et i medeltidshistorien så omtalade slottet Ekholm var beläget på Slottsön i Göta älv, omedelbart norr om dagens Trollhättan. Hur

Såväl i norr som i söder har det funnits träbyggnader ute på ön, och slottet tros en gång nåtts via en i väster belägen ca 300 m lång träbro som via andra holmar ledde mellan Slottsholmen och Ladugårdsbyn. I öster fanns en annan bro som ledde till Stallbacka där en stor förborg tros ha legat. Rester efter en vallgrav som omslutit en ca 130x110 m stor anläggning har påträffats. Här vid Malöga skall man enligt traditionen förr ha dränkt utslitna slavar, och i Malöga fanns också en kyrka som dock revs på 1400-talet.

Sedan Ekholms storhetstid har vattennivån i denna del av älven höjts med ca 2,5 meter. I vattnet har mängder av pålar varit nedslagna till skydd, och sammantaget anses Ekholm ha varit betydligt mycket mer omfattande än vad dagens lämningar visar.

Någon halvmil nedströms Ekholm finns tre fornborgar varav den vid Skoftebyn har varit över 300 meter på längden. Att bygga vidare på fornborgar var inget ovanligt, de brukade ligga där de låg för att platsen var särskilt lämplig därtill.

Tillbaka

Ekholm - strategisk beläget

Ekholm har haft ett synnerligen strategiskt läge, som en propp mitt i den viktiga farleden Göta Älv. Området kallades i Västgötalagen även för för Naglumssund, och Naglum skrevs år 1334 som Nafleem.
Strax norr om Ekholm har det gått en färja över älven. Via den tog man sig ut ur Västergötland mot Norge eller vidare upp mot Dal till det då västgötska Dalaborg och det värmändska Västergötland hörande Edsholm - läs om när Värmland låg under västgötskt styre.

En tidig fogde på Ekholm var förmodligen marsken Erik Kettilsson Puke. Från år 1396 var väpnaren Tord Skytte hövitsman, troligen efterträdd av Eggert Kale under Erik av Pommerns tid.

År 1449 beslöt kung Karl Knutsson på ett möte i Skara att Ekholm tillsammans med fem andra borgar skulle återuppföras - Skageholm, Öresten, Opensten, Rumlaborg och och Kindahus. Förmodligen hade borgarna bränts under Engelbrektupproret 1434-36.
År 1452 var danskarna under Kristian I och belägrade Ekholm, dock utan att lyckas ta fästet. Under Karls tid, omkring 1453, var väpnaren Jöns Lage Posse hövitsman på Ekholm, far till Knut Posse.

Slutet för borgen kom år 1511 då danske kung Hans son hertig Kristian härjade i trakten under Bassefejden. Ekholm och hela trakten skövlades. En tradition säger att befolkningen då ännu en gång skall ha tagit sig upp på den gamla fornborgen Halleberg för att få skydd, och där ha stannat under en lång tid. Hertig Kristian blev två år senare krönt till kung Kristian II.

Mellan 1500-1658 brändes området hela fjorton gånger...

Tillbaka

Namnförvillelsen Ekholm - Edsborg - Edsholm

Det råder en stor förvirring angående namnen Edsborg, Edsholm, Edsholmen, Ekholm, Ekholmen och kanske ytterligare några varianter - kärt barn har många namn. Det finns åtminstone 16 något större platser i området som heter något med Ed, kanske att det finns ännu fler gamla borgar som hetat något liknande...

I Nordisk familjebok från 1800-talet menar man att Edsborg var beläget i Göta älv i Västergötland och att Edsholm, även kallat Edsholm hus, var beläget vid Slottsbrosundet vid Grums i Värmland. Inte sällan när namnet Edsholm förekommer är det Ekholm i Göta älv som avses. Men en mängd missuppfattningar föreligger, så det gäller att se upp.

Läs om Edsholm

Tillbaka

Ekholm omnämnt år 1378...

Den äldsta kända handlingen som utfärdats på Ekholm är ett pantbrev daterat "in castro Ekholm den 11/6 1378", vilket berättar att "Faste Lang, som är skyldig Ragnvald Erengislasson 50 mark pengar, härför pantsätter sitt fäderne- och mödernegods Kaalberga att innan nästkommande 5 januari återlösas med sagda summa i värdeören, varvid en ko skulle räknas för 12 öre, en oxe för 3 mark och en tunna smör för 5 mark."
Brevet beseglades av Faste Lang och Peter Magnusson, Johan Larsson och Herman Styfve, samtliga borgare i Lödöse.

... och 1387

Borgen Edsborg omnämns nästa gång i skrift i ett dokument undertecknat av Algot Magnusson, Abraham Brodersson, Algot Månsson Sture och ytterligare fem av Bo Jonsson Grips testamentesexekutorer.

Förhistorien skall ha varit att den norska och danska drottningen Margareta kort efter att ha fått förfrågan från herrarna ovan i Odense 1387 lämnar Danmark, och vid nyårstid 1388 är hon på Bohus varifrån hon sedan tros ha fortsatt resan till Ekholm.
Förhandlingarna fortsätter på Ekholm med de svenska stormännen, och det första resultatet härav är ett brev daterat Ekholm på "heliga tre konungars afton", den 5 januari, enligt vilket testamentverkställarnas fogde på Örestens och Openstens fästen i södra Västergötland, väpnaren Algot Magnusson av äldre Sturesläkten (farfarsfar till Sten Sture d. ä.) förklarar sig hålla sina slott jämte tillhörande län Margareta tillhanda för att ge henne hjälp och stöd om så erfordrades.
"Därest Margareta skulle dö", heter det vidare "borde icke dess mindre slotten ifråga lämnas till biskoparne i Roskilde, Ribe och Aarhus samt danska drotsen i Vendelbo."
En slutgiltig uppgörelse undertecknas sedan den 22 mars på fästet Dalaborg som året därpå utmynnar i slaget vid Falköping, i Åsle.

Tillbaka

Det Stora Edet i Hullsjö bo


Det mäktiga och otämjda Helvetesfallet avbildat på 1800-talet, några årtionden innan det första kraftverket togs i drift år 1910, följt av Lilla Edet 1926 och Vargön 1934

Området omnämnes i början av 1200-talet under namnet Eidar, betydande trång passage då Göta älvs här smalnade av före de stora Helvetesfallen. Namnet Trollhättan ses i annalerna första gången år 1413 då "Trollhetta qwarn" omtalas.
Trollhättan hette fordom Edet och senare Stora Edet för att skilja platsen från det nedströms belägna Lilla Edet. Förleden Troll kan mycket väl komma från ordet trolla i betydelsen dra, jmfr trollingfiske.
Nedanför fallen kan man fortfarande hitta flera dragrännor, s.k. ed. På ett ställe kan man fortfarande se spår efter tre bredvid varandra belägna dragrännor vilka invändigt varit fodrade med blålera. Leran begöts under användande med vatten för att få en mindre friktion. Förbi Trollhättan har såväl vikingaskepp som mer sentida flytetyg blivit dragna förbi de vilda vattenfallen på sin väg till och från Vänern.

