Norsk regentlängd 995
- 1523
Olav Tryggvasson till
Kristian II
Uppdaterad
den
15 maj, 2009
Tillbaka
|
Tidigare norska kungar, 800-tal till 995
Den förste historisk säkra ättemedlemmen i den norska grenen av Ynglingaätten var Halvdan Svarte, död före år 850. Ätten dog ut på svärdssidan med Magnus den blinde (Magnus IV, död 1139) och hans mer eller mindre äkta släktingar. Genom Olav den heliges dotter Ulvhild, gift med hertig Otto Ordulf av Sachsen, blev Ulvhild stammor till huset Oldenburg varför det nuvarande norska kungahuset faktiskt kan räknas ha sin avstamning i Ynglingaätten. Se också Norges tidiga historia
Olav Tryggvasson Kung
995-1000 Olav I Tryggvasson levde mellan 968-1000 och var sonsons son till Harald Hårfager. Olavs far var småkungen Tryggve vilken blev dräpt av Erik Blodyx söner, detta innan Olav fötts. År 997 bildade han en köping vid Nidarnäset, kallad Nidaros - som sedan blev Trondheim. Hans kyrka i Nidaros fick i början av 1100-talet en efterföljare i Sigtuna, S:t Olof, tillägnad just Olav. Möjligen kom hans dotter Ingeborg att gifta sig med Ragnvald jarl, en sonson till den västgötske Skoglar Toste och son till Ulf hin gamle. Ragnvald kom att bli jarl över Aldeigjuborg och Ingermanland, och Ingeborg lär ha bott i Novgorod. Efter Olavs död kom Olof Skötkonung att ta över delar av Norge - Viken (Bohuslän) och trakterna runt Trondheim. Olav Tryggvasson har begåvats med en egen sida.
Erik och Sven Håkonsson Ladejarlar 1000-1015 Erik och Sven Håkonsson, båda ladejarlar som egentligen inte räknas in i kungalängden, regerade i femton år under danskt styre, mellan år 1000 till år 1015. Erik, och kanske också Sven, lär ha deltagit i slaget vid Svolder år 1000, tillsammans med danske Sven Tveskägg och svenske Olof Skötkonung. Olof hade vid den här tiden delar av Norge som lydriken vilka förlorades då Olav Haraldsson återkom år 1015. Erik kallades till England av kung Sven Tveskägg för att bistå denne, och satte sonen Håkon till att styra under sin frånvaro. Erik var med att vinna London, men dog av sjukdom år 1013.
Håkon Eriksson Regerade för sin far Erik ovan 1012-1015 Håkon Eriksson, ladejarl, regerade för sin far Erik mellan 1012-1015.
Olav digre Haraldsson (den helige) Kung
1015-1028 Olav II Haraldsson som av samtiden kallades Olav digre och efter sin död 'Den helige' levde mellan åren 995-1030. Han var kung mellan åren 1015-1028 och var en son till Harald Grenske, en småkung i Vestfold medan modern var född i Gudbrandsdalen. Snorre berättade att Olav som tolvåring år 1007 seglade till Svitjod och "det forna Sigtuna" som av hävd menas ha legat vid Mälaren. Därom är dock inte alla ense, Snorres berättelse stämmer betydligt bättre om Olav seglade in i Göta älv och vidare in i Vänern, särskilt som han berättade att allt vatten från hela Svitjod rann ut i sjön och åstadkom översvämningar när det regnade mycket eller var snösmältning. Mälaren var på 1000-talet en havsvik och kunde därför inte översvämmas, ännu 200 år senare låg landet vid Stockholm fyra meter lägre än idag, detta medan det i Vänern kunde skilja så mycket som 2,5 meter mellan låg- och högvattenstånd! Källa: SJV Olav seglade sedan under många år på olika vikingfärder, bl.a. till Normandie där han lär ha döpts. Hösten 1015 var han tillbaka i Norge och lade då under sig Olof Skötkonungs norska lydländer, hänvisande till sitt släktskap med Harald Hårfager. Han tillfångatog Erik jarls son Håkon och gjorde slut på småkungarnas makt. Påsken 1016 segrade Olav över Sven jarl i sjöslaget vid Nesjar, varefter han valdes till kung på Öretinget vilket bröt danskarnas styre över Norge. Samma år lät han anlägga det mäktiga fästet Borg i Vikenområdet, vilket bredde ut sig över en yta om totalt cirka 160.000 m². Även Olsborg vid Bullaren skall enligt en tradition ha grundats av Olav. I sin kamp mot de ledande hövdingarna Erling Skjalgsson, Einar Tambarskjelve, Hårek från Tjøtta och Tore Hund från Bjarkøy tog Olav lågadeln till hjälp. Hövdingarna å sin sida förenade sig då med Knud den store som gjorde krav på Norge. Olav som nu var hårt trängd tog hjälp av svågern Anund Jakob, och tillsamman mötte man Knud i slaget vid Helge å i danska Skåne år 1026, men förlorade stort. Två år senare, år 1028, kom Knud till Norge med en flotta om femtio skepp. Då fann Olav det för gott att via Sverige och Anund ta sig till Gårdarike - se en karta. År 1030 var Olav tillbaka igen men föll i slaget vid Stiklestad den 29 juli, i strid mot en överlägsen Tröndsk här. Olav digre begravdes på Nidälvens strand men gravlades senare i Klementskyrkan i Nidaros. Efter hans död kom en helgonkult att springa fram, men han kom dock aldrig att bli kanoniserad. Olav var nog den man kan säga kristnade Norge. Olav var gift med Olof Skötkonungs dotter Astrid, vilken efter Olavs död enligt traditionen tog sig ner till Främmestad i Västergötland där hon bodde fram till sin död. Olav finns, liksom han gör på många platser, avbildad i Ornunga kyrka i Västergötland.
