i anföra här denna saga, dels emedan den lämnar oss en nödvändig kännedom om våra grannriken, Danmark och Norge, dels emedan

Jomsvikingarnes begynnelse är insvept i sagornas dunkel. På Fyen - säger sagan - bodde en mäktig man sorn hette Toke. Han hade trenne söner, af hvilka två voro äkta, Åke och Palner, och en oäkta vid namn Fjolner. Vid faderns död ville de äldre bröderne icke dela med Fjolner annat än lösöret, icke faderns fasta egendom.
Fjolner blef förbittrad häröfver och begaf sig till konung Harald Blåtand, som då regerade i Danmark, och blef han snart hos honom så väl liden, att han blef konungens förtroligaste rådgifvare. Detta sitt inflytande på konungen använde han så, att han eggade konungen att öfverrumpla Åke på ett sjötåg och dräpa honom med allt sitt följe.

Palner var för svag att hämnas på konungen sin broders död och sökte på en väns inrådan föröka sin makt, i det han äktade göta-jarlen Ottars dotter Ingeborg. Hon drömde om bröllopsnatten, att hon väfde och att ett hufvud föll ut af hennes väf och blef konung Haralds bane. Palner blef glad öfver drömmen, men mera glad blef han, då Ingeborg födde honom en son, som kunde fullborda hämnden, om han sjelf icke skulle kunna det.
Sonen blef kallad Toke och utmärkte sig tidigt för mod och styrka. Fadern dog dock ifrån sin hämnd och sin omyndige son. Toke fick derför namnet Palnetoke (Palners Toke).

Tillbaka

Palnetoke

Med tolf skepp gick Palnetoke först i viking. Han for vida om land och kom så slutligen till England. En jarl bjöd honom der till sig, och fick Palnetoke jarlens dotter Olufa, hans enda barn, till äkta samt med henne halfva riket.
Efter någon tid drog Palnetoke åter till Fyen, hafvande Olufa med sig och sättande Björn den bretske att styra riket under tiden.

På Fyen gästade konung Harald en gång Palnetoke, och det hände sig, att en fattig qvinna, som hette Saumefa och var satt till att passa upp på konungen, blef hafvande och födde en son. Palnetoke tog vård om barnet och kallade det Sven. Då gossen var tre år gammal, kom konungen andra gången till Fyen. Palnetoke framstälde gossen då vid gästabudet för konungen, såsom konungens son, men denne ville ej erkänna honom, utan skildes så konungen och Palnetoke i vrede från hvarandra.

En annan omständighet anföres äfven såsom orsak till Palnetokes hat mot konungen. Palnetoke var känd som den skickligaste bågskytt i landet. Konung Harald nödgade honom att bevisa det, dermed att han sköt ett äpple från sin sons hufvud. Palnetoke ville icke taga sitt sagda ord tillbaka, men när allt var i ordning till profvets afläggande och alla närvarande afbidade skottet, ryckte Palnetoke fram två pilar, stack den ena inom bältet, lade den andra på bågen, sigtade - och träffade sitt mål. Äpplet låg genomskjutet vid gossens fötter.
Konungen hade dock sett den andra pilen, och frågade, »hvad Palnetoke menade med den». - »Den var ämnad för dig, konung, om skottet misslyckats», svarade den upprörde fadern.

Tillbaka

Sven växte så upp hos Palnetoke, och då han blef 15 vintrar gammal, sändes han af sin fosterfader, ledsagad af 20 man, till konungens gård, att der framställa sig som hans son. Harald log med hån åt ynglingen, men gaf honom dock 3 skepp och 100 man att draga i viking, utfästande tillika det vilkoret, att han aldrig mer skulle komma för hans ögon. Sven for hem med sina tre skepp och fick af fosterfadern lika många, med hvilka han på dennes inrådan hela sommaren härjade på de danska öarna.

Om våren året derpå inträdde åter Sven i konungasalen för sin fader, begärande nu sex bemannade skepp. Palnetoke lade nu, som gången förut, lika många till, och med denna flotta härjade Sven den sommaren lika som den förra på de danska öarna.
Sedan han derefter legat vintern öfver hos Palnetoke, seglade han på dennes inrådan följande vår, åter till konungen. Denna gången hade han hela sin flotta med sig, och, när han trädde in i konungssalen, var han helt och hållet beväpnad och likaså hela hans följe.

»Är nu min begäran den», sade hann till konungen, »att du gifver mig tolf välrustade skepp, i annat fall vill jag genast slåss med dig.»
Harald måste gifva honom, hvad han begärde, och då Palnetoke äfven denna gången lade lika många till, hade Sven en flotta af 24 skepp. På fosterfaderns inrådan for Sven fort att härja på Danmark.

Under tiden seglar Palnetoke till England med 15 skepp. Konung Harald nödgas ändtligen med våld söka betvinga Sven. Han mötte honom med en flotta vid Bornholm, och en häftig strid uppstod, som varade från morgonen till sent på aftonen, då Svens skepp voro inträngda i en hafsbugt.

Härunder landar Palnetoke, som återkommit från England, med 24 skepp. Han går ensam upp i land, och får der se, hvar Harald satt, sjelf tolfte, vid en stor eld. Palnetoke hörde af deras tal, hvad som var på färde, och skjuter konungen med sin pil. Derpå beger han sig åter till sina skepp och seglar om näset till fostersonen. Striden började följande morgon ånyo, men sedan Sven och Palnetoke genombrutit Haralds flotta, hyllades Sven som konung.

På tinget, som sedan hölls, var det dock många, som icke ville hafva Sven till konung, emedan han tillförene tillfogat dem så mycket ondt. Dessa tillbjödo Palnetoke riket. Men Palnetoke ville icke mottaga anbudet, och blef så Sven korad till konung.