Rent spekulativt kanske Ekholm även funnits under den tid då Hullsjö bo var ett av de åtta bon som tillsammans bildade Västergötland. Hullsjö ligger strax öster om Trollhättan på den flacka Tunhemsslätten sydväst om Hunneberg. Här invid Hullsjön finner man intressanta namn som Lunden, Kavlegården, Kronan och Härstad, och här finns Kungshögen som är 35 m i diameter - tyvärr belägen ute på en åker, så höjden är numera blott någon meter...

Tillbaka

Ur
Västergötlands
fornminnesförenings tidskrift 1932
av G Lundén

Längs Götaälvdal, från trakten av nuvarande Göteborg samt via Lödöse och troligen även Hullsjö till Stallbacka förde under medeltiden en väg, västra Sveriges enda förbindelseled med Dal och Norge.
Här vid Stallbacka gick den över ån, och under lågvattenstid kunna vi ännu spåra den genom en synnerligen, kraftig stensättning nere i dyn, varjämte i sankmarken på norra sidan av den numera efter vattenhöjningen i älven på grundare ställen väsentligt utvidgade Stallbackaån under senare tid gjorts ett hundratal fynd av medeltida hästskor.

Från ån fortsatte vägen sedan vidare över Malöga Helgesgårds och Nordgårds ägor och antagligen längs höjdsträckningen ned till stranden av nuvarande Älvstad, varifrån det färjades över älven till Naglum.

Det var ingen till sitt utseende märklig kommunikationsled denna färdeväg genom de ödsliga skogarna, endast en så småningom upptrampad stig eller s.k. "gräsväg", vilken så att säga visade den väg man hade att rida eller gå.
Men för tid som var hade den dock sin stora betydelse, ty endast på den var det Götaälvdals och Dalslands krämare möjligt att transportera sina varor, och längs den var det även krigshärarna drogo fram under ofredstider.

Färjstället vid Malöga blev följaktligen redan tidigt ett viktigt pass; det nämnes i sinom tid som en av nycklarna till riket och en av de nio härvägarna inom Västergötland och Småland, för vilka kom att utfärdas särskilda förordningar.

På kort avstånd från Malöga färjställe och även nära den plats där vägen passerade ån bildade Stallbackalandet en utbuktning i älven; här invid flöt den strida strömmen och på andra sidan denna låg en idyllisk liten ö, vilken redan tidigt synes ha varit föremål för de vägfarandes uppmärksamhet.
Vissa författare menar att det varit här det i Sturlaugersagan omnämnda enviget mellan Sturlauger och Kol Krappe utkämpats, och enligt professor Sjöborg (Nomenklatur 1815) har också Slottsön, som den nu benämns, varit en under forntiden bemärkt holmgångsplats.

En gammal sägen visste också fordomdags berätta att här varit de beryktade Arngrimarnas borg och säte för själva kung Angantyr vid den tid då han kämpade mot "hunahären" på Tunaheden (Dunheide) vid Hunneberg.
"I Göta Älv mellan Vänersborg och Trollhättan", säger också Afzelius i sina sagohävder, "ligger en vacker holme, där lämningar efter slottet Edsborg visas; där säges ha varit Angantyrs borg, som fordom hetat Ar-hus, det är flodborg."

Men vi skall för ögonblicket lämna sägnerna och förflytta oss till historiens mera säkra och pålitliga område.

Tillbaka

Kungarna Magnus och Håkan vs Albrekt

Det är under de oroliga tiderna på 1360-talet. Genom intriger från de övermodiga stormännen har en brytning uppstått mellan konung Magnus Eriksson och hans son Håkan, vilken sistnämnde efter faderns avsättning i februari 1362 utropas till svensk konung.
Redan två månader senare försonar sig dock Håkan i Lödöse med sin av herrarna så hatade och av påven bannlyste fader, med vilken han snart, till skydd mot stor männen, ingår ett förbund med den kraftfulle Valdemar Atterdag, vars 11-åriga dotter Margareta han 1363 tager till äkta.
Genom detta närmande till Danmark var brytningen med herremakten definitiv, och trots att Sverige nu hade två lagliga kungar fann sig herrarna föranlåtna att erbjuda kronan åt Albrekt d.y. av Mecklenburg, vilken också 1364 utropades till konung.

Då Albrekt nu med vapenmakt gör försök att tilltvinga sig hegemonien (herraväldet) över riket utbryter i mars år 1364 ett krig parterna emellan, vilket med få avbrott rasar i merän sju år och avslutas först genom frederna i Lödöse och invid Stockholm 1371.

Vid sin ankomst till riket hade Albrekt ej blivit erkänd av stort mera än Mälarprovinserna, men genom fördraget i Jönköping år 1364 i juli nödgades Magnus och Håkan att till honom avstå hela riket utom Västergötland, Dal och Värmland, vars innevånare även alltjämt förblivit sina inhemska konungar trogna - se en karta.
1 början av år 1365 samlade Magnus och Håkan en här av västgötar och bohuslänningar med vilken de ryckte upp mot mellansverige, men i Gata skog möter dem Albrekt med en överlägsen styrka, de besegras och Magnus tages till fånga.
Lämnad att ensam fortsätta kriget var dock Håkan ännu herre över Västergötland och Götaälvdal och till dess beskydd låter han nu invid de gamla färdevägarna uppföra en del befästningar.
Ute i Majorna anlägger han sålunda det sedermera så beryktade Älvsborg; vid Sjöråsviken i Forshems socken uppföres Forsholm och på Slottsön vid Trollhättan Ekholms slott.

Tillbaka

Ekholm - en kringfluten kastellborg?

Slottsön på 1930-talet
Foto: G Lundén

Om dessa fästens konstruktion och närmare utseende har vi oss tyvärr intet med visshet bekant, och ovisst är även huruvida de uppförts av sten eller trä.
Troligt är dock att Ekholm i likhet med flertalet medeltidsborgar som huvudfäste ägt en "kärna" eller mitteltorn, förstärkt med en förborg utanför vilken uppförts träförskansningar eller torvvallar.
Genom själva sitt läge där ute på den kringforsade ön ägde borgen ytterligare ett skydd, vilket under dessa tider ej var att förakta.

Sparsamma är de uppgifter vi numera kunna erhålla om det forna Ekholm.
I likhet med våra övriga medeltidsborgar har ju ej heller denna kunnat undgå ödet att få huvudparten av sina upplysande handlingar förstörd, och endast i några få fragment har därför dess historia kunnat bliva till senare tid bevarad.

