Erikskrönikan som nedtecknades en bit in på 1300-talet står att läsa om tillkomsten av den norska borgen Bohus. Uppförandet påbörjades år 1308 på order av landets konung Håkon Hålägg och var en väl

Borgen lär i sina allra tidigaste delar ha varit timrad, men redan 1330 lät Magnus Eriksson - unionskungen över Norge och Sverige - uppföra en ny borg av sten. Mycket av byggnadsmaterialet hämtades nog från Ragnhildsholmen vid Kungahälla, föregångaren till Bohus vilken tros ha blivit övergiven senast år 1319.

Tillbaka

Namnet

Namnet Bohus lär kunna härledas från det fornnordiska ordet bagi som betyder hinder, alltså holmen där fästet byggdes. Ursprungligen har det hetat Elfabagi, ganska snart Bagaholm, senare Bagahus samt slutligen Bahus eller Bohus. Men svenskarna lär på spe begagnat namnen Bagahus eller Baggehus, syftande på det mot norrmännen använda gyckelordet baggar - (bagge - fårtestikelpung - svenskarnas öknamn på norrmännen...).

Bohus på 1500-talet

Anläggandet föregicks av en serie invecklade politiska turer, där den svenske hertigen Erik Magnusson - sonson till Birger Jarl och son till Magnus Ladulås - spelade huvudrollen, gift som han var med Håkons dotter Ingeborg.

I en medeltida rimkrönika sägs att borgen ursprungligen "war af trä och ey af steen". Utgrävningarna utförda under 1920- och 1930-talen visade emellertid att Bohus redan i början av 1300-talet var byggd av såväl gråsten som tegel, modernt så det förslog!

Tillbaka

Strategiskt läge

En gång seglade vikingaskeppen förbi klippan där Bohus fästning idag tronar

Bohus dominerande läget uppe på en 40 meter hög klippö gav en fantastisk överblick över både Göta och Nordre älv, och älvvattnen fungerade naturligtvis ypperligt som naturliga vallgravar för fästningen.
På bilden ovan ses Göta Älvs vatten flyta från vänster till höger samt början av Nordre Älv som flyter förbi Bohus på sin väg mot Västerhavet via Kungahälla och Ragnhildsholmen.
De låglänta strandängarna seglade man över eftersom de då var älvens botten. Under vikingatiden rann Göta älv ut i vad som kan kallas en vik ner mot Göteborg medan Nordre älv på sina håll var 200 meter bred.

Bohus på 1890-talet - till vänster Nordre älv och till höger Göta älv. På Mareberget cirka tre km uppströms Gautelfr finns ännu resterna kvar efter en fornborg varifrån man fordom hade överblick över mer än en mil av den viktiga vattenleden.

Tillbaka

"Freden i Kongahälla" 1101

200 år senare och 2 år därtill beslutade norske och svenske kungen vid ett möte på Tjurholmen i Göta älv att man skulle behålla de tidigare dragna gränserna mellan de båda länderna, troligen samma gränser som de från 1101.

Tillbaka

År 1103

Man kan fundera över varför denna gränsdragning kom att ske just 1101. En förklaring kan vara att det var kyrkan som ville ha ordning på de nordiska ländernas gränser för att kunna administrera den nya ordensprovinsen Dacia som bildades år 1103 - det största biskopsdömet i hela den kristna världen, bestående av Danmark, Sverige, Norge, Island, Orkneyöarna, Färöarna och Grönland med biskop Ascer i i Lund som förste ärkebiskop.

"Freden i Kongahella" kom att bestå under många år, och denna norsk-svenska gräns består i stort sett än idag i form av gräns mellan Bohuslän och Västergötland, vilket stenen i Kungälv minner om.