Tillbaka

Emellertid hade Fjolner känt igen Palnetokes guldbeslagna pil, hvarmed han hade falt Harald. Han framvisade den för konung Sven, och denne uppfordrades nu till hämnd. Han inbjöd Palnetoke till sin faders graföl.
När alla gästerne voro samlade, och Palnetoke var kommen med sina män, bland hvilka var Björn den bretske, väcktes talan på konung Haralds baneman. Fjolner framvisade den guldbeslagna pilen, och konung Sven lät den gå laget omkring, om någon skulle kännas vid den. När den så kom till Palnetoke, reser sig den gamle, gråhårige kämpen från bänken, blickar konungen öppet och lugnt, i ögat och säger: »Pilen är min, konung!»

Konungen var ända till ytterlighet uppeggad af Fjolner och ropade derför till sina män, att de skulle gripa Palnetoke. Men ingen af männen reste sig från sin plats. Då ryckte Palnetoke sitt svärd ur skidan. Det blixtrade i salen af den blanka klingan, när han svängde den. Hugget måttades åt Fjolner, och han föll död ned.
Ännu en gång ropade konungen åt sina män att gripa mannen, som stört friden i konungens sal. Men Palnetoke blickade lugnt omkring sig i salen, vinkade åt sina män och begaf sig, åtföljd af dem, derifrån. Och så vänsäll var han, att ingen ville stiga upp emot honom.

Palnetokes skepp lågo segelfärdiga, och han styrde till England, der han var en tid bortåt, tills hans hustru dog, då han satte Björn att styra landet, och drog, sjelf i viking.

Tillbaka

Så berättar sagan om Palnetoke och Jomsborg. Här är ej stället att söka utleta den historiska sannolikheten ur det stoff sagorna lemna. En hvar kan dock lätt finna, huru fritt sagan behandlar sitf ämne, då hon låter Jomsborg anläggas efter konung Haralds död, men likväl det oaktadt låter Styrbjörn eröfra det, ehuru Styrbjörn dog fore Harald.

Palnetoke synes derför helt och hållet tillhöra sagan, och hans person framställer det gamla fornnordiska skaplynnets anda, som allt mer och mer viker undan och försvinner för den nya, hvilken kristendomen medförde. Palnetoke är Starkodder, men framflyttad till hedendomens sista dagar och strider.

Vare emellertid härmed huru som helst, ett Jomsborg har funnits, dit allt, som ville kämpa för fornnordisk lära och tro, samlades, och hvarifrån de drogo ut till strid mot den från södern kommande, för Norden - som de tyckte - allt för vekliga lära, mot hvilken det dock var bestämdt, att de skulle falla i striden. Jomsborgen stod i beroende af Danmark. Jomsvikingajarlen Sigvald friade till konung Burislefs dotter, den sköna Astrid, men fick det svar, att konungen först då ville gifva honom sin dotter, när han befriat Jomsborg från den skatt, det skulle lemna konungen af Danmark.

Sigvald hade icke sin företrädares, Palnetokes, öppna väsende. Han var slug och illistig och beskyldes till och med för feghet. Han gick derför äfven nu tillväga med list. Med tre starkt bemannade skepp seglade han till det ställe, der han visste, att konung Sven då vistades på en af sina gårdar. Sigvald sände bud till honom och lät säga, »att han var dödssjuk, men ville, innan han dog, träffa konungen, för hvilken han hade vigtiga saker att upptäcka.»

Sven begaf sig genast, åtföljd af 30 man, ned till stranden, der Jomsvikingaskeppen lågo, det ena utanför det andra. När nu Sven kommit ombord, på första skeppet, förklarade man, att 10 af hans män måste stanna der, emedan det i annat fall skulle samla sig för mycket folk på det yttersta. Likaså måste ytterligare 10 lemnas på det andra, och när konungen och de 10 återstående af hans män kommit på det tredje skeppet, der jarlen låg, indrogs bryggan, som förenade fartyget med de andra, under föregifvande att förhindra folkets inströmmande på jarlens skepp.
Nu fördes konungen till Sigvald, som låg så svag, att han knappt kunde tala. Sven böjde sig då ned för att höra, hvad han hviskade; men i detsamma grep Sigvald om hans hals och höll honom fast, medan Sigvalds folk rodde undan, allt hvad det förmådde.

Tillbaka

Konung Sven var Sigvalds fånge och fördes till Jomsborg. Han behandlades dock med mycken vördnad, ehuru han måste finna sig i att villfara jarlens fordringar. Denne erbjöd sig äfven att skaffa konungen Burislefs andra dotter Gunhild till äkta och upphöjde hennes skönhet och dygder på det högsta.

Sven gick in derpå, och der blef ett tredubbelt bröllop drucket, ty konung Burislef gifte sig vid samma tillfälle med Styrbjörns enka och Svens syster, den sköna Tyri. Brudarna voro om aftonen beslöjade, men dagen efter bröllopet fann dock Sven, att han äfven härutinnan var bedragen af Sigvald, ty Astrid var långt skönare än Gunhild. Men han måste uppskjuta hämnden till ett lägligare tillfälle.

Kort efter, säger sagan, dog Strutharald i Skåne. Konung Sven ville hålla graföl efter honom och inbjöd dertill Jomsvikingarne, hvilka ej kunde underlåta att infinna sig vid ett så högtidligt gille, ehuru de af fruktan för konungen väl hade velat uteblifva. Sigvald, Torkel den höge och Bue den digre, alla utmärkte jomsvikingar, infunno sig derför till högtiden med inalles 60 skepp.

Tillbaka

Det var sed vid sådana tillfällen att aflägga löften, och ju större löfte man gjorde, dess mera hedrade man den döde. Konung Sven stod upp från sitt högsäte och drack vid tillfället sin faders minne, läggande dertill det löfte, »att han inom tre års förlopp ville draga till England och antingen fälla konung Ethelred eller fördrifva honom från riket.»
Derpå vände han sig till Jomsvikingarne, som hade druckit mycket af den rikligen framburna och starka drycken. »Nu står det till eder, Jomsvikingar», sade han, »I, som ären de namnkunnigaste hjeltar i Norden, att utfinna något berömligt dåd.» Då reste sig Sigvald upp och sade, i det han drack sin faders minne: »Inom tre år vill jag draga upp till Norge och antingen dräpa Hakon Jarl eller fördrifva honom från landet.» Han var upphetsad af den starka drycken och ville icke stå tillbaka för konungen.
De öfriga Jomsvikingarne gjorde nu äfven löften, syftande alla på det förestående tåget till Norge, och den unge och öfvermodige Vagn Åkeson, Palnetokes sonson, lofvade att dräpa Thorkel Lejra i Viken och trolofva hans dotter Ingeborg.