Hövitsman på Ekholm under denna första tid var utan allt tvivel den bekante riddaren och marsken Erik Kettilsson Puke, vilken också enligt Styffe nämnes som befälhavare över samtliga kung Håkans fästen vid Vänern och Göta älv.
Anlagt under brinnande krig och till skydd för en viktig härväg fick Ekholm säkerligen alltifrån sin första tillblivelse fresta på men synes dock Håkan ända till sin år 1380 inträffade död alltjämt ha varit borgens och bygdens suveräne behärskare.

Fastän Ekholms tillkomst väl närmast motiverats genom den pågående fejden verkar dock slottet redan från början ha varit avsett till en mera permanent anläggning.
I likhet med Västergötlands övriga 1300-talsborgar blev ju även Ekholm inom kort residens samt säte för fogden över ett län. Under Ekholm låg de fyra häradena Väne, Flundre, Bjärke och valbo liksom delar av Ale, Åse och Viste.
Genom sin dubbla egenskap av knekthövitsman och länsfogde kom befälhavaren på slottet följaktligen att förfoga över såväl den militära som den administrativa myndigheten.

Tillbaka

Ekholm i annalerna

Det äldsta till våra dagar i vidimation bevarade från Ekholm utfärdade handling utgörs av ett dokument undertecknat av Algot Magnusson, Abraham Brodersson, Algot Månsson Sture och ytterligare fem av Bo Jonsson Grips testamentesexekutorer.

Förhistorien skall ha varit att den norska och danska drottningen Margareta kort efter att ha fått förfrågan från herrarna ovan i Odense 1387 lämnar Danmark, och vid nyårstid 1388 är hon på Bohus varifrån hon sedan tros ha fortsatt resan till Ekholm.
Förhandlingarna fortsätter på Ekholm med de svenska stormännen, och det första resultatet härav är ett brev daterat Ekholm på "heliga tre konungars afton", den 5 januari, enligt vilket testamentverkställarnas fogde på Örestens och Openstens fästen i södra Västergötland, väpnaren Algot Magnusson av äldre Sturesläkten (farfarsfar till Sten Sture d. ä.) förklarar sig hålla sina slott jämte tillhörande län Margareta tillhanda för att ge henne hjälp och stöd om så erfordrades.
"Därest Margareta skulle dö", heter det vidare "borde icke dess mindre slotten ifråga lämnas till biskoparne i Roskilde, Ribe och Aarhus samt danska drotsen i Vendelbo."

Vi förflytta oss några år framåt i tiden. Konung Albrekt har nu liksom tidigare Magnus Eriksson råkat i onåd hos herrarna, och främst då bland dessa den mäktige Bo jonsson Grip, riksdrots samt länsherre till hela Finland och 2/3 av Sverige.
Då Bo Jonsson anar att konungen efter hans död skulle komma att göra ett försök att till kronan indraga hans stora ägodelar, tillsätter Bo jonsson år 1384 tio av rikets förnämsta herrar jämte åtta suppleanter till bevakande av arvingarnas intressen. Då Albrekt efter riksdrotsens frånfälle år 1386 söker göra sig till förmyndare för den avlidnes änka och barn utbryter en öppen konflikt med exekutorerna, vilka 1387 finna sig föranlåtna att hos Danmarks drottning Margareta, kung Håkans änka, söka stöd mot konungen.

Testamentsexekutorerna utgjordes av den myndige riddaren och hövitsmannen på Varbergs slott, tidigare på Älvsborg, Jacob Muus.
Riddaren eller möjligen väpnaren Magnus Gylta, en bland de tidigast kända av den medeltida västgötasläkten med detta namn.
Vidare den bemärkte dansk-svenske riddaren Nisse Svarte Skåning, vilken 1389 för Margaretas räkning intog och sedermera även i förläning erhöll Axevalla hus. Väpnaren Sven Pik, bekant bl.a. som svensk underhandlare vid fredsmötena med Danmark 1395 och 1396.
Samt vidare, bröderna Sune och Sven Sture, av vilka den sistnämnde 1395 gavs befälet över Margaretas trupper på Gotland och blev en av de sjörövande vitalianernas främsta hövdingar.

Men mest framträdande av dem alla var dock den högreste Abraham Brodersson av släkten Tjurhuvud, kallad "den manligaste av alla konungens riddare".
Han var Margaretas specielle gunstling och bemärkta anförare i striderna mot Albrekt, sedermera riksråd och ståthållare på Kalmar slott samt länsherre till åtta slottslän.
Även Algot Magnusson Sture kom genom detta sitt framträdande på Ekholm att bli föremål för Margaretas särskilda bevågenhet och omtalas sedermera som riksråd och riddare, hövitsman över Uppland, länsherre till Ångermanland samt herre till Gripsholm och Nyköpingshus.

Tillbaka

Drottning Margaretas förehavanden

Från Ekholm fortsatte Margareta sedan resan vidare till Akershus i Oslo där hon i i februari mottog norrmännens hyllning varefter hon inom kort återvände till Sverige. Den 22 mars har hon så ett förnyat sammanträde med en del av exekutorerna, varvid dessa "på alla sina vänners, fränders och hjälpares, på menige mäns och själva rikets vägnar taga Margareta till Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde."

Margareta å sin sida lovade att styra riket efter svensk lag och rätt.
Dagen därpå, den 23 mars, tillkännager Erik Kettilsson Puke i en särskild handling, utfärdad från Dalaborg, sin anslutning till den av herrarna träffade överenskommelsen, och härmed var Margareta också i realiteten korad till svensk "regentinna".

Tillbaka

Ekholm istället för Dalaborg?

Då det den 22 mars utfärdade brevet saknar angiven utgivningsort, kan ju tvistas om platsen för detta historiskt så intressanta möte.
Säkerligen har det dock ej avhållits på Dalaborg, eftersom fogden på fästet inte skulle haft anledning att genom en särskild handling påföljande dag bekräfta beslutet.
Det troliga är därför att denna sammankomst ägt rum på någon till Dalaborg närliggande ort.
Man har härvid gissat på Bohus och Lödöse, men mer troligt är dock Ekholm, från vilken plats man ju även bekvämt på en dag kunde företaga ritten till Dalaborg.
Den definitiva uppgörelsen med Margareta kan sålunda ha träffats på samma ställe där hon ett par månader tidigare inlett de första bindande underhandlingarna med herrarna.
Sedan förhandlingarna avslutats har Margareta för någon tid uppehållit sig i götaälvdalen, troligen på de bägge slotten Ekholm och Lödösehus, från vilket sistnämnda hon den 23 april även utfärdar ett brev till allmogen i östergötland, Tjust och Kind med uppmaning till trohet och underkastelse.

