Göta Lejon, tidigare Gullbrandshus, med anor från 1300-talet, här som det såg ut ca 1870,
ritat och uppfört av Erik Dahlberg, mannen bakom Sueciaverket

nådens år 1302 lär Birger Magnusson ha låtit uppföra Gullbergs fäste vid Göta älvs södra strand, ute på Gullbergs äng som vid den tiden närmast kan jämföras med en lerig sankmark och utlopp för Mölndalsån.

Den samlade hären hann dock aldrig ge sig av innan en dansk delegation anlände, bestående av två biskopar och femton riddare. Avsikten var att försöka förhindra att Kristoffer skulle hamna i krig på två fronter då han redan hade fullt upp med holsteinarna i söder.

Förhandlingar inleddes omedelbart. Birger gick gärna med på fred eftersom det i huvudsak varit Abel som ådragit sig hans vrede, men eftersom denne nu var död så lade man ner vapnen. När så Sverige slutit fred med Danmark inledde också norrmännen förhandlingar, med Birger Jarl i rollen som medlare. Den 24 juni slöts en fred även mellan Norge och Danmark. Händelserna omnämnes i Skänningeannalerna.

Tillbaka

Gränsland

Askim, Sävedal och Vättle härader menas traditionellt ha varit under dansk överhöghet och en del av Danmark fram till omkring år 1250 då Birger Jarls skall ha fått gränsen flyttad söderut till Kållered - se kartan över häraderna.

Men dessa tre härader omnämns överhuvudtaget inte i danske i Valdemar Sejrs jordebok för skatteunderlag av år 1231, vilket är märkligt då det handlade om inkomster till kungen, däremot i Den äldre Västgötalagen från ca 1225 - har måhända älvkorridoren alltid varit en del av Västergötland, eller möjligen en slags frizon av något slag?

Mot Norge sträckte gränsen sig som en ringlande orm över södra Hisingen, så den svenska kusten mot västerhavet var blott knappa 1,5 mil. Från Hisingen följde gränsen Göta älvs västra sida, upp till en plats en knapp km söder om fornborgen vid Skoftebyn, nedströms Trollhättan. Se även gränsdragningen i Kongahälla 1101.

Del av en karta över Danmark med gränserna från 1250-talet, riktigt exakta för Hisingens del är de inte, eller så har de blivit justerade någon gång under de århundraden som gått

Tillbaka

Vestgöta Lejon

ur
Svenska Familj-journalen 1873

"Svenskarne hafva, de liksom andra, kanske framför andra, vågat mycket för att äga fast fot vid hafvet. Hvarje blad i våra striders historia bär derom vittne. Hvilka oerhörda uppoffringar af blod och penningar underkastade sig icke vårt folk i förra tider för att behålla i sitt våld det smala hörn af Westergötland med den goda hamnen vid Göta elfs utlopp?

Och, å andra sidan, hvilka ansträngningar gjorde icke de båda omgifvande grannarne, danskarne i det närbelägna Halland och norrmännen i det lika nära belägna Bohuslän, för att bemäktiga sig äfven denna strandbit och derigenom afskilja Sverige från hafvet - från den fria samfärdseln med andra länder!

Den tiden, eller så länge Danmark med sin sundska tull som en mara tryckte på Östersjöns skeppsfart och handel och da ännu navigationen var föga utvecklad och ångans kraft ännu en olöst hemlighet, var det icke samma fördel som sedermera och i våra dagar att äfven vid Östersjön äga strand och hamnar".

De olika befästningarna i vad som idag är Göteborg - bilden är klickbar

"I de ständiga och blodiga fejder, hvartill denna lilla landsträcka gaf anledning och hvarom några antydningar lemnades i ett föregående häfte, i uppsatsen om »Vestkustens fordna nyckel», det gamla Elfsborg, spelade den gamla Gullbergs fästning en mycket framstående roll, emedan hon åt landsidan mot norrmännens eröfringsplaner och angrepp utgjorde den enda eller förnämsta stödjepunkten för svenska väldet i denna trakt.
I synnerhet blefvo dessa strider häftiga sedan en stad af svenskarne blifvit anlagd vid eller nära elfmynningen, ty den staden var »juten en nagel i ögat», såsom man den tiden uttryckte sig i Sverige".