Löftena, som sålunda blifvit gjorda, voro heliga och måste uppfyllas, De seglade derför upp mot Norge och började härja öfverallt, hvar de foro fram.

Tillbaka

Vi lemnade Norge, samladt till ett enda rike under Harald Hårfager. Efter hans död sönderföll det åter mellan hans många söner, af hvilka Erik Blodyxa, den af fadern mest älskade och den stridbaraste, åter samlade största delen under sitt välde. Han måste dock med sin gemål, Gunhild, och sina barn fly för den yngste af konung Haralds söner, Håkan, hvilken blifvit uppfostrad i England hos konung Athelstan eller Adalsten, som han hos oss namnes. Håkan bar derför namnet Adalstem fostre. Håkans regering räknas i Norges häfder till de lyckligaste för Norges land.

Efter Erik Blodyxas död i England begaf sig hans enka, »konungamodern», som hon kallas, med sina söner till konung Harald Blåtand i Danmark, hvilken väl tog emot dem, och med hans hjelp sökte de återtaga Norge. Det lyckades. Konung Håkan föll mot dem, och Eriks söner, af hvilka den äldste, Harald, med tillnamnet Gråfäll var den förnämste, trädde till riket. De sökte genom alla medel stadga sitt välde, och konungamodern ledde alla deras rådslag.

Nu funnos der i Norge många småkonungar. Tryggve och Gudröd, tvänne Harald Hårfagers sonsöner, sutto i ro i sydöstra Norge och Viken. Dessa blefvo öfverraskade och dödade. Samma öde öfvergick Trondernes mäktige jarl, Sigurd, som var ansedd som den visaste man i landet.

Sigurds son, Hakon, som då var 20 år gammal, utropades af Tronderna för deras jarl, men han måste fly till Danmark, der han blef väl emottagen af Harald Blåtand. Denne var missnöjd med Harald Gråfäll, som alldeles tycktes hafva glömt det understöd han fick, då han kom en flykting från England, och lät danske konungen derför af Hakon öfvertala sig att locka konung Harald öfver till Danmark. Han blef der mördad, och Harald Blåtand underlade sig derefter hela Norge, hvilket han med undantag af sydligaste delen förlänade åt Hakon jarl. Kommen till denna makt, förstod snart Hakon att frigöra sig från danske konungens öfvervälde.
Det var denne Hakon, lade-jarlen, som han kallas efter gården, der han bodde, det var honom Jomsvikingajarlens löfte gälde.

Tillbaka

Medan Jomsvikingarne härjande drogo kusten uppför, samlade Erik jarl, Håkons son, så mycket manskap han kunde och begaf sig dermed uppåt Trondlagen till sin fader. Med 150 skepp drog denne Jomsvikingarne till mötes. I Hjorungavåg träffades de båda flottorna, och det blef ett af de hårdaste och blodigaste slag, de gamla sagorna veta att omtala. Det såg till en början ut, som om Jomsvikingarne skulle segra. Hvarken Hakon sjelf, eller hans söners, Eriks och Svens, stora tapperhet tycktes uträtta något; allt gaf vika för Bue den digres väldiga arm. Då gick Håkon i land, offrade till gudarne och gjorde löften, ja, han skall till och med hafva offrat åt dem sin lille 7-årige son Erling för att erhålla seger.

Ett förfärligt oväder utbröt derefter med storm och hagel, och det berättades, att man kunnat se, huru tvänne qvinnor, hvilka sades vara Thorgerd Horgabrud och Yrpa och till hvilka jarlen offrat sin son, stridde framför framstammen på jarlens skepp, skjutande pilar mot fienden från hvarje finger.

Häraf förvirrades Jomsvikingarne. Sigvald var den förste, som lät kapa tågen, hvarmed hans skepp var bundet vid de andra i linien, och tog flykten, ut åt fjorden. Hans broder Thorkel och en Jomsviking till följde efter. Då Vagn Åkesson såg Sigvald vända till flykt och fara förbi sig, ropade han i högsta förbittring: »Hvarför flyr du, din onda hund, och lemnar dina män i sticket? Den skammen skall låda vid dig hela ditt lif!»

Med dessa ord kastade han ett spjut efter mannen, som satt vid rodret, troende det vara Sigvald. Men denne hade för köldens skull tagit en åra, och Vagns säkra spjut genomborrade i jarlens ställe en oskyldig.

Tillbaka

Emellertid blef flykten allmän. Endast Vagn och Bue den digre höllo stånd. Erik jarl hade lagt sig med sitt skepp Jernbarden vid sidan af Bue. Hakon jarl, som nu fick fria händer, lade sig på den andra. Kampen blef har den häftigaste. På Bues skepp voro tvänne stamboar, Hovard den huggande och Aslak Holmskalle, hvilken senare stred utan hjelm, så att man trodde, att jern icke bet på honom.
Dessa sprungo upp på Håkons skepp och gjorde der stor ödeläggelse.

Två Isländare, Thorleif Skuma och Thord som voro ombord hos jarlen, ilade emot Hovard och lyckades till slut hugga bägge fötterna af honom, hafvande dock Thord dessförinnan mist sin högra hand, och Thorleif fått stora sår. En annan Isländare fattade en stor ambolt, som stod på däcket och nyttjades att iståndsätta vapen, lyftade den med båda händerna och stötte spetsen mot Aslaks hjessa, så att denna sprack och hjernan rann ut.