Som slottsfogde på såväl Ekholm som Dalaborg torde Erik Puke ha fungerat ända till sin död 1396. Han synes då ha efterträtts av de bägge väpnarna Tord Clausson och Tord Skytte (med dubbel sparre i skölden) vilka i en handling, troligen från år 1397 och berörande unionsförhandlingarna i Kalmar, upplysas ha övertagit befälet å Dalaborg och Ekholm.

När den unge Erik av Pommern i slutet av år 1404 stod i begrepp att resa till Norge för att där mottaga konungahyllning, utfärdade Margareta för honom den långa och i flera avseenden så märkliga instruktion, vilken skulle vara honom till vägledning under färden.
Hon förordar då bl.a. om ett uppehåll på Ekholm, dit hon också själv inom kort skulle komma att anlända.
Erik verkar ha kommit till Ekholm i slutet av november och Margareta ett par veckor senare.
Här stannade de i drygt två månader, under vilken tid även norska riksrådet var på plats.

Tillbaka

År 1405

Från detta relativt långa besök, under vilken tid säkerligen åtskilliga de nordiska rikena berörande angelägenheter avhandlades finns numera tyvärr endast en handling i behåll, intagen i norsk diplomatorium.
Handlingen är dagtecknad Ekholm den 21 januari 1405 och undertecknad av Erik och Margareta vilka kungör att de för gjorda tjänster och "för de 600 lybska mark, som han oss lånat i sådana penningar och mynt, som nu i Lödöse äro gäve och gängse", till riddaren Ficke Grupendal pantförskriva alla kronans gods I Bokenäs och Skredsviks socknar, och "som Grupendal nu har i sin värjo."

De norska riddarna Amund Bolt (vilken bl a. jämte Algot Magnusson 1397 bevittnade unionsakten i Kalmar), föreståndaren för kungens hovhållning Endrid Erlandsson samt hövitsmannen på Tönsbergshus Jon Darre liksom väpnarna Svale Remarsson och Sämund Ivarsson (Skanke), lagman i Viken, har genom vidhängande av sina sigill givit brevet sin bekräftelse.

Tillbaka

År 1413 - Vredens ö

Åtta år senare gives genom Eriks av Pommern skattebok den första underrättelsen om "Trollhätta qvarn", vilken ligger invid "huset" (Ekholm), och som "för räntan allena mal till husens tarf", d.v.s. vars innehavare var skyldig att mala all den spannmål som behövdes för slottets behov.
Tydligen är det invid Stallbackaströmmen och på den numera s.k. "'Vredens ö" (ursprungligen en del av fastlandet och tillkommen genom kanalbygget på 1830-talet) möjligen Bockön, vi skall söka platsen för detta Trollhättans tidigast omtalade vattenverk.

Slottsbefälhavare vid denna tid var säkerligen Beronie Hallandsfarer av släkten Oxehufvud, vilken också fem år senare eller den 11 juli 1418 i en handling utgiven från Forstena tecknar sig "capitanei Ekholmensis", d.v.s. hövitsman p å Ekholm.

Vid regenternas och de kungliga ämbetsmännens under unionstiden så ofta påkommande resor till och från Dal och Norge fick säkerligen Ekholm ofta tjäna som en etapp och uppehållsort under vägen, men ändå skall det dröja hela 30 år innan dess namn åter framskymtar i bevarade handlingar.
Inte ens i berättelserna från Engelbrekts resning 1434 omtalas Ekholm, men högst troligt är dock att Peder Ulfssons bondehär på sin marsch från det grusade Dalaborg även avlagt ett besök på det närliggande Ekholm, vilket då ej kunnat undgå övriga fogdeborgars öde att raseras.

Tillbaka

Malögakungens bröllop år 1434

Märkligt också i detta sammanhang den gamla sägnen om "Malögakungens bröllop", händelseförlagd just till denna fejd.
Ekholm innehades då, sägs det, av en dansk fogde vilken tyranniskt regerade bygden och höll uppsikt över envar som ej villigt underkastade sig det danska väldet.
Den styvsinte storbonden Finn Dagson, även kallad "Malögakungen", fann dock nåd inför fogden, ty han ägde en dotter som var den fagraste i nejden, vilken den mäktige mot hennes vilja beslutat taga till brud.

Just som bröllopsfestligheterna skulle gå av stapeln ute på Malöga, beläget strax norr om Stallbacka, uppstod emellertid en oro bland den talrikt församlade menigheten; en pil viner i luften och träffar slottsprästen i hjärtat.
Fogden tillfångatas medan Ekholm står i lågor, antänt av Engelbrekts knektar och de uppbådade vänebönderna.

Antagandet att Ekholm raserats genom Engelbrekt bestyrkes även i viss mån av att slottet fjorton år senare nämnes som förstört eller i varje fall försvarsodugligt.

Tillbaka

Återuppbyggande och belägring år 1452

Då kung Karl Knutsson rider sin eriksgata genom landet i december 1448 får han i Skara ett brev från danske Kristian I, ett hotelsebrev som varslar om krigsfara - läs om vad Karlskrönikan berättar.

Ekholm sätts nu alltså i försvarstillstånd, eller uppbyggs måhända helt från grunden. Till hövitsman förordnas riksrådet och riddaren Lage Posse, far till Knut Posse, i historia och folksaga berömd från den s. k. »Viborgska smällen" i Österland år 1495.
Under sommaren året därpå, 1496, deltog Knut Posse tillsammans med Svante Sture i stormningen av Ivangorod. Han avled på Kastelholm slott år 1500 och ligger begraven i Åbo domkyrka.

Vad man vet om denna senare är, att han var född i Västergötland och son till hövitsmannen på Ekholm, Lage Posse, samt att han avled i 50-årsåldern år 1500 som länsherre till Ångermanland och Åse härad i Västergötland.
Då föräldrarna vid tiden för sonens födelse otvivelaktigt bott på Ekholm har Knut Posse även säkerligen där först skådat ljus eller i varje fall där framlevat sina tidigare barnaår. Han stod år 1495 som ägare till Borrud vid sjön Ymsen.

Slottets återuppbyggande fick tydligen försiggå i lugn och ro. Först i juli år 1452 bryter Kristian upp från det erövrade Lödöse och efter någon dag står han med sin armé på Stallbacka.
Ekholm avstängs nu från all förbindelse och underkastas en regelrätt belägring. Skyddad av den Stallbackaströmmen var borgen dock ej lätt att erövra, detta så mycket mer som Kristian ej hade några för strömmens forcering lämpliga båtar till sitt förfogande.
Enda möjligheten var följaktligen uthungring, och då all tillförsel av livsmedel till ön var omöjliggjord nödgades Posse efter någon tid att ingå en överenskommelse med Kristian, enligt vilken slottet skulle överlämnas till danskarna den 1 augusti för det fall ej svensk undsättning innan dess skulle anlända.
Någon kapitulation blev dock aldrig av, då Kristian dagen ifråga upphävt belägringen och dragit vidare till Axevalla hus, där en överenskommelse träffades.