Göta Lejon ca 1880

"Den nuvarande, till förfall lemnade skansen Lejonet uppbäres af samma grund som den vida bekanta fästningen Gullberg eller Gullbrandshus, hvilken beherrskade elfven och inloppet till den samma samt skyddade staden, då den, under namnet Nya Lödöse, hade den plats, hvarom namnet »Gamla staden» ännu påminner".

Tillbaka

"Anläggningen af Gullbergs fästning tillskrifves konung Birger II Magnusson. Tideböckerna (bl.a. Skänningeannalerna) berätta att år 1285 hölls ett möte å »Gullbergs hed» mellan norrmännen och Hansans fullmäktige, hvilket visar att namnet Gullberg redan då, eller långt före fästningens anläggning, existerade. Vi antydde nyss att denna fästning spelat en framstående roll l de långvariga krigen dels mot Norge, dels mot Danmark.

Hellre än att fördjupa oss i uppräknandet af de märkligare händelser, hvilka finnas upptecknade i Gullbergs historia, händelser, hvilkas betydelse, huru vigtiga de än varit för sin tid och dess förhållanden, nu mer eller mindre förbleknat i jemförelse med andra, sednare tilldragelser, vilja vi dröja ett ögonblick vid fästningen, då hon, nära sitt fall, plötsligt omstrålades af glansen från en hjeltebragd, sällsynt i sitt slag, som prisades af sin samtid och förtjenar att minnas af efterverlden.

Man känner det trångmål, hvari Sverige befann sig vid Gustaf II Adolfs tillträde till regeringen. Det blef dock denne konung förunnadt att, till de andra storverk han under sin korta lefnad utförde, åt sitt land för alltid bryta väg till verldshafvet och dermed gifva det en fast grundval för framtida utveckling.

Från sin första riksdag måste den unge konungen skyndsamt resa till kriget. Midt i vintern började danskarne 1612 års fälttåg. Från Kalmar, som fallit i deras händer, störtade de öfver Smålands oförsvarade bygder, brände Wexiö och Kronobergs slott och hotade Jönköping med samma öde. Vid vestra kusten befann sig deras konung Christian IV. Såsom han tagit Kalmar ville han ock taga Gullberg. Dess kommendant var dock ej af en Christen Somes sinnelag. Hans namn var Mårten Krakou, ett namn som förtjenar att minnas, och han hade en hustru, som hette Emerentia Pauli, också ett namn, som förtjenar att ej glömmas.

Från den norska fästningen Bohus vid Göta elf, der Christian IV uppehöll sig och smidde sina planer, gjorde han ett nattligt utfall och tänkte taga Gullberg genom öfverrumpling. Fem gånger stormade han mot fästningen och fem gånger blef han tillbakaslagen. Inom fästningen var dock tillståndet förtvifladt och ett ögonblick nära nog hopplöst. Kommendanten blef nämligen så illa sårad, att han ej kunde leda försvaret. Då hade hans hustru den beundransvärda sinnesnärvaron och det berömliga modet att öfvertaga befälet och uppmuntra till ytterligare ansträngningar, hvilket blef signalen för alla qvinnor inom fästningen att kraftigt biträda männen vid försvaret".

Tillbaka

"Denna händelse har lemnat Wilhelm von Braun ämne till ett af hans humoristiska poemer, och vi kunna ej bättre måla situationen, än att anföra några utdrag ur detta poem:

"Och Jutarne kräla, som paddor, till storm
På skrangliga stegar, uppresta mot vallen,
Men neder de ramla i röd uniform,
När Mårten dem knacka med stenar i skallen.

"Och fru Emerentia springer alltjemt
Med utslaget hår ocli metl lunta i näfven.
Dess åsyn väl kunde hin Håle lia skrämt,
Och Christian hin fjerde förfärades äfven.

"Vid brandkulor a ljusning i natten hon står,
Högt gungar af stridslust den krutstänkta barmen,
Men bäst hennes man som en mordengel går
Han tappar på en gång båd' foten och armen."

Tillbaka

Sedan skalden låtit den sårade kommendanten åt sin hustru öfverlemna befälet, fortsätter han:

"Och hans kommendantskäpp hugsvalad hon tar
Och modigt kring knektarnes öron den svänger.
Till porthvalfvet släpar hon tunnor och kar;
Ty porten ej motstår petarderna länger.

