orges kung Olav Tryggvasson seglade år 1000 till Venden för att träffa kung Burislev. Ett av de många skepp som han låtit rusta var

Tillbaka

Olav Tryggvassons saga
Slaget vid Svolder år 1000

Troligen skriven av Odd Snorresson

De förbundne konungarne och jarlarne hade med sina hövdingar gått upp på ön för att se hur Olav Tryggvasons skepp seglade fram. Då fingo de se ett stort, vackert skepp.
- Detta månde vara Ormen Långe, sade de båda konungarne, men Erik jarl svarade:
- Nej, icke är detta Ormen Långe.
Litet därefter fingo de se ett annat skepp, mycket större än det förra. Konungarne trodde att detta var Ormen Långe, men Erik jarl sade:
- Icke heller detta är konungens skepp. Därefter seglade ännu flera stora skepp förbi, men intet av dem var Ormen Långe. Slutligen fingo konungarne och deras män se ett över all måtta stort skepp som med sitt förgyllda drakhuvud reste sig högt över de övriga skeppen som åtföljde det. Ingen talade däremot att Olav Tryggvason seglade på detta, utan alla skyndade de till sina skepp och redde sig till kamp, och konung Sven jublade högt:
- I kväll skall jag styra Ormen Långe!

Nu rodde de förenade flottorna fram till anfall. Konung Olav frågade:
- Vem är hövding för det folket, som är mitt emot oss? Då det svarades:
- Sven Tveskägg, tillade han: - Icke rädas vi för de blödiga kräken; det finnes intet mannamod i danerna. - Men, frågade han vidare, vilken hövding följa de märken som äro där utanför till höger? Då han fick till svar att det var Olof Skötkonung med sveahären, sade Olav Tryggvason:
- Bättre vore det förvisso för svearne att sitta hemma och slicka sina offerskålar än att äntra upp på Ormen Långe under era vapen.
Ännu en gång sporde konung Olav:
- Men vilka äga de stora skepp, som ligga till vänster om danerna?
- Det är, svarades det, Erik jarl. Då sade konung Olav:
- Av den hären har vi att vänta den skarpaste striden, ty de äro norrmän som vi.

Till sist hade Olav Tryggvason icke kvar något skepp mer än Ormen Långe. Dit hade samlat sig allt hans manskap som ännu kunde strida. Vilt rasade striden. Ormen Långe var på alla sidor omgiven av fientliga skepp. Men än stod Olav Tryggvason med högburet huvud i aktern på Ormen och ledde striden. Närmast honom stod Ejnar Tambarskälve, Norges ypperste bågskytt. För hans pilar föll mången fiende. Men hastigt kom en pil och krossade med stort brak hans båge.
- Vad var det, som brast med sådant brak? sporde Olav Tryggvason.
Ejnar svarade:
- Norge ur din hand, konung.
- Gud råder för mitt rike men icke din båge, svarade Olav. Tag min båge och skjut!
- För vek är konungens båge, sade Ejnar sedan han försökt att spänna den. Därpå kastade han den ifrån sig och kämpade med sköld och svärd.

Inom en stund hade nästan alla de få som ännu lev de kvar fallit. Då kastade sig Olav Tryggvason i havet med skölden över huvudet. Efter den tiden vart han ej sedd i Norden.

Tillbaka

Var låg Svolder?

Om detta råder delade meningar, källmaterialet pekar mot olika platser, men den svensk-danska flottan måste ha legat och väntat på ett ställe som var logiskt för den norske kungen att välja för sin hemfärd från kung Burislev i Venden. Öresund med ön Ven är då en segelled han ganska troligt lär ha följt.

Adam av Bremen skrev att platsen var "där kungarna brukar utkämpa sjödrabbningar". Att norrmännen skulle segla igenom Öresund för att slåss med danskarna vid Bornholm eller Rügen verkar märkligt. Fast det fanns ju många kungar...

Var låg Svolder? (2)

Adam av Bremens "inter Sconiam et Seland" (Skåne/Själland) från 1000-talet har följts av uppgifter om Själland resp. Vendland från 1100-talet.
Skule Thorstensson, en sonson till Egil Skallagrimsson, var som stambo på Eirik jarls långskepp Järnbarden ögonvittne till slaget då konung Olav Tryggvason föll. I Skules minnesstrofer finns uppgiften om ett slag "firir suolþrar mynni". Hos de isländska sagaskrivarna nämns ön Svoln, Svoldr eller Svold på den vendiska kusten.

Det har på 1180- och 1190-talen utkämpats dansk-vendiska strider i farvattnen kring Rügen. Det är märkligt att det vid motsvarande tid infördes ett Svolder i Vendland både för de dansk-vendiska striderna hos Saxo och i den isländska sagatraditionen för Olav Tryggvasons slutstrid år 1000.