I Rimkrönikan skildras händelsen på följande sätt:

Tillbaka

Prosten Grotte om Ekholms belägring

Efter allt att döma är det här omnämnda belägring, prosten Grotte i Tunhem åsyftar i sin på Kungl. biblioteket förvarade och år 1667 ingivna rapport till regeringen, vilken i "utgånget placat efterfrågat dhe antiqviteter och monumenter, som inom församlingen kunde vara tillfinnandes."

"I Elfven, som löper ut ur Vänern åth Götheborg emellan Trollhättan och gamhle färjestadhen ved Malöga", säger han "finnes åskillige öjer, ibland vilke på then ena fordom ett slott varit hafver, benembdt Eekholmen, efter hvilket än i dag synes reliquer av murarne nedan i jorden.
Gamble män i församblingen berätta efter sina förfädher, att the danske hafva utj longlig tijd samma slott belägrath, sees och ther på thenna sidan elfven, hvarest the danske sitt läger haft hava.
Utj samma belägring hafva the vore, som slottet innehadhe, lidit en stor hunger och på sistone eij haft mehr än ett svin, som the dageligen hafva tagi fatt, att thes grymtande och skrään hördes utj fiendens leger, hvaraf fienden - tänkandes utan tvifvel them på slottet vara väll proviantherade - wardt förorsakat att qvittera och upphäfva belägringen."

Ekholm behövde alltså inte kapitulera, men å andra sidan sett uteblev ju även den svenska undsättningen.
Därför beslöts vid en uppgörelse i Stockholm den 31 maj år 1453 den salomoniska överenskommelsen att det skulle vara fogden på Ekholm själv förbehållet att bestämma till vilken kung han ville hålla sig.

Lage Posses beslut är inte bekant, men då han fyra år senare av riksföreståndaren erhåller Kållands härad samt fyra socknar på Dal i förläning verkar det ju troligt att han år 1452 inte låtit slottet komma i fiendehänder.

Tillbaka

Slutet för Ekholm

Vid mitten av 1500-talet upprättades en karta över Stallbackaområdet och trakten kring Vänerns utlopp, förvarad i riksarkivet.
På denna har Rasrnus Ludvigsson på platsen för Slottsön skrivit orden: "Ekholmen hafver varit bygt", varav Styffe velat dra den slutsatsen att slottet raserats någon gång under Gustaf Vasas regeringstid.

Gentemot Styffe vill jag (Lundén) dock hävda den meningen att Ekholm mött sitt öde redan under den s. k. "Bassefejden" i början av 1500-talet. Vänebygden härjades då av danskarna, vilka bl.a. enligt en sägen under ett flertal år belägrade den flyktade allmogen å Halle- och Hunneberg.

Kristians avsikt var ju att underlägga sig landsdelen och då har ansträngningarna givetvis i första hand inriktats på förstörandet av fästet som bevakade bygden och härvägen över älven.
Om denna min förmodan är riktig skulle Ekholms slott följaktligen ha ägt en livslängd av cirka 140 år.

Sedan slottet raserats hade även den gamla Stallbackavägen tjänat ut och år 1540 hör vi talas om den nya vägen över Bryggum och Malöga höjd till färjestället mitt emot Naglums kyrka. Ekholm hade gjort sin tjänst och dess saga var all.

Tillbaka

Gustav Vasa om Ekholm år 1558

Planer på slottets återuppbyggande ha dock senare varit å bane.
Den 27 juni 1558 skriver sålunda Gustaf Vasa från Gripsholm till ståthållaren Gustaf Stenbock och påminner om nödvändigheten av att befästa "Naglemesund", och den 25 januari påföljande år avlåter han till Stenbock m.fl. ett brev av följande lydelse:

"Käre gode männ, för the fahrlige lägenheter schuid, som I väll förnimme både aff danske och andre synes oss ganske storligen förnödenn att the befästninger vidh Naglemesund måtte bliffve företagne medh thet förste.
Så schicke wij nu till Eder tre shampeluner (modeller eller ritningar) som vår tiänare Anders målere haffver tilpyntedt, och veth thenn glassmestere, som följer medt samme shampeluner till Eder, att lathe eder förstå ther um vårtt betenckende och meningh. I vele och på edhre sijde effter nödhtorfften betenche, huru then befästningh beständigst kunne biffve föreslagne och att I sedenn vele meddele oss ther um edert betenckande".

Vid rådsmötet i Vadstena två månader senare, utlyst för överläggningar om försvarsåtgärder i anledning av befarat krig med Danmark, bestämdes den allmänna härstråten bl. a. över Göta älv vid Malöga, och synes man då t.o m. ha aktualiserat tanken på återupprättandet av ett Ekholms län.
I den första av rådets sju artiklar heter det nämligen:

"Szå kunde mann nu lathe tage på then Befästning vedh Naglemesund effter thett är rätte stråthedt mellan Daall, Westergötland och Norge och elliest een skönn och nyttig Lägenhett, och ther under legges Daall, Wenehärett och Åsehärett." (Sv. riksdagsakter 1:2 sid. 647).
Krigsmolnet var denna gång övergående och några befästningsarbeten av vikt kom därför med säkerhet aldrig till utförande.

År 1594 skänktes Slottsön (i 1500-talshandlingar kallad Ekholmen) jämte densamma fordom underlydande gårdar - Stallbacka m. fl. - av konung Sigismund till fältöversten Torsten Lennartsson på Forstena, i vars släkts ägo ön sedermera kvarstannade tills den vid reduktionen år 1696 åter indrogs till kronan.

Tillbaka

Sökandet efter Ekholmens slott

Ön började nu komma till användning för andra syften; dess ruiner nedbröts och över resterna formades en jordkulle, och härmed började även dess förgångna att falla i glömska.
När Kungl. reduktionskommissionen år 1684 genom länsman Olof Tolson efterfrågar platsen för den forna "Naglumssunds kungsgård" lämnas av rätten det svävande beskedet att man därom intet kunde veta, "men uti sundet och älven strax nedanför Naglums kyrka ligger en ö, som alltid här kallats Slottsön eller Ekholmen, nu possiderad av säteriet Restad," och som kunde misstänkas vara den efterfrågade platsen.