Håkon Eriksson Kung 1028-1029 Håkon Eriksson, ladejarl, regerade för sin far Erik mellan 1012-1015, och sedan åren 1028-1029 under den danske kungen Knud den store.
Knud den store Kung
i Norge (1028) 1029-1030 Knud den store, kung av Danmark, regerade över Norge under åren 1029-1030.
Sven Knudsson Kung 1030-1035 Sven Knudsson Alfivason, en frilloson till Knud den store, regerade via sin förmyndare, modern Elfgifu, över Norge under åren 1030-1035. Elfgifu försökte införa danska skatter och regler i Norge vilket givetvis inte var speciellt populärt, och de blev båda utkastade ur landet.
Magnus den gode Kung
ca 1035-1047 Magnus
I Olavsson, den gode, levde 1024-1047, var kung i Norge från
ca 1035 och i
Danmark från 1042. Hans far var Olav
Haraldsson den helige och modern dennes fränka Alvhild. För att undgå krig kom stormännen i de två länderna överens om att den kung som levde längst skulle ärva den andres rike. Hardeknud var den som drog det korta strået, omkring 1042, varefter danskarna godtog Magnus som kung för att få stöttning i kampen mot Östersjöns pirater - venderna. Men efter att man besegrat venderna vid Lyrskogs hed reste sig danskarna under Svend Estridsen, och återstoden av sit liv tillbringade Magnus i kamp mot de danske upprorsmännen. Magnus den gode dog i Danmark år 1047 efter ett fall från sin häst. Året före sin död hade han sett sig nödd att överlåta större delen av östra Norge till farbrodern, Harald Hårdråde. Magnus är begravd i Nidaros.
Harald Hårdråde Kung
1046-1066 Harald
III Sigurdsson Hårdråde levde mellan åren
1015-1066, och var son till kung Sigurd Syr till Ringerike
och Åsta Gudbrandsdatter. Harald deltog i slaget
vid Stiklestad på sin halvbror kung Olav
digres sida, varefter han tvingades fly till Gårdarike
- se karta. År 1045 återvände Harald Hårdråde till Norge med en stor förmögenhet, och fick i utbyte mot guldet halva kungariket av Magnus den gode. Då Magnus dog 1047 blev Harald ensam på den norska tronen, liksom på den danska. År 1062 var Harald nere i danska Halland och plundrade och blev då snart anfallen av den danske Svend Estridsen. Trots att danskarna var dubbelt så många, 300 skepp mot 150, så vann Harald Hårdråde över Svend vid Nissan i Halland och den danske stormannen Skjalm Hvide tillfångatogs. Men striderna fortsatte snart igen...
År 1066 drog Harald på ett nytt härnadståg till England för att stötta den engelske tronkrävaren, jarlen Toste Godwinsson. De mötte den engelske kungen Harald Godwinsson i slaget vid Stamford Bridge, där Harald stupade. Harald
anlade Aslo
år 1048, dagens Oslo, där han uppförde en
borg som låg där senare den högmedeltida kungsgården
uppfördes. Där påbörjades
under hans tid byggandet av Mariakyrkan och i Nidaros även
Nidarosdomen,
båda i sten.
Magnus Haraldsson och Olav Kyrre Magnus II Haraldsson, 1048-1069, var Harald Hårdrådes son, tillsammans med brodern Olav Kyrre kung över den nordliga delen av Norge från år 1066. Olav III Haraldsson Kyrre levde under åren ca 1050-1093, också son till Harald Hårdråde, blev kung 1066 tillsammans med brodern Magnus, och styrde som ensam kung från 1069. Tillnamnet Kyrre betyder "den fredlige". Han var gift med Ingrid, en dotter till danske Svend Estridsen. Olav räknas som grundaren av Bergen, under hans regeringstid upplevde Norge stora ekonomiska framgångar. Ett av hans mynt har grävts fram i USA...
