tridit har människan gjort i alla tider, och kommer väl alltid så att göra. Utvecklingen har gått från stenar och träklubba via spjut och pilbåge till dagens moderna interkontinentalrobotar som gör att man inte ens behöver lämna sitt land för att orsaka massförstörelse och död på andra sidan jordklotet...

Men om man håller sig till vikinga- och medeltida vapen så var yxan och spjutet vapen som alltid fungerade, dessutom var de lätta att tillverka. Givetvis hade de flesta även en kniv i bältet, för närstrid var alltid det som gällde.

Tillbaka

Pilbågen

ilbågen är ett uråldrigt vapen som under medeltiden kom att få allt större betydelse. De mest omtalade bågskyttarna kom från Wales och England. De bästa bågarna var gjorda av idegran och var mellan 170 och 185 cm höga. En bra bågskytt kunde skjuta tio pilar i minuten och nå över 250 meter. Då var det visserligen inte fråga om något precisionsskytte, men en bågskytt beväpnad med en 70 punds långbåge lyckades med att placera sina femton pilar inom en ruta om 3,6x3,6 meter på 300 stegs avstånd (drygt 150 meter). När man då betänker att medeltida arméer kunde ha flera tusen bågskyttar förstår man att det kunde röra sig om tiotusentals pilar som regnade ner på fienden - varje minut!

Beroende av vilket mål man hade använde man olika pilar. För jakt och fiende utan någon rustning använde man sig av bredbladiga spetsar, s.k. "broadheads" som var försedda med hullingar, vilka orsakade en stor blödning. Hullingarna var inte främst avsedda för att göra det svårare att dra ut pilen, utan för att göra det mindre sannolikt att man överhuvudtaget skulle hinna göra det…
Mot rustade motståndare hade man smala, sylvassa spetsar, "bodkins", som kunde tränga igenom såväl ringbrynja som stoppning, men som inte gjorde lika stor skada. Sedan fanns det också allroundpilar, ganska breda och rätt så spetsiga pilar, som var en slags grundpil.

En bågskytt som de kunde se ut på 1400-talet.
Foto: Albert Collins, titta gärna in hos Kompani Bastard

Genomslagskraften kunde vara väldigt stor, bågskyttar på 1500-talet rapporteras ha skjutit genom 2,5 cm av tjockt, torrt trä, vilket är mer än de flesta av dagens handeldvapen klarar av. Även om riddaren själv kunde klara sig utan allvarligare skador blev effekten ändå ofta förödande, hästarna var inte lika väl skyddade.

Det krävdes mycket och regelbunden träning för att bli en bra bågskytt. I England skulle tidvis varje man mellan 16 och 60 år äga och träna med båge. I strid tog man med sig knippen om 24-30 pilar, men man förde alltid med sig tunnvis med pilar i trossen, då de personliga förråden snabbt tog slut. Medeltida inventarieförteckningar nämner hundratusentals pilar förvarade i arsenaler, så man kan med fog anta att det fanns de som hade pilmakeri som heltidsjobb.

Att bågskyttarna var extra hatade av motståndaren belyses av det faktum att ex.vis fransmännen brukade hugga av flera fingrar på högerhanden på tillfångatagna bågskyttar...

Tillbaka

Pilbågen i Sverige

Men att vi i nuvarande Sverige under tidig medeltid inte kände till avancerade pilbågar är en myt. I Högom utanför Sundsvall har man funnit pilspetsar som daterats till ca 550 e kr, avpassade för 28 tums draglängd och med en grovlek om 8 mm. Till formen är de liknande pansarbrytande bodkinspetsar. Detta är ganska precis en stridspil tex för en klassisk långbåge (eller en liten ilsken ryttarbåge).
Tipstack till Erik Sternschild!

Dessutom ger fynd vid hand att långbågar av idegran användes allmänt i norden under vikingatid.

I Holmegaard på Själland, Danmark, har man funnit två bågar, ca 8000 år gamla och tillverkade av alm, ett mycket vanligt träslag för pilbågstillverkning i Skandinavien.

Tillbaka

Armborstet

Armborst med pil och bågspännare, ca 1400-tal

rmborstet var ett vapen som var lättare att lära sig använda än pilbågen. Trots en lägre eldhastighet (4-6 pilar per minut med en bälteskrokspänd armborst, tre med cranequin (se nedan), och färre än så med vinda), så kom armborstet att bli ett effektivt och fruktat vapen. Riddarna hatade armborsten då den innebar att vilken simpel bondlurk som helst kunde döda en riddare på stort avstånd.

År 1139 utfärdade påve Innocentius II ett edikt, som förbjöd kristna att använda armborst mot andra kristna (därmed underförstått att otrogna saracener var fullt lovliga mål). Som alltid när ett effektivt vapen kommit för att stanna så sköt kristna gladeligen på andra oavsett religion och vad påven hade sagt.

