgravar bildades af Seines armar var omgiven
a murar och a torn som blivit uppförda vid ändarna
av de bryggor som förbundo staden med förstäderna.
Den bro som ledde åt norr kallades Den stora (nu
Pont-au-Changé), den som ledde åt söder:
Den lilla.
Konungen
i Frankrike hette då Carl den skallige ooh var sonson
till Carl den store, upprättaren av det västerländska
kejsardömet. Han beslöt att möta vikingarne
och våga en drabbning, och sedan han i Saint-Denise'
kloster anbefallt sig i den heliga Dionysii beskydd tågade
han med sin här ut mot fienden.
Men han blev slagen, och nu betogs Paris av skräck.
Alla som kunde sökte sin räddning i flykten
och medtog sina förrnämsta dyrbarheter. Alla
vägar vimlade av flyende män, kvinnor och barn,
och munkarna bar framför sig små klosters heliga
reliker.
Den slagne konungen inneslöt sig jämte resterna
av sin här i det fasta klostret Saint-Denis, men
måste där vara en overksam åskådare
till nordmännens tåg när de nu hejdlöst
närmade sig staden. Denna föll i deras händer,
men lämnade dem intet byte varför de spred sig
omkring i trakten för att plundra.
En
härjande farsot, föranledd av för mycket
förtärande av omogna frukter samt det ovana
klimatet besegrade slutligen de oövervinnerliga.
Vikingarna sände bud till konung Carl i Saint-Denis
och erbjöd sig att dra bort mot en viss summa i silver.
Konungen och hans stormän samtyckte och utbetalade
7.000 marker silver varpå den förfärliga
fienden gick till skepps igen och seglade hem med ett
omätligt byte av silver och guld.
På
detta sätt fortfor 800-talets vikingar att förhärja
i Frankrike. Svärm kom efter svärm; man köpte
sig fred av dem, och så försvann de endast
för att lämna rum åt nya våldskräktare,
tills slutligen invånarne inte fann annat medel
till skydd än att ge sig under fienden.
Besittningstagandet av Normandie bildar slutpunkten i
den långa historien om nordmännens framfart
i dessa trakter, en framfart, som förmådde
prästerna att insätta i litanian de bekanta
orden: "Från nordmännens raseri bevara
oss, milde Herre Gud!"
Tillbaka
Gånge
Rolf och Normandie
En
1800-talsberättelse ur
Svenska Familj-journalen 1871 från Projekt
Runeberg,
något språkligt moderniserad
>>>
Läs nedan vad Dick Harrison skriver
om Gånge Rolf <<<
Det var Gånge Rolf som tog Normandie.
Han var son till en mäktig jarl på västkusten
av Norge som frivilligt slöt sig till konung Harald
Hårfager när denne började sitt storverk
att underlägga sig hela Norge. Jarlen vann därmed
ett högt anseende hos konung Harald och åtnjöt
mycken gunst av honom. Han hade, utom Rolf, två
söner, alla dugliga och utmärkta män; men
ingen av dem vann dock den världshistoriska betydelse
som Rolf gjorde, även om det från början
såg helt annorlunda ut för människors
ögon.
Redan
från sin tidiga ungdom låg han ute i viking
och svärmade omkring på haven. Så kom
han en höst till öarna väster om Skottland
(Hebriderna), och emedan vintern hindrade honom från
att gå hem drog han till England. Här hade
han efter några strider en dröm att han skulle
ta sig till Frankrike. Han släppte nu de fångar
han tagit lösa, och mellan honom och konung Alfred
den store, som då regerade i England, uppstod därefter
en trofast vänskap. Om våren skulle han då
draga över till Frankrike.
Han
lämnade England, men blev stormdriven till ön
Walcheren. Här blev han överfallen, men segrade
och tågade sedan härjande omkring i frisernes
land samt vände sig derpå till Hennegau.
Greve
Raginer av Hennegau, en tapper och stridbar man, uppbjöd
alla sina krafter för att hämma Rolfs framträngande,
men förgäfves. Rolf vann seger på seger.
Slutligen lade sig Raginer i bakhåll för Rolf,
men blev överraskad och tillfångatagen.
Nu blev bestörtningen stor i landet, och Raginers
grevinna sände bud till Rolf och bjöd honom
tolv i de föregående striderna tillfångatagna
nordmän som lösen för sin herre och man.
Sändebuden återkom med svaret att greven ögonblickligen
skulle halshuggas om inte dessa tolv män genast frigavs
och återsändes tillsammans med allt det silver
och guld som fanns i landet.
Betagen av fruktan för sin mans liv uppfyllde grevinnan
de hårda vilkoren, skonande därvid inte ens
kyrkorna, och alla dessa skatter sände hon till Rolf
med helig försäkran att landet inte hade mer
att ge.