Tillbaka

Magnus Eriksson och drottning Blanka

Drottning Blanka

Bohus var främst en militär stödjepunkt för den norska kungamaktens bepansrade rytteri, mycket på grund av sitt läge vid älven. Med sina naturliga vallgravar var borgen förmodligen Nordens starkaste fäste. På 1330-talet blev Bohus också regeringssäte och uppehållsort för den svensk-norske unionskungen Magnus Eriksson och hans hustru Blanche av Namur, sagans* drottning Blanka. *Saga - muntlig berättelse, ofta beskrivande en släkts historia

Blankas sigill

Tillbaka

Norges starkaste fäste

Omkring år 1450 ansågs Bohus vara Norges mest motståndskraftiga borg med ringmurar på 3 meters tjocklek som var upp till 13,5 meter höga. Innanför ringmuren fanns fyra byggnadslängor som låg omkring en stor, nästan rektangulär borggård. Ingången låg i norr, inte där man går in idag. Det medeltida Bohus yta var dryga 3.700 m².

I hörnen och mitt på de två långsidorna låg fyrkantiga torn, varav det på västsidan var ett framskjutet porttorn med vindbrygga. Byggnaderna på ringmurens insida innehöll allt från kök och smedja till kapell och festlokaler.
Under hela senmedeltiden var Bohus platsen för riksrådsmöten, förhandlingar och fester, men borgen var även det administrativa centrat för Bohus län.

Dagens runda torn var fram till 1678 års belägring fyrkantigt, men skadades
svårt varpå det runda tornet uppfördes efter ritningar av Erik Dahlberg.
Bilden hänger idag som tavla på Tekniska kontoret i Kungälv, tryckt på väv!

Tillbaka

Ture Jönsson Tre Rosor

I Kongahälla kom den svenske Ture Jönsson Tre Rosor som var en av anstiftarna för Västgötaupproret mot Gustav Vasa år 1529 att sluta sina dagar. För att klara livhanken efter upproret hade han fått fly till Danmark där han anslutit sig till Kristian II. Han kom därför att deltaga på den danska sidan då Kristian II höll Bohus 1532. Ture var inte särskilt populär någonstans, inte heller av Kristian, och i Kongahälla drabbades han av en våldsam död...

Tillbaka

Nordiska sjuårskriget

Det stora Nordiska sjuårskriget 1563 -70 medförde att Bohus anfölls sex gånger i följd utan att kunna intas av svenskarna. Här rustade samtidigt Danmark för att erövra det svenska Elfsborg vid Göta älvs mynning. Hövitsman år 1564 var Jens Holgersen Ulfstand till Skabersø som detta år slog läger på Nääs ängar (som sedan dör under ett av svenskarnas anfall mot Bohus den 21 sep 1566).

Efter att vintern 1564 ha dundrat på Bohus med mörsare och vanliga kanoner utan något nämnvärt resultat lät kung Erik XIV skicka efter en ofantligt stor kanon som gick under namnet Skjegge, stor nog för att "en skomakare i all beqvämlighet kunde sitta i mynningen och sula skor".
Kanonen kom dock aldrig att få visa vad den dög till, när man skulle transportera Skjegge över den frusna älven brast isen och kanonen hamnade på bottnen. Där ligger den än idag, vid Lödöse, eller Gammelös som man skrev. Det berättades att denna vinter var så hård att över tusen svenskar frös ihjäl.

Tillbaka

Några år efter Sjuårskriget blev Bohus kraftigt utbyggt med stora bastioner i stjärnform runt den medeltida borgkärnan. Bastionerna var enorma jordvallar, klädda med flera meter tjocka yttermurar av gråsten till skydd mot kanoneld. l innerhörnen murades underjordiska bombsäkra rum, s k flankeringskassematter, för att kunna skjuta bestrykande eld längs yttermurarna. Samtidigt byggdes den inre borgen om till ett praktfullt renässansslott.
Även senare, under 1640- och 1650-talen, ägde stora ombyggnadsarbeten rum, då vid fästningens entré och borggårdens sydsida.

Fästningen under sin storhetstid sedd från nordväst, den norska sidan

I början av 1600-talet hade staden Kungahälla blivit bränd och skövlad vid flera tillfällen, sista gången av svenskarna under Jesper Kruus år 1612.
På danske kungens order (Norge var då ett lydrike under Danmark) flyttades den till fästningsholmen, alldeles nedanför Bohus yttermurar.

