ikingatiden inleddes mot järnålderns slut på 700-talet och betecknar den period då man från de skandinaviska länderna gav sig ut på såväl

handels- som rena plundringståg. Eran brukar man säga avslutades i och med slaget vid Hastings i södra England år 1066. Men egentligen stämmer inte detta då överfall och plundringar i fjärran länder förekom både långt före och efter dessa årtal, t.ex. var norske Magnus Barfot västerut och plundrade fram till år 1103 då han dödades på Irland - efter att först ha anfallit Västergötland två gånger!

Många är de berättelser om vikingatåg som omtalas både i sagaform och på runstenar, en del av dessa avhandlas längre ner på denna sida - se även sidorna om resorna österut, Ingvarståget och kalendariet.

Hemma hade man rejält stora gårdar som bestod av ett stort antal byggnader uppbyggda runt jättelika salar av trä, och kring gårdarna låg stora jordbruksmarker. Kontakter hade man annars så långt bort som vid Svarta havet, Medelhavet och utmed hela Atlantkusten, beteckningen viking är känd från åtminstone 600-talet.

Tillbaka

Se också Atlantenkartan nedan

 

Tillbaka

Från nordmännens raseri bevare oss, milde käre Gud

Vikingarna är kända för sin omfattande handel, men mer för de anfall de företog över stora delar av företrädesvis Västeuropa mot de på den tiden helt oskyddade kustavsnitten. Det var de grundgående, snabba nordiska skeppen som låg till grund för nordbornas framgångar. Dessa klinkbyggda farkoster med sin mycket goda lastförmåga kunde vid ett överraskningsanfall dras upp på vilken strand som helst, och med hjälp av medförda hästar kunde man på kort tid även nå önskade mål också långt inåt land.

En anglosaxisk röst från år 793 e.Kr.:
"Nu ha vi och våra fäder levat i detta vackra land i nära 350 år, och aldrig har maken till de ohyggligheter förekommit i Britannien, som vi nu fått utstå genom ett hedniskt folk; och ingen trodde, att en sådan seglats som denna var möjlig". (Alkuin: brev om nordmännens härjningar).

Araben Ibn Dustah, omkring år 912:
Åkerbruk idka de ej utan leva på plundring. De äro osnygga i sin klädsel; männen bära guldarmband. Trälarna behandla de väl. Främlingar och gäster få på intet vis förolämpas eller förtryckas. De äro modiga och tappra. De äro högväxta, av skönt utseende och visa stor djärvhet i sina angrepp, men företa alla sina härfärder icke till häst utan på skepp. De bära alltid vapen, emedan de föga lita på varandra, och svek är vanligt bland dem. Har någon lyckats förvärva något, även om det är av ringa värde, blir t.o.m. hans broder eller närmaste kamrat avundsjuk och lurar på tillfälle att dräpa och råna honom.

En annan arab, Ibn Fadlan, skrev om sitt möte med nordborna vid Volga på 920-talet, en makalös berättelse som bl.a. beskriver en vikingabegravning.

Tillbaka

Dansk tunga - vem var vad?

Språket för danskar, norrmän och svenskar var under vikingatiden i stort sett gemensamt, man talade med "dansk tunga", ungefär motsvarande dagens färöiska och isländska men alls inte lik dagens danska. Med samma språk, (skandinaviska med dialektala skillnader) och med gemensamma gudar och sedvänjor var det för utomstående naturligtvis omöjligt att skilja dem åt. Det finns även omnämnt att norske Olav Tryggvason beklagade sig över att det var så svårt att få tag på präster som talade med dansk tunga, d.v.s. det nordiska språket. Med dansk tunga talade man också i bl.a. Normandie, på Isle of Man, i delar av Irland, Skottland, England liksom i delar av Ryssland.

Värt att betänka är att Norden fram till andra halvan av 900-talet inte bestod av länder med fasta gränser utan av en stor mängd riken eller territorier som ständigt skiftade. Exempelvis tog sig Harald Blåtand kunganamn för Danmark och Norge utan att för den skull vara kung över alla delar, och Olof Skötkonung hade delar av Norge under sitt styre innan Olav Haraldsson utgav sig för att vara kung av Norge innan Knud den store byggde sitt imperium. Och så där höll det alltså på ännu på 1000-talet.

Behovet av specificerade riken blev aktuellt först när kyrkan på allvar kom in i bilden och ärkebiskopsdömet Dacia bildades år 1103 med Ascer i Lund som förste ärkebiskop. Den tidigaste gränsdragningen man känner till mellan de nordiska länderna tillkom inte förrän efter vikingatidens slut, 1101, en tilldragelse som kallas för Freden i Kongahälla. Kanske var det en förberedelse för det nya biskopsdömet?

Tillbaka

Danerna omtalades på 500-talet, enligt Jordanes drev de ut herulerna ur sitt land, svearna träts det om vilka det var som kallades så och Norge kallades för Norðmanna land av den norske handelsmannen Ottar på 870-talet. Samme Ottar skrev att då han seglade från Skiringssal i södra Norge ner till Hedeby i södra Danmark så hade han Denemearc på babord sida under tre dagar och Jylland och andra öar på styrbord sida i två dagar.
Andra källor talar om syddaner, östdaner och norddaner, så danerna verkar ha kunnat bo i olika områden under olika men samtida kungar, både i dagens Danmark men också utmed den svenska västkusten och kanske därmed också vid Vänerns västra strand som Carl Otto Fast föreslog - se Sagans landskap.