Fyra år senare ger landshövding Eldstierna tingsrätten befallning om att undersöka "varest och under vars possession Naglumesunds konungsgård med dess ägor och appertinentier (tillhörande) varit liggande.
Ingen visste dock något om någon konungsgård, men "framhades för rätten en blind man vid 84 års ålder, Bryngel Eskilsson i Stavered, som tillika med nämndemannen Karl Nilsson i Galltorp efter sin salig moder gjorde den berättelsen, att såsom för tiden sju stycken öar i Göta älv, neder- eller sydväster för Naglums kyrka och sund liggande hävdes såsom äng under Restad herrgård, nämligen Slottsön, Korsön, Kolön, Lövön, Tjuvön, Björnön och Ljungön: alltså på denna Slottsön, som nederst eller fjärmast sundet, hava Bryngels och Karls moder vid pass för 60 år tillbaka jämte flera bönder gravit efter salig fältmarskalkens, högvälborne greve Lennart Torstenssons befallning till en källare, som och straxt däruppå sattes en lång byggning, vilken dock sedermera dädan flyttes, stående ännu på säteriet Forstena; då äro funna i jorden järnringar, som man kunde förstå suttit på stora portar, dock mestadels av rost och jord förstörda, såväl som gamla skrällen av lerkärlet, och att dessa som många andra häromkring veta kalla denna ön Slottsön."

Tillbaka

Grävningar

För att komma till klarhet om hur öarna kommit i fältmarskalkens ägo grävde man fram några murar som i forna tider där funnits uppsatta. Högst upp och åt väster på ön, när man fick grävt vid en al, fann man i jorden något som var "starkt murat med kalk och gråsten så att det ännu hårt tillhopa med järnstänger sönderbröts, som och allestädes i jorden, var man grov fanns gamla sönderlslagna stenar av murtegel och många gamla ben av boskap och kreatur, som allt med jord och väll övervuxit, ehuru några gråstenar sig viste genom jorden, så att man säkert kan befinna, därest varit något mur- och arbetsverk för händer och ej heller olikt däromkring varit jordvallar uppkastade och tämmeligen höga, varande denna platsen, som arbetet anlagt på vid pass 70 alnar lång och 50 bred, men i det övriga ön intet stora; kunnandes och man därav sluta detta vara gammalt verk, medan nu står på vallen och straxt vid den befunna muren en färsk ek, 3 1/4 alnar tjock omkring, förutom annan mindre lövskog; men om någon bro varit emellan ön och landet, kunde man intet få underrättelse om eller nu syntes någon liknelse till, ehuru en hop stenar äro invid ön i älven sammankastade. Det kunde fuller eljest därav liknas varit konungsgård, om man anser de lägenheter, som å bägge sidor älven näst där intill sig befinna, såsom en hel gård, Stallbacka benämnd, öster älven, varest finnes ingropad en plats utur Stallbackaån i älven, men graven nu utav vatten mycket igenvuxen. Denna planen är vid 216 alnar lång och 180 alnar bred, dock nu av tuvor något jämn, men finnes därom stening liggande, såsom tomtning under ett tämelig stort hus. Om där kunnat vara i forna tider stallgård, kan man intet egentligen veta, fast mindre få underrättelse om."

Tillbaka

En edlig berättelse

Vid samma rättegångstillfälle gjorde löjtnanten, manhaftig Erik Andersson Grotte den edeliga berättelsen, "att han av sina förfäder och häradsborna hört sägas vid Naglums sund skolat varit i forna tider ett slott och kungsgård, havandes och sett gammal väg från Håjum genom prästgärdet och åt Hol, men ej kan veta, varest den fallit till älven, berättande därhos, att härads fogden Olof Eriksson, som dött 1603 och ligger begraven i Tunhem, skall bott på Stallbacka, och hava Grottens förfäder för honom berättat samma fogde possiderat alla öarna nedan Naglums sund i älven, vilka i andra ransakningen specificeras; än har Grotten sett i sin barndom, som nu 50 år gammal, några gamla stormhattar och ett stort mulkorgsvärjfäste under Tunhems kyrkoaltare, som för honom är sagt en, Jacob Finne benämnd, och bott på Stallbacka, funnit och upptagit med revåsar i älven vid Slottsön. Även tillstod han sig hört sägas, att vid Stallbacka, stått en kungsstall och det av en gammal man i StalIbacka, som dödde för sista kriget, varvid bekände och löjtnanten Grotte, att i förra tider haver varit på och över hela kungsparken Halleberg här i häradet en fästning, varest legat 2:ne kommendanter Simon Gubbe och Simon Basse."

Tillbaka

Benzelius om Erik Dahlberg år 1707

I sin på Linköpings bibliotek förvarade reseskildring omtalar biskop Benzelius 1707, hurusom greve Erik Dahlberg "vid den tijd, han sist war her nedre hoas sin mågh Bejer" (å Rånnum) bl.a. även avlagt ett besök "hoos dett gambla Slottet belägett wedh hemmanet Stalbacka på en Holma uti Giötha Elf medh stark Strom ikringh och omkringh pållat, lätt grafwa i wallarna, fan både tegel och sten af murarna, och namnen ähn behållna af hemmanen Stallbacka och Ladegården, och en man der bodt, som hafft 12 Söner, deras nampn lycktat på biörn (som Torbiöm), och på denna sidan wistes en hop medh högar, som ähn nu kallas Dannehögar, der itt Stortt Slagh fordom medh de danske Skullat Stådt, och de förnemhste der begrafne."

I kommentaren till sin teckning över Naglumssund och öarna i älven betecknar Erik Dahlberg i sitt berömda Sueciaverk ruinerna på Slottsön såsom varande "lämningar efter det urgamla Edsborg, en gång västgötakonungarnas residens", och i det å "Carolina Rediviva" i Uppsala förvarade Palmsköldska arkivet har han vid slutet av 1600-talet i en handling nedskrivit följande anteckningar:

"Edsborg, beläget i Naglums socken, en half mil från Vänersborg, uppå en holme, Edsholmen kallad, i stora Göta älf, som uti Västgötalagen kallas Naglumssund, der ock stora landsvägen utur Västergötland inåt Dal och Norge fordom gått med en färja över Naglumssund.
På samma holme har nu det i gamla tider fasta slottet och kungasätet Edsborg varit beläget uppå en övermåttan lustig och ljuvlig ort, eftersom förbemälte Edsholme är kringränd af andra nie, åtskillige med ekeskog och andre fruktsamme träd bevuxne holmar, ibland vilka äro de förnämste: Korsön, Löfön, Tjufön, Bockön, Slossön, de der gifva ett härligt anseende ifrån sig.

Uppå östra sidan om elfven hafver varit konungens stallgård, på norra sidan ladugården, som än i dag visa vestigier derefter och bibehålla mannen.
Under jorden finnas ock vid denna tid av själfva konungahuset åtskilliga rudera såsom hvalf, murar, vilka nogsamt utvisa, att der varit ett härligt kungshus. Allena jordhögarna samt en del av grafvarna och slottets förborg äro denna tid bibehållna."

