norre Sturlasson var en isländsk författare, diktare och storman som levde mellan åren 1178 och 1241. Fadern var en av öns mäktiga hövdingar, Hvamm-Sturla Tordsson av ätten Vosse, och även modern Gudny Bödvarsdotter kom från en förnäm familj. Det är bl.a. från Snorre som mycket av vår kunskap om vikingatiden kommer, bl.a. genom Heimskringla, vilken bygger på Ynglingatal, ett isländskt kväde från 900-talet av den norske skalden Tjodolf från Hvin. Snorre bortlämnades redan som treåring för att uppfostras på gården Udden på Island. Under sin nye husbonde Jon Loftson fick den unge Snorre tillgång till dåtidens litterära värld,

Sommaren 1218 seglar Snorre från Island till Norge. Där gästar han först Skule Jarl över vintern, och besöker sommaren 1219 lagman Eskil Magnusson och hans fru Kristina Nilsdotter i Skara. Snorre antecknar allt, och får också troféer med sig hem. En av gåvorna är baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren år 1210, vilket förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande Snorre.

Makarna Eskil och Kristina var båda släkt med kungaätterna, och de gav Snorre en god inblick i svearikets historia, särskilt som Eskil just då skriver ihop Västgötalagen - se också en stamtavla över Bjälboätten.

Läs lite ur Berättelser ur svenska historien om bl.a. vad Snorre inhämtade för uppgifter om Svitjod av lagman Eskil och andra, eller vad Natanael Beckman skrev om Snorre och Eskil i sitt förord till sin översättning av Äldre Västgötalagen.

Tillbaka

Snorres Edda

Snorres Edda, ofta kallad för den prosaiska Eddan, tecknades ned av Snorre Sturlasson i början 1200-talet - det finns också en tidigare Edda nedtecknad av en okänd författare - se sidan om asarna.

Snorres avsikt med Eddan tros inte ha varit att bevara den gamla religionen, utan att bevara skaldekonsten. Därför är stora delar av boken ägnad åt just skaldekonst och hur man skriver, men för att veta hur man skrev, resonerade Snorre, och för att kunna förvalta den speciella skaldkonst som kallas kenning, så var man tvungen att kunna de gamla berättelserna.

Det förefaller som att Snorre gärna ville framhäva de norska kungar som han skrev om och göra dem lite större än de kanske var, och ibland förefaller han ha blandat in sina egna 1200-talskunskaper i de flera hundra år gamla berättelserna.

Trots sin till synes fredliga sysselsättning med att skriva så levde Snorre under en tid då både svärd och yxa alltid måste finnas till hands, även hos en författare och diktare. Intriger med därtill hörande blodsdåd var en del av vardagen, så även för Snorre som dock visste att föra sitt svärd. Samtidigt var han allmänt känd och aktad för sin skolning och lärdom. År 1215 blev han lagman på det Isländska Alltinget. Bistra tider stundade dock. Relationerna mellan islänningarna och norrmännen tog sig allt våldsammare former och Snorre erbjöd sig att medla genom att bli norske kungens betrodde man på ön.

Snorralaug, Snorres varmbad i Reykholt, omnämnt flera gånger i Sturlungasagan. Vattnet leddes fram från källan Skrifla via en ca 110 m lång stenränna. Flöder reglerades med hjälp av en sten, och i bottnen av bassängen fanns en avtappning. Från Snorres långhus ledde en underjordisk gång ner till badet. Foto: Tingalidet

Tillbaka

Snorres brorson Olaf Tordsson Hvitaskald

Snorre hade fler kända släktingar, bl.a. en brorson som hette Olaf Hvitaskald, ej att förväxla med den samtida Olaf Svartaskald. Olaf Hvitaskald var också han skald och lagman, om än inte lika berömd och framgångsrik som farbrodern Snorre.