Tillbaka

Utsikt västerut bort mot Västerhavet och ut över Hornboresundet i Bohuslän
där Inge krokrygg omtalas för att ha legat med sina skepp år 1137.
Hornbore pekas ut som den plats där tinget i Ranrike tog sin plats.

Troligt är att det var en blandning av kungar och stormän av olika dignitet som gemensamt seglade iväg på handelsresor och plundringståg, vilka som anslöt sig till dem kan vi aldrig veta säkert. Men tydligen förekom det att man gick ihop i bolag så som det står på runstenen i korväggen till Ås kyrka vid Vänern, på stenen som stod i Barne Åsaka och på Äsbjörns sten i Åsarp.

 

Det blev sång av åror,
det blev klang av järn.
Sköld slog mot sköld,
vikingar rodde;
susande gick under vikingakungen
furstens flotta fjärran från land

 

 

Tillbaka

Vendeltid

Vendeltiden var en järnåldersperiod i Sverige mellan 550-800 e.Kr. som fått sitt namn efter dateringar av ett gravfält om elva båtgravar vid Vendels kyrka i dagens Uppland. En av de gravar som var från vikingatid innehöll en nio meter lång båt som tjänade som grav för en storman mot slutet av 900-talet. Med sig i graven hade han förutom sin vapenutrustning också en köttgaffel och en stekgryta, spelpjäser, en påkostad selbåge för häst och även resterna av flera hästar och hundar. Även i båtgravarna vid Valsgärde, Tuna och Ultuna har krigarna gravlagts med hjälmar, svärd, sköldar och "ett praktfullt inventarium av inhemska och importerade lyxvaror".

Hjälm från Vendel med bronsplattor

 

 

Tillbaka

Beteckningen viking

Beteckningen viking är ett ord med omtvistat ursprung. Det kan ursprungligen haft betydelsen "man från Viken", vilket betyder kusterna väster om Oslofjorden samt dagens Bohuslän. Under medeltiden benämndes området för Vikens lagmansdöme.
Ordets förekomst i tidiga engelska texter, kring år 800, med den allmänna betydelsen "sjörövare", utan någon speciell syftning på sådana från Norge, har gjort att man försökt knyta an det till det anglosaxiska wic i betydelsen härläger. Det skulle då åsyfta en krigare från ett av de permanenta härlägren som vikingarna upprättade - York och Dublin är båda exempel på bosättningar grundade av vikingar. En annan definition är att en viking är någon som 'går i viking' - alltså tar till sjöss som krigare. Benämningen lär dock aldrig ha använts av vikingarna själva.

Funderingar finns över huruvida "svenska" vikingar var de som seglade ut från västkusten tillsammans med norrmän och danskar medan de som seglade ut från ostkusten kallades för väringar/varjager och främst sysslade med handel. Dessa tankar delas naturligtvis inte av alla...

 

 

Tillbaka

Jomsvikingarna

De så kallade jomsvikingarna lär ha organiserats av danske vikingakungen Harald Blåtand ca 960. De tros ha haft sitt starkaste fäste på ön Wolin där floden Oder har sitt utflöde i Östersjön.
De var enligt det isländska verket Jomsvikingasaga ett slags brödraskap av legoknektar som senare kom att hyra ut sig till den som betalade mest.
Dagens forskare tror sig ha identifierat Jomsborg på ön Wolin där arkeologer funnit spår efter skandinaviska garnisionskrigare och en hamn för långskepp vid den annars slaviska bosättningen.
Läs lite om händelser som enligt sagan timat i och kring Jomsborg, med Sven Tveskägg, Palnatoke, Björn den bredske, Strut-Harald m.fl.
se karta

 

 

Tillbaka

Ledung

Ledung är den historiska benämningen på den sjökrigsorganisation som fanns i Danmark, Norge och Sverige. Ledung innebar att befolkningen hade skyldighet att bidra med skepp, manskap, utrustning, vapen och förnödenheter till kungamaktens flotta, vilken kunde användas till såväl anfall som försvar.

Ledungens ålder är både okänd och omtvistad. Under vikingatid har troligen lokala stormän kunnat skapa tillfälliga bondeuppbåd. Senare har kungamakten fått kontroll över uppbåden och förvandlat ledung till en allmän skyldighet. Kungen blev befälhavare och manskapet utgjordes av bönderna bland vilka de enskilda skeppens befälhavare, styresmännen, rekryterades. En kunglig ledung uppkom tidigast i Danmark, mot slutet av 900-talet eller under 1000-talet.

De flesta källorna rörande ledung är sentida, och de mest detaljerade uppgifterna återfinns i lagarna från en tid då ledungen höll på att förlora sin militära betydelse.

Tillbaka

Ledung byggde på principen att en grupp av bönder eller ett område svarade för olika prestationer. Ett skeppslag skulle ställa ett skepp till förfogande när ledung påbjöds. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor, en hamna var en årtull med en beväpnad roddare.

I Mälardalen har ledung ett samband med den territoriella hundareindelningen genom att ett hundare skulle utrusta ett visst antal skepp. Vid försummelse utgick kollektiva böter, i Sverige under benämningen ledungslame för försummad krigstjänst, och skeppsvist för utebliven proviantering.