Tillbaka

Rhyzelius år 1744

I sin år 1744 utgivna "Svio-Gothia mu nita "nämner Rhyzelius Ekholm som "en helt gammal fästning eller borg i Västergötland, belägen på en hlolme, som än i dag av de närboende kallas Slottsön, uti Giöta älf eller Trollhätta ström något stycke ifrå Halle- och Hunneberg, när intill Trollhätte fall.
Efter wallar och skantsningar kunna ännu ses några teken och lemningar. Så äro och til bevis härom å then ena sidan af älfven i Tunhemhs församling Stallbacka, och å then andra i Naglehems Socken Ladugården behållna qvar wid sina gambIa namn, sedan thetta Slott warit wid macht och blefvet bebodt.

När thet är wordet förstördt och i ödesmål lemnadt, år swårt att säga, om icke thetta hafwer warit then Edsholmen, som herr Engelbrecht uti K. Eriks Pomerani tid år 1434 betalte Riddaren Peder Ulfsson belägra och intaga, när Herman Gisebar thet å bemälda Konungs wägnar innehade.
Then lärde och berömlige professoren i Åbo, Mag. Algot Scarin är af then tancka, hwilken han ock är i stånd at offentligen med många skiäl bestyrka, at thetta Wäst Götheska Eds eller Eidsborg hafwer warit thet samma Slott, hwarpå Angantyr och Hervora i sin tid hafwa bodt, såsom Sagan säger, när Hunahärens nederlag skedde på Dunaheide.
Han håller också före at Tanaqvisl, ther wid berörda fäldtslag säges hafwa stådt, har warit Trollhätta ström, Härstadshed sielfva valplatsen eller Dunheide, och at the Waner, som i sagan samt Sturlessons Heimskringla nämnas, hafwa bodt wid Siön Wäner och thet therintil gräntsande Wännehärad, i hwilket när intil Hunneberg hemanet Herworyd än i dag ligger, som uthan tvifvel fådt och behållit sitt namn av Hervota."

Tillbaka

Hellstadius år 1787

Hellstenius omtalar år 1787 rudera efter ett ansenligt stenhus på Slottsön, och sex år senare beskriver Tuneld Ekholm som "ett kringflutet västgötakonungarnas fäste och säte med skansar och vallar omkring, varefter lämningar av stenmurar ännu synas."

I sin på Kungl. biblioteket förvarade dagbok av år 1792 låter oss vidare Hilferling veta, att norrut på Slottsön "syntes dälder efter källare och byggnad jämte något av grunden, som med kalk är murat grav, och större tegelsten. "Slottsön hör", framhåller han vidare, "till landshövdingebostället Restad, bebos nu av en fiskare och därpå hittas åtskilliga krigstyg, då jorden plöjes."
En stenbro, säger han vidare, har fordom förbundit N V -sidan av ön med Ladugårdsbyn via 2 öar i älven; och på den dagboken åtföljande kartan har han på östra älvstranden mitt emot Slottsöns södra del (nuv. "Vredens ö") angivit sju högar, om krigargravar eller förskansningar är svårt att avgöra.

Under 1770- och 80-talen beboddes Slottsön av styckjunkaren Patrik Rutger Lilljebjelke och 1811 av en fiskare, vilken sistnämnde uppbyggt en liten stuga jämte ladugård nedanför översta avsättningen mot söder.
Första lantmätaren Hans Lindskog, som då i tjänsteärende där avlade ett besök, berättar att "norrut på ön fanns en håla, förmodligen efter en källare och överst ytterligare en fördjupning i marken.
Tegelstenar uppger den på ön boende torparen ofta anträffas i jorden, och tvärs över ön gick en mot söder nästan tvärbrant avsättning som efter en förskansning.
Torparen berättar också att det några år tidigare hade hörts ett dån i jorden, liksom om några underjordiska gångar hopfallit."

Tillbaka

Djurklou år 1868

Den sista i arkiv tillgängliga skildringen av det raserade Ekholm härrör sig från den bekanta fornforskaren N. G. Djurklou, vilken under sin arkeologiska forskningsresa år 1868 även avlade ett besök i Trollhättan och på Slottsön.

"Av Ekholm, som legat norrut på ön," säger han bl. a. "återstår nu endast grushögar övervuxna med gräs, och utan kostsamma grävningar finnes ingen möjlighet erhålla närmare upplysningar om husets byggnadsstil och grundmurar. På Wilskmans tid (prost i Fredsberg på 1740-talet) skola dock tydliga lämningar efter förborgen och källaren varit synliga. På öns norra sida växer en hagtornsbuske och under denna, sade man, skulle en drottning ligga begraven. Hon hade, sades det, dödat sig själv eller omkommit, då slottet förstördes av hunahären."

Landfästet till vindbron som förde över älven till Stallbackaär i våra dagar (1932) Slottsöns enda synliga minne från dess storhetstid, men under sitt jordlager gömmer öns norra halva dock så mycket av ruinrester att en utgrävning där kan misstänkas komma att giva god behållning.
Den stora hålan på norra sidan av ön markerar tydligen gränsen mellan förborgen och huvudfästet, vilket senare efter jordförhöjningen att döma synes ha ägt en storlek av c:a 32 meter i diam. Även söder om slottshöjden förefaller ha varit ett utanverk av något slag, spärrande ett område till ett 20-tal meter framför huvudborgen.
Vid två tillfällen, med 160 års mellanrum, företagna höjningar av älvens vattenstånd, sammanlagt c:a två och en halv meter, ha ej endast kraftigt inkräktat på öns område utan även kommit att för våra blickar dölja åtskilligt som nu skulle vara av stort intresse.

Den av Benzelius omnämnda pålningen kring ön var kunde alltså före senast företagna vattenhöjning ses på flera ställen, och de av Hilferling omtalade stenbryggorna ligga nu, om ock till största delen i raserat skick, två till tre meter under vattenytan.
Dessa sistnämnda, vilka ju haft till uppgift att förmedla förbindelsen med Ladugårdsbyn, har sträckt sig från Slottsöns nordvästra udde och via en, numera av vattnet helt översköljd liten holme, till Bockön samt härifrån vidare via Grötholmen, Lövön och den lilla Flintön till fastlandet.
I djupvattnet mitt i älvfårorna ha dessa stenbryggor dock säkerligen förbundits genom vindbroar.
Efter kanalledens öppnande i början av 1800-talet befanns de raserade stenbryggorna, "bestående av små och stora stenar", vara ett såpass stort hinder för sjöfarten att kanaIdirektionen måste föranstalta om en grundlig upprensning av den s. k. "Gröthålan" - sundet norr om Slottsön mellan Grötholmen och Bockön.

"Dannehögarna" på Vredens ö (måhända minnen från Ekholms sista strid och undergång) förstördes i samband med kanal arbetena under 1840- och 1870-talen, varunder gjordes en del fynd av vapen, och i en senare tid har på Slottsöns södra del under grävningsarbete tillvaratagits ett c:a 1/2 meter långt och med benskaft försett huggvapen av medeltida typ.

