norre hade gjort sina studier just i Västergötland. På sin väsentligen av politiska motiv företagna resa hade han bl.a. haft för avsikt

Då Snorre kom till Norge var jarlen död och hans hustru, fru Kristina, en dotterdotter av Erik den helige och en kusin till den nyss avlidne konung Erik Knutsson, hade flyttat över till Sverige och ingått äktenskap med västgötalagmannen Eskil Magnusson, en äldre broder till Birger Jarl.

Vad Snorre här såg av svenskt rättskipningsarbete och vad han här hörde berättas om landskapets förutvarande lagmän var källan för hans skildring av det svenska samhället.
Det är möjligt att han varit så långt som till Visingsö och sett den unge konungen krönas, i varje fall har han icke kunnat undgå att få ett intryck av det svaghetstillstånd, varunder det svenska konungadömet efter de långa tronstriderna led.

Tillbaka

Snorre föga imponerad

Ingen av de tävlande ätterna var särskilt starkt representerad. Sverkersätten hade för tillfället segrat i och med valet av Johan Sverkersson, i isländska sagor kallad Byxlös, och det lilla barn, som den Erikska ätten ville uppsätta, fick senare namnet Läspe och Halte. Konungamaktens svaghet framträdde för Snorre lika starkt som det folkliga lagsamfundets styrka. I Uppland har han påtagligen aldrig varit.

Lagman Eskil hade kanske genom sina norska förbindelser kommit att tänka på fördelen av att lagen blev skriven. I Norge fanns redan skrivna lagböcker, och bland de handlingar som Eskil hade att förvalta var med all sannolikhet den skriftliga överenskommelsen mellan kung Inge Bårdsson och jarlen Håkan som låg till grund för hans styvsons, Knut "Kristinesons" anspråk på Norges krona.
Hur därmed må förhålla sig, så veta vi av svenska källor, att lagman Eskil fick uppdraget att skriftligen utarbeta Västergötlands lag.

Det är lätt att se att tidsförhållandena förr eller senare skulle göra en sådan skriftlig utarbetning nödig. Ett av villkoren för att den muntligt bevarade sedvänjan skulle kunna hållas i minnet var att rättsbuden var enhetliga.
Då med kristendomens införande nya principer började kämpa med de gamla, blev det omöjligt att ständigt minnas vilkendera som avgått med segern.

Tillbaka

Sökande efter Lums lagar

I vår lagtext har kyrkan segrat däri att barnets arvsrätt blivit beroende av det kristna dopet, däremot har den kyrkliga vigseln icke fått någon avgörande betydelse. Att komma ihåg, att det var just så, icke rakt tvärtom, kunde ju ha sina svårigheter.

Det gällde för Eskil icke att "uttänka och göra" lagen utan att "finna landets lag", att av kunniga män få veta, hur gällande rätt var i olika mål. Hans uppdrag var icke att själv hitta på lagen.
Så har visserligen Snorre tänkt sig saken, då han om den svenske lagmannen säger, att "det skall vara lag, som han läser upp", men han motsäges av den bättre underrättade inhemske författaren, som meddelar, att Lagman Eskil "sporde och sökte sorgfälligt efter Lums och andras lagar, sådana de voro enligt god, hävdvunnen fädernesed". Visserligen fortsättes: "sedan han funnit vad som var landskapets lag, då genomtänkte han den med mycket skarpsinne och egen omsikt".

Detta kunde nog behövas. Många rättsregler hade kommit till hans kännedom i form av precedensfall; det gällde då att övertänka, hur mycket som kunde och borde anses vara av generell innebörd, hur allmänna principer skulle tillämpas i enskilda fall o.s.v.

Tillbaka

Lagen och hävderna

För oss är ju lagen skriven lag. Vid sin sida erkänner lagen själv seden såsom i någon mån reglerande, men den verkliga, djupa respekten vilja vi blott skänka den skrivna eller tryckta boken.
En sed som strider mot skriven lag är för oss i de flesta fall en osed. Så är emellertid ingalunda förhållandet överallt ens i vår egen tid.

I England menar man med lag lika väl den hävdvunna seden som den skrivna förordningen, och båda åtnjuter samma vördnad.
Det är viktigt att hålla fast detta: Lagen blev icke till därför att lagman Eskil satte något på pergament. Den fanns långt förut.

Många av dess bestämmelser ägde tusenårig hävd, innan de blev nedskrivna. Och, vad som var bestämmande för rättsuppfattningen, det var icke det att så stod i en bok som de allra främsta bönderna ändå inte kunde läsa.

Vad som var avgörande, det var dels, att man hört av äldre personer med auktoritet, att så skulle det vara, dels ock att en sådan ordning stämde med den allmänna uppfattning man hade om lag och rätt.