Ledungen förlorade så småningom i militär betydelse för kungamakten och ersattes av rytteriet. Böter eller avlösningsavgifter blev då vanligare och permanentades slutligen som årliga skatter. Dessa åvilade bönderna, medan de som kunde göra krigstjänst som ryttare åtnjöt skattebefrielse eller frälse. Detta tillkom senare, under Magnus Ladulås tid (Alsnö stadga 1280). I alla de nordiska rikena var omvandlingen till skatt i stort sett avslutad under 1200-talet.

Tillbaka

Ordet väring betyder ungefär 'edsvuren', vilket var en benämning på bl.a. nordbor under vikingatid och tidig medeltid, använd företrädesvis i deras egenskap som legosoldater i det bysantinska rikets väringagarde från 900-talet till 1100-talet, där de tjänstgjorde både till lands och till sjöss.

Marmorlejon från Pireus, Aten, 3 m högt med runinskrift troligen från ca 1040

Väringarna användes dels som vanliga legosoldater i strid, dels som en kejserlig livvakt där de bl.a. vaktade den kejserliga tronen - deras lojalitet behövde man inte ifrågasätta. Om denna tron berättas att den bevakades av mekaniska, förgyllda lejon som vid givna tillfällen både röt, spelade med tungorna och piskade golvet med sina svansar. Det vore inte konstigt om det var härifrån som idén till de kungliga lejonen i Norden kommer! År 988 anlände inte mindre än 6.000 man från norr ner till Miklagård... Den kanske mest kände väringen var den blivande norske kung Harald Hårdråde som tjänstgjorde under Jaroslav från Gårdarike nere i Bysans åren 1034–43. Jaroslav var gift med svenska Anna av Novgorod.

Såväl de ristade maskbilder som förekommer på resta stenar liksom Västergötlands liljestenar anses ha sina förebilder från Bysans, vikingarnas Grekland - se karta - kanske att det var återvändande väringar som lät tillverka dem?

Tillbaka

Bärsärkar

Möjligen har de vikingatida bärsärkarna ingått i någon slags stridskult där Oden hyllades, och de liksom sina förfäder herulerna förefaller ha uppträtt som inkallade i olika hövdingars eller kungars tjänst.

Motiv av krigare klädda i vad som kan vara björnskinn förekommer annars på bl.a. Torslundaplåtarna på Öland som anses vara från 600-talet. Det har också föreslagits att bärsärkarna helt enkelt varit mytiska figurer.

Tillbaka

På kryss österut

Redan långt före 800-talet hade svenskar varit iväg på resor långt bort, från ostkusten seglade man gärna i östlig och sydlig riktning, och man hade en rad handelskolonier, bl.a. i Baltikum. Allt oftare seglade man längs de stora floderna, främst Volga och Dnjepr, ner till Svarta och Kaspiska haven.

Mot mitten av 700-talet hade ett 25-tal stadssamhällen vuxit fram runt Öster- och Nordsjön: Dorestad i Friesland, vid Elbe Hamburg, mot öster Reric, Wollin vid Oder, Truso vid Weichsel, mot norr Wiskianten och Grobin, Prag, Krakow, Kiev, Staraja Ladoga, Novgorod, Kiev, Hedeby, Birka, Ribe, Århus och Kaupang i Skiringssal.
Det var därefter vikingafärderna tog verklig fart. Kanske var det för att folkmängden ökade, med ca 50 % per århundrade tror man, och de goda jordarna var uppodlade. Man delade gårdar och tog upp ny mark.

Då anlades många platser av nordborna, i krönikorna omtalade som "rus" vilket var kolonier österut där bl.a. fynd från tusentals gravhögar vittnar om rena nordiska bosättningar (från detta anses namnet Ryssland stamma).

Ryska ryttare från en slavisk 900-talsskrift

Till de viktigaste av dessa rus hör Aldeigjuborg (Staraja Ladoga), Holmgård (nutida Novgorod vid sjön Ilmen, drygt 20 mil uppströms floden Volchov), Smolensk och troligen också delar av Kievriket.
Handelsvaror som pälsverk, slavar, vapen, vax, honung och valrosständer byttes mot silver i form av mynt, smycken och även obearbetade barrar (tackor eller stänger).

Vikingabyn Holmgård i Ryssland, 20 mil uppströms floden Volchov

Se en karta över Österland

Tillbaka

Västerut - danskar, norrmän och västgötar m.fl.

Danskarnas och norrmännens aktiviteter i västerled var i huvudsak plundrings- och kolonisationsföretag även om rika handelsplatser som Hedeby i Danmark och Kaupang i Norge vittnar om en betydande handel med framför allt länderna i västra Europa.

Med på dessa utfärder följde också en hel del västgötar, runstenarna i Vist och i Dalum talar om färder västerut och thegnstenarna tror man kan ha varit resta över män som slutit sig till de danska kungarna. För ännu fanns ingen övergripande riksbildning, man slöt sig till den man ville följa, och högkungarna var inte kungar över mer än de områden (riken) där de hade de lokala kungarna eller hövdingarna med sig.

