tt med båt ta sig ut från Norden över havet till främmande länder var något man gjort under flera århundraden innan den tid vi kallar för vikingatiden kom att göra sitt intåg. Bland annat har man funnit

Tillbaka

Skeppen

Namnet skepp är ett fornnordiskt ord, och även det franska ordet ekipera skall ursprungligen komma från vikingarna, betydande att man utrustade skeppen.

Det man brukar åsyfta då man talar om vikingaskepp är de så kallade långskeppen. Dessa hade både mast och åror, och det kunde krävas mellan 24 och 50 man för att ro. Det längsta långskeppet man funnit är 36 meter långt, dock endast 3,5 meter brett. Man beräknar att det drivits fram med ett cirka 200 m² stort segel och 78 åror och tros ha haft en besättning om ca 100 man, funnet i danska Roskilde (Roskilde 6).

Ett annat av de skepp som påträffats i Roskilde byggdes söder om den norska vikingastaden Dublin ca 1042-43. Efter detta skepp har man gjort en rekonstruktion som fått namnet det ståtliga namnet Havhingsten fra Glendalough: 30 m långt, 3,8 m brett och försett med 60 åror. Skeppet är tillverkat på samma sätt som vikingarna gjorde, och beräkningar visar att det bör kunna segla fram i 20 knop. Se en film om hur skeppet byggdes hos havhingsten.dk - mycket sevärd!

Det ca 18 m långa Tuneskeppet från ca 900 e Kr, funnet i en 80 m stor hög i Rolvsøy norr om Fredrikstad i Norge. Skeppet har haft mast och varit försett med 12 par åror.

Masten på ett skepp kunde monteras ner då man skulle smyga sig osedda in mot kusten, men denna finess användes också då man skulle slå nattläger. Då hade man något som kan liknas vid en tältduk vilken lades över masten och ut mot relingarna. På så vis fick man åtminstone skydd mot regn och dagg.

Vid skeppsbygget använde man sig av långa, tunna brädor av ask eller ek, s.k. bord, vilka lades överlappande över varandra. Springorna mellan borden tätades med tjärblandad ull, som barlast användes sten.

Tillbaka

Flöjel som ursprungligen suttit fram i stäven eller uppe på masttoppen på ett skepp,
därefter har den prytt kyrktornet till Söderala 1100-talskyrka i Hälsingland

Skeppen dekorerades ibland med drak– eller djurhuvuden i fören och kallades då för drakskepp. Stridssköldarna hängdes längs relingens utsida till skydd för de som rodde samtidigt som borden blev högre. I aktern satt en stor "åra" som användes som roder, företrädesvis på högra sidan av skeppet - varifrån ordet styrbord kommer.

En kung eller storman tros även haft en flöjel i stäven eller i masten, oftast tillverkad av metall och dekorerad med drakslingor. Från flöjeln hängde metallbleck som glänste i solen. De skräckinjagande drakhuvudena var troligen nedtagbara då det i isländska sagor berättas att dessa skulle tas ner de gånger man närmade sig med fredliga avsikter.

Skeppen bar ofta färgstarka namn, ett av de mer berömda var Ormen Långe som tillhörde kung Olav Tryggvasson av Norge och enligt Snorre byggdes i Lade vid Trondheim av stävsmeden Torberg Skavhogg. Ormen Långe skall ha varit 37 meter mellan för och akter. En tradition på Orust menar dock att skeppet skall ha byggts där...

Åtminstone begravningsskeppen var fantastiskt vackra, försedda med otroligt påkostade sniderier med figurer och ornamenteringar.

Tillbaka

Inte bara långskepp

Båt angjord vid bryggan nedanför Hornbore vikingaby - man får förmoda att
den här storleken på flytetyg var betydligt vanligare än ett långskepp

Men det fanns många fler båttyper än enbart långskeppen. Skulle man ge sig upp i floder där man ibland måste frakta båtarna på land så var mindre varianter betydligt enklare att använda, och även vid användandet i hemmavattnen var inte de stora skeppen särskilt bekväma. Man räknar med att merparten av båtarna under vikingatiden var mellan sex till tretton meter långa.

Olaus Magnus

Navigerade gjorde man efter solen och stjärnorna. Vikingarna kände också till hur vindarna brukade blåsa, hur havet betedde sig på olika platser, men man kunde också känna igen olika sorters sjöfåglar - när en speciell art dök upp på himlen kunde man ana sig till ungefär var man befann sig. På Grönland har man funnit vad man tror är en vikingatida solkompass.

Vikingatälten som nämnts ovan är kända från två skeppsgravar i Norge, Osebergfyndet från år 834 och Gokstadsskeppet från år 900 - se en fullskalig kopia vid namn Sigrid Storråda.

