Ur Nordisk familjebok, Uggleupplagan

Tillbaka

ristendomen inkom till Värmland genom mission från Västergötland och möjligen även från Norge samt torde ha segrat under 1000-talet,

möjligen byggnader för tillfälliga besök av munkar; många kloster ägde nämligen gårdar och laxfisken i provinsen. De bevarade kyrkliga medeltidsminnena, i våra dagar noggrant upptecknade och karakteriserade, äro få till följd av kraftig förstörelse under tidernas lopp. En enastående medeltida kulturskatt är dock Södra Råda ödekyrka med sina målningar, se kyrkan avtecknad nedan. När sedan den medeltida länsförvaltningen genomfördes lydde Värmland först under

Ungefärliga gränser för det tidiga Skara stift

Det nyssnämnda "hörnet" av Sverige, som torde ha spelat en viss roll vid Margaretas seger och Albrekts fördrifning, var alltså en tid på 1300-talet förenat med Norge, där Magnus och Håkan fortfarande regerade, och möjligen härrör, som ofvan antyddes, Värmlands indelning i Öster- och Västersysslan från denna period. Från Margaretas tid bildade Värmland en förvaltningsenhet under fogden på Ekholm; någon del lydde dock stundtals under fogden på Agneholm.

Unionstidens strider lämnade icke Värmland oberört trots dess avskilda läge. På Engelbrekts bud grepo värmlänningarna till vapen och förstörde Ekholm och Agneholm. Senare gjorde de uppror mot Karl Knutsson under hans tid som marsk och skiftade vid flera tillfällen under Sturarna hugg med norrmännen, senast 1520.

Tillbaka

Södra Råda gamla kyrka

Den nedbrunna Södra Råda gamla kyrka, byggd i liggande knuttimmer

Södra Råda gamla kyrka låg belägen mellan Vänern och Skagern i den absolut mest nordöstliga delen av Västergötland, ca sju km öster om Amneholm. Detta fram till att den brann ned efter ett pyromandåd den 12 november år 2001. Kyrkan som började uppföras under 1310-talet stod klar senast år 1323 då de äldsta målningarna tillkom. Framåt 1400-talet täckte de sedan såväl väggar som tak. Vid de arkeologiska undersökningar som gjorts har man kommit fram till att det på samma plats tidigare stått en stavkyrka liknande den i Hedared.

Se Södra Rådaprojektet, extern länk

Norra Råda ligger i Älvdals härad och låg liksom Södra Råda under Karlstad stift,
den senare fr.o.m. 1658. Deras namne Råda kyrka ligger strax utanför Lidköping.

* * * *

Tillbaka

Värmland
Källa: Dick Harrison / Jarlens sekel

Landskapet Värmland var under 1100-talet och kanske också en bit in på 1200-talet ett delvis självständigt område med en sammanhållen juridisk enhet. Lagmän är kända från andra hälften av 1100-talet, och det kan inte uteslutas att de tillsammans med landskapets övriga stormän erkände den norske kungens överhöghet, i vart fall periodvis.

Pilgrimsleden till S:t Olofs grav i Nidaros passerade via Läckö i Västergötland över den då (med hjälp av några flytbroar, s.k. kavelbroar) förmodligen vandringsbara leden över till Värmlandsnäs och genom Värmland, något som bör ha medverkat till att band knöts med de västra grannarna. Exakt hur omfattande det norska inflytandet var är emellertid okänt.

Den norska Håkonsagan förtäljer att lagman Eskil av Västergötland, Birger Jarls äldre halvbror, år 1217 ingick äktenskap med fru Kristina, änka efter den norske jarlen och tronpretendenten Håkon Galen som dött år 1214. Med Kristina följde hennes och Håkons son Knut, som även han kunde resa krav på Norges krona. De täta förhandlingar som under påföljande år fördes mellan Eskil i sin egenskap av Erik Erikssons representant och den norske kung Håkon lär mest ha handlat om makten över Värmland, vilket vid den tiden inte hade något egentligt eget styre.

Ribbungarna, en upprorisk norsk fraktion, hade starkt stöd i Värmland och genomförde häftiga infall in i Norge från värmlandssidan. Detta irriterade Håkon såpass att han svarade med en regelrätt invasion år 1225. Under andra hälften av 1200-talet börjar dock uppgifter om landskapets allt fler lagmän att dyka upp, och under 1300-talet fanns en häradsindelning i Värmland, med svensk överhöghet.

