orrmännen, liksom svenskarna och danskarna, började få en historia först genom beröringen med västra Europa i och genom nordmanna- och vikingatågen från mitten av 800-talet. Under dessas första skeden var Norge ännu delat i en mängd smärre, självständiga områden eller fylken med egna kungar.
Som en samlad enhetsstat framträder Norge först under 900-talet. Detta förenande utfördes av en konungaätt som enligt Ynglingasagan härstammade från den gamla Ynglingaätten i Upsala.

Tillbaka

860-1130

Ätten hade i Norge ett rike på Vestfold (väster om Oslofjorden, eller Kristianiafjorden) och utbredde därifrån sitt välde genom erövring och arv.
Kung Halvdan Svarte lämnade vid sin död riket åt sin son Harald Hårfager (860-933), som i det stora sjöslaget i Hafrsfjorden (Havsfjorden?) år 872 tillintetgjorde de sista småkungarna och samlade Norge till ett rike.
Harald skall ha infört en ordnad förvaltning i den nya enhetsstaten, i det han insatte en "jarl" i varje fylke, och under dessa "hersar". Han skall också ha fråntagit bönderna deras "odel", ett uttryck vars betydelse är okänd.
Harald Hårfager lade slutligen Shetlands- och Orkneyöarna under Norge. År 900 skiftade han riket mellan sina söner, men satte sin älsklingsson, Erik Blodyx, till överkung.

Tillbaka

Erik Blodyx måste dock redan år 935 lämna Norge, där hans yngste broder Håkon den gode istället blev blev kung. Håkon skildras i sagorna som den som ordnat landets rättsväsende och även dess krigsförfattning, däremot misslyckades han i sitt försök att omvända sina landsmän till kristendomen.
Sedan han år 961 stupat i ett slag mot de svenska Erikssönerna tillföll riket dessa, av vilka Harald Gråfäll var den förste.

Efter dennes död ca år 965 blev Håkon Jarl Norges styresman, men under dansk överhöghet. Efter en tid förstod han dock att det inte var något att stå efter. År 995 störtades Håkon av Olav Tryggvasson. Denne upptog sin stamfader Harald Hårfagres arbete för Norges enande och kämpade kraftigt för kristendomens införande i landet.

Efter Haralds död vid slaget vid Svolder år 1000 kom en del av Norge under dansk överhöghet, en annan under svensk samt en tredje del under Håkon Jarls söner Erik och Svend, vilka förde styrelsen även i de båda andra delarna och därmed var rikets verkliga regenter. Men deras regering fick ett abrupt slut då Harald Hårfagers ättling, Olav den digre Haraldsson (sedermera kallad den helige) år 1015 återkom till Norge och tillfångatog Erik och Svend.

Olav kan därmed sägas vara den som slutligen enade Norge till ett rike, samt också var den som gav kristendomen ett säkert fotfäste i landet. Dock väckte han sina undersåtars missnöje, mycket pga sin grymhet och hårda styre, och måste då dessa vände sig till Knud den store i Danmark för hjälp ta sin tillflykt till Gårdarike - se en karta över Norden.
Väl återkommen med en delvis svensk här stupade han visserligen i en strid mot tröndernas hövdingar och bönder vid Stiklestad den 29 Juli 1030, men befäste genom sin död kristendomens herravälde och den monarkiska styrelseformen.

Tillbaka

Norge var endast för en kort tid en del av Knud den stores rike. Olavs son Sven, till vilken styrandet av Norge överämnades,vann inte många anhängare. Och när de hövdingar som stått i spetsen för resningen mot Olav inkallade hans son Magnus den gode (1035-1047) från Gårdarike, så föll det danska väldet snabbt samman.
Magnus tillskrivs utarbetandet av Norges första skrivna lag, och blev vid Hardeknuds död år 1042 även över Danmark och vann 1043 den stora segern över venderna på Lyrskovsheden. Vid hans död skildes Norge från Danmark och tillföll istället Olav den heliges halvbror Harald Hårdråde (1046-1066), som redan under Magnus regering framställt anspråk på del i riket och antagande som medregent.
Sedan Harald stupat vid Stanford Bridge under försöket att erövra det anglo-sachsiska kungariket i England, kom han att efterträdas av sin son Olav Kyrre (1066-1093), som förde en mycket fredlig regering.

En fullständig motsats till Olof Kyrre hans son Magnus Barfot (1093-1103) som ständigt låg i strid dels med Sverige, dels i Skottland och på Irland, där han fick sin bane. Kungadömet ärvdes av hans tre söner, av vilka Sigurd Jorsalafar (1103-30), som levde längst, vann rykte genom sitt korståg till det Heliga landet, Konstantinopel och sitt korståg till Småland, den s.k. Kalmare ledung år 1123.