I detsamma kom Erik jarl och hans män från Jernbarden upp på Bues skepp. Den förste, som äntrade, var Thorsten Midlang. Han träffade genast på Bue sjelf och högg honom öfver ansigtet, så att framskärmen på hjelmen splittrades och näsan klöfs. Bue högg Thorsten tillbaka i sidan, så att han delades i två stycken. Men då han emellertid såg, att ett längre försvar båtade till intet, fattade han två kistor, fylda med guld, hvilka han alltid plägade föra med sig, en i hvar hand, störtade sig i hafvet och ropade högt till sitt folk: »Öfver bord, alla Bues män!» Alla, som kunde, följde honom, men många föllo på skeppet.

Nu vände sig alla mot Vagn. Hans skepp var ovanligt högt, så att det dröjde länge, innan man kunde äntra det. Slutligen lyckades det, och efter en häftig strid blefvo Vagn och 30 af hans män fångna.

Så slutade striden. Sigvald hade flytt med 35 skepp, 25 blefvo segrarnes byte. Hakon Jarl hade vunnit en fullkomlig seger.

Tillbaka

Vagn och hans män fördes i land och sattes på en trästam der händerna voro fria, men fötterna fängslade. De skulle alla afrättas, och Thorkel Leira, han, hvars lif Vagn hade lofvat att taga, erbjöd sig sjelf att utföra detta värf.
Med lyftad yxa gick han fram till fångarne. »Du lofvade att dräpa mig», sade han triumferande till Vagn, »men nu likar det sig till, som skulle jag snarare dräpa dig.»

Jomsvikingarne mötte döden med glada och modiga anleten, och ofta lekte till och med skämtet på deras läppar. Sedan flera redan voro halshuggna, sade en:
»Vi hafva så ofta talat och tvistat om, huru länge en menniska kan bibehålla medvetandet, sedan hufvudet är afhugget. Det skola vi nu se; ty om jag vet något till mig sjelf, sedan jag mist hufvudet, skall jag sticka min knif i jorden.
Thorkel högg till, hufvudet föll, men knifven föll också med detsamma ur handen.

Då 18 sålunda voro dräpte, kom ordningen till en, som log och qvad en sång. Erik jarl, som var närvarande och som betraktade Vagn och hans män såsom hörande till honom ensam, efter som deras löfte gälde Thorkel Leira, hvilken var hans man och hade förläning af honom, tillbjöd mannen lifvet.
»Det kommer an på, hvem det är, som bjuder», svarade mannen. »Den bjuder», gentog jarlen, »som eger makt dertill, Erik jarl sjelf!»
»Då vill jag gerna», svarade vikingen, hvarpå han löstes och stälde sig bland Erik jarls män.

Nu kom ordningen till en mycket vackef och högväxt man med ett det däjeligaste hår. Han svepte håret fram öfver hufvudet och bad, att man ej skulle bloda det. En af Hakon jarls hirdmän tog ett tåg och snodde in i håret för att hålla fast deri. Thorkel högg till. Men i samma ögonblick ryckte vikingen hufvudet tillbaka, så att den, som höll i håret, lutade framåt, och hugget träffade honom öfver armarna, så att båda händerna höggos af. »Ännu lefva några af Jomsvikingarne!» ropade den fängslade vikingen. Erik jarl gick fram till honom och sporde om hans namn. »Jag heter Harald», sade han, »och anses för en son af Bue.»
-»Det kan nog så vara», genmälte jarlen; »vill du behålla lifvet?»
- »Hvad annat val har jag väl!» svarade han.

Då han nu löstes från tåget, hvarmed vikingarne voro bundna, sporde Thorkel Leira jarlen:
- »Skola då alla dessa män, som för våra ögon dräpit våra fränder, behålla lifvet?»
- »Visste du då icke förr», genmälte jarlen »att jag har mera att säga än du?»
- »Kan så vara, men aldrig skall Vagn Åkeson undslippa», ropade Thorkel och sprang med lyftad yxa fram till det ställe, der Vagn satt. En af vikingarne, Björn den bretske, kastade sig för hans fötter, så att han föll framstupa och släppte yxan. I samma ögonblick fattade Vagn yxan och högg Thorkel tvärt öfver nacken, så att yxan fastnade i jorden, och uppfylde han på det sättet den ena delen af sitt löfte.
Erik jarl sade, »att det vore skada att dräpa sådan man som Vagn», och tillbjöd honom fred. »Det synes mig bättre att få fred af dig, Erik», svarade Vagn, »om alla de, som äro qvar af mina män, äfven få det. I annat fall må vi dela samma öde.» Erik jarl gick in derpå, och behöll så Vagn, sjelf tolfte, lifvet.

Hakon jarl likade det i högsta måtto illa, att hans son Erik skänkt Vagn och hans män lifvet. Men Erik jarl sade dertill, »att huru mycket det än vore jarl Hakon emot, skulle det dock så vara», och Hakon måste finna sig deri, ty Erik var den, som mest hade bidragit till segern. Dock var han mycket missnöjd,
och när de bröto upp, skildes han och Erik från hvarandra i ovänskap.

Vagn vistades den vintern öfver hos Erik, som höll den raske mannen allt mera kär, och genom honom kunde Vagn äfven uppfylla den andra delen af sitt löfte. Ty jarlen gaf honom Thorkel Leiras dotter Ingeborg till äkta, och fick han med henne mycket gods. När Vagn slutligen lemnade jarlen för att segla hem till Danmark, gaf jarlen honom ett stort långskepp, fullt utrustadt.

Härmed sluta vi jomsvikingasagan.

Ännu en gång få vi höra talas om jomsvikingajarlen Sigvald. Men efter slaget i Hjorungavåg var Jomsborgs makt bruten och med detsamma äfven hedendomen. Vi stå vid randen af en ny tid. Men innan vi lemna vikingatågen, må vi kasta en blick på hvad som följde af dem i den allmänna gången af vårt fosterlands utveckling.