Sådan är inte den svenska historiesynen - det är som om Västergötland inte existerade under vikingatiden, trots att området låg granne med såväl Norge som Danmark. Men se stenen i Härlingstorp i Edsvära, mitt i Västergötland, rest efter Ger som "vart död på västervägar i viking", och se danskarnas kungalängd omkring 900-talet över fyra män som mycket troligt var västgötar - kungarna Oluf, Gnupa, Gurd och Sigtryg under vad somliga kallar för Den svenska dynastin...!

Att märka är att det från Göta älvs mynning inte är särskilt långt över till Nordjylland och att dagens Göteborg och Utlanden norr därom upp till Ale härad räknades som dansk mark under vikingatiden och fram till ca år 1250.

Tillbaka

Svenske Gardar Svavarsson till Gardarholm - Island

Det berättas att de första nordbor som varit på Island var Gardar Svavarsson, en svensk och av många menad såsom varande västgöte. Gardar räknas enligt Haukbok som Islands upptäckare medan en norrman vid namn Naddodd skall ha hamnat där något tidigare, men snart vänt om och seglat till Färöarna dit han egentligen varit på väg. Redan under 700-talet skall dock en irländsk munkkoloni funnits på Island.

Gardar skall däremot ha seglat runt Island och då kommit till insikten att landet var en ö. Denna ö namngav han naturligtvis efter sig själv - Gardarholm. Detta skall ha skett omkring år 860. Han skall om hösten ha kommit till en plats öster om Hornafjordur där han lät bygga ett mindre hus för sig själv och sin besättning. Platsen kallade han för Husavik. Den efterföljande våren seglade han till Norge för att sedan inte återvända.

Gardar ägde jord på Själland och var gift med en Sudrökvinna. Deras son Uni danske kom att bosätta sig på Unaos i Fljotdalsherad.

En vikingaflotta som ristats in på ett trästycke i början av 1200-talet - fyndort Bergen, Norge

Krönikorna om vikingar

Tillbaka

Wessex 789

En sommardag för drygt 1.200 år sedan, i nådens år 789, blev kustborna i Wessex på Englands sydkust varse hur tre skepp kom in mot halvön Portland där skeppen också landades. De nyanlända kom snart att bli mötta av traktens shire reeve (sheriff) Beaduheard av Dorchester som tillsammans med några av sina män red dem till mötes. För att utröna vilka dessa besökare med det märkliga språket kunde tänkas vara och vad de hade för avsikter ville han föra dem till Dorchester, en dryg mil inåt land.
Möjligt är att besökarna faktiskt kom i fredliga avsikter men fann denne sheriff vara alltför stursk och kommenderande och i avsaknad av all normal hyfs - att lämna skeppen och följa med kunde det inte bli tal om.

Den anglo-saxiska krönikan: Det här året tog Beorhtric till hustru Eadbur, dotter till kung Offa. Och i hans dagar kom först tre skepp med norrmän från Höthaland och sedan red sheriffen dit för att försöka tvinga dem att gå till det kungliga godset, för han visste inte vilka de var: och de slaktade honom. Dessa var de första danska skepp som kom till England.

Tydligen hade skribenten ingen uppfattning om någon skillnad mellan norrmän och danskar, men - låter inte Höthaland misstänkt likt Götaland...

Någon plundring nämns inte i texterna. Men med sheriffen och hans män liggande döda på marken kan det ju inte uteslutas att man passade på att förse sig med diverse dyrbarheter - kanske var det denna händelse som utlöste de påföljande århundradenas alla plundringståg?

Tillbaka

Lindisfarne 793

Resterna efter klostret Lindisfarne - dock inte detsamma som "vikingarnas Lindisfarne" som bestod av betydligt enklare byggnader - målning av F C lewis ca 1830

Man brukar säga att vikingarnas första angrepp mot västeuropa inleddes år 793 då en flotta anföll ön Lindisfarne i Northumberland i nordöstra England och plundrade det 150 år gamla klostret.

"Och de kom till kyrkan i Lindisfarne, ödeläggande allt vid sin plundring, trampade på den heliga platsen med smutsiga steg, grävde upp altarna och lade beslag på den heliga kyrkans skatter. De dödade några av bröderna, andra fördes fjättrade bort, åter andra drevs ut nakna och överöstes med förolämpningar, andra dränktes i havet..."

Simeon av Durham, Historia Regum

Nordmännen kom tillbaka till Lindisfarne gång på gång för att samla in de nya skatter som då blivit ersatta, men år 875 stod munkarna inte ut längre utan flydde från sin heliga ö och tog då med sig kvarlevorna av Cuthbert, biskopen av Lindisfarne som dött i klostret år 721 men ännu efter elva år befunnits se ut som om han sov. Munkarna vandrade sedan oroligt omkring med kistan innan man år 999 slutligen slog sig ner i Durham där Cuthbert vilar än idag. Då man på 1100-talet öppnade kistan befanns han fortfarande vara intakt, och Durham blev den viktigaste pilgrimsorten i norra England.

Tillbaka

Jarrow 794 och Iona från 801

Nöjda över den goda utdelningen de fått på den heliga ön Lindisfarne året innan kommer man tillbaka till Northumberland igen år 794 varvid klostret i Jarrow ett stycke längre söderut plundras.

Och sedan rullar det på - åren 795, 801 och 806 skövlar man och plundrar på ön Iona på den skotska västkusten, centrum för den keltiska kyrkan, för att år 825 slutligen ta ihjäl den resterande befolkningen. På Iona sägs finnas 48 skotska, fyra irländska och åtta norska kungar begravda, en lär vara norske Gudröd Olofsson av Man, död 1187.