Tillbaka

Inbördeskrigens tid 1130-1240

Mot Sigurd Jorsalafars son Magnus den blinde (1130-39) reste sig Harald Gille (1130-36), som påstod sig vara Sigurds bror. En förlikning dem emellan enligt vilken de gemensamt skulle styra landet med lika rätt, räckte endast några år, då Magnus år 1134 fördrev Harald.
Denne återkom dock snart, gjorde Magnus blind, eventuellt genom bländning med glödgat järn, och spärrade in honom på Nidarholms kloster, men mördades år 1136 av Sigurd Slemme (1136-39), som ävenledes han påstod sig vara en broder till Sigurd Jorsalafar...
Under den fortsatta striden mot Harald Gilles söner stupade både Sigurd och den av honom ur klostret uttagne Magnus i sjöslaget vid Holmengrå.

Under de tre Haraldssönerna Sigurd Munn (1136-55), Inge Krokryggs (1136-61) och Eystein Haraldssons (1142 -57) samregering försigick den norska kyrkans organisation. Biskopsstiften var redan tidigare delvis ordnade, men bestämmandet över den norska kyrkan låg hos Lunds ärkebiskop.

Efter en överenskommelse med de tre kungarn upprättade den påvlige legaten Nikolaus av Alba år 1152 en ärkebiskopsstol i Nidaros (Trondheim) och invigde den förste ärkebiskopen såsom överhuvud för den nya norska kyrkoprovinsen.
Samtidigt inrättades också domkapitel vid alla biskopssäten m.m. Kort efter legatens avresa utbröt emellertid en öppen fejd mellan bröderna, varvid Sigurd och Eystein stupade.

Tillbaka

Sigurd Jarsalafars son Håkon Herdebreid (1159-62) uppställdes som motkonung till Inge Krokrygg. Inge stupade dock i strid mot sina anhängare, men hans anhängare fortsatte kampen under ledning av jarlen Erling Skakke, gift med en dotter till Sigurd Jorsalafar.
Erling lät år 1161 utropa sin femårige son, Magnus Erlingsson (1161 -84), till konung och nedgjorde det påföljande året med dansk hjälp den blott fjortonårige Håkon.
Därpå lät han år 1164 vid ett stort riksmöte i Bergen som var på samma gång ett provinsiakoncilium och ett hövdingamöte kröna sin son, vilken blev Norges förste krönte kung.

Vid samma tillfälle träffades en överenskommelse med kyrkan, ämnad att knyta den till kungadömet för att ge kronan ett ökat stöd.
Mot Erling och hans son uppstod nya pretendenter. En av dessa var Eystein Meyla, Eystein Haraldssons son. Eysteins parti antog namnet birkebeinare och fick efter Eysteins fall år 1177 en ny anförare i den från Färöarna ankomne Sverre (1177-1202), vilken påstod sig vara en son till Sigurd Munn. Under stora faror och många strider förde han partiet till seger sedan Erling och hans son Magnus stupat år 1179.
Av alla motståndarna var ledaren för baglernas parti biskop Nikolaus Arnesson den farligaste. Efter Sverres död stannade kronan inom hans ätt, som därmed gick segrande ur den långa striden.

Dess sista skede utkämpades av Sverres sonson Håkon den gamle (1217-63), som efterträdde Inge Bårdsson (1204-17) och gick segrande ur striden mot slitungar, ribbungar m.fl. partier, bl.a. genom att gå in i Värmland år 1225 och rensa bland ribbungarnas läger och anhängare.
I sin företrädares halvbroder Skule Bårdsson hade han dock fått en farligare motståndare.
Sedan Håkon länge sökt att tillfredsställa Skules växande anspråk, men denne ändå år 1239 antagit konunganamn, kom det till öppen strid om kronan. Skule föll år 1240, inga fler pretendenter stod på kö och inbördeskrigen fick därmed ett slut.

Tillbaka

1240 -1380

Kungadömet, representerat av Sverres ätt, hade gått segrande ur den långa striden, och landet hade efter dennas slut sin blomstringstid. Men handeln hade redan börjat gå över i de nordtyska städernas händer på norrmännens bekostnad, och det handelstraktat som Norge 1250 slutit med Lübeck (Hansan) visade sig med tiden vara allt mindre gynnsamt.

Under Håkons regeringstid lades först Grönland, sedan också Island under norskt herravälde. Däremot nödgades Håkon att företa ett krigståg till de skotska öarna för att hävda Norges välde över dem, och på detta tåg dog han.
Hans son Magnus Lagaböte (1263-80) slöt år 1266 fred med Skottland i Perth, då han gav upp Hebriderna och det norska skattlandet Man.

Under Magnus utbyttes de gamla aristokratiska värdigheterna "lendermand" och "skutilsvend" mot baron och riddare, och genom den ledungsfrihet, som medgavs aristokratins medlemmar, banades väg för övergången mot ett personligt frälse, som fick sin medelpunkt i det kungliga rådet. Överhuvudtaget började under Magnus regering de norska institutionerna att ta efter den nya tiden och dess utländska förebilder.

