skil Magnusson (1175 - 1227) var en äldre halvbror till Birger Jarl och fungerade som lagman i Västergötland i början av 1200-talet, ca 1219-1225, gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina den

Eskil Magnusson är den som står bakom Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade landskapslag. Lagen är förmodligen en sammanställning av en hel hoper av tidigare lagar vilka dock aldrig tidigare funnits på pränt. Man får väl förmoda att Eskil samtidigt modifierade dem en del.

I Västgötalagen betonandes särskilt att Sverige var ett valrike - "Svear äga konung att taga och så vräka, han skall med gisslan ovan fara..." (vilka som menas med begreppet svear är fortfarande ett hett debattämne).

Säkert har den förste av Västergötlands lagmän, Lumber, varit en källa. Han skall ha levt på 900-talet och ligger begravd i en storhög i Vånga, Lumbers hög kallad, "...ty han var heden". Hans domplats sägs ha varit på Quiskede hed i Edsvära där det ännu finns kvar tre domarringar.

Tillbaka

Även Vidhemsprästen gjorde en del anteckningar i sin lagmanslängd efter en tidigare källa och nämner där både Eskil och Lumber:

"Den sjuttonde (lagmannen) var lagman Eskil. Han forskade sorgfälligt efter Lumbers och andra lagar sådana de voro efter fädernas goda sed. Sedan han funnit (vad som var) landets lag, då genomtänkte han den med mycken skarpsinne och egen insikt. Han var i många hänseenden väl skickad till detta ämbete".

Se en stamtavla över Bjälboätten

Tillbaka

Snorres besök i Västergötland

Eskils kontakter med Norge medförde att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen. Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 Eskil Magnusson. Om detta så skedde i Skara, på Loholm, hemma på gården i Long eller någon annanstans vet man ingenting om.

Snorre Sturlasson gör många anteckningar, och får också gåvor med sig hem.
En sådan gåva är det banér som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget i Gestilren år 1210, vilket förvarades hos Eskil Magnusson i Skara.
Läs här om hur verket Berättelser ur svenska historien på 1800-talet beskrev Snorres uppgifter, eller mer om Eskil och Snorre, skrivet i förordet till Beckmans översättning av lagtexten.

Bland andra platser så menas Loholm i Västergötland ha varit ett av Eskils lagmanssäten. Man vet att det under detta fäste hörde stora landområden, kanske det närbelägna Koberg och Lagmansholm vid Säveån, en dryg mil österut från Loholm räknat, där brodern Birger Jarl möjligen kan ha huserat.

Äldre uppslagsverk om Eskil

Nordisk Familjebok - Konversationslexikon och Realencyclopedi 1908
om Folkunga-ätten:

Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade fem söner:

1) Eskil var lagman i Västergötland i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina, änka efter norske jarlen Håkon Galen. Från honom torde, om ock blott på kvinnolinjen härstamma flera med Västergötland förbundna stormän, som i sitt vapen förde ett lejon.
Af dessa må nämnas Västgötalagmannen Peter Näf (1251-53), den från omkr. 1300 kände Västgötalagmannen Bengt Hafridsson, farfarsfar till den ryktbare hertigen Bengt Algotsson, och med hvars broder riddaren Knut Algotsson denna släktgren något senare utgick; vidare marsken och riksföreståndaren Tyrgils Knutsson, afrättad 1306, samt brorson Knut Magnusson, som var lagman först i Värmland och sedan i Västergötland. Genom hans dotter Birgittas gifte med norske riddaren Jon Haftorsson ärfdes lejonvapnet af en i Norge bosatt ätt.
Vidare Karl Ulfsson, som 1305 för lejonet, och Margareta Ulfsdotter, g.m. Västgötalagmannen Gudmar Magnusson, hvars son Ulf Gudmarsson (g.m. Den heliga Birgitta) upptog lejonvapnet.

2) Karl, biskop i Linköping, död 1220 på korståget mot esterna.

3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237.

4) Birger, jarl, d. 1266.

5) Elavus, farfader till en Peter Filipsson.

Af dessa efterlämnade, utom Elavus, endast Birger söner.

Se en stamtavla över Bjälboätten

Svenskt Biografiskt Lexikon skriver bl.a. sålunda under Eskil Magnusson:

«Tack vare Håkonssagan äro vi således relativt väl underrättade om Eskils yttre orientering. En annan nära samtida traditionskälla, den vid 1200-talets mitt avslutade Västgötalagens lagmanslängd, har en skildring av hans verksamhet som lagman. Skildringen är den utan all jämförelse utförligaste och mest berömmande i längden. Den är kanske tendentiös för Eskil.

Men i ett avseende meddelar den en faktisk uppgift, som aldrig betvivlats och som knappast kan betvivlas: genom Eskils föranstaltande har Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade landskapslag, nedtecknats. Man har - förmodligen med rätta - antagit, att Eskils norska orientering härvid gett impulsen, även om man icke i lagens innehåll kan spåra några mera betydande norska drag.

Man har också ansett sig kunna spåra Eskils och folkungapartiets mot den starka kungamakten riktade politiska program i lagens stadganden, främst i betonandet av att Sverige var ett valrike (»svear äga konung taga ock så vräka»).

Eskils norska orientering har medfört, att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen. Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218-20 och besökte sommaren 1219 Eskil. Snorres skildringar av svenska samhällsförhållanden gå med all sannolikhet tillbaka på upplysningar, som han erhållit av Eskil vid detta tillfälle.
Man har även antagit, att Eskil, som i Håkonssagan framstår såsom den store talesmannen för fredliga relationer mellan Sveriges och Norges konungar, fått stå modell åt Snorres Ragnvald jarl, vilken av den isländske historieskrivaren tillskrivas en likartad roll. Eskil förde i sitt sigill ett lejon.»

Läs mer om Eskil Magnusson ur Berättelser ur svenska historien