ästergötland är vårt äldsta landskap. Det omnämns hos Adam av Bremen: "Av Sveriges folkstammar bor de götar som kallas de västliga

Tillbaka

Gautland - Västergötland

Linde skriver att Västergötland i de fornvästnordiska källorna skrevs som Gautland och att invånarna kallades för gautar. Men gautar kunde vara dubbeltydigt och avsåg i en del fall även östgötar vilket skulle kunna ge Gautland betydelsen 'götarnas land'. Möjligen skulle namnet Gautland kunna betyda 'landet vid Gaut', åsyftande Göta älv (på 1000-talet Gautelfr) och bildat av verbet gjuta med syftning på att vattnet utgjöts ur Vänern. Men även 'människorna av guden Gaut utgjutna' förekommer i diskussionerna. Ptolomaios beskrev Wigotaelf som kastade sig brusande ner från ett hav (Vänern) ut i den stora Oceanen.

Västgötar - götar eller göter - benämns på den fornengelska anglosaxiskan som Geatas (Beowulf) och som Geats på engelska.

Västergötland var högst troligt en av de provinser varifrån goterna en gång utvandrade. På 500-talet skrev sedan Jordanes i ett speciellt omnämnande om dåtidens västgötar, gautigothi, att de var "ett energiskt och ytterst krigiskt folkslag".

Tillbaka

Västergötlands tidigaste historia

Sten- och bronsålder

Skandinaviens största hällkista i Södra Härene, Västergötland - idag är tallarna nedsågade

Under stenålder och bronsålder anlades enstaka högar av sydskandinavisk typ bl.a. längs Säveån och övre Nossan liksom stensättningar med rika gravfynd.
Rösegravar som den i Tun är vanliga i en stor del av landskapet, men med särskilt stark koncentration på höglandet i Kind där extensivt jordbruk bedrevs. Flera märkliga depåfynd har nedlagts som smidesförråd eller offer, särskilt under yngre bronsåldern. Från bronsåldern är också bronssköldarna från Fröslunda på Kålland.

I landskapet finns ca 40 hällristningar, se Flyhov och Fåglum, och över 1.400 ristningar med enbart skålgropar. Västergötlands största samling av fötter och skålgropar finns på Sättebergskullen i Södra Härene med 300 skålgropar och ett femtiotal fötter.

Store hög, en av sju kvarvarande storhögar belägna uppe på Hols gravfält

Tillbaka

Järnålder

Gravfältet i Västra Tunhem

Under den äldre järnåldern anlades på lerslätterna gravfält med urngravar under århundraderna före vår tideräknings början. Under den tid som märkligt nog i Sverige kallas för romersk järnålder (Kr.f. – 400 e.Kr.) jordades döda med rikt, ofta importerat gravgods i stora, väl konstruerade stensättningar, främst i Falbygden.

De över 500 mindre gravfälten och spridda domarringarna från denna tid innehåller vanligen enkla brandgravar. Samtida boplatser är dock föga kända eftersom få undersökningar gjorts. Landskapets 40 fornborgar är odaterade men kan tillhöra mellersta järnåldern - se Mössebergs fornborg och Skandinaviens största fornborg Halleberg.

Häcklan med Ättestupan uppe på fornborgen Halleberg

Västergötlands gravar från yngre järnåldern ligger inom ca 440 höggravfält. Stora sådana förekommer t.ex. i Dimbo, Hol, Nycklabacken och på Lundskullen, men flertalet är små och många byar i fullåkersbygderna saknar gravfält. Bortodling av sådana är den främsta orsaken till att Västergötland har färre fornlämningar än jämförbara landskap.

Amundtorp

Många skattfynd av högsta klass från järnåldern, bl.a. Vittene och särskilt guldhalskragarna från folkvandringstiden, se Mönekragen och läs om Timboholmsguldet och om offerplatsen Finnestorp. Ännu mer dyrbart än guld var dock järn, något man framställde i Västergötland från ca 500 f Kr där något så enkelt som rödjord kunde användas till att framställa vapen och redskap.

Kinnekulle sett från en plats strax väster om Uppsala i Ledsjö socken

Tillbaka

Vikingatid

Från vikingatiden är enkla brandgravar det normala, men enstaka kammargravar är också kända, i Hällstad. Ett tiotal storhögar finns, bl.a. i Skalunda och Larv och några monumentala skeppssättningar t.ex. vid Askeberga bör tillhöra sen järnålder.

Landskapets uppemot 200 runstenar finns främst i Skaraborg och i övre Ätradalen; av särskilt intresse är Sparlösastenen. Se även sidan över Olsbrostenen vid Åsarp.

Fossil åkermark förekommer på många håll, rikligast på höglandet. De kan dateras till äldre järnåldern, dels till vikingatid och äldre medeltid.

De största svenska vikingatida skepp som inte återfunnits i de dåtida Danmark eller Norge har alla hittats på dagens västgötska sida av Göta älv, se sidan om Äskekärrskeppet.

Den märkliga Högehall vid den gamla kungsgården Gum på
Kinnekulle där man funnit en kalkugn från 800-talet...