Tälten har säker varit en del av skeppsutrustningen. Tältkonstruktionen kunde också användas på land, vilket omnämns i skriftliga källor. Kanske kan de delvis hopsydda näverflaken från Valsgärdegravarna i Sverige från 750-talet räknas som tältrester, alternativt rester efter presenningar.

Läs om Äskekärrskeppet från Göta älv

Tillbaka

Edda, en fullskalig replika av Osebergsskeppet. Originalet
byggdes på 800-talet, var 22 m långt, 5 m brett och
framdrevs manuellt av 15 par roddare, alltså 30 man

Fotevikens vikingareservat - länk till Fotevikens byalags hemsida

Tillbaka

Vikingarna till häst

Hästar ombord på ett skepp - från Bayeux-tapeten, tillkommen under 1000-talet

Ibland gjorde man längre avstickare inåt land vilka var planerade redan innan man lämnade hemmahamnen. Då medförde man sina egna hästar på skeppen, detta för att snabbt kunna förflytta sig när man steg iland på främmande och ogästvänlig mark. Då vikingarna anföll Montfaucon i norra Frankrike år 888 och senare Sulcoit på Irland nära Tipperary år 968 är det känt att man använde hästar vid anfallen.

De västgötska hästarna var kända för att vara starka och uthålliga, något som fick till följd att svenska kungar runt år 1000 endast lär ha tillåtit att en mindre del av hästarna fick säljas till utlandet, detta för att kunna behålla en stark stam inom riket.

Den västgötska hästen var betydligt mindre än de hästar vi är vana att se, men kan möjligen jämföras med islands- eller fjordhästen. Kanske det var detta som gav Gånge Rolf hans namn - han lär ha varit alldeles för stor för att en häst skulle kunna bära honom, med påföljden att han fick gå...

Se hästarna nedan som avbildades under 1000-talet på Bayeux-tapeten, stigbyglarna hamnar inte så väldigt långt från marken.

Hästexporten skildrad av Olaus Magnus

Om den svenska hästens förträfflighet skrev Olaus Magnus i början av 1500-talet att "De västgötska hästarna är de största och starkaste. Vart år fullastas fartyg i Svea- och Götaland med hästar, som skola säljas i Tyskland. Dessa djur äro dock endast av medelmåttig storlek. De stora hästarna, som äro lämpliga för krigstjänst, få nämligen icke föras ur landet. Av många skäl äro dessa hästar bättre och härdigare än andra. Till dess de hava fyllt tre år, vistas de med sina mödrar på skogsängar både sommar och vinter, och bliva därigenom både härdade, raska och outtröttliga. De försmå ej att äta trädens kvistar, löv, örter samt föda av simplaste slag. De äro ej svåra att sko. Deras färg är av olika slag, huden fast. De äro goda travare, kunna i mörkret se vägen, bära ryttaren väl under simning, hejdas aldrig av is eller drivor. I strid bistå de sin ryttare genom att bita hans fiende. De springa med ledighet över gravar, sky inga vägar, även om dessa äro dyiga eller ojämna, undvika med omsorg bråddjup, äro starka och bliva sällan sjuka".

Ur Skaraborgsbygden

Tillbaka

Hemma på gården

Det 24 meter långa långhuset i Hornbore vikingaby strax söder om Hamburgsund

På den vikingatida gården kunde husen förutom att ha flätade och lerklinade väggar även vara tillverkade som en sorts byggsats där man reste stolpar försedda med längsgående spår mellan vilka väggbrädorna kunde sänkas ner. Detta gjorde att man på ett ekonomiskt sätt kunde flytta byggnaderna om betet eller jordens avkastning försämrades efter tid. Gården med tillhörande marker måste ha varit av betydande omfattning.

Djur och människor bodde i samma hus, dels för att hålla värmen men också för att skydda djuren från ulven. De stora hallarna (bild) användes mest till fester och var troligen vackert smyckade.

Maten som till stora delar kom från fiske och jakt saltade, rökte eller soltorkade man för att den skulle hålla sig. Djuren man jagade var björn, hjort och vildsvin vilka man fällde med spjut eller pilbåge. För att släcka törsten efter den salta maten drack man öl eller mjöd.

Beskrivningar finns om att man hade ganska avancerade toaletter, ibland hela hus vilka var byggda på pålar och med en trappa som ledde upp till dörren på gårdens hæimilishuss.

Interiörbild från ett av husen i Foteviken, Skåne - länk dit

Kvinnorna vävde tyger vilka var av betydligt tätare och bättre kvalitet än vad man oftast kan köpa idag. Kvinnor följde ofta med skeppen till fjärran land, varom det finns flera beskrivningar.