Magnus Barfot Kung
1093-1103 Magnus III Barfot Olavsson levde under åren 1073-1103, son till Olav Kyrre och kung över den nordliga delen av Norge 1093 och ensam kung över Norge året därpå, 1094. Magnus lade från år 1095 ön Man, Orkneyöarna och Hebriderna under sig. Han ville dessutom utöka sitt rike åt sydost genom att försöka erövra Markerna (Dalsland) från kung Inge Stenkilsson av Svitjod, för så hade det varit förr menade Magnus. Det hela började med att han om hösten 1099 lät bygga ett fäste på Kvaldinsö (Kållandsö) dit han förlade 300 noga utvalda män. Då isen lagt sig kom Inge med en stark här. Han erbjöd norrmännen fri lejd mot att man avtågade, vilket dock avvisades. Då man slutligen gav upp sitt brända fäste var det i ett nesligt avtåg, utan vare sig kläder eller hästar och där var man fick mottaga piskrapp, vilket var synnerligen förnedrande. Då mannarna omsider kom tillbaka till Magnus Barfot i Viken blev denne naturligtvis helt ursinnig och började omedelbart att organisera ett vedergällningsanfall. Detta kom nästföljande vår i Fuxerna med fortsättning påföljande vår. De båda ingick dock en förlikning år 1101 i samband med att man kom överens om gränsdragningen mellan Danmark, Norge och Sverige. För att besegla fördraget äktade Magnus kung Inges dotter Margareta som därefter kom att kallas Fredkulla. Margareta fick Dal som förläning, så Magnus hade på sätt och vis fått som han velat! Efter makens död gifte Margareta om sig med den danske Niels Svendsen. Tillsammans med honom fick hon sonen Magnus den Starke som blev kung av Västergötland men slutade sina dagar i slaget vid Fotevik 1134. År 1102 gjorde Magnus Barfot ett nytt krigståg mot öarna i väst; Orkneyöarna, Hebriderna och både öst- och västsidorna av Skottland och Irland. Men på hemvägen året därpå, då man höll på att förbereda sin hemfärd någonstans i Ulster, anföll irländarna. I striden fick Magnus först ett spjut rakt genom båda låren och en stund senare ett yxhugg i halsen. Detta skedde på en måndag, på Sankt Bartolomeus dag 1103 (24 augusti?). Magnus ligger begravd i Down söder om Belfast, däremot lär hans svärd Leggbit ha kommit åter till Norge. Allmänt ansågs Magnus Barfot att vara oförsiktig och lite väl snabb i handling då man var på expeditioner utomlands, men på detta svarade Magnus blott att Kungar skall man ha till ära och inte till långt liv. Han dog vid 30 års ålder. Tillnamnet Barfot eller Barben hade han fått efter att ha kommit hem från ett vikingatåg västerut där han och hans mannar anammat nya seder och bruk, bl.a. innebärande bärandet av mantel och kilt.
Kanske kan man säga att Magnus Barfot var den siste* vikingen eftersom han höll på med plundringar västerut ända fram till sin död 1103. Men så dags i historien hade det blivit mer intressant med korståg till Det heliga landet, vilket sonen Sigurd for iväg på år 1107. * Dock seglade Håkon gamle iväg med en flotta till Skottland år 1263...
Eystein Magnusson Kung
1103-1123 Eystein
I Magnusson levde mellan ca 1088-1123 och blev kung efter
att fadern Magnus Barfot dött
år 1103. Tronen delade han med sina bröder Sigurd
Jorsalafar och Olav.
Sigurd Jorsalafar Kung
1103-1130 Sigurd I Magnusson Jorsalafar levde ca 1090-1130 och var kung i Norge tillsammans med bröderna Eystein och Olav. År
1107 ledde han ett korståg
sjövägen genom Gibraltar, han kämpade mot de
muhammedanska morerna i Spanien och deltog i erövringen
av Ceylon som för en kortare period var ett norskt kungadöme.
Sigurd visade ett stort intresse för kyrkan. Det var han som införde tiondet i Norge och upprättade Stavangers biskopsdöme år 1125. Efter Eysteins död år 1123 regerade han ensam. Han blev gravlagd i Hallvardskyrkan i Aslo (Oslo). Som tronarvinge tillsatte han sin frilloson Magnus. Sigurd var den som stod bakom Kalmare ledung, ett korståg till bl.a. sydöstra Småland år 1123. Snorre Sturlasson berättar att Sigurd med 300 skepp styrde till köpbyn Kalmarna i "smålanden" där han härjade och lade vistgäld på Småland, 1.800 nöt, och att de hedniska smålänningarna då kristnades. På vägen dit anföll han den danska staden Tommarp på Österlen, så värst mycket till korståg var det nog inte...
