Åsle utanför Falköping stod 24 februari 1389 det avgörande slag där Sveriges kung Albrekt av Mecklenburg besegrades av drottning Margareta av Danmark och Norge som därmed fick makten även i

Sverige. Upprinnelsen till slaget står att finna på Ekholm och senare Dalaborg på Dal året innan, i de s.k. Dalaborgstraktaten som undertecknades 1388.

Vintern 1389 kommer Albrekt till Kalmar med stora trupper, beslutad att undsätta sitt Axevalla hus som Margareta genom Niklas Svarte Skåning höll sedan 1380. När Albrekt står framför Axvall nås han av nyheten att en dansk styrka har nått Rumlaborg och intagit borgen och nu var på väg att förena sig med svenskarna.

Danskarna hade marscherat från Halland och sades bestå av 1.500 ryttare samt fotfolk under befäl av Henrik Parow, en mecklenburgsk general som stod i Margaretas sold, och även Abraham Brodersson spelade här en framskjuten roll.
Ställd inför detta hot lämnar Albrekt Axvalla och inleder en marsch söderut för att möta upp, samtidigt som svenskar och danskar förenat sig i södra Västergötland och marscherar norrut, mot Albrekt.

Tillbaka

 

Från minnesstenen

 

Den 24 februari 1389 möts de båda härarna vid Åsle. Den svensk-danska hären hade en strategiskt fördelaktig ställning där flankerna skyddades, dels av Mösseberg och ett träsk, medan man framför sig hade mark som till stora delar var mycket sank.

När Albrekt ryckte fram med sin här var han helt segerviss - den var numerärt sett klart överlägsen, och bland mannarna ingick några av Tysklands mest erkända riddare. På given anfallsorder störtar de tyska riddarna framåt, men finner snart att marken inte bär de tungt lastade hästarna. Katastrofen var därmed ett faktum. De försöker jaga på sina hästar, men lyckas varken komma framåt eller bakåt - man förstod snabbt att de enda alternativen att se fram emot var att bli dödad eller tillfångatagen.

Men på vissa platser bar marken. Riddaren Gert Snakenborg, vilken i vart fall nästkommande år var hövitsman på Hästholmen i Östergötland rycker då fram mot den svensk-danska hären tillsammans med sin broder Heine till Vädersholm och sextio man. Den svenske Erik Kettilsson går omedelbart till motanfall. Tvärt emot vad alla väntat sig vänder dock Snakenborg och hans ryttare snabbt sina hästar och lämnar slagfältet.

Tillbaka

Enligt Rimkrönikan stupade tjugo tyska och åtta svenska eller danska riddare under dagen, svenner oräknade. Albrekt, hans son Erik, en mängd riddare samt biskopen av Skara - Rudolf av Mecklenburg som med full rustning har kämpat på Albrekts sida - blir tillfångatagna. Alla Albrekts tyskar, utom han själv och hans son, får köpa sig fria ur fångenskapen.

Bland de stupade på Margaretas sida återfann man härföraren Henrik Parow medan Abraham Brodersson kom att dubbas till riddare för sin insats.

Efter slaget blev Margareta regent över hela Norden, men det dröjde ännu några år innan reglerna för tronföljd och graden av självstyre blev klara.
Först 1397 undertecknades kröningsbrevet som formellt stadfäste Kalmarunionen. Under året kommer Kalmar, Axevalla hus och Rumlaborg att skrivas till drottning Margareta.

Läs också om hur slaget återgavs i Svenska Familj-journalen 1866

Vid Ekornavallen står tolv resta stenar, så kallade bautastenar, uppställda i en nästan rät linje. De anses ha blivit resta till minne av nitton riddare som stupade i slaget vid Falköping - men denna historia får nog förpassas till arkivet för skrönor.

Tillbaka

I Svartarp en km öster om kyrkan har man funnit ett unikt offerfynd från bronsåldern, nedsänkt i vad man tror för 2.500 år sedan var en grund sjö.

 

Tillbaka

Åsle kyrka

Åsle kyrka, till sin form byggd som ett kors

 

 

Tillbaka

Åsle tå

I Åsle finns också en delvis bevarad s.k. tå, ett minne från
fattigsverige då fattiga hantverkare fick bo i de små stugorna.
Ett tiotal välbevarade stugor finns kvar, platsen är väl värd ett besök.