Härvid framstår en enda händelse, hvars vigt och betydelse blotta namnet angifver. Det är kristendomens införande i Norden. Vi hafva vikingarne att tacka för den. Men öfvergången från det gamla till det nya, från hedendom till kristendom, gick icke med ens. Det är så med allt; inom menniskolifvet, liksom i naturen, flyter allt så omärkligt i hvartannat, att vi ej kunna med bestämdhet säga, hvar gränsen går mellan tvänne, ifrån hvarandra väsentligen skilda företeelser.

* * * * *

Variant av Jomsvikingasagan med bl.a. Isö ting
Ur Vikingasagor berättade för ungdom

jolner, hvilken nu var kommen till hög ålder, begärde att få tjena konung Sven, liksom han tjenat dess fader (Harald Blåtand). Detta beviljade konungen och Fjolner började åter förföljelsen mot sin slägt, genom att till konung Sven, hvilken äfven kallades Tveskägg, framlemna den pil hvarmed Palnetoke dödat hans fader.
Fjolners vältaliga äggelser förmådde konungen, att besluta jarlens död. Ty Fjolner föreställde honom, att han aldrig skulle blifva ansedd såsom en rättskaffens man om han icke hämnades på den, som så skamligt mördat hans fader.

Palnetoke och gravölet efter Harald Gormsson

Konung Sven tillredde graföl efter sin fader och inbjöd Palnetoke dertill, men denne urskuldade sig, att han icke kunde komma, emedan hans svärfader nu vore död och han måste taga sitt arf uti besittning.
Då konungen fick detta svar, uppsköt han grafölet till sommaren derefter, samt inbjöd då för andra gången Palnetoke dertill.
Jarlen, som nu vistades i England, urskuldade sig denna gång med att han fått så många krämpor på sednare tiden, samt omöjligen kunde uthärda en så lång sjöresa.
Ännu ett år uppsköts konung Haralds graföl och Sven inbjöd för tredje gången jarlen, med förklaring att han kunde medtaga huru många man han behagade, men att han skulle utsätta sig för konungens vrede, om han denna gång uteblef.

Tillbaka

På den utsatta dagen kom likväl ej Palnetoke. Det var redan afton och man hade satt sig till bords, der plats blifvit lemnad för konungens fosterfader och etthundrade man.
Jarlen hade likväl begifvit sig på väg i sällskap med Björn den bredske och trehundrade man.
De ankommo sent om aftonen till danska stranden, der de lade sina skepp med stäfvarne ut åt sjön och årorna på sina tullar, färdige till rodd. Derefter vandrade jarlen och Björn med allt deras folk upp till konungens gård, inträdde i salen och helsade Sven, hvilken tog väl emot dem och lät tillreda ännu ett bord för jarlens män.

Då de en stund varit i salen, gick Fjolner fram till konungen och talade med honom, hvarvid han blef blodröd i ansigtet.
Framför konungens bord stod hans ljusasven, Arnodder. Till denne lemnade Fjolner en pil, med befallning, att han skulle gå till alla som voro i salen och fråga om någon mistat denna pil.
Arnodder gick från den ena till den andra och visade pilen, men ingen igenkände honom, förr än han kom till Palnetoke, hvilken, då den visades honom, sade: "Gif mig genast pilen, eller menar någon att jag rädes igenkänna det som mig tillhör."
"Palnetoke" ropade konungen, "hvar skiljdes du vid denna pil?"
"Vill du veta detta i så många mäns närvaro," svarade jarlen, "så skall jag säga dig, att jag sist skiljdes vid honom, då jag sköt honom, bakifrån, på din fader, så att pilen flög rätt igenom honom, och utkom genom munnen".

Tillbaka

Fjolners hädangång

Då ropade konungen åter: "Upp mina män och dräpen Palnetoke, med hela hans följe, ty nu är slut all vänskap mellan oss."
Ett starkt buller uppstod i salen, emedan allt jarlens och Björns folk rusade upp från borden, men konungens kämpar sutto stilla, ty jarlen var så allmänt älskad, att ingen på honom ville bära händer.
Palnetoke drog sitt svärd samt gick fram till Fjolner och högg honom så i hufvudet, att han klöf honom helt och hållet, sägande: "Icke skall du mera förtala mig hos konungen".
Jarlen och Björn gingo med sina män ut ur salen. På stranden öfverräknade de dem, hvarvid en af Björns män saknades. Björn vände då om och gick ensam in i konungens sal, der kämparne roade sig med att kasta den brittiska mannen som en boll, mellan borden. Björn fick honom fatt och bar honom utur salen samt ned till skeppen, ehuru han då redan var död.

Detta Björns uppförande berättades vida omkring och lände honom till mycken heder. Då kämparne hemkommo till Brittanien från Harald Gormssons graföl, hade Oluff dödt. Palnetoke trifdes då icke längre i England utan lemnade rikets styrelse åt Björn. Så snart vintern var förbi, seglade han i viking med 40 skepp, samt härjade i tre år på Irland och Skottland och förvärfvade mycket beröm för sin klokhet och tapperhet; ofantliga skatter samlade han under dessa härtåg och ansågs för den största viking i norden, vid denna tid.

Palnetoke föresatte sig derefter att härja på Vinland, hos konung Burislav, som fick kunskap om den fara, hvilken hotade hans land, och skickade bud till Palnetoke, att komma till honom på ett gästabud, hvilket skulle räcka uti trenne dagar; dessutom tillbjöd han jarlen det land som kallades Jome (vid Östersjöns södra kust, det så kallade Vendland), om han der ville sätta sig ned och skydda konungens land.

Palnetoke antog dessa vilkor och infann sig på gästabudet, der en fast vänskap uppstod emellan honom och konung Burislav.

Tillbaka

Jomsborg och jomsvikingarna

På det land han erhållit, lät Palnetoke bygga en stark fästning, den han kallade Jomsborg. Inom denna fästning lät han göra en hamn, så stor, att den rymde öfver 200 skepp.
Mycken konst var använd vid uppbyggandet af denna borg. Öfver sundet, som bildade ingången till hamnen, var hvälfd en båge af sten, och framför öppningen af denna båge voro starka portar af sten och jern, som på inre sidan stängdes med grofva jernbommar. På stenbågen öfver sundet var uppbygdt ett kastell, försedt med stenslungor och allt hvad denna tids krigskonst kände, till en stads försvar.