Olav Magnusson var kung tillsammans med bröderna Eystein och Sigurd, men blev år 1957 borttagen ur kungalängden för att han var ung, dog tidigt och inte kom att påverka sina bröders förehavanden.
Magnus den blinde Kung
1130-1135 Magnus
IV den blinde Sigurdsson levde under åren 1115-1139
och var son till Sigurd Jorsalafar.
Magnus var kung 1130-35 tillsammans med Harald
Gille. År 1135 plundrades och brändes Kungahälla av vendiska sjörövare.
Harald Gille Kung
1135-1136 Harald IV Gille Magnusson eller Gillekrist levde ca 1103-1136 och var en son till kung Magnus Barfot. Harald kom till Norge mot slutet av Sigurd Jorsalafars regeringstid, men fick lova att inte kräva någon del av riket så länge Sigurd eller hans son Magnus levde. Trots löftet gav sig Harald kungsnamn efter Sigurds död, och kung Magnus blev tvungen att dela med sig av makten. Efter fyra års samregerande bröt det ut krig mellan de båda, år 1134, varefter Harald fick ta sin tillflykt till Danmark. Med stöd från den danske kungen Erik Emune kunde Harald ta Viken och drog därefter vidare till Bergen där Harald lät förblinda Magnus på Nidarholm varefter han kastrerades, detta i nådens år 1135. Året
därpå blev han själv dräpt av en annan
tronkrävare, Sigurd Munn.
Sigurd Munn Kung
1136-1155 Sigurd II Munn Haraldsson levde mellan 1134-1155, och var en frilloson till Harald Gille. Då Harald dog 1136 blev Sigurd tillsammans med halvbrodern Inge som ettåringar utropade till kungar. Tillsammans med den äldre halvbrodern (kung från 1142) försökte Sigurd att avsätta Inge, men blev dräpt i Bergen den 10 juni 1155. Flera efterföljande kronpretendenter, bl.a. Sverre Sigurdsson, utgav sig för att vara söner till Sigurd Munn - han som hade ett vackert ansikte men "stygg mun"...
Inge Krokrygg Kung
1136-1161 Inge I Haraldsson Krokrygg levde mellan 1135?-1161,och var en son till Harald Gille, som ettåring vald till kung på Borgarting år 1136. Samtidigt blev brodern Sigurd vald till kung på Öretinget. Strider utbröt dock snart mellan de unga kungarnas anhängare, och Inge skall tillsammans med dessa bl.a. ha uppehållit sig i en En äldre bror, Eystein, kom till Norge från Skottland år 1142 och fick också del av styret. Sigurd och Eystein försökte senare störta Inge, varvid båda dog. Inge själv föll i ett slag mot Sigurds son, Håkon Herdebreid. År
1137 skall Inge enligt Heimskringla ha mött och slagit
den västgötske lagmannen Karle
av Edsvära i ett slag i Krokaskogen i Bohuslän.
Eystein Haraldsson Kung
1142-1157 Øystein II Haraldsson levde ca 1125-1157, var en son till Harald Gille och blev kung år 1142. Eystein låg ständigt i strid med sina bröder Sigurd och Inge. I
augusti 1157 fann kung Inge sin bror kung Eystein i kyrkan
i Foss kyrka. Vid den häll där kung Östen låg natten efter sin avrättning sprang det fram en källa, helgakorskällan, som anses ha hälsobringande verkan. Dagen därpå skall han ha begravts mitt i den dåvarande kyrkan i en stenkista som täcktes med ett bårtäcke. Enligt Snorre Sturlassons historiebeskrivning skall Eystein ligga begravd i Foss kyrka i Munkedal, Bohuslän. Efter utgrävningar i Foss kyrka har man konstaterat att det inte var kung Eystein som var begravd under golvet. Dock - möjligt är att han blev utslängd i samband med att kyrkan byggdes om under 1700-talet varvid jordmassor grävdes ut från mittgången.
Håkon Herdebreid Kung
1157-1162 Håkon II Sigurdsson kallad herdebreid levde mellan 1147-62 och var en oäkta son till Sigurd Munn. Håkon blev år 1157, vid tio års ålder, vald till kung efter farbrodern Eysteins fall. Håkon deltog i en mängd slag under perioden 1157-1162 och stupade vid Sekken i Romsdalsfjorden.
Magnus Erlingsson Kung
1161-1184 Magnus
V Erlingsson var kung från 1161 och son till Erling
Skakke och Sigurd Jorsalafars dotter Kristina. Magnus blev
tagen till kung av stormännen på Vestlandet som
inte ville an-erkänna Sigurd Munns son Håkon Herdebreid.
Som
den förste av Norges kungar blev Magnus krönt av
en ärkebiskop, Øystein i Bergen år 1163.