De lättare armborsten spändes genom att man satte foten i en bygel i vapnets framdel, böjde sig fram, häktade en från bältet hängande krok om strängen och rätade på sig varvid vapnet spändes - se bild till höger. När allt kraftigare bågar började användas fick man börja använda sig av en hävarm (en s.k. getfotsspännare), cranequin (mekanisk spännanordning med kuggstång och vev, se ovan) och vinda. Cranequinen möjliggjorde för skytten att strida från hästryggen. Bågen var en komposit, bestående av trä och senor som limmats ihop. Under 1300-talet började man experimentera med stålbågar, men de blev inte vanliga förrän under 1400-talet. Det var av yttersta vikt att stålbågarna var felfria; minsta spricka efter smidningen och den kunde gå av med katastrofalt resultat för skytten - båghalvorna kunde snärta runt och krossa skallen på honom! Utöver fördelen med att armborstet var relativt

Tillbaka

Svärdet

värdet...

Liten sköld och enhandssvärd kontra tvåhandssvärd (långsvärd) från en
handskrift av Magnus Erikssons landslag med stycken ut Västgötalagen

Kika in på

Tillbaka

Yxan

fter svärdet var yxan vikingens favoritvapen. Dessa fanns i en mängd varianter, från korta, tunna och därmed lätta yxor till den långa hillan som hade ett skägg, se ovan, som var behändig att använda då man ville haka fast i en båtreling vid äntring. Skaften på dessa yxor kunde räcka sin ägare upp till axlarna, allt för att man skulle få en lång räckvidd.

Se praktyxan från Mammen i Danmark och yxan från Hornborga i Västergötland.

På g...

Tillbaka

Kanonen

Kanon från 1300-talet

anonen kom ganska sent till Sverige. Ute i Europa var kunskapen om krutvapen tämligen känd under 1300-talet, om inte särskilt utnyttjad. De första, mycket klumpiga kanonerna lär man ha laddat med pilar, varefter man sedan gick över till stenar, och först därefter, fram emot 1400-talet, kom kulor tillverkade av järn.

Kanon med löst bakstycke, krutkammare, använd på hanseatiska koggar

Nästa nymodighet kom vid 1400-talets mitt då man började förse kanonen med en tapp på vardera sidan röret. Därmed kunde man lägga kanonen i en lavett, vilket underlättade eleveringen. Snart satte man också hjul på lavetten, en grundkonstruktion som sedan inte förändrades särskilt mycket under de kommande 500 åren. Kanonerna användes förmodligen först inne på fästningarna där de kraftiga piporna med sina svarta, ondskefullt bligande mynningsögon såg ner mot en förfärad fiende. På platsen för Falkenbergs hus som brändes under Engelbrektsupproret 1434 har man funnit en krutkammare till en kanon.

Känt är att Hansestäderna hade kanoner runt år 1350, vilket bl.a. resulterade i att rådhuset i Lübeck flög i luften då krutförrådet exploderade.

Då Valdemar Atterdag 1362 anföll en hanseatisk flotta utanför Helsingborg omtalas att hans son (frilloson?) blev träffad av en projektil, vilken bör ha avlossats från ett vapen försett med krutdrivning
Det första säkra omnämnandet av krutvapen i Norden är annars från år 1372 då krut omtalades i danska källor. Sveriges första dokumenterade kanon är en pjäs som övertogs av hanseatiska trupper i Stockholm år 1395.

Från mitten av 1400-talet började man också använda kanonen i fält. Känt är att Karl Knutsson Bonde medförde ett rörligt artilleri när han år 1452 gick in i Skåne.

Sveriges mest kända kanoner - Suggan och Galten på Gripsholms slott,
tagna som krigsbyten vid Ivangorod 1581

Tillbaka

Blidan

En variant av en medeltida blida

Under 1300-talet var det vanligt att använda blidor vid anfall mot borgar - det i särklass kraftigaste vapnet vid denna tid. Ett annat namn var trébuchet.

Blidan var en kastmaskin, en slags slunga som med hjälp av en hävarm med motvikter kunde kasta iväg stenar vägande en bra bit över 50 kg. Hurpass allmänt förekommande dessa otympliga vapen var är väl osäkert, men man vet att de användes mot Stegeborg och Nyköpings hus under stridigheterna efter hertigarna Erik och Valdemars död.

Men bruket av blidor förefaller att var betydligt äldre än medeltida - munken Abbo av Fleury skrev från sin tid som belägrad i Paris åren 825-826 att "Kastspjut flög härs och tvärs genom luften, flygande projektiler från kastmaskiner blandade sig däri, och blodet flöt".

Och i Rolf Götrikssons saga står att "... låter han däri bygga och tillaga allahanda skottredskap, murslungor och eldskott" medan Saxo Grammaticus förtäljde att Harald Hildetands män "avsköt nemlig pile ikke blott med buer, men også med blider".

Även korsriddarna använde sig av blidor, eller som här, en katapult.
Illustration av Gustav Dore.

Katapult - ur Sveriges historia 1889

Källor:
Björns svärdssida
Vikingatida krigsingenjörskonst, Robert Dahlström