Att vikingarna var smutsiga och ständigt berusade är naturligtvis en inte helt rättvis beskrivning, oftast nedtecknad av de munkar och andra som råkade ut för dem... Vid nästan alla utgrävningar som görs av vikingabosättningar finner man kammar, så hår och skägg höll man god ordning på.
Renlighet höll sjukdomar på avstånd, rena kläder gjorde att man slapp frysa och att vara alltför berusad ombord på ett skepp eller under en drabbning till lands säger sig själv att det inte skulle fungera. Men helt nyktra var de nog sällan eftersom det gick åt mycket öl för att skölja ner den salta eller torkade maten, och hur fräsch kan man vara efter många dagar till havs...

Meddelanden kunde man skriva på träpinnar eller avgnagda djurben, som pinnen en man i Bergen erhöll: Gyda säger att du skall gå hem...
Eller som det står på en vävkniv av trä från 1000-talet, funnen i Lödöse:
Tänk du på mig, jag tänker på dig. Älska du mig, jag älskar dig.

Tillbaka

Det glatt färgade långhuset i Hornbore by - inte bara
medeltiden utan också vikingatiden var en färgglad period

Någon direkt tidsuppfattning annan än månens och årstidernas växlingar hade förmodligen inte den vanliga vikingatida människan, istället refererade man till händelser som alla kände till för att på så sätt ändå ha ett tidsbegrepp. Tiden för ting, marknader och blot till gudarna måste man dock hålla en god ordning på, och här måste man ha haft någon slags solkalender eller något riktmärke för att se solens och månens platser på det stora himlavalvet. För detta har syftstenar föreslagits, två eller flera stenar som vid ett visst datum står i linje med solen, månen eller en stjärnbild.

Långhus i Ale vikingaby - namnet Ale kommer av Alir som betyder tempel

Tillbaka

Grophusen

De skandinaviska vikingahusen byggdes ofta med trästomme där väggarna var av flätad lerklining, men även hus byggda delvis av sten förekom, liksom torv. Den vanligaste hustypen var grophuset vilket var till hälften nergrävt i marken. Dessa hus var mindre än långhusen och användes troligen som verkstäder och förråd.

Grophus som rekonstruerats efter utgrävningar
i Skövde (Kullings-), nuvarande Vårgårda, Västergötland

Ett grophus är som namnet antyder ett hus med golvet nedsänkt i marken. Rekonstruktionen ovan är från strax söder om Kullings Skövde kyrka och har varit ca 10 m² stort. I det sydöstra hörnet stod en ugn, gediget uppbyggd av kantställda stenar. Väggarna har varit av organiskt material, troligen trä och/eller torv.
Huset har haft en sadeltakskonstruktion där taket har vilat direkt på marken. Någon ingång till huset fann man inte, men rimligen måste det ha funnits en trappa eller stege. Taket hade efter det att huset övergivits fallit in.

Tillbaka

Grophusen förknippas ofta med hantverk, handel och med tillfälligt säsongsanknutet boende, det senare främst när de ligger i koncentrationer på handelsplatser. När de har ingått i en gård eller by har de tolkats som verkstadshus, smedjor, kokhus och framförallt som vävstugor.

Något som tyder på att "vårt" grophus kan ha använts som boningshus även vintertid är att det hade en ordentlig värmekälla. Fynden man fann på och strax över golvnivån pekar på att olika aktiviteter kan ha utförts därinne. Keramik, matrester, brynen och en kniv leder tankarna främst till sysslor man kan ha utfört i hemmet.

Källa: Häftet Vad gjorde man i Kullings Skövde på vikingatiden, utgiven av RAÄ

Ale vikingaby 5 maj 2005

Tillbaka

Västgötaspets

Västgötaspetsen Freja på toppen av en gravhög i Olstorp, Vårgårda

Tillbaka

Harald Godwinsson kommer till kung Vilhelm - är det en västgötaspets som
är avbildad i bården...? Notera också hästarnas ringa storlek
genom stigbyglarnas avstånd till marken.

I England finns en kortbent och stubbsvansad vallhund, welsh corgin, som är mycket lik västgötaspetsen, en likhet som är så stor att experterna anser att ett blodssamband måste föreligga - ättlingar till de västgötska vikingarnas spetshund. Det sägs att drottning Elisabeth som ju har corgihundar tyckte att det var spännande att hennes älsklingar gott kunde vara av vikingahundblod!

På 1940-talet var västgötaspetsen i det närmaste utdöd, men efter ett ihärdigt letande lyckades man finna fem tillräckligt typiska exemplar varav fyra kunde användas i avel.

Rasstandard: "Västgötaspets är en lågbent, dock ej för lågställd, kraftig och orädd liten hund, vars hållning och uttryck vittnar om vaksamhet, livlighet
och energi. Två svanstyper förekommer, lång svans och alla variationer av
medfödd stubbsvans. I båda fallen är alla variationer tillåtna".

Bautasten och västgötaspets - en historisk kombination