Då Magnus dog efterlämnade han två omyndiga söner. Adeln kom då till makten, och de i förmyndarstyrelsen representerade baronerna upptog kraftigt kungadömets avbrutna strid mot hierarkien, med samma mål som i Sverres tid: kyrkans underordnande under den världsliga makten.
Den med våldsamhet förda kampen slutade inom kort med hierarkiens nederlag.
Norge invecklades i de danska oroligheterna, och råkade in i ett krig med de vendiska städerna. Stridernas ogynsamma utgång visade att Norge var på ostånd.

Erik Prästhatare (1280-99) efterträddes i regeringen av sin broder Håkon Hålägg (1299 -1319), en sträng herre som hävdade kronans rätt gentemot aristokratin. Vid sin död lämnade han riket till sin dotter Ingeborgs son med den svenske hertig Erik, den treårige Magnus Eriksson (1319 -1343, d. 1374), i vars namn hertiginnan Ingeborg till en början förde regeringen såsom den främsta personen i förmyndarestyrelsen.

På ett möte i Oslo år 1319 slöts ett föreningsfördrag med Sverige, varefter Magnus samma år valdes till kung även i Sverige. Men Ingeborgs styrande framkallade snart missnöje inom båda rikena, och hon uteslöts från sin plats i Sverige 1322 och i Norge på den stora hirdstämman i Oslo 1323.
Den norska regeringen lades i riksrådets händer, och dess förnämste världslige ledamot, drotset Erling Vidkunsson, tog över efter Ingeborg.

År 1332 blev Magnus myndig och övertog då själv regerandet. Men missnöjd med hans sätt att sköta regerandet tvang adeln honom redan år 1343 att överlämna kronan till sin yngre son Håkan Magnusson (1343-80), vilkens förmyndare Magnus dock skulle vara tillsvidare. Därigenom förbereddes upplösningen av 1319 års union, vilken redan efter 1322 varit svag.
Under den återstående delen av Magnus livstid hemsöktes Norge av stora olyckor, bland vilka särskilt digerdöden verkade ödeläggande på det glest befolkade landet och mycket bidrog till att förlama dess kraft.

Kungarnas deltagande i Sveriges inre stridigheter och deras inblandning i de dansk-hanseatiska konflikterna tjänade endast till att lägga Norges tilltagande vanmakt i dagen. Handeln gled alltjämt mera över till hanseaterna, vilkas ekonomiska överlägsenhet gjorde dem till naturliga mellanhänder mellan de norska bönderna och fiskarna samt den europeiska marknaden.

Den gamla adeln utdog eller sjönk ned i allmogeklassen och kunde inte ersättas av de då och då framträdande nya släkterna. Då Håkan dog erbjöd Norge således endast skådespelet av ett rike, snabbt närmande sig upplösningen.

Tillbaka

1380-1523

Håkan efterlämnade en son, Olav V Håkansson (1380-87). Under hans omyndiga år styrdes Norge av hans moder, drottning Margareta, den danske kungen Valdemar Atterdags dotter, och Norge inträdde därigenom i en union med Danmark, som med några få avbrott varade ända till 1814.
Den upplöstes dock inte då Olav avled år 1387, och Norge befann sig då för första gången utan tronföljare. Margareta behöll styrelsen i sin hand och lyckades få sin systerdottersson Erik af Pommern (1388-1442) erkänd som kung. Hon skaffade honom år 1396 också Danmarks och Sveriges kronor, och vid Eriks kröning i Kalmar år 1397 inträdde Norge i den stora nordiska statsförening, som fått namnet Kalmarunionen.

Norge var dock alltför kraftlöst för att kunna hävda sin självständighet gentemot unionskonungarnas strävanden att bringa det i beroende, och följde i regeln Danmark viljelöst i hälarna. Då och då framkallade oroligheterna i Sverige ett resultatlöst efterspel i Norge.

År 1450 ingicks i Bergen på nytt ett förbund emellan Danmark och Norge.
Riksrådet, som mot det dansk-norska konungadömet skulle hävda den nationella självständigheten, saknade nödig kraft att lösa sin uppgift, och dess makt försvann steg för steg samtidigt med att gränserna mellan det danska och det norska riksrådet efter hand utplånades.

På 1500-talet kan den nationella upplösningen sägas ha varit fullbordad, och de viltigaste ämbetena i landet hade kommit i händerna på danska och holsteinska adelsmän, vilka därjämte genom giftermålsförbindelser ärvde de gamla släkternas jord. Något självständigt uppträdande från folkets sida kom under denna tid icke i fråga.

Vid Kristian II:s fall gick Norge jämte Danmark över till Fredrik I (1523- 33), och då inre oroligheter återigen uppstod var det ändå ej möjligt att följa en norsk politik eller att sluta sig till Sverige.

Källa: Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan