äveån startar sin resa endast en dryg halvmil från Viskan, i Vänga norr om Borås. På sin drygt tio mil långa resa ner mot Göta älv har

Tillbaka

Säveån i Nårunga, mellan sjön Säven och Vårgårda, april 2004

Medeltida befästningsspår utefter Säveån
av Rune Ekre

Ur häftet 'fynd' - Säveåns dalgång, nr 1-2
utgiven av
Göteborgs stadsmuseum och
Fornminnesföreningen i Göteborg

Många floddalar har haft stor betydelse bland annat för militära transporter. Vad Säveåns dalgång kan ha betytt i detta sammanhang och vilka medeltida händelser och anläggningar som lämnat spår efter sig redovisas här nedan:

Av de tidiga västgötska uppbördsområdena, 1200-talets bon, utgör de fyra största egendomligt långsträckta, sydvästorienterade områden, formationer som tycks kunna förklaras efter en titt på en karta. Var och en av dem har en flod som ett slags egen pulsåder - Hullsjö bo/Göta älv, Lungs bo/Säveån, Gudhems bo/Viskan samt Vartofta bo/Ätran.

De stora ådalarnas framkomstmöjlighet tycks ha varit en beräknad tillgång för skatteuppbörden, ty oavsett vattendjup och segelbarhet har de västsvenska flodstråken genom hela medeltiden varit viktiga färdleder för handel, för resande i kyrkans eller kungens tjänst och för trupptransporter.

Segelbar var väl i princip bara Göta älv, den största av dem - men också den bara till halva sin sträcka - de övriga i hög grad partiellt, huvudsakligen i sjöpassagerna. Det viktiga var att flodernas dalgångar var lättare att forcera än kärrmarker, skogsområden och oländig bergsterräng. Särskilt gällde detta vintertid med frusna vatten och strandmarker.

Säveån vid Mängsholm nerströms Vårgårda

Våra åar och flöden var innan muddringar och olika regleringar genomförts betydligt mer imponerande vattendrag än vad man ser idag - som Säveån på bilden här ovan där vattennivån norr om Mängsholm höjts med några decimeter efter regnen i december 2006 - vanligen ser man inte ån härifrån.

Mudderverk i Säveån, Siene i början av 1900-talet

Tillbaka

Militära uppmarschvägar

Sparsamma spår av de fredliga färderna finns i föremål och bebyggelse-koncentrationer också från långt före medeltiden. De militära lämningarna är ibland lite mer påtagliga - befästningsanläggningar av mycket skiftande slag, oftast utan stöd i skriftliga källor.

Alltsedan större dansk-svenska konflikter börjat förekomma, från 1200-talet, har de fyra stora hallandsfloderna varit obligatoriska uppmarschstråk för danska trupper och/eller inhyrda legotrupper med destination till det centrala Västergötland. Detta har i särskilt hög grad gällt Ätran med Ridvägen genom Redvägs härad, där beridna trupper för första gången i svensk krigshistoria passerade på väg mot slaget vid Lena år 1208. Då var det dansk-tyska legotrupper, men före 1200- talets slut var rytteri en obligatorisk del av svensk krigsmakt. För Göta älvs del har det också handlat om norsk-svenska och internationella konflikter.

Säveån, en biflod till Göta älv, är i vattenmängd och längd mindre betydande men var i de här sammanhangen mycket betydelsefull genom sin närhet till Viskanstråket, cirka 7 km vid Vänga, och framförallt till Nossans dalgång.
Vid Vårgårda (Algutstorp) är det endast cirka 6 km till Nossan, det västligaste av Vänerns stora tillflöden.

Spåren av de militära aktiviteterna är färre vid Säveån än vid t.ex. Viskan och Ätran, men de finns rätt tidigt och vi skall här försöka följa dem i Säveåns egen färdriktning. Några är för övrigt osäkra, hypotetiska eller bara folkliga förklaringsförsök. Några är sannolikt oupptäckta och kan dyka upp lika oväntat som den lilla Berghemsborgen, som upptäcktes så sent som 1995 i Viskans dalgång.

Tillbaka

Norevalla och Häradsvad - traditioner och verklighet

Vi börjar alltså vid Säveåns källsjö Säven mitt emellan Vårgårda och Borås.
Ån rinner här första milen västerut genom Nårunga. Intill korsningen med vägen Ljurhalla-Nårunga kyrka finns den sägenomspunna (medeltida?) "staden" Norevalla med vallar och stenlagda gator. Redan den äldsta nedteckningen av Jonas Tengborg 1784 ställer sig dock skeptisk till "staden" - det rör sig om ett naturens eget verk, ett märkligt klapperstensfält, numera skogöverväxt.

Från denna "hägring" kommer vi några kilometer västerut till Häradsvads bro på gränsen mellan Gäsene och Kullings härader. Namnlikheten har åtminstone sedan Olof von Dalins Svea Rikes Historia 1750 kopplat platsen till Erikskrönikans berättelse om slaget vid Herrevadsbro där Birger Jarl gjorde upp med (de äkta) folkungarna år 1251. Sentida historiker vill för övrigt rätt enigt förlägga platsen till Kolbäcks socken i Västmanland.

Den topografiska beskrivningen i krönikan kan faktiskt stämma rätt bra här vid Säveån. Hypotesen bygger på att folkungarnas utländska legotrupper snarare skulle ha gått upp utefter Säveån än seglat till Västmanland vid ett tidsskede då Birger Jarl bevisligen ofta vistades i Västsverige. Kanske kan man säga att den lokalhistoriska övertygelsen har åtminstone 10% chans på sanningen, till dess att det förmodade slagfältet vid Häradsvad fått en systematisk markundersökning.

Det är för övrigt bara en av Erikskrönikans handskrifter som har en otvetydig lokalisering till Västmanland. Kom folkungarna upp utefter Säveån har de i Alingsåstrakten "hoppat över" åns nordliga hårnålsslinga och återfått kontakten med ån vid Kärtared 8 km österut.

Fridfullt betande kor invid Säveån vid Kärtared, söder om Horla

Tillbaka

Kvinnestadsborgen

Vi följer den nordliga slingan upp till Algutstorp - en trakt med åtskilliga spår av medeltida järnframställning. Här vid Säveåns nordligaste båge befinner vi oss bara 3 km från Kvinnestadsborgen och knappt en mil söder om Nossans dalgång. Näset med borglärnningarna på Kvinnestadssjöns östsida ligger just i Säveåstråkets östliga förlängning.

Inga skriftliga källor ger oss upplysningar om anläggningens historia, men tydliga vallgravsspår och diverse fynd har gett den hög status i folkliga föreställningar, bl.a. som en av Birger Jarls borgar och replipunkter i Västergötland och som nunnekloster, "Kvinno(fri)stad".

Riksantikvarieämbetet lät göra en uppmätning 1955 med gränsbestämning av "medeltida borgområde", men skyddsbestämmelser och skötselplan har inte fungerat och för att hävda behovet av markvård fick hembygdsföreningen tillstånd till provgrävningar i olika etapper 1985-90. Lämningarna kunde dateras till tidsperioden cirka 1340-1400 och i viss mån funktionsbestämmas: en huvudborg i trä på den större kullen "Slottet", stallområde med smedja på den mindre "Bårrebacka" och dessutom en badstuga på den sydliga udden.

Borgen har varit använd för en rytterigarnison under en tid då Västergötland splittrades under olika makthavare: i väster den norske kung Håkan som garant för sin avsatte fader Magnus Erikssons intressen, i öster den av stormännen inkallade kung Albrekt samt i söder - i Mark och Kind - dansk ockupation.

Fronterna har växlat under dessa 30 onda år av inbördeskrig. Vi vet inte mycket om detaljerna, men mycket tyder på att borgen huvudsakligen tillhört Magnus och Håkans område. Strider har utkämpats här och borgen ödelades genom brand, kanske i det avgörande dansk-svenska fälttåget mot Albrekt och slaget vid Falköping 1389.

Tillbaka

Osäkra spår i Mängsholm och Lagmansholm

Följer vi Säveån mot sydväst passerar vi först Mängsholm i Siene, en sätesgård känd från 1500-talet med skönjbara, kanske osäkra befästningsspår. Strax därefter kommer vi till Lagmansholm i Fullestads socken, som anses ha murverk av befästningskaraktär från 1400-talet i ena flygeln. Lagmansholm kunde i så fall vara en av de många senmedeltida privatbefästningarna i Västergötland, men bedömningen är osäker.

Tillbaka

Stynaborg i Bälinge

I Bälinge socken möter Säveåns mest eleganta borglämning. Ån inramar här en klassisk näsborg; en naturlig meanderslinga bildar ett näs, övertvärat av vallgravar som omger huvudborgen på en kvadratisk platå och bildar avgränsade ekonomibyggnadsområden - förborgar.

Med stor säkerhet är detta det från slutet av 1300-talet kända Stynaborg, centrum för ett av drottning Margaretas län med den kungliga administrationen för Ale, Kullings och Barne härader och med sådana borghantverkare som blidomästare - tillverkare av stenslungor - och armborstmakare. Även denna borg hade troligen en kortvarig historia; den ödelades senast under Engelbrektsupproret 1434.

Tillbaka

Sätesgårdar vid Mjörn och Sävelången

Nääs slott

Säveån gör en kort visit i Mjörns långa sjö, innan den med avvattning från Anten-Mjörn och Sävelången får mera flodkaraktär på slutsträckan. De närbelägna godsen Öjared, Ingared och Nääs var sätesgårdar som med sina vattennära lägen väl kan tänkas ha haft befästningsinslag. Öjared var för övrigt häradshövdingesäte för Vättle härad vid 1400-talets mitt. Sjön Mjörn skrivs på gamla kartor som Mior.

Tillbaka

Sjöborg

Stenhuset Sjöborg som låg vid sjön Mjörn - avbildat i Sueciaverket

Siöborg i Hjällsnäs by nära Mjörns sydände har ägnats en bild i Erik Dahlbergs Sueciaverk. Enligt anteckningarna till verket skulle här en gång ha funnits "ett kungligt slott". Denna borgliknande företeelse föranledde på 1980-talet en provgrävning, eftersom den tänkbara lokaliseringen var odlingsmark under expansion. Enligt ortstraditionen hämtade byborna på 1800-talet tegel och mursten i ruinen, vars källarvåning till sist fylldes igen, och området blev betesmark. Tegel- och glasskärvor gav en ungefärlig lokalisering av byggnaderna, men deras grundmaterial hade tämligen effektivt odlats bort.

Ruinen hade tydligen raserats rätt snart efter Dahlbergs porträttering. Källaren återfanns och fyndmaterial med bl.a. formtegel gav datering till 1500-talet, en datering som efterhand ledde till att byggnaden kunde identifieras i de skriftliga källorna. Den borgliknande anläggningen bör ha varit den fogdegård som grev Ebba på Gräfsnäs anlade för sina godsinnehav vid södra Mjörn; den skymtar i en konflikt med godsherren till det i öster liggande Öjared omkring 1580. Samröret med underlydande bönder kunde kanske motivera interna befästningar.

Man kan ana att det gravfält som fanns i förgrunden kan ha legat där som Gråbo grusgrop finns idag... Notera Stora Lundby kyrka till höger i bild.

Tillbaka

Pikenborg

Pikenborg var en fornborg som låg belägen ovanför Breviken i Sävelången, mitt emot dagens Ingared. I en beskrivning från 1758, berättas att "Uti mångrådighetstiden hafva herrarne på Pikenborg haft fartyg i Mjörn till att därmed förhindra ströfvande folk från Ahle härad att de icke måtte tillfoga orten någon skada, som de den ena gången efter den andra gjort försök uppå ifrån dåvarande staden Östad, hvilken sedermera förstördes och synes som Alingsås af eftervärlden blivit i dess ställe anlagd".

Fornborgar brukar ofta ligga i par nära varandra, och har ofta kallats för Borr- med en slutled som ex.vis Borreberg - i Hemsjö på andra sidan Sävelången ligger Borragården vid Borraslätt.