Då
kallade Rolf greven inför sig, och sedan han förebrått
honom anfallet på Walcherenåtergav han honom
friheten. »Jag återgiver dig, ättstore
och stridbare man» - låter krönikeskrivaren
honom säga - «jag återgiver dig åt
din hustru, jag återgiver dig ock hälften av
allt det guld och silver som hon skickat mig till lösen
för dig; vare det hädanefter ingen oenighet
mellan oss, utan stadig vänskap och fred!»
Tillbaka
Rolf
förvisas från Norge
Sedan
Rolf lämnat detta minne av storsinthet och ädelmod
efter sig i Frisland drog han bort efter kusten, ämnande
sig till Frankrike. Men ödet hade annorlunda beslutat.
Bud kom från konung Alfred i England som begärde
hans hjälp mot sina fiender. Rolf befann sig redan
på väg uppför Seine då konung Alfreds
bud nådde honom, och han vände genast om varpå
han en tid uppehöll sig i England samt därefter
åter drog ut i härnad till åtskilliga
länder.
Slutligen
gjorde han ett tåg inåt Östersjön,
och på återvägen därifrån
seglade han till fäderneslandet, men gjorde därvid
enligt vikingased strandhugg i Wiken, såsom Bohus
län då kallades. Med strandhugg menades att
gå i land, taga och nedslakta all den boskap man
kunde komma över för att förse fartygen
med livsmedel.
Konung
Harald,
som nu genomfört sitt verk och samlat hela Norge
i sin hand, var en sträng och mäktig konung
som ville ha ordning och fred i sitt rike och därför
förbjudit alla röverier.
Det ville sig nu inte bättre än att konungen
själv befann sig i Wiken när Rolf gjorde sitt
strandhugg, och han blev högligen förtörnad
över vad som skett och stämde genast Rolf inför
sig på tinget. Med obeveklig stränghet dömde
konungen här den vittfrejdade mannen till landsflykt.
Förgäves var alla den gamla moderns böner
om mildring i detta hårda straff. Konungen stod
fast, och Rolf måste för alltid lemna sin fädernebygd.
Nu
styrde han kosan till Frankrike. Det var omkring år
896. När han seglade uppför Seine fylldes bebyggarna
av skräck för dessa ständigt återkommande
anfall från havet, och när hans flotta närmade
sig Rouen kom ärkebiskopen därstädes mot
honom, bad å stadens vägnar om skydd och underkastade
sig Rolf.
Denne lovade skydd eftersom stadsborna var fattiga och
värnlösa, och när han väl lagt sitt
drakskepp vid S:t Martins-kyrkan och sett hur öde
och förfallen staden var lade han råd med sina
män om huruvida man skulle ta landet i besittning
eller ej.
De tillstyrkte det eftersom det var ett fruktbart och
vackert land, och så reste sig snart åter
murarna och tornen kring Rouen der Rolf själv tog
sin bostad. Därefter drog han vidare uppför
Seine till Pont de Varche i vars närhet den franska
hären stod lägrad vid den lilla floden Eure.
Här möter oss åter namnet Hasting på
en nordman som nu var bosatt i Frankrike och hade Chartres
i förläning - ett bevis för hur sagan älskar
att förknippa rätt skilda tilldragelser vid
ett för henne kärt namn.
Tillbaka
Karl
den enfaldige, Hasting och Gånge Rolf
Konungen
i Frankrike, som då hette Carl den enfaldige, och
hans härförare rådgjorde med denne Hasting
om vad som var att göra, och denne tillstyrkte underhandling
samt blev själv jämte två andra nordbor
utsedd till sändebud. De gick ram till stranden av
Eure på vars andra strand Rolfs sändebud mötte.
Hasting
ropade till de senare: »Vilka är ni och i vilken
avsikt har ni kommit hit?» - »Vi är nordmän»
-blev svaret - »och har kommit att underlägga
oss Frankrike.» - »Hvilken är er anförare?»
- frågade Hasting vidare. Härpå svarades,
att de alla hade lika makt. Han frågade åter
om de hade hört något talas om Hasting, som
fordom drog till Frankrike med en väldig här?
- »Om honom är det sagt» - svarade Rolfs
män - »att han börjat manligt och stort,
men att han haft föga glädje och heder av sitt
slut.» - Detta var tråkigt för Hasting
att höra, men han frågade dock om inte även
de ville ta land i län a den franska konungen. -
»Nej!» - svarades - »vi vill ta oss
land med svärdet och icke underkasta oss någon.»
Slutligen frågade Hasting vad de ämnade företaga
sig, men fick till svar att de inte ämnade redogöra
för det, varpå de gick sin väg.