Hufvudfästningen var omgifven af en mängd sjökasteller och i allt med så mycken omsorg anlagd, att den ansågs ointaglig.
Uti detta fäste inrättade Palnetoke ett slags krigareorden eller riddaresamfund hvars lagar, dem han med flere visa mäns biträde uppgjorde, voro beräknade att afskilja borgens innevånare från andra menniskor, samt göra dem starka och härdiga för krigets ansträngningar.
Denna lag var följande:

Dessa kämpar kallades Jomsvikingar, de reste hvarje sommar och härjade vida omkring, samt ansågos såsom de käckaste krigsmän, denna tid, och blefvo mycket namnkunniga.
Åke, Palnetokes son, förestod regeringen på Fyen och var der ansedd såsom en rik och mycket förträfflig höfding, samt allmänt älskad af folket. Sven Tveskägg lät icke Åke umgälla de misshälligheter, som uppstått mellan honom och Palnetoke, utan satte alltid stort värde på sitt fostbrödralag med Åke.

Tillbaka

Wesete

På Bornholm lefde vid denna tid en man. som hette Wesete, och hans hustru Hildiguda. De egde tre barn. Deras äldste son var Bue Diger, det är den starke, den andre kallades Sigurd Hvite eller Sigurd Kämpe och det tredje barnet var en dotter vid namn Thorguna, hon hade varit gift, men var redan enka, då följande händelser inträffade:
Konung Sven friade till Thorguna, för sin fosterbroder Åke, hvilken genast erhöll ja, hvarefter bröllopet firades på Bornholm i närvaro af konungen och en mängd gäster från Danmark.
Åke hemförde sedan sin brud och hade med henne en son, kallad Wagn. Denne blef stor till växten och mycket stark, samt vistades skiftevis hemma hos sin fader och hos sin morfader på Bornholm. Wagn var så ostyrig under det han uppväxte, att ingen af hans anhöriga kunde hejda honom, den enda han något rättade sig efter var Bue. Vid 10 års ålder hade han redan dödat tre män, och vid 12 års ålder kunde få mäta sig med honom i styrka, men han var utmärkt skön och en mycket behaglig yngling.

Tillbaka

Strut-Harald

Öfver Seeland rådde vid denna tid en jarl vid namn Harald, hvilken äfven kallades Strut-Harald, derutaf att han hade en mycket dyrbar hatt, i form af en strut, uti hvilken 10 marker guld voro invirkade. Med sin hustru Ingegerd hade han tre barn, den äldste sonen kallades Sigvald, den andre Torkel långe, det tredje barnet var dottern Thofa.

Sigvald hade krokig näsa och långlagdt ansigte samt de skönaste ögon; hans gestalt var väl något lutande, men han var en ganska hurtig man, listig och förslagen, samt egde ovanliga kroppskrafter.

Torkel var till växten resligare än hans broder, egande mycken vishet och rådighet i faran. Dessa bröder voro under sina härtåg ganska segersälla. De hade på ett sådant tillfångatagit två män vid namn Havarder eller Hagvandi samt Aslaker, med tillnamnet Holmskalle, hvilka voro två utmärkta krigare. Dessa gåfvo de åt sin syster Thofa till skosvänner.

Sigvald och Torkel utrustade två skepp för att resa till Jomsvikingarne och försöka om dessa ville mottaga dem. Då de härom underrättade sin fader, svarade han, att de sjelfva finge förskaffa sig hvad de till denna resa behöfde.

Tillbaka

Strut-Harald besöker Jomsborg

Utan något dröjsmål började de likväl sin färd och då de kommo till Bornholm gingo de upp på en af Wesetes gårdar och togo der allt hvad de behöfde, samt fortsatte sedan sin färd till Jomsborg, der de lade sina skepp utanför borgens port.

Så snart Palnetoke blef dem varse, gick han med sitt folk upp till kastellet öfver porten och frågade hvilken som öfver dessa skepp vore höfding. Då steg Sigvald upp på bakstammen af sitt skepp och helsade Palnetoke, sägande: "Vi äro Strut-Harald jarlssöner. Jag heter Sigvald och min broder Torkel, vår begäran är att blifva upptagne bland eder om i viljen antaga oss och så många af vårt folk, som i dertill finnen dugliga."
"I gören oss ett godt tillbud, svarade jarlen, ty vi veta att I ären af en god ätt."

Palnetoke rådgjorde derefter med sina kämpar, om de skulle mottaga dessa bröder eller icke, hvaruti han fick handla efter eget godtfinnande. Han sade då till bröderne: "Om I viljen blifva här uti borgen skolen I först höra den lag som här är rådande."
Sedan denna var uppläst, öppnades porten och skeppen infördes i hamnen. Vid skeende undersökning befanns hälften af deras manskap dugligt att stanna qvar, men den andra hälften hemskickades.

Tillbaka

Wesete beklagar sig för Sven Tveskägg

Då Wesete fick underrättelse om huru Haralds söner förhärjat hans gård, nämnde han derom intet till sina söner, utan reste till konung Sven och omtalade hvilken skada som öfvergått hans hus.
Konungen rådde honom att resa till Strut-Harald jarl och bedja honom ersätta den skada hans söner gjort.
Wesete begaf sig äfven till jarlen med denna begäran, hvarpå Strut-Harald svarade, att han icke hade lust betala böter, derföre att några unga män tillegnat sig litet småboskap, som de behöfde för sitt uppehälle.
Wesete sände sedermera bud till konungen att berätta honom jarlens svar, men konung Sven bad honom låta härvid bero, så ville han sjelf tala vid jarlen.