Då hans far Tord Sturlasson dog 1237 begav han till Norge där han vistades hos kung Håkon Håkonsson och hertig Skule. Därefter besökte han också Valdemar Sejr i Danmark och troligen också Erik Eriksson i Sverige. År 1240 deltog han som Håkon Håkonssons hirdman i slaget vid Oslo, och under åren 1252-1256 vandrade han i Snorres fotspår och var lagman på Island.

Hvitaskald diktade kväden om de tre nämnda nordiska kungarna, vilka delvis finns återgivna i Håkon Håkonssons saga, skriven av hans bror Sturla. Eventuellt skrev han också Knytlingasagan, baserad på händelser från hans vistelse i Danmark. Man tror att han dessutom skrev tillägg till sin farbror Snorres Edda, handlande om språkbruk och skaldskap.
Olaf Hvitaskald dog 1259.

Tillbaka

Snorres brorson Sturla Tordsson

Snorres brorson Hvitaskald hade en bror som hette Sturla Tordsson. Även denne var en skald och historiaskrivare, född ca 1217 på Island och levde fram till den 30 juli 1284.

Både Olaf och Sturla vistades i i sin ungdom hos sin farbroder Snorre, vilket naturligtvis påverkat de båda brödernas håg och sinne på skaldskap och sagoskrivning. Sturla skall ha varit en samvetsöm, rättrådig och ordhållig man med ett fredligt sinnelag, men kunde inte undgå att bli invecklad i de häftiga partistrider som rasade på Island. Emellertid blev han år 1251 vald till lagsagoman.

Av sina övermäktiga fiender tvingades Sturla lämna Island och reste år 1263 till Norge. Då han tidigare hade motsatt sig norske konungen Håkon Håkonssons planer på herraväldet över Island var det med en viss farhåga som han begav sig dit. Vid ankomsten var emellertid konung Håkon borta på ett härnadståg till Skottland, och Håkons son Magnus Lagaböte var istället den som tog emot honom.

Inför Magnus fick Sturla tillfälle till att framföra ett par äredikter om Håkon och Magnus, varefter han vänligt mottogs för att senare komma att bli utnämnd till Magnus hirdman och skutilsven, en titel som Magnus Lagaböte (1263-80) i Norge ändrade till riddare.

Sturla författade Håkon Håkonssons saga, vilken finns bevarad. Han skrev också sonen Magnus historia, av vilken endast fragment finns kvar. Om Håkon diktade han också flera ärekväden, vilka till stor del ännu finns i behåll, däremot har man inget kvar av äredikterna han skrev om kung Magnus och om den svenske jarlen Birger. Sturla skrev också stora stycken av Sturlungasagan.
År 1271 återvände han till Island medförande en ny lagbok för ön, och blev i samband därmed utsedd till landets förstelagman.

År 1277 var han närvarande då den norske kungen Håkon Håkonsson kröntes, en beskrivning man kan läsa här. Sturla var den siste hirdskalden och den siste forntida tecknaren av norska konungasagor.

Tillbaka

Vad betyder ordet saga?

Det isländska ordet "saga" har en annan betydelse än det svenska ordet. Det betyder helt enkelt berättelse eller historia, också historia i bemärkelsen vetenskapen om mänsklighetens utveckling.

De isländska sagorna skrevs ned under slutet av fristatens blomstringstid (åren 930-1262) och efter dess slut då Island blivit en del av Norge. De handlar om livet på Island fordom, allt sedan koloniseringen på 800-talet, övergången till kristendom omkring år 1000 och fram till de händelser som ledde till fristatens fall.

De flesta av sagornas författare har förblivit okända, men skildringarna präglas av både dem själva och uppfattningar om det skedda som låg i tiden. Händelser som ägt rum för ett par hundra år sedan skildrades från 1200-talets synvinkel.

En stor del av sagorna kan kallas historiska romaner (t.ex. Njals saga), i dem finns rikligt med värdefulla upplysningar om skick och bruk i det fornisländska samhället, och de redogör för samhälleliga händelser och relationer. Sagorna skrevs ned på pergament för hand, och kopierades i många upplagor.

Källor:
Foteviken
Islands ambassad