Birger Jarls starke man i Värmland var lagman Höld, vilken hamnat i god dager hos Birger pga att han gärna gick i dennes ledband. En som råkat illa ut i en arvstvist p.g.a. Höld var Johan Filipsson till Ymseborg.
När Magnus Eriksson grep makten år 1275 stöddes han till en början av Filipssönerna, men efter att arvet, Johans värmländska gods, efter Hölts ingripande fortfarande tillhörde Riseberga kloster i Närke, var det slut på sämjan. Istället ställde Johan och några andra stormän, folkungar, till med ett uppror mot kungen år 1278.
Förlikning ingicks, men kung Magnus bidade sin tid och lät under sommaren 1280 gripa de upproriska efter att under falska förespeglingar ha lurat dem till Gälakvist vid Skara. Dom med efterföljande avrättning skedde i Norrby i Stockholm i augusti samma år.

Enligt ett brev utfärdat av Magnus, den 16 juli 1280, hade nunnorna i Närke haft stora svårigheter att behålla egendomarna; sex gårdar hade utsatts för angrepp eller hot om angrepp. Att döma av en vag formulering i ett kungabrev från 1281 tycks oppositionella element ha fortsatt att protestera mot donationen, men senare under 1280-talet blåste stormen förbi. Riseberga kloster fick behålla sina gårdar.

Tillbaka

Saxholm

Borgen Saxholm låg belägen på en bergsplatå ute på en liten klippö i Vänern, avgränsad av några låga stenfundament till trämurar och naturliga branter. Förmodligen har borgen anlagts direkt av eller måhända på uppdrag av kungamakten. Tack vare utgrävningar på 1990-talet vet man att borgen uppfördes under 1200-talets andra hälft och var belägen på Saxholm (eller Saxen), en 400 meter lång holme i nordöstra Vänern, alldeles vid mynningen av Ölmeviken.

Högst upp på holmen stod en kvadratisk stenbyggnad med två meter tjocka murar, troligen grunden till ett torn. Innanför palissaden fanns ett magasin med källare, ett trätorn som utgjorde en del av palissaden, en trolig kombinerad salsbyggnad och borgstuga, en förmodad frustuga, en värmestuga alternativt vinterbostad och ett hantverkshus. Utanför borgmurarna har en kalkmila, en smedja, några uthus och två hamnanläggningar påträffats.

Längst i söder har man påträffat lämningar av en brygga, och av berättelser från 1600-talet framgår att en lång bro fordom skall ha förbundit holmen med fastlandet i väster. Bland de fynd som arkeologerna gjort hör dräktbeslag med ätten Bobergs sköldemärke, samt några sländtrissor.

Funna föremål visar att borgen bebotts av män och kvinnor som tillhörde samhällets övre skikt, men även av hantverkare och andra som kan antas ha hört till borgherrens utvidgade hushåll.

Tyvärr finns inga skriftliga källor till hands för att berätta historien om Saxholm. Det kan ha varit en sätesgård, måhända för ätten Boberg, men denna tycks snarare ha hört hemma i Västergötland och Mälardalen.
Det kan också ha varit en kunglig anläggning, förslagsvis Stickaborg, som enligt den norska Magnussagan erbjöds till exkung Valdemar år 1276. Men varför har i så fall inte holmen gått till historien som Stickaborg, utan som Saxholm?

Till saken hör att Stickaborg är oerhört svårt att identifiera. Det rör sig knappast om Stegeborg vid Slätbaken, som inte är känt (?) från 1270-talet och som dessutom låg mycket långt från de övriga områden Valdemar blev erbjuden.

Källor:
Dick Harrison / Jarlens sekel
Eva Svensson

* * * *

Ur Nordisk familjebok 1916:
Saxholm, medeltidsborg i Värmland, Ölme socken, på en holme i Vänerns Ölmevik och nära dennas mynning. När borgen, efter hvilken spår ännu synas, anlades, är icke kändt, men dess tillvaro bestyrkes bl. a. däraf, att Ölme härads sigill har en inre sköld, i hvilken synes ett rundt torn och omskriften Sax-holm. Borgen förstördes senast 1434.

Tillbaka

Ett hopp bakåt i tid

Någon gång omkring år 960 var Egil Skallagrimsson i Värmland. Han hade då börjat bli till åren, men tog ändå på sig uppdraget att fara till hit och kräva in en skuld åt en släkting. Han reste dock inte ensam, för det var hårda män han hade emot sig. Vid ett tillfälle besegrade Egil och hans medkämpar det dubbla antalet karlar vid en batalj.

Läs mer om Värmlands vattenleder, storhögar m.m.