När
Hasting återkom överlades om man skulle våga
en drabbning, men Hasting avstyrkte då han funnit
att nordmannahären bestod av idel ungt och utvalt
folk. Detta väckte misstankar mot honom, och en av
fransmännen utropade: »Varg fångas inte
med varg, räv inte med räv!» över
vilket Hasting blev så upprörd att han icke
vidare deltog i rådslagen.
Drabbningen
beslöts, och konung Carl gick över floden och
anföll, men blev i grunden slagen. Alla som inte
kunde fly blev tillfångatagna eller nedgjorda.
På
samma sätt gick det med en ny, ännu starkare
fransk här varefter Rolf drog vida omkring utan motstånd
och slutligen gick tillbaka till Rouen där han blev
stilla någon tid, sysselsatt med att ordna det nordmanna-nybygge,
som här började uppstå.
Samtidigt höll biskopar och abboter ett möte
vilket öppnades med en klagan över de stora
lidanden man under så många år nödgats
utstå, och man fann orsaken till alla olyckor i
de kristnas synder varigenom deras kraft förlamades
så att de inte kunde motstå hedningarne.
Mitt
härunder bröt Rolf upp och drog åter uppför
Seine, på samma gång som andra vikingaskaror
drog uppför Loire och Garonne, till utseeendet handlande
efter en gemensamt uppgjord plan. Detta satte konung Carl
i den högsta förskräckelse, så att
han bad Rolf om stillestånd på tre månader.
Tillbaka
Stillestånd,
strid och uppgörelse
-
»Det var en skymf för Frankrike!» - skrek
konungens vasaller och började genast fientligheterna
efter stilleståndets slut. De hade en framgång
vid Chartres, men Rolf var i själva verket den starkare,
och i Frankrike såg man inte annat än undergång
för ögonen.
Carl sammankallade åter sina vasaller till överläggning,
och nu var deras sinnen så omstämda att de
fann sig böra underkasta sig vida hårdare vilkor
än enbart några månaders stillestånd.
De
rådde konungen att ge nordmannahövdingen ett
stycke land att bebo och därtill sin dotter Gisela
till gemål för att på så sätt
binda honom vid Frankrike och i honom få ett värn
mot nya fiender.
Ärkebiskop
Franco gick med dessa förlikningsvilkor till Rolf.
Denne fann dem antagliga, han ingick ett nytt stillestånd,
och därefter skulle man åter sammanträda
för att fullborda freden.
Greve Robert av Paris slöt en särskild fred,
och uppmanade Rolf att antaga kristendomen, och Rolf sade
till konungens utskickade: »Jag samtycker till eder
konungs förslag, han skall vara för mig en fader,
och jag vill vara hans son!»
När
den slutliga freden gjorde supp förklarade dock Rolf
att det land han fått var för litet och fordrade
mera. Han fick då Bretagne, som låg alldeles
invid det förra, vilket efter hans nordmän började
kallas Normandie.
Tillbaka
Kyssa
franske kungen fot...?
Nu
ställdes gisslan på ömse sidor, och Rolf
begav sig till franska konungens läger. Här
beundrade alla hans höga kämpaskepnad och manliga
skönhet, och Rolf lade sina händer mellan konungens
till tecken av hyllning.
Efter
skick och bruk, när någon mottog ett län,
skulle nu Rolf kyssa konungens fot, men det vägrade
han. »Jag vill aldrig böja knä för
någon eller kyssa någons fot!» - sade
han. Men då man envisades befallde han slutligen
en av sina krigare att göra det i hans ställe.
Denne gjorde detta, men på så sätt att
han fattade konungens fot och lyfte den upp till sin mun
så att konungen därvid föll baklänges.
Sedan
konungen vederbörligen insatt Rolf i hans förläning
drog han bort, men greve Robert och ärkebiskopen
stannade kvar hos Rolf, vilken följande år
(912) blev döpt till kristendomen.
Rolf
regerade sedan med kraft och klokhet sitt land, ordnande
dess inre förhållanden på ett sätt
som i väsentlig mån skilde det från det
övriga Frankrike. Nordbons medfödda självständighetskänsla
bibehölls utan att det helas sammanhållning
på något sätt rubbades. Alla var, såsom
krigaren svarade Hasting, lika och erkände icke någon
mellanmakt mellan sig och Rolf, och detta drag genomgår
hela det normandiska länsväsendet.
Rolf dog 931 i Rouen, sedan han i nitton år varit
hertig över Normandie. Hans ben vilar i domkyrkan
i Rouen där man ännu i dag kan se hans gravvård,
mitt emot hans sons, i ett av kyrkans kapell.
Tillbaka
Namnspår
efter vikingarna i Frankrike
Ur
Svenska Familj-journalen 1871 från Projekt
Runeberg,
något språkligt moderniserad
Det var naturligt att nordmännens språk snart
skulle bortblandas eftersom ganska få av dem förde
hustrur med sig, utan äktade infödda kvinnor,
och barnen således uppföddes i franskt tungomål.