Ett Svolder synes verkligen ha funnits innanför Rügen, och jag anser mig ha återfunnit detta i det namn "Grunsword of Danholmen" som finns för en dåtida halvö i Pommern på ett holländskt 1700-tals sjökort. Halvön ligger någon sjömil väst om Usedom och Peenemünde. På dåtidens sjökort har "of" betydelsen av "eller".

Ordet "sward" betyder på engelska gräsvall, grästorv. En motsvarande innebörd torde ligga i sjökortets "-sword", som på svenska kan jämställas med grässvål eller svål (med tjockt l). Alltså -sword ett antagbart Svold-namn.

En holme med utpräglad grässvål är den kända holmen Danmark lilla/Danska liljan, den mest kända av Danaholmar, den forntida tregränsholmen Sverige/Danmark/Norge utanför Göta älvs mynning.
Till trakterna av Brännöarna, till vilka Danmark lilla hör, förlägger sagatraditionen genom Odd munk från 1190-talet en mötestradition Nordens tre konungar emellan. Det kan finnas skäl härleda detta ur åtminstone den norske kung Håkon den godes tid på 950-talet (Laxdölasagan jämfört med såväl isländska Grágás som Yngre Västgötalagen).

Danaholmen har emellertid troligen inte hetat så redan då. Holmen är ju inte heller nämnd i sagorna, även om den måste haft tidig riksgränsbetydelse. Men den kan på grund av sin grässvål ha kallats Svold*, vilket understödes av de nämnda dubblerade namnen för halvön i Pommern: Ett sannolikt äldre Svold-namn (Grunsword) efterträdes av ett yngre Dana-namn (Danholmen).
Grunsword/Danholmen ingick vid sjökortets tillkomst på 1700-talet i en svensk besittning!

Det Svolder som funnits i Vendland på slutet av 1100-talet enligt Saxo synes alltså ha kommit att påverka även uppfattningen för Olav Tryggvasons slutstrid från omkring 200 år tidigare.

Men den isländska sagatraditionens Svold etc. i anslutning till Skule Thorstenssons "suolþrar mynni" bör ha varit nordligt beläget – i samma område som den slagplats som finns angiven i en tydbar kenning i en av skaldestroferna. Den har genom sin bundna form på drottkvätt kunnat traderas opåverkad genom århundradena, och det är ur Halldor okristnes flock från omkring 1010 om Eirik Jarl, Olav Tryggvasons huvudmotståndare i slutstriden.

I flocken sägs, att kungen kom sunnan ifrån, och att venderskepp med honom har kommit "vítt at vígi" d.v.s. långväga ifrån till kampen. Jarlen (Eirik jarl) segrade "at holmi", när han lade sin högbordade Barden vid sidan av Fafner (Ormen Långe).

En ortsbestämning för slutstriden finns enligt min uppfattning i följande halvstrof:

Man har att räkna med att det funnits en tidig vårdkaselinje längs Hallands kust, och att nordligaste vetten år 1000 varit den vårdkase på Asperö som 1788 kallats "Brändö vette" (Brännöarnas vette).

Olav Tryggvasons färd norrut från Vendland mot sitt rikes landamären har antagligen följts och förebådats genom tända vårdkasar – därav Halldor okristnes ord om Hallands havsfyrar. Det huvud som stängts med skeppen torde ha varit Rivö huvud vid den inre farledens slut ända uppe vid Göta älvs mynning.

Det finns några ortnamn i trakterna av Asperö/Rivö som väl kan ha samband med den enastående händelsen, kanske främst grundet "Gulldisken" (äldst Gulldijsken ca 1640) mellan Stångerholmen (Strangerholm ca 1640) och Rivö, omkring 500 m från Rivö huvud.

Namnet Gulldisken kan tänkbart tidigt ha varit förknippat med föreställningen om Olav Tryggvasons guldglänsande sköld i vattnet efter att han hoppat överbord. Kung Olav höll skölden över sig och dolde sig under ytan enligt slutet på sagan.

Skule Thorstenssons ortsbestämning "firir suolþrar mynni" kan förstås som ett läge strax före Rivö huvud i den inre farleden ost om Brännöarna och innan man söder ifrån skulle nå den stora farleden från Göta älvs mynning.
I förhållande till Danaholmen/Svold* skulle detta avsnitt av Göta älvs mynning kunna beskrivas som *Svolds eller holmen *Svolds mynning.

Göteborg i juni 2000
Bengt Holmström
Sällskapet Vikingatida Skepp

* * * *

Dag Stålsjö förde fram teorin att Svolder kan ha legat vid Svinesund där det på den norska sidan finns en vik som heter Svarlerödsviken, på talspråksnorska Svolderviken - se under gravfältet Dårskilds högar.

Ytterligare källa: Foteviken