Tillbaka

Ett utsatt område

Säveåns nedre lopp från Mjörn till Göta älv blev en flitigt utnyttjad härväg särskilt under 1400- och 1500-talen. Men sträckan har knappast avsatt "fasta hus", däremot spår av tillfälliga skansar, "jutegravar" (danskars skyttevärn) och "danska vägar". Ortsbefolkningens militära erfarenheter var förvisso genom ett par tre århundraden blodigare och bittrare här än i flertalet västsvenska invasionsområden. Att nämna som en minneskoncentration av obeskrivligt lidande vore kanske Brobacka mellan Mjörn och Anten i Nordiska sjuårskrigets tid på 1560-talet.

Tillbaka

Gullbergs fäste

En anledning till den militära intensifieringen var naturligtvis den svenska statsmaktens fokusering på Göta älvs mynningsornråde. Den första svenska borgen här var Gullbergs fäste från 1304 en halv kilometer söder om Säveåns
mynning. Gullbergshed var en gammal internordisk förhandlingsplats, och borgen, sannolikt ett stenhus, var ursprungligen inte riktad mot yttre fiender. Den tillkom som ett led i brödrastriden inom kungahuset - kung Birgers motdrag mot hertigarna Eriks och Valdemars etablering på Ragnhildsholmen.

Gullbergs fästes medeltida historia blev mycket skiftande. Det fick en konkurrent och efterträdare redan på 1330-talet i Lindholmens borg på andra sidan älven. Under unionskrigen på 1400-talet upprustades borgen då och då för ett svenskt utspel mot det tidvis danskägda Elfsborg, älvmynningens huvudfästning alltsedan 1360-talet. Först från Gustav Vasas tid omkring 1540 blev befästningen på Gullberg permanent. De eventuella resterna av medeltidsborgen utplånades vid den sista stora ombyggnaden på 1680-talet: Erik Dahlbergs Skansen Lejonet.

Tillbaka

Staden vid åmynningen

Det var inte bara de militära anläggningarna som gav intensifierad betydelse åt Säveåns dalgång. Viktigare var stadsetableringen omkring åns mynning år 1473. Nedflyttningen av Västsveriges stora handelsstad, det redan 400-åriga Lödöse som här blev Nya Lödöse, skedde på regeringens anmaning.
Flyttningen blev lyckosam; 20 år senare noteras Nya Lödöse som en av rikets fyra främsta städer med den näst största handelsomsättningen. Den västsvenska boskapsskötseln fick en mer praktisk svensk exporthamn; Nya Lödöse övertog mycket av Hallandsstädernas roll, och Säveåns dalgång blev ett av västgötahandelns centralstråk.

Befästningsmässigt var staden ursprungligen planerad som en vattenborg på Säveholmen, nuvarande Marieholm, i älven utanför åmynningen, och staden skulle heta Götaholm. Inflyttarna från Gamla Lödöse accepterade varken den sanka ömarken eller namnet.

Omplaneringen blev ett Nya Lödöse, en stadsborg med tomförstärkt murgördel omfluten av vallgravar och med Säveåns huvudfåra som en vattengata genom centrum. Omgivande vall och vallgravar, 20 meter breda, har varit skönjbara in i förra århundradet. Under 1500-talet har de tre meter höga vallarna varit bestyckade med kanoner och försedda med kanske fyra, men troligen endast två tornbefästningar (vid valländarna mot älven?).

Staden var svårbefäst på grund av markförhållandena, med flera rasolyckor till följd, och blev ett säkerhetsbekymmer särskilt för Gustav Vasa som av det skälet lät flytta Nya Lödöse ut till Elfsborg. Åren 1547-1571 blev det en lucka i stadens historia, som slutade 1624, då Gustav II Adolfs Göteborg stod färdigt för inflyttning.

I dag ändar Säveån sin bana genom ett tätt industriområde under den väldiga trafikmaskinens larm, genom spillrorna av Sveriges grundligast utplånade medeltidsstad, numera med det vördnadsfulla namnet Gamlestaden.