Men till en början var man noga med att barnen skulle
lära sig att tala sina fäders språk, och
detta har även lämnat spår efter sig som
knappast någonsin helt kommer att utplånas.
En mängd namn på orter i Normandie är
ännu nordiska, men med de förändringar
som århundraden av franskt uttal nödvändigtvis
måste medföra.
Så alla de ortnamn som slutar på beuf eller
boeuf, där vi tydligt igenkänner det norska
bo eller det svenska bo, t. ex. Elboeuf
(Elfbo), Criqueboeuf (Kyrkiebo), Limboeuf
(Lindbo), Daubeuf (Dalbo). Så är även
förhållandet med ortnamnen på tot,
som inte är annat än det norska toft, det svenska
tofta, t. ex. Routot (Rolfstofta), Lintot
(Lindtofta), Yvetot (Iwarstofta), Criquetot
(Kyrketofta), Gonnetot (Gunnarstofta) o. s. v.
Namn på fleur påminner om det fornnordiska
fljot, t. ex. Fiquefleur (Fiskafljot), Honfteur
(Hindarfljot). Andra ortnamn på bec, det
nordiska bäck - Caudebec, Bolbec
-, på dieppe, det nordiska djup, och
på dale, det nordiska dal, häntyda
även på sitt nordiska ursprung.
Ännu en mängd ortnamn finns där det nordiska
gård blivit utbytt mot det romaniska villa eller
ville, men namnets första del blivit bibehållen,
såsom Ingouville (Ingulfsgård), Herouville
(Herjulfsgård), o. m. d.
Men
även om det nordiska målet till slut försvann
så låg där dock en sådan kraft
i den nordiska andan att den från Normandie liksom
genomträngde och upplyfte hela den nordfranska adeln
både i litteratur och ridderliga idrotter.
Tillbaka
Dick
Harrison om Gånge Rolf:
 |
Gånge-Rolfs
identitet och levnadsöde utgör ett av
de klassiska problemen i vikingatidens historia.
Allt beror ytterst på ett mytomspunnet fredsavtal
i västfrankiska riket, föregångaren
till Frankrike, någon gång mellan år
905 och år 918.
Genom
fördraget, som enligt traditionen ska ha slutits
i Saint-Clair-sur-Epte år 911, överlät
kung Karl, sedermera benämnd 'Karl den enfaldige',
staden Rouen och området vid Seinemynningen
till en samling vikingar varav de flesta troligen
kom från Danmark, och deras ledare Rollo (Gånge
Rolf). I gengäld lät vikingarna döpa
sig och svor kungen lydnad.
|
För
en nutidsmänniska kan detta - att skänka bort
en nyckelstad och en nyckelflod till ett gäng blodtörstiga
våldsverkare från Norden - förefalla
som kungligt vansinne, men Karl visste vad han gjorde.
Rollo och hans män blev i och med fördraget
tvungna att försvara västfrankiska riket mot
andra vikingar. Eftersom de själva hade intressen
att bevaka i detta rike var de inte nödbedda, något
som säkerligen medverkade till att de nordiska plundringarna
i västfrankiska riket avtog.
Det område som Rollo övertog växte under
påföljande decennier ut till hertigdömet
Normandie, 'nordmännens land', som på 1000-
och 1100-talen spelade en storpolitisk roll. Detta resulterade
i att Rollo gjordes till föremål för mytbildning.
Ingen vet riktigt vem han var eller vilken funktion han
hade, men många har allt sedan högmedeltiden
gjort gällande att de suttit inne med sanningen.
Enligt
historieskrivaren Dudo, verksam omkring år 1000,
ska han ha gift sig med Karl 'den enfaldiges' dotter Gisela,
något som få historiker tror på i våra
dagar.
Vissa moderna historiker betraktar Rollo främst som
en lokal efterföljare till de tidigare västfrankiska
grevarna av Rouen, medan andra ser honom som en tvättäkta
viking. Och så vidare - ingen vet något med
säkerhet. Vi känner inte ens till varifrån
han kom - om han var dansk, svensk, norrman eller härstammade
från något annat land.
Enligt
norsk-isländsk sagalitteratur, som nedskrevs åtskilliga
sekler efter händelserna, var Rollo identisk med
den norske vikingahövdingen Gånge-Rolf. Denne
ska ha varit son till jarl Ragnvald av Möre. Tillnamnet
'Gånge' kommer sig enligt en tradition av att han
var så storväxt att ingen häst förmådde
bära honom. Sagan förtäljer att han tog
sin tillflykt till Orkneyöarna och efter olika äventyr
ledde ett krigståg mot västfrankiska riket,
varvid Karl 'den enfaldige' träffade det berömda
avtalet med honom.
Dick
Harrison
|