"Men der som en karl bakom karen hon står
Att taga emot den påhelsande Juten.
När herrskapet anländt, till köket hon går
Att hämta en läskdryck - den sjudande luten!

"l teten för hustrur och pigor hon bär
De rykande bålar beställsamt på muren.
Som regnets gudinna upplifvar hon här
De utländska plantor med hela den skuren."

Öfverallt, der faran var störst, såg man som »en svajande fana hennes rutiga kjortel», och följden af hennes hjeltebedrift blef den, att anfallet misslyckades, och i sin rapport härom yttrade hon med sjelfkänsla på den tidens starka språk: »Jutarne lågo i hvalfvet och omkring porten icke annorledes än som skollade svin.»

Gustaf II Adolf utnämde Krakou - om hvilken Christian IV uppgifves i vrede ha utropat: Maae Djeevlen ta Kraken! - omedelbart derefter till kommendant på Waxholm, hvarjemte herr Mårten och fru Emerentia erhöllo såsom ytterligare bevis på konungens välbehag och tacksamhet ett par gårdar i Marks härad i Westergötland".

Tillbaka

"Ej långt derefter föll Gullberg emellertid i kung Christians händer, man uppgifver genom förräderi. Fästningen, i förstördt tillstånd, återlemnades vid freden året derpå, eller 1613, och var inbegripen i valutan för den tunga skatt, som kallades »Elfsborgs lösen».

I början af 1680-talet var den fordom berömda fästningen så förfallen, att af den samma ej återstod mer än några jordvallar, hvilka på konung Carl XI:s befallning undanröjdes, och i deras ställe, år 1687, uppfördes den skans, som, i början benämd Westgöta Lejon, under namnet Göta Lejon ännu qvarstår. För att försvara namnet uppsattes på taket, som var bombfritt och belagdt med bly, ett lejon af jern, vändande sig mot norden, mot den norska grannen, och som med ena foten höll en sköld med Sveriges vapen och med den andra ett svärd. Man insåg emellertid snart, att detta torn kunde beskjutas från närbelägna berg, hvarföre det befanns obehöfligt för sitt egentliga ändamål. Sedan 1807 är Göteborg icke mer någon fästning.

Såsom prof på allmogens minnesgodhet anmärka vi till sist, att tornet Göta Lejon ännu i trakten i dagligt tal kallas Gullbergs skans, och detta namn fortlefver dessutom ännu fästadt vid platser i närheten, såsom Gullbergs ängar och Gullbergs vass, hvilken sednare en snar framtid torde få se förvandlad till en ny förstad till det lifskraftiga och starkt tillväxande Göteborg. Platsen skall sålunda, fastän i annan form och annan mening, fortfarande tjena att stärka och befästa staden vid Göta elf".

Göta Lejon som det ser ut idag bland järnvägsspår och fabriker, med lejonet blickande mot Norge, beväpnad med svärd och bärande en sköld försedd med Sveriges vapen.

Nordisk Familjebok 1883:

"Gullberg, forntida fästning, var beläget på en höjd vid Göta elf, öster om nuvarande staden Göteborg. Redan omkring 1303 anlades af konung Birger Magnusson en skans på detta ställe. Då danskarna 1455 eröfrat det närbelägna fästet Elfsborg, uppförde Tord Bonde der ett nytt fäste, hvilket 1469 återuppbyggdes af Karl Knutsson, men s.å. intogs af danskarna.

Under Gustaf Vasas frihetskrig befästes Gullberg år 1522, men brändes redan följande år af danskarna. Fästet återuppfördes sedermera och omgafs med vallar och grafvar samt ett utanverk af palissader.

Den 27 Jan. 1612 stormades Gullberg af danskarna, men försvarades med framgång af Mårten Krakou och hans hustru Emerentia Pauli.
Den l Juni s.å. föll det emellertid i fiendens händer, raserades och återlemnades genom freden i Knäred till Sverige. Verken iståndsattes 1643, men förstördes på Karl XI:s befallning 1687 då skansen Göta lejon i defas ställe uppfördes".