Tillbaka

Post scriptum

"Ingen vindbro för numera riddare och knektar över till den lilla ön därute i älven"
- Landfästet till vindbron på Slottsön -
Foto: G Lundin

Ingen vindbro för numera riddare och knektar över till den lilla ön därute i älven, inga fogdar bestämma där längre över kringliggande häraders angelägenheter, och på platsen för de forna slottsstallarna har den nya tiden gått fram genom moderna industrianläggningar.
Tystnat har i folkets mun de gamla sägnerna om Angantyr och Hervora, utplånad är ur trollhättebornas medvetande den gamla borgens historia, och endast på några gulnade blad i våra arkiv skymtar oss det förgångnas skugga förbi.
Fragmentarisk i hög grad är den framställning jag här lämnat över ett slotts historia under 140 år, men tyvärr synes det i detta nu ej vara någon levande möjligt att ytterligare fullständiga den.
Slottsöns saga i sina detaljer allt ifrån hedenhös förblir oss alltid en hemlighet, om ock en gång i någon mån avslöjad genom en utgrävning och närmare arkeologisk undersökning. Det fornintresserade Trollhättan hälsar den dagen med glädje.
När kunna vi månne förvänta den mecenat, som är villig bekosta dessa utgrävningar? Hans namn skall inför eftervärlden städse ihågkommas i samband med Ekho1ms slott.

G Lundén, 1932

Stora Edet

Namnet 'ed' betyder att man här varit tvungen att dra båtarna förbi en fors. Lilla Edet ligger nerströms i älven, Ekholm var det Stora Edet. Även i kringliggande marker på fastlanden har det funnit många skansar, numera borta. Men minnen från fästets storhetstid lever kvar i många namn. Då det inte fanns så mycket plats ute på Slottsön så hade man exempelvis hästarna kvar på landsidan, därav namnet Stallbacka. På Hunneberg har en vårdkase varit placerad.

Tillbaka

<><><><><><><><><>

P E Lindskog om Edsborg:

Strax bredevid Häradsskrifvare Bostället Stallbacka, som är beläget vid Göta älf, der Bryggums å faller i älfven, ligger SLOTTSÖN, en fjerdedels mil norr från Trollhättans strömmar, på hvilken Ö EDSBORG* skall legat; och synas ännu tydliga rudera efter ett ansenligt stenhus, som der stått.
Man berättar att Angantyr (fornnordisk bärsärk på 500-talet, son till Arngrim - far till de tolv Arngrimsönerna i Beowulfkvädet) bott på Edsborg. Derunder har lydt Stallbacka i Tunhems Socken, och Ladugården, ett stort Skattehemman (tre mantal) på andra sidan om älfven, uti Naglums Socken.

* Rhyzelii Sviogoth. Munita Sid. 55. (Biskop Andreas Olai Rhyzelius föddes 1677 i Od och avled 1761):

Dahlberg skrifver härom hos Palmsköld på följande sätt:
Edsborg, beläget i Naglums Socken en half mil från Wenersborg uppå en holme, Edsholmen kallad, uti stora Göta älf, som uti Westgötalagen kallas Naglumssund, der ock stora Landsvägen utur Westergöthland inåt Dahl och Norrige fordom gått med en färga öfver Naglumssund. På samma holme har nu det i gamla tider fasta Slottet och Kongsätet Edsborg varit beläget uppå en öfvermåttan lustig och ljuflig ort eftersom ock förbemälte Edsholme är kringhvärfd af andre nie åtskillige med ekeskog och andre fruktsamme trä bevuxne holmar, ibland hvilka äro de förnämste: Korsön, Kohlön, Löfön, Tjufön, Barkön, Slossön, de der gifva ett härligt anseende från sig. Uppå östra sidan om älfven hafver varit Konungens Stallgård; på norra sidan Ladugården, som ännu i dag visa vestigia derefter och behålla namnen. Under jorden finnas ock vid denna tid af sjelfva Konungshuset åtskillige rudera, såsom hvalf, murar, hvilka nogsamt utvisa att der varit ett härligt Kongshus. Af detta skall ock store Edsvägen hafva fått sitt namn. Allena Jordhögarne samt en del af grafvarne och Slottets förborg äro denna tid bibehållne. Johannes Magnus i sin Krönika (fol. 624) kallar detta Slott Edsholm.
Berörde Kringflutne ställen eller Kronoholmar hafva nu enligt den af Lands- Kontoret i Wenersborg meddelade upgift, följande namn: Slottsholmen (den förnämste och är förmodligen den samme som Edsholmen), Ljungön, Ljufvön, Grothult, Bockön, Löfön, Kuhlön och Korsön.

Tillbaka

<><><><><><><><><>

Ur Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan:

Ekholm, fordom slott på Slottsön i Göta elf, i Tunhems socken af Elfsborgs län, ofvanför Trollhättan. Så vidt man nu vet, namnes det i offentliga handlingar först 1378. Det var sannolikt uppbygdt af konung Håkan under kriget mot Albrekt af Mecklenburg, och ännu efter midten af 1400-talet var det säte för fogden öfver flere kringliggande härad: Väne, Bjerke, Flundre och Vardbo (Valbo) på Dal, samt åtminstone delar af Åse och Viste.
Sannolikt var det på Ekholm, som de första bindande underhandlingarna fördes mellan drottning Margareta och Bo Jonsson Grips exekutorer, enär Algot Magnussons trohetsförsäkran är daterad Ekholm d. 5 Jan. 1388.

Nedre högra hörnet från bilden överst - namnet Hallbacken
skall måhända vara Stallbacken (Stallbacka)

Tillbaka

Fornborgen i Skoftebyn

Utsikt ner över Göta älv från den lägre, sydvästra delen av fornborgen.
Just här är älven idag ca 120 meter bred.

Någon halvmil nedströms Göta älv från Ekholm räknat finns på båda sidorna av älven rester kvar efter tre fornborgar. Den största av dessa är belägen väster om Skoftebyn på västgötasidan och har måtten 340 x 50-100 m. Det är inte mycket som vittnar om att här legat en fornborg, men här och var i klevarna finns åtminstone delar av stenmurarna ännu kvar.

Strax nedströms borgen svängde gränsen mellan Norge och Sverige av västerut efter gränsdragningen år 1101.

Borgen är som högst i norr, ändå är det där som man enklast tar sig upp

Läs om fornborgar och se några fornborgars placering på Fornkartan,
bl.a. utmed Göta älv

Tillbaka

En vacker jättegryta strax sydost om Skoftebyns fornborg

Källor:
Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1932 - G Lundén
Trollhättebygdens släktforskare
Borgar och befästningar i det medeltida Sverige av Christian Lovén