nappa två mil SV om Vara ligger Essunga. Namnet skrevs år 1490 som Essinghe, men anses ursprungligen ha kommit från det fornsvenska pluralordet Âsinga (betecknande 'asingarna by' el.dyl.).

Den forna kyrkan i Essunga var enligt Lindskog byggd på lämningarna av ett hednatempel, men idag tronar en helt annan kyrka på dess forna plats. Genom Essunga by gick vägen som användes av danskarna då dessa var på härnadståg i Västergötland år 1611, och naturligtvis undlät man inte att bränna byn.

Tillbaka

Stormannagrav från 200-talet

En av två sporrar från graven

Vid Larsagården väster om Essunga by påträffades år 1868 en grav från 200- talet i samband med "en källargräfning" i en flack kulle. Gravhögen som en gång var en storhög med en uppskattad diameter av 20-25 m låg i en svag sluttning ner mot Nossan. Kistgraven var manslång och uppbyggd av kallmurade mindre stenar, en ganska vanlig gravtyp under denna tid.

Gravgodset visar på att den begravne inte bränts, och dessutom att han varit en storman då man i graven bl.a. fann en guldten, två ryttarsporrar, rester efter en bronskittel, spelbrickor av glas och ett hjalt (hantag) till ett svärd. En av spelbrickorna är av ett slag som är så gott som okänt i Sverige, men desto vanligare i Ringsted på Själland.

I sagamaterialet står det att Domalde var kung ungefär vid den här tiden, och tidsmässigt levde den höglagde stormannen i en tid som skulle få vänta på vikingatiden i ytterligare 500 år.

Den isländske Snorre Sturlasson menade att Oden skall ha kommit till Svitjod ungefär på 100-talet, något innan stormannen i Essunga blivit gravlagd. Intressant är att man funnit ett nästan identiskt par sporrar i en gravhög som ligger ca 18 mil åt SV - i Vogn i Mosberg socken på Jylland strax söder om Skagen, så det känns ju inte helt fel att tänka sig att man här skulle kunna ana ett samband...

En domarring som förr låg ner mot Nossan ingår nu i muren till Larsagårdens trädgård.

Tillbaka

Heljesgården

En av de åtminstone tre gropugnar som funnits vid Heljesgården i Essunga

Vid grävningar vid Heljesgården i Essunga har man funnit rester av tre ugnar som använts för järnframställning, använda under ungefär mellan 500 f.kr. och fram till ca 400 e.kr. Dessa ugnar har varit av en typ som varit nergrävda i en ca 75 cm djup grop i marken vilken infodrats med sten som i sin tur varit infodrade med lera. Ugnstypen förekommer i stora delar av Sverige och har använts under hela Vikingatiden och även långt därefter.

Tillbaka

Järnframställning

Bild från skylt vid Heljesgården, Essunga

Själva framställningen av järn påbörjades med att man byggde en överdel av lera över en stensatt grop varefter hål togs upp i väggen, s.k. blästerhål, där luften sedan skulle tillföras.

Utgångsmaterialet var myrmalm eller rödjord som rostades (upphettades) för att avlägsna föroreningar. Något mycket intressant med detta är att den orostade malmen inte är magnetisk - men blir det efter att den hettats upp!
Rostningsplatsen på en blästplats är oftast iakttagbar genom kraftigt rödfärgad jord.

Då ugnen var rejält varm hällde man ner rostad malm varvad med träkol. Kolet hjälpte till med att höja värmen samtidigt som det vandrade över till järnet. För att kunna smälta järnet behövdes en temperatur av ca 900° C vilket man fick genom att blåsa in luft i ugnen med hjälp av bälgar, in genom blästerhålen. Egentligen var detta en för låg temperatur, syret strömmade ut ur materialet och orsakade små hål, s.k. järnsvamp.

Då malmen smälte samlades slagg och järn i klumpar i ugnens botten. När detta var klart revs överdelen och järnet togs tillvara för fortsatt bearbetning till verktyg och vapen.

Tillbaka

I smedjan

Järnet skulle ha en låg kolhalt för att inte bli sprött. När man hade bearbetat järnet i smedjan genom att värma upp det (färskning) så minskade kolhalten.
När man smider måste man därför passa så att ämnet inte blir för varmt, det kan då bli alldeles för skört för att kunna smidas ut.
När man smitt färdigt värms järnet tills det har en körsbärsröd färg. Då är temperaturen rätt, och då doppas det i vatten för att bli hårt - som stål. Det härdas. Denna egenskap behåller materialet sedan såvida det inte utsätts för hög värme, för då mjuknar det igen.

Skillnaden mellan järn och stål är kolhalten. Järnet hade en kolhalt på ca 4 procent och var då alldeles för sprött för att kunna användas till ett svärd. I ett gott stål är kolhalten mellan 0,5 till 2 procent. Stålet är mycket segare än järnet och kan därför ge en klinga en vass egg.

Smedernas ständiga problem var att erhålla en tillräckligt hög kolhalt i svärdets eggar så att de blev härdbara samt att få fram den optimala kombinationen av hårdhet, styrka och seghet.

Ibland kunde svärdet yta kolas upp och sätthärdas. Ofta laminerades järn och stål på olika uppfinningsrika sätt för att åstadkomma en seg klinga med härdbar egg.

Järnet man tillverkat hemma på sin gård var en fantastisk handelsvara även om det inte vidarearbetats till mer än en platt stång, s.k. ten. Men man kan förstå att en bra smed var guld värd, och järnet i sig troligen ännu mer dyrbart än vad guldet var!

Läs om svärdstillverkning på Björns svärdssida och järntillverkning på Järnrikets hemsida.

Platsen för en av ugnarna har försetts med tak

Tillbaka

Essunga under 1700-talet

I mitten av 1700-talet beskrev kyrkoherde Edberg Essunga by som en av de uslaste i hela Skaraborgs län, bebodd mestadels av krigsinvalider. Jordmånen var sandig och bands endast fläckvis av vegetation med tallar, enbuskar och ljung med påföljden att då det stormade sattes sanden i rörelse och omgivningarna överhöljdes av flygsand.

Detta var dock inget som var utmärkande för just Essunga, i princip hela det västgötska slättlandskapet var skoglöst.

Källor:
P E Lindskog
Skylt vid Heljesgården
Essunga i svunnen tid av Carl-Martin Bergstrand