Tillbaka

Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Irland, Färöarna

Nordmännen kom under 700-talet till Shetlandsöarna som de kallade för Hjaltland och är de nordligaste av de skotska öarna, belägna mindre än 35 landmil rakt västerut från Bergen. Lämningar av hus i bl.a. Hamar på ön Unst i norr vittnar om ett omfattande anläggande av gårdar. Tillgången till träd var marginell så man byggde husen av sten. Den bäst bevarade bosättningen finner man i Jarlshof, dock är detta namn av senare datum. Säkert var Shetlandsöarna det naturliga första stoppet för norrmännen på deras sydvästgående resor.

År 795 anföll norrmännen Orkneyöarna och Hebriderna där man upprättade ett stort antal bybildningar. De flesta öar som utgör Orkneyöarna bär namn som slutar på -ay, norrmännens ord för ö; Rousay - Hrolfsay (Rolfs ö), Gairsay - Gareksey (Gareks ö), Graemsay - Grimsey (Grims ö) m fl, liksom kyrkor som St Olaf's Kirk och St Magnus Cathedral.

År 812 intog norrmännen stora delar av Irland där de bland andra platser kom att grunda staden Dublin, ca 836. I denna vikingastad har man funnit rester efter mer än 200 hus, gator, murar och försvarsanläggningar, och här byggdes på 1000-talet det längsta vikingatida skepp som någonsin påträffats. Då det återfanns låg det inbäddat i leran - i danska Roskilde...

Klostren på Irland var populära anfallsmål, under de första femtio åren attackerades mer än tjugofem kloster enbart på denna ö. Vid anfallet mot Sulcoit år 968 omtalas att vikingarna använde hästar.

År 1103 dog Magnus Barfot av en irländsk yxa i halsen då norrmännen blev anfallna någonstans i området Ulster, detta strax innan han skulle segla hem.

Färöarna omnämns år 825, huvudstaden på Färöarna heter än idag Torshamn och på öarna finns bl.a. en kommun som heter Göta.

Tillbaka

Frankrike från 841

Frankrike drabbades för första gången av vikingarna år 841 då en flotta seglade uppför Seine och brände Rouen.
Efter en serie smärre anfall de följande åren kunde nordmän år 845 med 120 skepp tränga ända fram till Paris, och stora silvergärder utbetalades.
År 857 var man tillbaka igen, plundrade och brände kyrkor om vilket det står att läsa i klosterkrönikor.
Återigen, i november 885, kom danskarna till Paris "med en enorm vikingahär". Parisarna hade dock lärt sig av de tidigare besöken och hade nu uppfört försvarstorn vid stadens portar. Efter några dagar av försök att storma staden beslöt sig danskarna för att slå läger på utsidan. Samtidigt som man plundrade i hela närområdet byggde man "krigsmaskiner", troligen blidor med vilka man kastade in både sten och eldklot. Belägringen pågick hela vintern innan man gav upp, seglade nerför Seine och plundrade sig hemåt.
Vid överfallet på Montfaucon i norra Frankrike år 888 skrev abboten Fleury att vikingarna kom ridande på hästar.

Sådana härjningar pågick till år 900 då vikingahövdingen Rollo eller Gånge Rolf slöt fred med frankerkungen Karl den enfaldige och lovade vakta landet mot att man erhöll Normandie, Nordmännens land - se nedan.

Läs ur Svenska Familj-journalen 1871 om Gånge Rolf, Hasting och Björn järnsida i Frankrike

Tillbaka

England från 866

Den första större invasionen av södra England skedde år 866 då danskarna lade under sig stora delar av landsändan. År 872 stod strider i Lundenwic som låg någon dryg km uppströms Themsen, från det då brända London räknat.
År 991 trängde den danske Sven Tveskägg in i Themsen och utkrävde den första av de s.k. danagälderna av kung Ethelred, av isländska sagaberättare kallad för Adalrad den rådlöse. Danalagen varifrån danagälderna utbetalades var Northumberland, Ostangeln, halva Mercia och ett stycke av Essex (se karta). År 994 var man tillbaka och krävde silver.
Enligt boken Vikingatidens ABC har man uppskattat att vikingarnas danagäld för år 991 inbringade 4.000 kg silver, år 994 ca 6.000 kg, 1002 nära 9.000 kg, 1007 mer än 30.000 kg, 1012 nära 18.000 kg och slutligen år 1018 drygt 30.000 kg silver - sammanlagt 97 ton...! Merparten skall ha tillfallit de män som seglade under de danska kungarna.

Efter att normännen seglat hemåt år 994 skall Ethelred ha anställt massakrer på de nordbor som bosatt sig i England. Detta kom Sven Tveskägg till kännedom, och snart kom han seglande med en flotta för att göra upp med Ethelred, möjligen att han då hade med sig styvsonen Olof Skötkonung på sitt skepp. Det slutade med att Ethelred tvingades fly landet.

