nder Erik av Pommerns regerande över Sverige (kalmarunionen med Sverige, Norge och Danmark under en konung, drottning Margaretas livsverk) i början av 1400-talet drevs bland annat en sträng mynt- och skattepolitik. Kungen drev också krig med Hansan, varför bergsmännen hade svårt att få avyttring av sitt järn.

Engelbrekt Engelbrektsson var den ledare alla väntat på för att göra upp med vad de flesta ansåg vara en förtryckarregering, med fogdar som drev in skatterna med både hårda och ofta riktigt grymma metoder. Under upproret, av somliga kallat för Frihetskriget, kämpade såväl bönder som adel och kyrka till en början gemensamt mot de styrande.

Engelbrekts uppror tog sin början under 1430-talets första år. Dal-böndernas ilska var riktat i första hand mot fogden Jösse Eriksson på Västerås slott. Denne lär ha haft en otrevlig bestraffningsmetod för bönder vilka inte behagade honom - bl.a. lät han hänga upp dem i rökgången och röka dem, medan deras hustrur spändes framför hölassvagnarna, oavsett om de var gravida, androm till varnagel...

Skatteindrivning utförd av beväpnade knektar

Genom att omplacera Jösse 1433 lyckades det svenska rådet tillfälligt stävja upproret. Men under Engelbrektsfejden söktes han upp av de Östgötska böndera, vilka alls inte glömt honom, och trots att Jösse sökt sin tillflykt till Vadstena kloster hämtade man ut honom, och han halshöggs senare - 1436.

Tillbaka

Kyrkan, som hade stöd av både stormän och allmoge norr om Mälaren, hade samtidigt sin egen konflikt mot kungen, och hade uttalade planer på att börja skramla med vapen mot dess krönte förföljare - kung Erik av Pommern.
Då Engelbrekts dalkarlar var på väg söder ut rullade lavinen igång - vem som var kontaktman mellan de två grupperna är okänt.

Upproret utvecklades oerhört snabbt - från stormningen av Borganäs tog det bara en dryg månad innan Engelbrekts styrkor stod utanför Stockholms stadsmur och tvang fogden att dagtinga. Någon vecka senare hade även fogden på Raseborg i Finland blivit varse om vad som var på gång.

Dalkarlarna vällde sedan fram på bred front söderut, brännande gods och borgar på sin väg ner genom landet, bl.a. råkade Gripsholm illa ut, och vidare ner mot målet Vadstena där ett stormannamöte skulle hållas i augusti.

Deras kraftfulla armborstar var mycket effektiva vapen mot kungens fogdar och knektar - nu var det inte längre tal om att kompromissa!

 

Engelbrekts anhängare bränner ett fäste

 

Tillbaka

På stormötet uppmanade Engelbrekt stormännen att förena sig med honom och göra gemensam sak mot kungen. Stormännen vägrade till en början, tills Engelbrekt tröttnade och slet tag i Linköpingsbiskopen Knut, och med händerna runt dennes hals släpade honom mot dörren för att slänga honom åt allmogen. Det slutade att alla skrev under ett brev där de ställde sig bakom Engelbrekt.

Efter Vadstena tog man sig till Söderköping för att hålla ting, varvid även menigheten kunde svära Engelbrekt sin lydnad. Därefter delade man upp sig i tre olika styrkor. En skulle rycka fram längs östkusten mot Västervik, en andra skulle ta sig till Jönköping och angripa kungaborgarna i västra Småland. Den tredje fick Västergötland och Värmland på sin lott.

I augusti 1434 drog de trupper som redan anfallit Västervik ner för att belägra Kalmar slott, vilket ansågs som ett av kungens viktigaste försvarsfästen.
De som tågade till Jönköping kom till en borg som hette Rumlaborg där en slottsfogde vid namn Otto Snaps härskade - som alla fogdar en grym och hänsynslös herre. Otto satte sig givetvis till motvärn, men efter att borgen fattat eld tvingades han ge upp.

Tillbaka

Även från Värmland tågade Engelbrekts anhängare, en av ledarna var Peder Ulfsson Ros som gick om båda sidor av Vänern och brände fästena Dalaborg och Edsholm i väst och Amneholm i öst.
Därefter marscherade man vidare, ner mot Varberg för att ta sig an Axel Pedersson Tott, hövitsmannen på fästet. Utmed vägen passerade man flera andra borgar - (troligen) Stynaborg utanför Alingsås, Opensten och Öresten vilka alla brändes.

Illustration av Olaus Magnus

Bondehären fortsatte sedan in i det på den tiden danska Halland. I ett brev från denna tid klargjorde Engelbrekt att han avsåg att erövra allt land "till Öresund". Borgen i Falkenberg gav upp. Men snart nåddes man av av rykten om att kung Erik av Pommern var på väg med en flotta längs östkusten. Engelbrekt slöt då snabbt en lokal fred med skåningarna och bröt upp med sin här mot Stockholm för att möta danskarna. Kring den 1 november ankrade kungens flotta i Stockholms ström. Upprorsmännen slog

läger vid Norrbro och på Södermalm, men inget militärt avgörande kunde nås. I stället började man förhandla och kom överens om ett stillestånd på ett år.

