Runstenar

Det stora flertalet av de runstenar som idag står som stolta minnen från flydda tider tillkom från omkring 800-talet och fram till 1000-talets senare del då runstensresandet i princip upphörde. Runorna själva levde dock kvar långt längre, både i Sverige och Norge, i vissa fall ända fram mot 1900-talet.

Runstenarna restes i hela det nordiska området, och tros oftast vara ett minnesmonument över en avliden medan personen blivit begravd på gårdsgravfältet eller var försvunnen i fjärran land.

De runstenar som restes från ca år 400 och fram till 800-talet är i allmänhet ristade med den äldre runradens runor - Futhark - och saknar oftast ornamentering, som stenarna i Norra Vånga, Tanum och i Järsberg.

Runsten Vg 128 i Öster-Bitterna

Omkring år 1000 sker ett stort uppsving i runstensresningen, antalet stenar som reses ökar en kort tid i söder och sprider sig sedan norrut där det kulminerar i Uppland mellan 1050-1100 för att därefter helt upphöra.

Jellingstenen som målad kopia

Runstenarna var vackert målade med ockrafärg, åtminstone bör runorna ha varit ifyllda, "Här ska stånda stenarna dessa, röda av runor, reste dem Gudlög efter sina söner, och Hjälmlög efter sina bröder" som det står på en runsten i Överselö, Södermanland. Kanske man använde sig av de tre ockra-färgerna rött, gult och brunt. Rödockran använde man redan under tidig stenålder för att måla med, och dessutom var det vanligt att man strödde ockra över de döda i sina gravar.

Tillbaka

Vg 195 i Normanslid, Tranemo

Assur satte denna sten efter Anunde, sin broder

 

 

Runstensturist - ganska
lik undertecknad...

Tillbaka