Sedan var Tveskägg tillbaka år 1013 med en stor vikingaflotta varefter han erkändes som kung över hela England. Hjälp hade han fått av bl.a. ett antal välbemannade långskepp som sonen Knud den stores halvbroder Olof Skötkonung lär ha skickat till assistans. Det blev dock inte någon längre segerfest, Sven tveskägg dog den i februari 1014.
Vid Svens död år 1017 övertogs riket av sonen Knud den store och kom med tiden att delas av dennes söner. Olof Skötkonung och Knud den store var halvbröder då båda hade Sigrid Storråda som mor.

Tillbaka

Den intensiva nordiska bosättningen i England kan spåras i ortnamn där bland andra namnen by, thorp, toft, lathe, thwaite, garth, fell, how, meol, holm, wath, scough, with, lund, beck, tarn, crook, gate och both ingår. Namnen med -by och -thorp i ändelsen har ofta ett mansnamn i förleden. Även västgötska platser som Eling, Bitterna och Sculthorpe finns representerade - där de båda förstnämnda ligger bredvid varandra, precis som de gör i Västergötland. Man räknar med att det enbart i England finns 1.400 platser där namnet är av nordiskt ursprung.

Av stor betydelse för vår kunskap om dessa bosättningar är också Domesday Book från ca 1086, en jordebok där bl.a. ortnamnsangivelserna är intressanta. Boken kan närmast beskrivas som en dåtida folkbokföring, sitt namn fick den dock långt senare.

Det finns även andra spår efter vikingarna, och det västgötska sådana. I England finns idag en lågbent och stubbsvansad vallhund, welsh corgin, som är mycket lik västgötaspetsen, en likhet som är så stor att experterna anser att ett blodssamband måste föreligga - kanske är de ättlingar till de västgötska vikingarnas spetshund.

Det ringa antal vikingagravar som påträffats på de brittiska öarna anses visa på att nordborna tidigt måste har upptagit kristendomen och därför kommit att begravas på kyrkogårdarna.

Tillbaka

Grönland 982, Vinland ca 1000

Vikingar i verklig västerled - se också Europakartan ovan

Till de mest imponerande seglatserna som gjordes under vikingatiden hör färderna till Island, Grönland och till Nordamerika som man känner genom Landnámabók, Íslendinga bók, Flateyjarbók och Erik Rödes saga som skrevs omkring år 1200.

Norske Erik Röde räknas som Grönlands upptäckare, troligen född i Norge ca 940. Han utvandrade till Island efter att ha blivit dömd som fredlös och gjorde därifrån en resa västerut under vilken han upptäckte den stora ön Grönland. Från år 985 skall han också ha varit bosatt där, på gården Brattalid. Erik Röde dog några år in på 1000-talet, far till Leif Eriksson.

Erik Röde kommer till Grönland

Från Grönland gjorde vikingarna regelbundna resor till Nordamerikas östkust, till Halluland och via Markland ner till Vinland. Det senare uppkallat efter dess vindruvor. Dit kom man omkring år 1103, och enligt Flateyjarbók redan år 985. I vilket fall som helst skedde det ca 400 år före det att Columbus landsteg nere i Västindien 1492.

Enligt Snorres Heimskringla skulle Erik Rödes son Leif Eriksson ha varit den som upptäckte Vinland omkring år 1000 där han tillsammans med 35 man skall ha bott under ett år. Nordbornas besök i dessa avlägsna trakter är i dag ställda utom all tvivel, år 1960 undersöktes de första bebyggelseresterna efter vad som tros ha varit en av deras kortvariga bosättningar, L’Anse aux Meadows där man hittills funnit åtta byggnader inklusive smedja och brädgård. Möjligt är annars att man faktiskt kom så långt ner som till dagens Boston.

Tillbaka

Ett norskt vikingatida silvermynt har dock hittats i Maine i det absolut mest nordöstra hörnet av USA, slaget under tiden 1065 - 1080 som var Olav Kyrres och sonen Magnus Barfots tid som kungar. Myntet kan emellertid ha hittat till denna plats efter indianers handel med vikingar. Se myntet.

Tillbaka

Och Mexiko...?

Möjligen har vikingarna också tagit sig så långt bort som till Mexiko.
I handskrifter från 1100- och 1200-talen finns nedskrivet att kusten där besökts av "blåögda gudar som kom i skepp med ormhuvuden"...

Tillbaka

Normandie

Normandie (se kartan), Nordmännens land, gavs år 911 till vikingen Gånge Rolf av den franske kungen Karl den enfaldige för att få slut på plundring och stridigheter och istället få en buffertzon skött av vikingar. Efter slaget vid Hastings år 1066 ingick Normandie i det engelska riket. Folket från Normandie kallades normander - nordmän.

Några hertigar i Normandie:

Vikingen Gånge Rolf (Robert Ragnvaldsson?), levde ca 960-932
Gånge Rolfs son Vilhelm långsvärd, död 942
Vilhelms son Rikard I den oförskräckte, levde ca 935-966
Rikard I:s son Rikard II den gode, död 1027
Rikard II:s son Rikard III, dog mystiskt 1027
Rikard II:s son Robert I den praktfulle även djävulen, död 1035 i Jerusalem
Robert I:s illegitime son Vilhelm II erövraren även bastarden, ca 1027-1087
Vilhelms son Robert II den satte, levde ca 1054-1134
Henrik II:s son Rikard Lejonhjärta mellan 1189-1199
Henrik II:s son Johan utan Land 1199-1204

Normandie utom de Normandiska öarna (Channel Islands) blev åter franskt efter Hundraårskriget mellan England och Frankrike som pågick åren 1337-1453.