År 1174 reste sig birkebeinarna
mot honom, men blev slagna på Re vid Tönsberg
1177 där deras härförare Øystein Møyla
stupade.
Eystein Meyla Kung
1176-1177 Eystein Meyla var en son till Eystein Haraldsson. Valdes till kung vid Öretinget.
Sverre Sigurdsson Kung
1177-1202 Färöingen Sverre I Sigurdsson var son till Sigurd Munn. Han var gift med svenske Erik den heliges dotter Margareta och därmed svåger till Knut Eriksson vilken han bad sätta Erling Stenvägg bakom lås och bom. Då
Sverre kom tillbaka från Färöarna år
1176 blev han året därpå tagen till kung
av birkebeinarna. År 1179 slog
han Erling Skakke i slaget på Kalvskinnet, men först
efter segern vid Fimreite år 1184, över Magnus
Erlingsson, blev Sverre ensam kung av Norge. Hans regeringstid
präglades av ständiga uppror på Östlandet
pga hans nationalkyrkliga politik, och i ett tal till Norges
samlade biskopar år 1199 hävdade Sverre kungens
makt över kyrkan, varefter han bannlystes av påven. Sverres saga är den viktigaste källskriften för norsk historia för åren 1177-1202. Dess tidigaste delar skrevs av den isländske abboten Karl Jönsson på Sverres tid, medan den större delen tillkom något senare. På hösten 1201 belägrade Sverre under fyra månader det mäktiga fästet Tunsbergshus där de biskopstrogna baglerna huserade.
Håkon Sverresson Kung
1202-1204 Håkon III Sverresson var kung under åren 1202-04, och var en oäkta son till Sverre I Sigurdsson. Håkon kom att bli på god fot med de biskopar som flytt landet, varpå dessa återkom. Under Håkons två år rådde det fred i Norge, men han dog under mystiska omständigheter.
Erling Stenvägg Kung
1204-1207 Möjligen en son till Magnus Erlingsson. Då Håkon Sverresson dött år 1204 pekade birkebeinarna ut den omyndige Guttorm Sigurdsson till kung. Baglerna reste sig då i protest och angav istället Erling stenvägg som kung, hyllad på Haugatinget på Tunsbergshus år 1204. Det var denne Erling som skall ha blivit satt i tornet på Visingsöborgen av kung Sverker d.y. Läs mer om Erling här - ur Berättelser ur den svenska historien 1885-1886
Inge Bårdsson Kung
1204-1217 Inge II Bårdsson levde under åren 1185-1217 och var en son till Cecilia, kung Sverre Sigurdssons syster och hövdingen Bård Guttormsson. Inge valdes till kung av birkebeinarna år 1204. Han kämpade mot baglerna fram till år 1208 då det kom till en förlikning mellan honom och Filippus Simonsson, vilken fick styret över Viken.
Håkon den gamle Håkonsson Kung
1217-1263 Håkon IV den gamle Håkonsson var en son till Håkon Sverresson och Inga från Varteig. Han uppfostrades hos kung Inge II Bårdsson och jarlen Håkon Galen och var gift med Margareta Skulesdotter. Då Inge Bårdsson dog år 1217 fick Håkon kunganamn på Öretinget, och senare även i Bergen. Kung Inges bror Skule var Håkons konkurrent till tronen, och Håkon kom att få ge honom en tredjedel av sin makt. Men förhållandet dem emellan var spänt, och på ett möte i Bergen år 1233 tvingades Skule godta en förlikning och avlägga en ed till Håkon. År 1236 var det dags igen, och 1237 fick Skule titeln hertig för att hålla sig lugn. År 1239 tog sig Skule ändå kunganamn vid Öretinget, varefter kriget återigen rullade igång. År 1240 blev han slagen i Oslo, varefter han dräptes av birkebeinarpartiet vid Elgeseter kloster i Nidaros. Samma år blev Håkon den unge Håkonsson medkonung, och var så fram till sin död 1257 - se nedan. För att säkra sin plats på tronen lät Håkon sig bli legitimerad av påven, varefter han kröntes i Bergen år 1247. Under 1250-talet lät Håkon uppföra en mängd borgar, bl.a. Ragnhildsholmen som var ett strategiskt fäste i Nordre älv, mitt för staden Kungahälla i Bohuslän som han lät förstärka. Dessutom Ekeberg i Oslo, han förstärkte Sverresborg vid Bergen och så hade han troligen lagt grunden till Marstrand under tidigt 1200-tal. Men den absolut största borgen lät Håkon bygga vid Oslofjordens inlopp, det enorma Tunsbergshus i Tönsberg. Efter att ha stiftat fred med Birger Jarl i Torskog mitt emot Lödöse år 1249 gav sig Håkon och svenskarna gemensamt på danskarna i Gullberg år 1253, ett slag som pga av att en dansk fredsdelegation dök upp aldrig kom att bli av. På Frostatinget bestämdes att från år 1260 skulle Norge vara odelbart, och endast kunna ärvas av till kungen äktfödda söner. Håkon lade Grönland under Norge år 1261 och sedan Island 1262. Han dog år 1263 då han med en stor flotta skulle lägga under sig ytterligare land på den skotska västkusten. I Largs uppstod en mindre strid, men den största fienden blev ett oväder som blåste ut flera skepp till sjöss. Denna händelse, nästan 200 år efter slaget vid Hastings som brukar räknas som vikingatidens slut, var den sista gången norrmännen angrep i västerled. Håkon Håkonsson förärades med en egen saga, författad till största delen av Sturla Tordsson, men till vilken också brodern Olaf Thordsson Hvitaskald bidrog med händelser han noterat under sitt besök hos Håkon 1237. Om Håkon diktade han också flera ärekväden, vilka till stor del ännu finns i behåll. Läs här Sturlas beskrivning av Håkons kröning till kung av den katolske kardinalen Vilhelm av Sabina i Bergen år 1247. Kanske att det skedde i Håkonshallen i Bergen, uppförd av Håkon.