Konungen skickade först sändebud till honom, med begäran, att han måtte gälda sina söners öfverdåd; men då jarlen gaf dem samma svar, som han förut gifvit Wesete, befallte konungen att han skulle inställa sig hos honom.
Konung Sven föreställde honom då, hvilken skada hans söner tillskyndat Wesete och huru billigt det vore, att han ersatte den; men jarlen svarade att Wesete sjelf genom våld samlat sin förmögenhet och att han ej tyckte sig behöfva böta, derföre att hans söner från Wesete tagit några killingar och kalfvar.
Konungen gaf honom nu tillåtelse att resa hem, men förklarade honom det han sjelf finge försvara sin egendom mot Wesete och hans söner, hvilka troligen ej skulle underlåta att sjelfva taga upprättelse för den skada de lidit.

Jarlen hemreste och Wesete jemte hans söner, hvilka fått underrättelse om resultatet af konungens underhandlingar med jarlen, utrustade 4 skepp med 300 man och anföllo dermed samt sköflade tre på Fyen belägna, jarlen tillhöriga, byar, samt hemförde ett ganska stort byte.
Strut-Harald ångrade nu att han ej lydt konungens råd och förlikt sig med Wesete, samt begärde nu i sin ordning att konungen måtte föranstalta om deras förlikning, hvartill denne dock nekade, svarande att jarlen nu kunde följa sitt eget goda råd, då han en gång försmått konungens. Då lät jarlen utrusta 10 skepp med sitt bästa krigsfolk och förhärjade dermed en af Wesetes förnämsta avelsgårdar.

Vid detta tillfälle voro Wesetes söner på vikingatåg mot östern, men Wesete, underrättad om Harald jarls framfart, reste ännu en gång till konungen, hvilken vänligt emottog honom. Wesete berättade der huru allt tillgått och sade, att om sådan ofrid finge fortfara mellan de män, som förvaltade rikets styrelse, skulle äfven andra rätta sig derefter.

Det var nu så vida kommet, att det lätt kunde blifva fråga om strid och blodsutgjutelse mellan honom och jarlen. Konungen svarade, att han genast skulle stämma allmogen till Isö ting och förklara den af de båda stridande partierne landsflyktig, som ej ville ingå förlikning.

Tillbaka

Isö ting

Med 50 skepp seglade konungen till Isö. Harald jarl begaf sig äfven dit med 20 skepp, men Wesete endast med 5, emedan hans söner ännu ej hemkommit.
Vid framkomsten till tingsstället uppslog konungen sitt läger, mellan Wesetes och Harald jarls, så att han skiljde dem från hvarandra.

Då Wesete begifvit sig till tinget, hemkom Bue och fick underrättelse om att hans fader för andra gången blifvit rånad och att ting var utlyst på Isö.
Han begaf sig då skyndsamt med 20 skepp till Seeland och tågade upp till Harald jarls hem, der han träffade dennes skattmästare Suder vise, den han dödade, samt uppbröt jarlens skattkammare, hvarifrån han borttog två kistor, hvardera innehållande tio pund guld, samt jarlens högtidsdrägt, hvaribland äfven den märkvärdiga struthatten.

Med detta byte begaf han sig till tinget, dit han upptågade med sina män i full slagtordning. I spetsen tågade Sigurd och Bue, iklädd jarlens drägt, och med struthatten på hufvudet. Uppkommen på tinget ropade Bue till jarlen: "Nu är det tid Harald, att du återtager dessa klenoder, som du ser mig bära, om du eger nog mannamod, att göra ett sådant försök, ty nu är jag färdig att mäta mig med dig, om du vill äfventyra en strid." Konungen trädde med sina män emellan dem och förklarade att han nu var kommen att döma i denna sak.

Bue svarade konungen härpå att han aldrig skulle lemna ifrån sig de två kistor med guld, dem han tagit från jarlen, men att konungen för öfrigt finge döma så, som honom bäst syntes.
Konungen svarade: "Du må behålla jarlens guld, men hans kläder måste du återlemna och ej göra honom den vanäran, att mista sin hedersklädning."
Konungen medlade ytterligare så, att Harald jarl gaf sin dotter Thofa till gemål åt Sigurd Kämpe hvarigenom båda parterna blefvo förlikta.
Ifrån tinget begaf sig konungen med hela allmogen till Harald jarl, der ett stort gästabud tillställdes, hvarvid Sigurds och Thofas förmälning firades.

Tillbaka

Bue far till jomsborgen

Våren derefter seglade Bue och hans broder med två skepp och 100 man till Jomsborg, att förena sig med dess vikingar och derigenom ännu mera föröka sitt rykte.
Vid deras ankomst gick Palnetoke, med sina kämpar, hvaribland äfven Sigvald och Torkel, upp i kastellet och igenkände strax dem som anländt. "Det är vårt ärende Palnetoke, sade Bue, att vi vilja förena oss med eder."
"Du är mig väl bekant," svarade jarlen, "ty du är af en fräjdad ätt, och vida bekant genom de storverk, dem du uträttat."
Sigvald frågade: "Huru hafven I kommit öfverens med Strut-Harald, uti de tvister, som varit mellan eder och honom?"
Bue svarade: "Det är en lång historia att berätta alla de misshälligheter, som mellan oss uppstått, men nu äro vi genom konung Svens bemedling försonade och Harald jarl har gifvit sin dotter Thofa till hustru åt min broder Sigurd."

Palnetoke frågade nu sina män om de beviljade brödernes upptagande i borgen, hvarefter, sedan detta blifvit bejakadt och lagen uppläst, portarne öppnades och skeppen infördes i hamnen. Åtta-tio man af besättningen befunnos dugliga och fingo qvarstanna på borgen, de öfriga 20 hemsändes. Hvarje sommar for Bue med Jomsvikingarne ut i härnad och bland dem fanns ingen, som i styrka kunde mäta sig med honom.