Normandies vapen, två leoparder

Rickard Lejonhjärta, tre leoparder

Se vapnet för
Valdemar Birgersson...

Källa:
Engelska Wikipedia

Tillbaka

Slaget vid Clontarf 1014

Hela 900-talet var en ständig kamp mellan irländare och nordmän, företrädesvis norrmän vilka bosatte sig längs den nordöstra kusten av Irland. Skärmytslingar och strider var vardag liksom plundringar och tagande av slavar.
Hela tiden strömmade fler vikingar till, och allt eftersom tiden gick växte tanken fram om att skapa ett norskt kungarike runt Irländska sjön, med Dublin som viktigaste fäste.
Irländarnas samlande kraft blev Brian Boru som från år 1002 började återuppbygga brända kloster och kyrkor, hämta hem ersättningreliker och skicka efter nya böcker och i övrigt ställa i ordning efter 200 år av vikingarnas härjande.
Detta tillsammans med Brians allt starkare ställning gjorde nordmännen alltmer irriterade, så man skickade efter förstärkning från så skilda håll som Island, Orkneyöarna (Sigurd jarl kom med en stor flotta), England och Normandie i Frankrike för att sätta högkungen på plats. År 1013 började oroligheterna och året därpå, på långfredagen 1014, stod så Slaget vid Clontarf norr om Dublin där det uppges att så många som 4.000 irländare och 6.000 vikingar fick sin bane...
Även högkungen Brian Boru stupade, dock inte i strid utan av en förgrymmad viking som satte yxan i honom efter nederlaget...

Tillbaka

Brian Borus död från en 1800-talsmålning

Brian Boru hade för att kunna behålla sin position som högkung gift bort sin dotter Emer till vikingahövdingen Sigtrygg Silkeskägg, en troligen utomäktenskaplig son till Harald Hårfager. Själv gifte sig Brian med Sigtryggs mor Gormflaith ( kanske Gunhild Den fagra?) för att lättare kunna behålla sin kungatron. Efter Brians död utbröt dock myteri och söndring så att slutresultatet "blef anarkiens seger öfver ordningen".

Nordmännen kunde därför fortsätta att leva och bo på Irland, och Sigtrygg Silkeskägg skall ha varit den som uppförde Dublins första kyrka år 1038. Ända in mot slutet av 1200-talet hade man en viss grad av självständighet, men så dags var det som vi kallar för vikingatiden sedan länge förbi.

Tillbaka

Slagen vid Fulford och Stamford Bridge 1066

I september år 1066 kunde man från den engelska ostkusten se hur horisonten plötsligt bröts av hundratals skepp klädda i fulla segel. Det var den norske kung Harald Hårdråde och sonen Olav Kyrre som med uppemot 300 skepp anlände till östra England för att att stötta den engelske tronkrävaren jarlen Toste Godwinson i dennes kamp mot sin bror, kung Harald Godwinson. Först att råka illa ut var Scarborough som plundrades och brändes den 15 september.

Se kartan över England

Vikingaflottan seglade därefter söderut och in i Humberfloden och vidare upp i floden Ouse där man efter att ha följt med högvattnet slutligen kunde lägga till vid Riccall ca två mil söder om Jorvik (York) - inte långt från Assleby.
Här steg den ca 10.000 man starka vikingahären iland och tågade upp mot Fulford alldeles söder om Jorvik där jarlarna Morcar av Northumbria och Edwin av Mercia väntade. Den erfarne Harald Hårdråde hade snart manövrerat bort engelsmännen och tog ett hundratal man till fånga. Det var nu den 20 sep.

Från Fulford sände Harald Hårdråde bud in till till Jorvik om att man ville träffas vid Stamford Bridge för att utväxla fångarna mot en väl tilltagen gäld. Väl där tog nordmännen det nog ganska lugnt då fiendestyrkan var besegrad, och eftersom man enbart förväntade sig ett fredligt utbyte var man vare sig på någon större vakt eller ens hade alla männen samlade.

Man blev därför totalt överraskade när plötsligt kung Harald Godwinson den 25 september dök upp med 3.000 man på andra sidan Derwentfloden. Han hade marscherat upp från sydväst och tagit vägen via Jorvik, och plötsligt fick nordmännen fullt sjå med att samla sig till strid.

Vid bron fomerade man sig för strid, men ganska snart dog Harald Hårdråde, möjligen träffad av ett spjut, varefter jarlen Toste försökte ta hans plats. Nordmännen var dock redan demoraliserade efter att deras kung dött och flydde slaget. Endast 24 skepp skall ha lyckats ta sig tillbaka hem.

Segraren kung Harald Godwinson begav sig tillbaka söderut för att ta sig an den invasionsstyrka som under ledning av kusinen Vilhelm Erövraren gått iland vid väster om Hastings.

Teorier har framlagts om att anfallet mot York som slutade vid Stamford Bridge var en avledande manöver för Vilhelm erövrarens anfall från söder den 14 okt.

Tillbaka

Hastings 1066

Den engelske kungen Harald Godwinsson och hans anglo-saxer hade precis återkommit till sydengland efter slaget uppe vid Stamford Bridge som stått endast några få veckor tidigare. Säkert var Haralds trupper kraftigt decimerade och mannarna trötta efter striderna och den närmare trettio mil långa marschen hem.