Tillbaka

Vid ett riksråd i Arboga 1435, Sveriges första riksdag? blev Engelbrekt vald till rikshövitsman. I oktober nåddes man till sist fram till en uppgörelse efter att Engelbrekt trätt tillbaka. Rådets makt återställdes, men Engelbrekt och hans upprorsmän tyckte inte att de fick tillräckligt gehör för sina krav - Engelbrekt vägrade sätta sitt sigill på fördraget. Snart befann sig bondehärarna på marsch igen, upproret hade åter blossat upp.

Stockholm angreps återigen och betvingades i mitten av januari 1436. Med sin välbeväpnade bondehär i staden genomdrev Engelbrekt att han åter utsågs till rikshövitsman, varefter han begav sig på ett häpnadsväckande snabbt fälttåg söderut. Genom Sörmland, Östergötland och till Kalmar ilade Engelbrekt med sin krigshär. Blekinge och Halland erövrades. En lokal fred slöts åter med skåningarna. Även Axevalla hus belägrades, under befäl av Erik Puke.

Man räknar med att Engelbrekt hann färdas mer än 100 mil under detta företag, och när året var slut hade Engelbrekt och hans anhängare större delen av Sverige och Finland i sina händer. En rad borgar hade betvingats med vapenmakt, övertalning eller med mutor. Med undantag av några ännu kungatrogna borgar hade rikshövitsmannan Engelbrekt åter riket i sin hand.

Efter fortsatta oroligheter blev det 1436 ett nytt val, varvid Karl Knutsson Bonde valdes till Engelbrekts efterträdare. Men icke att Engelbrekt kunde tänka sig tåla ett slikt handlande - han tilltvingade sig därför en plats vid Karl Knutssons sida, och ännu en gång startade vapenskramlet...

Karl kom senare att bli förvisad, och vistades då bl.a. på Raseborg i Finland.

 

Erik av Pommern

Erik av Pommern blev till slut avsatt av Karl Knutsson Bonde som blev Sveriges nye kung. Erik drog sig då tillbaka till Gotland där han lär ha livnärt sig på sjöröveri.

 

Tillbaka

Göksholm - slutet för Engelbrekt

Det vallgravsomslutna fästet Göksholm som det tros ha sett ut under
medeltiden, ur boken Riseberga kloster av Agneta Conradi Mattsson

Så en kväll, förmodligen den 27 april 1436 vid Göksholm i Hjälmaren, tog sagan om Engelbrekt slut. Engelbrekt hade skadeskjutits och var på väg hemåt, och vid Göksholm hade man slått läger. Efter en stund kom det några båtar till holmen, och ur en av dem steg Måns (Magnus) Bengtsson Natt och Dag.

Den skadade Engelbrekt möter Måns vid Göksholm

Engelbrekt trodde att Måns kom med en inbjudan från sin fader Bengt, varför han frimodigt gick fram till honom - men denne hade kommit i ett annat ärende.
Efter ett ordbyte överföll Måns Engelbrekt med sin yxa.

Det första hugget lär ha huggit av Engelbrekt flera fingrar, varefter han försökte fly. Men Måns var på honom som en hök, och Engelbrekt träffades omedelbart av ett slag i nacken. Med ett tredje hugg klöv Måns slutligen skallen på Engelbrekt varefter kroppen sköts full med pilar.

Mordet var en personlig hämnd för en av Måns Bengtsson förlorad tvist om godset Täljehus. Efter dådet lämnade man liket på platsen och förde Engelbrekts fru och följeslagare till Göksholm där de låstes in, varefter Måns tog sig vidare till Örebro för att försöka tillskansa sig Engelbrekts slott i staden.

Engelbrekt fick efter denna händelse en slags nationell martyrstatus i många läger. En som misstänktes för att egentligen ha legat bakom mordet var Karl Knutsson Bonde, detta eftersom han kom att ta Måns Bengtsson under sitt beskydd och ge honom Örebro slott i förläning.

Göksholm i Stora Mellösa socken i maj 2007, idag ägt av familjen Leijonhufvud.
Husets äldsta delar är från 1200-talet.

 

 

Tillbaka

Minnesmärket över Engelbrekt

Minnesmärket från 1818 efter Engelbrekt på vad som idag kallas Engelbrektsholmen,
tillverkat av gediget bergslagenjärn

"På holmen, der Engelbrecht föll för lönmördaren,
stod länge ett jernkors, utvisande stället,
der han föll; i sednare tider har man der rest
en minnessten med följande inskrift:"

Här föll
Engelbrecht Engelbrektsson
Svenska frihetens värn
Gustaf Wasas efterdöme
Offer för ett nidingsmord
D 27 April 1436.
Minnet hade lefvat 382 år
innan minnesmärket restes
af
Göksholms ägare
G.M. von Rehausen