Håkon den unge Håkonsson Medkonung
1240-1257 Håkon den unge Håkonsson var under åren 1240-1257 medregent till fadern Håkon den gamle. Han var gift med Birger Jarls dotter Rikissa Birgersdotter. De gifte sig på våren år 1251 och hade en son, Sverre Magnus, som dog 1261.
Magnus Lagaböte Kung
1263-1280 Magnus VI Lagaböte Håkonsson levde mellan 1238-1280 och var son till Håkon IV Håkonsson och Margrete Skulesdotter. Magnus bar kungsnamn från 1257 och krona från 1261. Vid freden i Perth 1266 avstod han Hebriderna och ön Man till den skotske kungen mot en årlig avgift som dock snart föll bort. Under Magnus tid både ändrades och tillkom en rad lagar. Han var gift med Erik Plogpennings dotter Ingeborg och, enligt Skänningeannalerna, "Fru Ragnhild, hustru till Magnus Lagaböte, avled i Östergötland" vilket skall ha skett 1262. Sturla Tordsson, en brorson till Snorre, författade förutom fadern Håkon Håkonssons saga även Magnus egen historia av vilken endast fragment finns bevarade. Dock skall det finnas en passage bevarad om mötet i Kungahälla år 1276 då västgötalagmannen Algot Brynolfsson av kung Magnus Ladulås blev insatt i en skiljedomsnämnd som skulle döma mellan Magnus och hans bror kung Valdemar Birgersson.
Erik Prästhatare Kung
1280-1299 Erik II Prästhatare Magnusson var son till Magnus Lagaböte, kung från 1280. Under den tid Eriks var omyndig regerade hans mor Ingeborg tillsammans med de förnämsta av stormännen. Dessa kom att komma på kollisionskurs med kyrkan, vars privilegier dom ville inskränka. Erik bistod Erik Klippings mördare - De fredlösa - då de förstärkte den gamla borgen i Hunehals i Halland år 1287. År 1289 plundrar Erik tillsammans med De fredlösa i Öresundsområdet, varvid Skanör och Helsingör eldhärjas svårt. År 1312 gifte sig hans dotter Ingeborg med hertig Valdemar Magnusson av Sverige, Magnus Ladulås son.
Håkon Hålägg Kung
1299-1319 Håkon V Hålägg Magnusson d.ä. var den yngste sonen till Magnus Lagaböte och drottning Ingeborg, kung från 1299. Håkon spelade en framträdande roll under brodern Eriks regeringstid, och var den förste kung som blev krönt i Oslo. Staden Oslo växte mycket under Håkon, och på Akersnäset påbörjade han anläggandet av Akershus. År 1308 påbörjade han även byggandet av Bohus i Bohuslän och lär också stått bakom uppförandet av den väldiga ringmursborgen Tunsbergshus. Som kung förde Håkon en hård politik mot stormännen. Jarlavärdigheten upphävdes år 1308, och styret kom alltmer att hamna hos personer utanför de stora ätterna. Håkon försökte förgäves att minska Hansans allt större inflytande. Därvid byggde han ännu flera fästningar, bl.a. Vardöhus p.g.a. ryssarnas och karelernas härjningar i norr. Han stöttade också den svenske hertigen Erik Magnusson i hans strid med brodern Birger, bl.a. fick Erik borgarna på Ragnhildsholmen och Hunehals i Halland. Håkons enda dotter Ingeborg gifte sig sedan med hertig Erik som ett beseglande av vänskapen männen emellan. Deras son Magnus skulle sedan bli kung över både Norge och Sverige. Däremot bistod han Erik Klippings mördare - De fredlösa - som tidigare fått hjälp av Erik Prästhatare. Med Håkon dog ätten Hårfager ut på svärdsidan.