Tillbaka

Den obändige Wagn Åkesson

Då Wagn Åkessson var 12 år, kunde hans fader icke längre behålla honom hemma, för hans obändiga Iynne, utan gaf honom två skepp med 100 man, dem han sjelf fick utvälja, för att fara i viking.
Wagn utvalde då af sin faders folk 100 ynglingar vid 18 års ålder; men vapen och matförråd, som fadern tillbjöd honom; ville han ej emottaga, utan svarade att sådant skulle han nog sjelf förskaffa sig.
Han seglade utefter danska kusten samt gick der öfver allt i land och tog kläder, vapen och matförråd, samt allt hvad han behöfde. På detta sätt förhöll han sig, tills han tidigt en morgon landade vid Jomsborg.

Då borgens innevånare blefvo honom varse, gingo Palnetoke, Bue och Sigvald med deras folk upp i kastellet och frågade, hvilken som var hövding öfver de anlända skeppen.
Wagn uppstod och frågade tillbaka, om Palnetoke var i kastellet. Detta bejakades och man frågade ännu en gång, hvilken han var, hvarpå han svarade: "Jag heter Wagn och är son af Åke, Palnetokes son, och hitkommen för att med mitt folk blifva uptagen på borgen, emedan jag ej tyckes passa hemma och mina föräldrar helst önskade, att jag skulle resa bort."
"Således," svarade jarlen, hans farfader, "trodde du dig här kunna få lemna fria tömmar åt ditt tygellösa sinne."
"Ganska mycket har man ljugit för mig, om din frikostighet," yttrade Wagn.

Tillbaka

Palnetoke frågade sina kämpar, om han skulle upptaga Wagn eller ej, hvartill Bue svarade: "Det är mitt råd, ehuru Wagn mest älskat mig af alla sina fränder, att han, med sitt obändiga sinne, aldrig måtte släppas inom borgen."
"Emot dig Wagn," yttrade då jarlen, "vittna alla dina slägtingar om ondt.
Wagn utropade då: "Hvad kommer åt alla dessa män att de ej vilja mottaga mig? Aldrig hade jag trott att min frände Bue kunde vara medvetande om en sådan feghet!"
Bue svarade: "Det vet jag, att icke är jag angelägen om ditt emottagande, utan helst vill afstyrka det, dock må Palnetoke häruti förordna såsom honom bäst synes."
"Hvad tänka Strut-Haralds söner härom?" frågade Wagn. Sigvald svarade: "Vi vilja säga dig upprigtigt, att vi helst önska, det du aldrig må komma uti vårt sällskap."
"Huru gammal är du, frände?" frågade Palnetoke.
"Tolf år," svarade gossen.
"Det tillåtes icke i vår lag, att en så ung man antages," yttrade jarlen.
"Icke vill jag begära, att ni för min skull bryten eder lag," svarade Wagn, "men denna lag brytes ej, om jag i tapperhet befinnes jemngod med hvarje af eder, han må vara 18 år eller huru gammal som helst."
"Envisas nu icke längre härmed frände," yttrade jarlen, "utan segla till Brittanien. Jag skänker dig der halfva det land jag eger, och hvilket Björn nu förestår."
"Hederlig är denna gåfva," sade gossen "men det är icke detta som jag begär, ej heller seglar jag härifrån."
"Hvad åstundar du då frände, efter du ej vill emottaga ett slikt anbud?" frågade jarlen.
"Hvad jag önskar skolen I snart erfara. Jag utmanar Sigvald, Strut-Harald jarls son, till strid. Han skall lägga ut mot mig med 2 skepp och 100 man, såvida han är en redlig kämpe och har mera mannamod, än qvinlig räddhåga. Kan han besegra mig, då vill jag aflägsna mig, men lyckas jag besegra honom, då skolen i förbinda eder att upptaga mig på borgen," sade Wagn.
"Är det sanning" hvad man berättar om Wagns tapperhet, så blifver du nu satt på ett hårt prof, Sigvald," sade jarlen. "Men jag beder dig, döda honom icke, om du blifver hans öfverman, utan tag honom till fånga och för honom till mig. Likväl tror jag att du aldrig förr varit satt på ett hårdare mandomsprof."

Tillbaka

Wagn och Sigvalds strid

Sigvald lagade sitt manskap i ordning, och lade ut ur borgen, hvarefter striden genast började. Det är berättadt, att Wagn och hans män började striden, medelst stenkastning, med sådan häftighet, att Sigvald och hans kämpar ej kunde företaga något, utan måste betäcka sig med sköldarne, för att ej blifva krossade. Då stenförrådet i skeppen var uttömt, fortsattes striden med skjutvapen; men de unga vildhjernorna afsände pilarne mot Sigvald, med sådan häftighet, att hans kämpar föga kunde besvara skjutningen, utan endast under sköldarne söka skyggd, hvarföre de drogo sig undan och sprungo af skeppet upp på landet.
Här förföljde dem ännu Wagn, och kämparne drabbade åter tillsamman med blanka vapen. För andra gången måste Sigvald vika och Palnetoke befallde nu, att striden skulle upphöra. Utom många sårade å ömse sidor hade Sigvald förlorat 40 man, men Wagn endast tjugo.

Med alla kämparnes samtycke blef nu Wagn upptagen på borgen och for varje sommar med Jomsvikingarne i härnad. Han vann der befäl öfver en stor krigareskara och sades allmänt, att ingen af Jomsvikingarne öfverträffade honom.
Dessa hjeltar berättas hafva utfört många storverk, då de hvarje sommar vistades på härfärder, och vunno ständiga segrar. Dessa bedrifter hafva i sagorna ej blifvit upptecknade, hvarföre icke heller vi kunna omtala dem, ty vi vilja här icke dikta.
Då Wagn hade varit hos Jomsvikingarne i 4 år, dog Palnetoke, saknad både af sina kämpar och af konung Burislav, hvilken han varit ett godt stöd, såsom denne sjelf erkände vid jarlens död. På Palnetokes inrådan förordnade konungen Sigvald till Jomevikingarnes jarl och gaf honom den makt öfver dem, som Palnetoke förut innehaft.

Källor:
Vikingasagor berättade för ungdom
Berättelser ur svenska historien, Första bandet (1885-1886)