|
År
1371 hade de svenska stormännen valt den tyske fursten
Albrekt av Mecklenburg
till Sveriges kung, men de kom snart att ångra sig.
Albrekt
tog givetvis med sig många tyskar till Sverige, men
för svenskarna framstod tyskarna som både lömska
och rovlystna.
Munkarna
i Vadstena kloster
skrev: "Då satte sig rovfåglarna högt
på bergens toppar, ty tyskarna våldshärskade
landet i många år".
Tillbaka
Akershus
i Oslo där Margareta bodde med kung Håkon
De
svenska stormännen började känna sin makt
hotad av Albrekts tyskar och vände sig till drottning
Margareta med en bön om hjälp. Flera möten
hölls, först på Ekholms
slott den 5 januari 1388 och sedan på det slutgiltiga
mötet på Dalaborg
22 mars varefter alla var överens och Dalaborgtraktaten
kunde undertecknas.
Där
skrev man bl.a. att Margareta nu av de undertecknande herrarna
var att anse som Sveriges "fullmäktiga fru och
rätta husbonde", varefter Margareta skickade en
krigshär som besegrade kung Albrekts krigare vid Falköping
1389, slaget vid Åsle.
Därefter erkändes Margareta även som Sveriges
regerande drottning och hon börjar lägga upp planer
för att bilda en union för de tre länderna.
Tillbaka
Nationalromantisk
målning föreställande Albrekt av Mecklenburgs
överlämnande av kungakronan till drottning Margareta
Tillbaka
Kung
Byxlös
Av
Albrekt av Mecklenburg hade Margareta nedlåtande och
föraktfullt blivit kallad för "Kung Byxlös"
och dessutom hade han skickat henne en brynsten med uppmaningen
att hon bättre borde hålla sig till nål
och tråd istället för politik, något
som den heliga Birgitta
delvis kan ha legat bakom... Detta skedde strax före
slaget i Åsle
- enligt sägnerna lät Margareta senare visa upp
Albrekt iförd narrkåpa och en hätta med
ett närmare sex meter långt släp som straff
för hans oförskämdhet. Därefter fördes
han som fånge, först till Bohus,
sedan till Lindholmen i Skåne varefter han fördes
till Danmark där han satt på fästning i
sex år innan han släpptes och återvände
till Mecklenburg.
Margaretas
son Olav dog, endast sjutton år gammal. Eftersom det
då inte fanns någon självklar arvinge så
adopterade Margareta sin systerdotterson, vilken blev känd
som Erik
av Pommern. Men en bedragare i Preussen försörjde
sig tydligen på att utge sig för att vara Olav.
Sommaren 1402 utfärdar därför danska och
svenska riddare samt väpnare i ett gemensamt brev utfärdat
på Sölvesborgs
slott en förklaring med hur det förhöll
sig med kung Olavs död och begravning, särskilt
riktad till den Tyska
orden, samt förklarar att den falske Olav är
en skälm och bedragare. Man begärde att mannen
skulle infångas och överlämnas, en av undertecknarna
var Abraham
Brodersson.
Tillbaka
Krönings-
och unionsbreven
Från
mötet i Kalmar
1397, då Kalmarunionen
formellt blev till, finns två brev bevarade - kröningsbrevet
och unionsbrevet. Kröningsbrevet är daterat den
13 juli 1397 och har inte mindre än 67 vidhängande
sigill, tillhöriga biskopar, prelater, riddare och
svenner som därmed stödde kung Eriks tillträde
som unionskung. Trots detta var det ändå Margareta
som härskade i unionen fram till sin död i Flensburg
i oktober 1412, där pesten tog hennes liv. Hon begravdes
först i Sorö
klosterkyrka, men liket kom att bli flyttat under ganska
dramatiska fomer av hennes tidigare rådgivare biskop
Peder Lodehat till hans domkyrka i Roskilde.
Erik
av Pommerns kröningsbrev från 1397
Unionsbrevet
som reglerar de tre ländernas förhållanden
har kommit att bli ifrågasatt - detta för att
dokumentet är det första som skrivits på
papper istället för på pergament, så
som lagen föreskrev. En del vill mena att pga denna
omständighet så har unionen egentligen aldrig
existerat, rättsligt sett, något som man också
anser att drottning Margareta mycket väl känt
till! Andra ser brevet som ett rent falsarium. Ändå
- unionen bestod fram till 1521.
Margaretas
sigill
med tre kronor - 1390
|