Magnus smek Eriksson Kung
1319-1355 Magnus VII Eriksson av den östgötska Bjälboätten var son till den svenske hertig Erik Magnusson och Håkon den gamles dotter Ingeborg. Magnus var kung i Norge under åren 1319-1355, i Sverige 1319-(1371). Under Magnus omyndighetstid styrde modern Ingeborg en ledande roll i båda länderna. Men detta sågs inte med blida ögon i Sverige, varefter makten övertogs av stormännen 1322, och i Norge året efter av Erling Vidkunsson. År 1332 blev Magnus myndig. Han uppehöll sig då mest i Sverige, och år 1343 bestämdes att hans yngste son Håkan skulle överta styret över Norge så snart han blev myndig, 1355. Fram till dess hade Norge styrts av riksråden. År
1335 gifter sig Magnus med den sköna Blanka av Namur,
en lika vacker som klok belgisk grevinna. I morgongåva
får hon bl.a. Tunsbergshus
i Norge, en enorm borg belägen högt uppe på
ett berg vid Oslofjorden inlopp. Som
svensk kung hade Magnus stora problem, mest p.g.a. dåliga
finanser. Under kampen mot Albrekt blev han tillfångatagen och satt fängslad fram till 1371. Under sina sista år styrde han tillsammans med sonen Håkan delar av Norge. Under en resa till Bergen insjuknade Magnus och dog.
Håkan Magnusson Kung
1343-1380 Håkan VI Magnusson d.y. levde mellan 1340-1380, en son till Magnus Eriksson och hans drottning Blanka. Han kom år 1363 att gifta sig med den då tioåriga Margareta, en dotter till Valdemar Atterdag. Håkan blev 1343 utsedd till kung, till en början under riksrådets styre under fadern Magnus granskande ögon tills Håkan blev myndig 1355. I Sverige blev Håkan sin fars medregent från 1362, men kom snart i motsättningar med det svenska riksrådet som efter några år valde Albrekt av Mecklenburg till kung. Håkan
och hans far startade krig mot Albrekt, vilket höll på
till 1371. År 1376 valdes Håkans son Olav till dansk kung efter sin morfar. Samtidigt påbörjas införandet av en tidig unionspolitik, detta från 1380 under drottning Margareta av Danmark då också svenskar och danskar fick platser i det norska riksstyret.
Olav Håkansson Kung
1380-1387 Olav IV Håkonsson levde 1370-1387, och var en son till Håkan Magnusson och Margareta Valdemarsdotter. Han valdes till kung av Danmark efter morfaderns död 1376, och ärvde Norge efter fadern 1380. Han avled endast sjutton år gammal, och kom aldrig att styra sina länder själv. Det gjorde istället modern Margareta under hans tid i livet. I Norges kungalängd kallades han alltid för Olav den femte, fram till 1957 då hans namn ströks ur regentlängden.
Margareta Valdemarsdotter Drottning
1375-(1387) 1412 Margareta I Valdemarsdotter levde 1353-1412, och kom att bli drottning av både Norge, Sverige och Danmark. Hon var dotter till Valdemar Atterdag, och blev blott tio år gammal gift med Håkan VI av Norge. Med honom flyttade hon till Akershus där hon växte upp. Efter fadern Valdemars död 1375 fick hon sin sexårige son Olav vald till dansk kung, i vars ställe hon regerade i Danmark, och efter maken Håkans död 1380 även över Norge. Efter sonen Olavs död 1387 valdes Margareta till de båda rikenas "frue og husbond". På inbjudan från de missnöjda stormännen i Sverige år 1388 fördes hemliga förhandlingar på borgarna Edsborg och Dalaborg, varefter hon året därpå angrep kung Albrekt i slaget vid Falköping. Från 1395 var Sverige helt vunnet, och 1397 fick Margareta sin systerson Erik av Pommern utsedd till kung, proklamerat i Skara. Erik valdes även i de andra båda länderna, och kröntes i Kalmar 1397. I och med detta påbörjades Kalmarunionen. I realiteten var det ändå Margareta som styrde.
Erik av Pommern Kung
1389-1442 Erik
III av Pommern, kung över Norge, kung av Danmark som
Erik VII och av Sverige som Erik XIII, son till Margareta
Valdemarsdotters systerdotter. Efter
Margaretas död 1412 fick Erik all makt själv, han
var då full invecklad i ett krig med grevarna av Holstein
åren 1410 till 1435. Detta var dock inte gratis. År
1435 tvingades Erik överlåta hertigdömet Slesvig
till greve Adolf av Holstein.
Kristoffer av Bayern Kung
1442-1448 Kristoffer I av Bayern var kung av Danmark från 1440, av Sverige från 1441 och Norge från 1442, systerson till Erik av Pommern. Gift med Dorothea av Brandenburg, som senare äktade Kristian I.