Vilhelm Erövraren hade så dags redan tagit sig över kanalen från sitt Normandie och skall ha landstigit i trakten av Pevensey väster om Hastings den 28 september. Anledningen till anfallet var att Vilhelm var ute efter den engelska tronen då kung Edvard bekännaren dött, en kusin till Vilhelm (och alltså även han med vikingablod i ådrorna).

Harald slog läger på kullen Senlac nordväst om Hastings men fick inte mycket till vila innan Vilhelm angrep med ryttare och fotfolk - dock utan någon större framgång till en början.
Då några av normanderna vände och flydde lämnade en stor del av saxarna sina positioner för att ta upp jakten, men blev nedhuggna av Villiams män. Leden slöts åter i de saxiska leden, men misstaget kom under dagen att återupprepas flera gånger, och slutligen var det enligt traditionen en normandisk bågskytt som lyckades träffa kung Harald med en pil i ögat varefter en annan slutligen kunde hugga ner honom. Detta hände den 14 oktober 1066.

Harald Godwinson sägs ha haft en svensk mor vid namn Gyða Þorkelsdóttir, Gyda Torkelsdotter vars farfar skall ha varit Styrbjörn starke.

Normanderna tog över landets styre och introducerade lite av det franska språket i England vars språk därefter blev en blandning av franska och anglo-saxiska. Med slaget vid Hastings brukar man säga att vikingatiden fick sitt slut även om norske Magnus Barfot höll på ännu år 1103...

Tillbaka

Funderingar och teorier om slaget

Själva slaget stod egentligen inte i Hastings utan i Battle, en bit norrut. Att Harald verkligen skall ha fått en pil i ögat anser historikerna dock allt mindre sannolikt utan menas vara dåtidens sätt att beskriva att hans död var ett straff från Gud. Beskrivningar som tidsmässigt nedtecknades ganska nära efter slaget talade istället om flera svärdshugg som skall ha förorsakat förlust av både lemmar och huvud.

Det finns de som tror att dödsscenen på Bayeux-tapeten är kung Harald avbildad två gånger - dels då han precis blivit sårad, och sedan Harald med pilen i ögat, även om det idag endast finns hål efter nålen kvar där pilen varit placerad. Tittar man på de båda männen så är de inte klädda på lika sätt, men vem vet?

Läs om tapeten nedan

Tillbaka

Saxare och angler

Den engelske kungen Harald Godwinson som förlorade vid Hastings 1066 var saxare, i rakt nedstigande led släkt med anglo-saxerkungen Alfred den store som var kung i Wessex från år 871.

Saxarna, vars namn kommer av svärdstypen sax, kom ursprungligen från Jylland och nordvästra Tyskland, dock inte Sachsen. Saxarna ihop med bl.a. anglerna (delar av Jylland hette fordom Angeln, se kartan över Danmark) erövrade södra England på 400-talet och bildade där bl.a. Sussex, Wessex och Essex. Sussex skrevs för länge sedan som Suth Seaxe, så man får förmoda att namnen betyder Södra, Västra och Östra Saxland.

Svärdet som kallas för sax (seax) är ett kortare svärd som endast har egg på en sida. I Themsen i London har man funnit ett sax-svärd från 700- eller 800-talet som har runor inristade längs hela överdelen av klingan:

Svärdet från Themsen med runor skrivna med den 28-typiga futhark

Ett sax-svärd från en saxisk grav, ca 600-tal

Tillbaka

Lundenwic

Efter romarrikets fall övergavs Londinium (London) och en saxisk stad vid namn Lundenwic etablerades på 600-talet i dess ställe, belägen någon dryg km längre västerut i dagens Aldwych. Detta Lundenwic kom sedan på 800-talet att brännas ner av nordiska vikingar varefter London återuppbyggdes omkring år 900. På Londons muséer finns stora mängder påträffade stridsyxor, svärd, spjut- och pilspetsar bevarade.

Tillbaka

Bayeuxtapeten

Vilhelm erövraren har kastat ankar i Pevensey, väster om Hastings

Bayeuxtapeten är ett berömt broderi föreställande tiden för Vilhelm Erövraren och hans vikingaättade normanders erövring av England år 1066. Dess tillkomst tros ha varit omkring år 1076, alltså ca tio år efter slaget, och den omtalas för första gången år 1476 i ett inventarium över föremålen i katedralen i Bayeux, Frankrike.

Tapetens längd är smått otroliga 70 meter på längden medan höjden är ca 50 cm. Eftersom tapeten saknar avslutande bård är det inte otroligt att den var tänkt att bli ännu längre...

Tapeten är egentligen inte en vävd tapet utan en linneremsa broderad med garn i olika färger. I ett sjuttiotal scener beskrivs händelser ur Harald av Englands liv och normandernas erövring av England. Den historiska framställningen består även av texter på latin och har en dekorativ bård med fabelmotiv och scener ur den tidigmedeltida vardagen.

Bayeuxtapeten beställdes troligen av Bayeux' biskop Odo och Vilhelm Erövrarens halvbror, men huruvida den har normandisk eller saxisk form är osäkert.

Se Bayeauxtapeten (klicka i bilden och dra eller använd piltangenterna)

Skeppet Sigrid Storråda - tillverkad med det norska Gokstadskeppet som förebild