<<<<< - >>>>>

Tillbaka

Skansen Kronan

Skansen Kronan

ronan var ett fäste å Ryssåsen, fordom utanför, numera inom Göteborgs område. En af Dahlbergh uppgjord dessein till ett kasematteradt torn å Ryssåsen med kringliggande enkla linjer för försvar af tillträdet till Göteborg söderifrån approberades af K. M:t 5 jan. 1686, och 1687 började byggandet af tornet, som, i två batterivåningar och af kvadratisk grundform med afskurna hörn, stod färdigt 1700 med 23 kanoners bestyckning.

Kronan ca 1880

Det nedre verket utfördes provisoriskt 1700, men realt först senare.
1691 synes tornet ha fått namnet Kronan. 1719 sattes det i fullständigt försvarsstånd. 1756 bestämdes, att Kronan skulle underhållas, till dess citadellet på Otterhällan kommit till stånd, hvarjämte en skyddad kommunikationsväg mellan staden och Kronan skulle anordnas. Efter 1770 anlades det redan 1733 föreslagna tenaljverket. År 1806 undslapp Kronan att dela stadsbefästningens öde att slopas, men dess roll som fästningsverk var dock utspelad, och 1854 ditflyttades en del fångar från Karlsten.

Tack vare detta förnedringstillstånd blef emellertid Kronan nödtorftigt underhållet, och sedan fångarna förflyttats därifrån och en del välbehöfliga reparationsarbeten utförts, biföll K. M:t 30 dec. 1903 en af dåv. fortifikationsbefälhafvaren K. Grill framställd begäran att i "skansen" Kronan, som fästet dåmera kallades, få utan kostnad för statsverket anordna ett militärmuseum.

Skansen Kronan har varit ett rejält bygge - det finns fler nivåer, både ovanför och nedanför

"Ryssås skans, på en tidigare 0,5 km. utanför, numera inom Göteborgs område belägen bergshöjd, anlades i oregelbundet aflång form af Örnehufwudh 1639-41, började ombyggas enligt af Wärnschiöldh uppgjord ritning 1651, men vid krigsutbrottet, då skansen ännu ej var färdig, måste den provisoriskt afslutas.

Efter krigets slut fullbordades sedan ombyggnaden enligt den ursprungliga planen, och på Dahlberghs förslag förbands Kronan med stadsbefästningen medelst ett dubbelt, vid midten af en murad kaponjär afbrutet gångvärn.
1687 började sedermera ett kasematteradt torn uppföras på Ryssåsen, och i dettas yttre verk ingick åtminstone delvis den gamla skansen, efter hvilken lämningar ännu i dag äro väl bevarade".

Den mesta stenen lär ha kommit från gamla Elfsborg.

Tillbaka

Föregångaren till Göteborg låg åren 1603-1611 i dagens Färjenäs på Hisingen, strax öster om Älvsborgsbrons fäste, anlagd av kung Karl IX men bränd av danskarna under Kristian IV. År 1619 anlade sedan Gustav II Adolf dagens Göteborg, då bättre befäst och mer säker för danskens härjningar.

* * *

Tillbaka

Kviberg

Brödrafolkens väl - Oscar II:s valspråk för Sverige och Norge på Kvibergs gamla kasern

Göta artilleriregemente, A 2: 1895 - 1962

Luftvärnet i Göteborg: 1940 - 1945

Göta luftvärnsregemente, Lv 6: 1962 - 1994

På Kvibergs militärhistoriska museum finns bland mycket annat dessa
två sexpunds kanoner att beskåda, gjutna i Stockholm 1795

Kanonerna på bilden ovan var med och sköt på Napoleon i slaget vid Leipzig år 1813. Detta var ett av Europas största slag där Napoleon med 200.000 fransmän besegrades och där Karl Johan (senare Karl XIV Johan) med sin nordarmé lät det svenska artilleriet under Carl von Cardell (som själv betalat för kanonerna!) bjuda fransmännen på eld, rök, dån och ond bråd död. Efter slaget vid Leipzig marscherade svenskarna till Holstein där man mötte Danmark som efter ett flertal förlorade strider till slut tvingades lämna över Norge till Sverige i januari 1814.

Länk till Kvibergs militärhistoriska museum

Källor:
Svenska Familj-Journalen 1873
Nordisk familjebok 1916