Bohus fästning med kyrka och staden Kungahälla vid foten av klippan

"Ny-Kungelf" fick emellertid ett minst lika utsatt läge som tidigare och brändes snart ner igen. Staden låg på fästningsholmen endast ett femtiotal år och flyttades mot mitten och slutet av seklet över till fastlandet i norr, där den gamla stadskärnan fortfarande är belägen. Av staden på Fästningsholmen kan idag endast grundmurarna till stadskyrkan anas, strax invid fästningens enda ingång.

Tillbaka

År 1658 Bohus blir svenskt

Ur Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna - sent 1600-tal

Tillbaka

Bohus - fästningen som aldrig intagits i strid

Den norske ståthållaren Ulrich Fredrik Gyldenlöwe belägrade fästningen år 1676, dock utan någon större framgång. Två år senare återkom han med 10.000 - 15.000 man för att inta Bohus och Göteborg. Det skulle bli fästningens fjortonde och kanske hårdaste belägring. De svenska och finska försvararna under ledning av kommendant Fredrik von Börstell bestod inledningsvis av ca 900 man, mest bestående av skaraborgare, östgötar och finnar.

En bild föreställande det fruktansvärda bombardemanget

I belägringens slutskede återstod endast ca 400 vapenföra, vilka under två sommarmånader 1678 utsattes för ett bombardemang utan dess like, dygnet runt. Dagböcker talar om 20-30 000 kanonkulor, flera tusen bomber, hundratals glödande kulor, granater och stenbumlingar som slungades in över fästningen. Bohus undsattes i allra sista stund av den svenska armén, men att reparera skadorna skulle komma att ta närmare hundra år i anspråk.

Det var inte manna som regnade från himlen...

Minnesplatta över belägringen 1678

Tillbaka

Bland större byggnadsarbeten under 1600-talets två sista decennier kan nämnas uppförandet av det stora kanontornet Fars hatt, vilket idag är det som skänker ruinen dess karaktäristiska silhuett.

På 1700-talet fortsatte reparationerna men endast på de mest förfallna murarna. Fästningen förföll i allt snabbare takt. I samband med Karl XII:s krig mot Norge bortfördes flertalet av fästningens kanoner till Svinesund. Fukten och kylan i de gamla valven började bli verkligt besvärande och år 1783 lämnade besättningen Bohus. Sex år senare lät man slutligen rasera stora delar av fästningen, ekonomiska bekymmer medförde dock att vissa delar kom att sparas.

Bohus fästning sedd från den svenska sidan - dagens Jordfallsbro

Tillbaka

Bohus som fängelse

De flesta gamla fästningar har också använts som statsfängelse och Bohus är inget undantag. Under medeltiden var det främst politiska motståndare som "sattes i tornet". Där var det sannerligen ingen sinekur att sitta! Fängelsehålan, belägen längst ner i tornet, var sex meter djup räknat från den enda ingången dit - en lucka i fångrummets golv. Hålan hade inga fönster och var följdaktligen alltid helt utan något ljus... Vid de stora utbyggnadsarbetena i början av 1600-talet användes sannolikt straffångar till tyngre arbeten tillsammans med soldater och dagsverksskyldiga bönder, medan byggnadsarbetena utfördes av hantverkare.

Den stora brunnen mitt på borggården byggdes av livstidsfångar och tog närmare femton år att bygga, vilket skedde under 1600-talets första del. Med eld och vatten sprängde man sig ner till hela 22 m djup i den hårda bohusgraniten.

Under 1700-talet arbetade många polska och ryska krigsfångar på Bohus under stora umbäranden, vid mitten av seklet upptog fångrullan sjuttiotvå män och fem kvinnor.

En idyllisk bild av det idag 700 år gamla Bohus, tecknad på 1800-talet av Gustaf Brusewitz