Karl Knutsson Bonde Kung
1449-1450 Karl I Knutsson Bonde levde under åren 1408-1470, norsk och svensk kung av den svenska släkten Bonde. Han valdes till riksföreståndare 1438, kom tillbaka år 1441 då Kristoffer av Bayern valdes till kung. Efter dennes död 1448 valdes Karl till svensk kung, och 1449 också till kung i Norge. År 1450 fick han släppa ifrån sig Norge till Kristian I, vilken två gånger fördrev honom från den svenska tronen.
Kristian I Kung
1450-1481 Kristian I var greve av Oldenburg och Delmenhorst, och stamfar till det oldenburgska kungahuset. Kristian valdes till kung över Danmark 1448. Samma år blev Karl Knutsson kung i Sverige, och båda ville gärna ha makten över Norge. Det slutade med att det i Bergen år 1450 slöts en "evig förbindelse" mellan Danmark och Norge. Under perioden 1457-1464 var han också svensk kung. Kristian grundlade universitetet i Köpenhamn 1478. I
Norge fick Hansan under hans regeringstid store rättigheter
på norrmännens bekostnad, och under honom förlorade
Norge Orkney- och Shetlandsöarna.
Interrimsregering 1481-1483
Hans I Kung
1481-1513 Hans I var norsk-dansk-svensk unionskung, och blev som ung vald till tronföljare i Danmark, Norge och Sverige. Han tillträdde efter fadern Kristian I:s död 1481 regeringsposten i de två förstnämnda länderna, krönt i Trondheim år 1483. Vid Sten Sture den äldres tillträde utestängdes han från den svenska tronen fram till 1497. Hans utkämpade en långvarig strid med Hansan, vilken stöttade det upproriska Sverige. Efter Hans misslyckade tåg mot Ditmarsken reste sig Sverige på nytt, och i Norge utbröt ett uppror, lett av Knut Alvsson. Hans ville också han stärka kungamakten på adelns bekostnad, och sökte därför hjälp hos det nya borgarståndet.
Kristian II Kung
1513-1523 Kristian II var son till kung Hans, kung över Danmark och Norge 1513-23, över Sverige 1520-23. Han tog 1506-1512 upp kampen mot Hansan, samtidig med att danskar tilldelades län i Norge. För att stärka kungamakten gentemot adeln sökte Kristian vinna de lägre ståndens stöd. Detta förde fram till strider med de högre herrarna. Efter Stockholms blodbad i november 1520 reste sig Sverige mot honom under Gustav Vasa, och våren 1523 tog sig också de danska stormännen loss ur hans grepp. Kristian flydde då till Holland för att söka stöd hos den tyskromerske kejsaren Karl V. Detta lyckades dock inte, och han blev med löfte om fri lejd förd till Sönderborg slott som fånge året 1532, och senare, 1549, till Kalundborg där han avled. Mot slutet av sin regeringstid verkade han för en nationell kyrka oavhängig påven i Rom, men hans förhållande till reformationen är oklart. År 1515 gifte han sig med kejsar Karl V:s syster Elisabet. Tidigare norska kungar, 800-tal till 995
De
olika partierna i Norge Under 1100- och 1200-talen fanns ett antal partier i Norge som krigade mot varandra och utsåg egna kungar över olika områden. De viktigaste var: Birkebeinare - all makt till konungen, var mot stormän och prästerskap - ansåg att kronan skulle ärvas. Anhängare till kung Sverre Sigurdsson fr. 1177. Baglerna var stormännens och kyrkans parti - ansåg att kungen skulle väljas. Bildat av "Baglerbispen" Nikolaus Arnesson av Stårheimsätten år 1196.
Birkebeinare - "björkbenar" - ett politiskt parti under de inbördes krigen i Norge under medeltiden. Birkebeinarna fick sitt namn för att de under en längre tid måste uppehålla sig i ödemarkerna och i brist på kläder lindade björknäver om sina ben. Under de följande åren uppstod nya partier som, fastän utan framgång, gjorde birkebeinarna segern stridig: År 1185 kom Kuvlungarna som tillintetgjordes i Bergen 1188, Varbälgarna med vilka det gick på samma sätt år 1190 och Öskäggerna kom 1193 men som besegrades i närheten av Bergen 1194. Efter denna sista seger lät Sverre Sigurdsson kröna sig. Men
redan 1195 uppstod det farligaste parti som dittills bildats
mot Sverre, nämligen baglerna.
Den oavbrutna striden mellan dessa och birkebeinarna fortsattes
under den följande tiden (varunder Sverre dog 1202),
tills en förlikning ingicks 1208 och baglerna 1218 hyllade
birkebeinarnas konung, Håkon |
orges
främsta ätt under många århundraden,
med start på 800-talet, stammade ur 
