os den norske skalden Brage Broddarsson får man förklaringen till varför sjön Vänern och ön Själland utseendemässigt så väl stämmer

Tillbaka

- Gefionmyten -

Det var i början av 800-talet som Brage Broddarsson skrev ner denna norska berättelse (Snorre har sedan bättrat på med detaljer) om hur Oden som bodde i Odense på Fyn sände ut sin dotter Gefion för att hon norrut skulle finna nya marker man kunde bosätta sig på. Gefion kom då att hamna hos kung Gylfe i Svitjod. Han kom att lova henne ett stycke jord av hans land, lika stort som det land hon med hjälp av fyra oxar kunde plöja på en dag och en natt.

Från Jättehem hämtade hon då fyra oxar som var hennes söner med en jätte och spände dem för plogen. Plöjningen resulterade i en enorm torva som släpades västerut ut i havet där den placerades mitt emot Odens land - mellan Fyn och Skåne. Detta nya land kom att få namnet Sælundi, Själland. Där torvan en gång legat bildades snart en sjö, Lögrinn, vars vikar passade mot näsen på Själland. Gefion bosatte sig tillsammans med Odens son Sköld på Själland, och där blev de stamfäder för den danska Sköldungaätten.

Oden själv begav sig med sina asar till kung Gylfe i Sverige, och där fick han löfte om såväl maktställning som jordegendom. Han valde att slå sig ner vid sjön Lögrinn vid den plats som Snorre kallade fornu Sigtúnir där han fann såväl fagra slätter som en god jordmån. Här fördelade Oden det nya landområdet på sina tolv hövdingar varefter han for norrut, och kom så till Norge.

I Norge stannade han för en god tid, och där kom hans son Säming att bli upphov till Norges kungaätter. På sin ålders höst drog sig Oden tillbaka till sitt nya land där han dog i Gudhem.

Gefionmyten är intressant för att den talar om var någonstans i Svitjod som Oden skall ha slagit sig ner, vid en stor sjö som till utseende och storlek stämde med Själland - nämligen Vänern.

Fornu Sigtúnir - de forna Odengårdarna?

Fornu Sigtúnir skulle kunna betyda De forna Odengårdarna, detta eftersom Sig var ett av Odens många binamn och ändelsen -ir är plural. I så fall var det inte en specifik ort som åsyftades, utan istället de gårdar varifrån Odens tolv drottnar eller hövdingar regerade.

Ett område som är särskilt välförsett med namn som har med Oden att göra finns i nordöstra Västergötland, väster om Vad vid sjön Östen vilken förr hette Odens sjö. Där finns också en plats som enligt Lindskog skall ha hetat Sigtunerne, med Odensåker i väster.

Enligt eddakvädet Grimnismal som är äldre än Snorres eddor anges de platser som asarna fick sig tilldelade; Frej fick Alvheim och Oden själv fick Valhall vilka låg i Gotna lande. Ett Alvhem med kungsgård finns idag vid Göta älv, och Häcklan på Halleberg har sedan urminnes tider kallats för Valhall...

Tillbaka

Men...

Odens ankomst skulle kunna ha skett någon gång omkring år 200 e Kr, och så dags hade goterna vällt ut från den skandinaviska halvön, möjligen beroende på att det varit några extremt kalla år med missväxt och annat elände, kanske den omtalade fimbulvintern. Nämnvärt i sammanhanget är att perioden mellan 500 f Kr - 150 e Kr är i det närmaste helt fyndlös vad gäller gravgåvor.

Jordanes berättade på 500-talet om gautigoterna, ett av de gotiska folken som kom från Scandza och spred sig ut över Europa. Folket gautigothi är de flesta överens om att de bott utmed hela längden och på båda sidor av Göta älv, från dagens Bohusläns kust och en god bit in i Västergötland.
Göta älv skrevs som gautelfr på 1000-talet, området därom kallades Gautland, och ett av Odens namn var Gaut - göten. Måhända hade gautigoternas uttåg bäddat för att Oden och hans folk kunde slå sig ner i Västergötland, och kanske blev man såpass imponerade av detta att han snart kom att upphöjas till gud. Gautigoterna omnämns särskilt av Jordanes för att ha varit ett ytterst krigiskt folkslag, och alla utvandrade ju säkert inte...

Rent vetenskapligt kan man inte påvisa guden Oden eller något annat av hans namn förrän fram emot 700-talet eller eventuellt i något omnämnande på 500-talet, men kanske inte så konstigt om hans namn var tabu. Istället användes noanamn, uttrycket Den höge finns omnämnt på 400-talet vilket ihop med avbildningar skulle kunna tolkas som Oden.

Tillbaka

Hursomhelst, ungefär vid den tid då Oden skall ha kommit till Västergötland börjar nya företeelser dyka upp. Ett nytt aristokratiskt ledarskikt verkar träda fram, stormannaätter i vars gravar statusföremål av guld läggs ned. Även domarringarna börjar dyka upp ungefär vid samma tid liksom skicket att offra krigsbyten i mossar, som i bl.a. Finnestorp. Och man kan ju fundera över ett sammanhang med den krigargrav som påträffats i Essunga i Västergötland.

Även runorna har dykt upp ungefär samtidigt, och enligt Den höges (Odens) sång i Hávámal som skrevs på 900-talet var det just Oden som skänkte runorna till människorna.

Jag vet att jag hängde i vindomsusat träd i nio nätters tid, sårad med uddstav, åt Odin given, själv åt mig själv. Jag fick ej njuta horndryck ej heller bröd, jag spanade noga nedåt, runor tog jag upp, ropade och tog, nu föll jag ned ur trädet. Runor får du taga och tydda stavar, mycket stora stavar, mycket starka stavar, som stortulen målat och Makterna gjort och runrik gud ristat

Oden med runorna, ur Fredrik Sanders utgåva av den poetiska Eddan 1893

Det finns två mycket gamla omnämnanden om varifrån dessa runor kom, t.o.m. huggna i sten - med runor:

Tillbaka

Fyrunga

Runorna från gudarna

det västgötska Fyrunga (furungom 1397, förr kallat Furska) öster om Vara och söder om Jung i Skånings härad påträffades år 1894 en runsten i samband med att en häst fastnat med tjuderlinan i en sten

Runor ristar jag, de från gudarna stammande.
Jag åstadkommer ro …

På Sparlösastenen som står ca 15 km åt nordväst från Fyrunga finns en samstämmig text:

Och tyd runorna där,
de från gudarna stammande,
som Alrik lubu ristade

Tillbaka

Silverskatten i Fyrunga

På gården Stommen i Fyrunga har man påträffat en vikingatida silverskatt från 1000-talet, bestående av bl.a. mynt från Danmark, Tyskland och England liksom ett krucifix av silver med drakslingor på en sida och en kristusbild på den andra.

På en förhöjning ute på golfbanan vid Bjertorp slott i Fyrunga finns sju domarringar som har sju stenar vardera, övervuxna av hallonsnår och tall.

Källor:
Götland - Sveriges vagga, Verner Lindblom
Jönköpings länsmuseum
FMIS