Tillbaka

Västergötlands medeltidshistoria

Västergötland har liksom de angränsande landskapen Småland och det fordom danska Halland ett lejon som vapenbild, orsaken är dock inte klarlagd. En tänkbar anknytning finns till Folkungaättens vapenbild, folkunga-lejonet, vilken Olaus Magnus på sin Sverigekarta från 1500-talet satte som symbol för hela Götaland. Redan på 1200-talet hade marsken Torgils Knutsson i Västergötland ett diagonaldelat lejonvapen.

Landskapets gränser är i huvudsak naturligt givna av de stora skogspartierna i söder, öster och norr (Tiveden) och de stora sjöarna Vänern och Vättern där borgen Näs på Visingsö härbärgerade våra tidiga kungar.
På Vänerns västra sida ansluter dock Dalboslätten naturligt till de västgötska slättbygderna, vilket väl är förklaringen till att Dal (Dalsland) fram till 1500-talets början tycks ha räknats som en del av Västergötland.

Tillbaka

Husaby, Västergötlands och Sveriges första domkyrka

Västergötland kristnades tidigt, kanske först av de landskap som kom att bilda Sverige. Någon enskild missionär är dock inte känd, förutom den engelske biskopen Sigfrid som verkade i Växjö och enligt legenden skall ha döpt Olof Skötkonung i Husaby källa i början av 1000-talet. Fast förmodligen var Olof redan döpt, vilket i så fall ganska säkert skett i England.

Biskopsborgen i Husaby

Redan vid 1000-talets mitt hade kristnandet nått dithän att ett västgötskt stift, Sveriges äldsta och även omfattande nuvarande Dalsland och Värmland, kunde upprättas med en domkyrka i Skara som centrum, för en kort tid föregången av Husaby. Ett annat tecken på landskapets tidiga kristnande är att kyrkorna i de centrala delarna av Västergötland ligger tätt och att socknarna därför är efter svenska förhållanden ovanligt små.

Tillbaka

Troligen 1148 grundades Varnhems kloster av cisterciensmunkar från Alvastra.
Gudhem som var ett före år 1175 grundat nunnekloster anslöts senare till cisterciensorden. Ca år 1240 tillkom dessutom tre tiggarbrödrakonvent: dominikaner i Skara år 1239, Lödöse 1243 och franciskaner i Skara 1242. Under 1400-talet tillkom ännu ett franciskankonvent, nu i Nya Lödöse (efter 1473).

Klosterkyrkan i Varnhem

Gudhems klosterruin

Västergötland hade långt in i medeltiden en relativt självständig ställning både politiskt och kulturellt, vilket förstärktes av dess egenskap av gränslandskap med livaktiga handelsförbindelser med de danska städerna längs Kattegatt.
Att Västergötland också hade stor betydelse i rikspolitiken framgår av att två av de tre tidigmedeltida kungaätterna hade sina rötter i Västergötland, de Stenkilska och Erikska ätterna.

Landskapets stormannaklass var talrik och spelade även under medeltidens senare del en avsevärd politisk roll. Några av dess ledande medlemmar, bl.a. Ture Jönsson (Tre Rosor), Måns Bryntesson och Sten Eriksson Leijonhufvud deltog i Västgötaherrarnas uppror mot Gustav Vasa 1529.

Tillbaka

Västergötland hade under medeltiden två städer av stor betydelse: stiftsstaden Skara som fått stadskaraktär senast under 1100-talet, och Lödöse, den mot Västeuropa vända handelsstaden, ett stycke innanför Göta älvs mynning.

Övriga medeltidsstäder var alla små och relativt sena: Falköping mot 1300-talets slut, Hjo nämnt år 1413, Skövde också nämnt 1413, Lidköping fick stadsprivilegier 1446 och Bogesund före 1471, från 1741 kallat Ulricehamn.

I rättsligt hänseende bildade Västergötland under medeltiden en lagsaga där även det senare självständiga landskapet Dalsland och Mo härad i Småland ingick. Lagsagans egen lag, Västgötalagen, är känd i både en äldre och en yngre version.

Tillbaka

Axevalla hed i oktober 2006

Under 1300-talet och första hälften av 1400-talet var Västergötland administrativt uppdelat i ett betydande antal borglän under bl.a. Lödöse, efterträtt av Lindholmen och omkring 1370 av Elfsborg vid Göta älvs mynning, Opensten i gränstrakterna mot Småland, Öresten i gränstrakterna mot Halland, Axvall nära Skara och Dalaborg i nuvarande Dalsland. Även Värmland låg under 1300-talet under Västergötland och styrdes från Edsholm och Amneholm vilka låg diagonalt placerade på var sin sida Vänern.

Under Engelbrektsupproret på 1430-talet och 1460-talets unionsstrider förstördes huvuddelen av borgarna, och vid medeltidens slut var endast Elfsborg och Öresten ännu i bruk. Av dem behöll endast Elfsborg strategisk betydelse under 1500- och 1600-talen.

Under Gustav Vasa blev Västergötland ett enhetligt ståthållardöme, men i samband med 1630-talets länsreform delades landskapet i Vänersborgs län i söder, med residens i Vänersborg, och i Skaraborgs län i norr, med residens först i Skara och från 1660 i Mariestad.

Bohus blev svenskt efter freden i Roskilde år 1658

Tillbaka

Källor:
NE
Linde - Ortnamn i Västergötland