öregångaren till slottet Kronoberg i det urgamla Värend uppfördes före år 1351 av Växjö biskopsstol ute på en holme i Helgasjön, ca sju km rakt norr om Växjö domkyrka. Här fanns då troligen några mindre

trähus, troligen även ett stentorn och kanske även ett hus av sten. I ett brev undertecknat här på holmen år 1351 kallade biskop Thomas af wexio platsen för Kronobiergh. Tomas var en av dem som sedan följde Den heliga Birgitta till Neapel 1365.

 

Tillbaka

1400-talet

Det var hit till Kronoberg som biskoparna med trupper kunde dra sig tillbaka i orostider, vilket ledde till att man på 1440-talet lät bygga ett fast stenhus. I en norsk lagbok anges att Biskop Laurentius var den förste som med mer möda och kostnad än vad kort kan sägas byggde Kronoberg år 1444.

Efterträdaren Gudmund lät sedan år 1469 uppföra ett bålverk av ekstockar som stod nedstuckna i sjöbottnen och hindrade anfall från sjön, i vart fall så länge den var fri från is. Men det hjälpte föga, då allt stod klart anföll danskarna och brände borgen, samma år... Tre år senare påbörjas dock ett återuppförande.

Vid tiden för det första stenhuset på 1400-talet var ön större och saknade den vallgrav som idag skiljer Stallholmen från själva borgområdet. Där de höga vallar som omsluter Stallholmen i en hästskoform idag ligger fanns troligen en träpalissad som stod på en stenfot, vilken man anar även har omgärdat själva slottsholmen. Eftersom sjöns vattenstånd är höjt i senare tid räknar man med att den sammanhängande holmen vid den tiden var längre än dagens Slottsholmen och Stallholmen som tillsammans mäter ca 215 meter.

Bro som från Vaktholmen leder ut till Stallholmen varifrån ännu en bro leder ut till slottet

Slottet avbildat i Sveriges historia 1889

 

 

Tillbaka

1500-talet

År 1510 verkar man ha ansett att Kronobergs försvarsförmåga var begränsad, för då skrev biskopen i ett brev att "waar gardh" riskerade att skövlas, men att Bergkvara ansågs svårintagligt. Det senare låg beläget en knapp mil åt sydväst från Kronoberg räknat.

När Gustav Vasa bröt med katolska kyrkan år 1527 drogs det mesta av allt som kyrkan ägde runtom i riket in till kronan. Men Växjöbiskopen med sitt Kronoberg liksom större delen av sockenkyrkorna i södra Småland verkar ha klarat sig undan detta konfiskerande och den plundring av värdeföremål som förekom i resten av landet. Troligen ville man inte riskera ytterligare svenskhat.

Men år 1543 hade svenska trupper besegrat Nils Dacke och hans anhängare efter det småländska uppror som är känt som Dackefejden. Dacke hade tillbringat vintern här på Kronobergs slott, och kanske hade borgen blivit skadad i samband med uttåget. Hursomhelst påbörjades detta år en utbyggnad och förstärkning av anläggningen till att bli en fästning tillhörig kronan - några fler upprorsmakare skulle ej längre behöva göra sig besvär...

Under Nordiska sjuårskriget på 1560-talet blev Kronoberg inbegripet i striderna med Danmark, men även senare under århundradet förekom dabbningar utanför dess murar.

Det västra portvalvet in mot borggården, förr huvudingången till borgen från sjösidan

Strax före 1570 flyttades ingången från den västra sidan av borgen till den södra, så som det är idag. Troligen samtidigt tillkom vallgraven som skar av holmen framför borgens södra mur.

Vallgraven och den södra borgsidan

 

Tillbaka

1600-talet

Under Kalmarkriget 1611-1613 höll borgen stånd mot en dansk styrka, varvid man insåg att den börjat bli omodern. Under de kommande åren försökte man därför modernisera och förstärka murarna, och lite senare flyttade Kronobergs läns förste landshövding tillsammans med hela länsstyrelsen in på slottet.

Efter att saker och ting stabiliserats efter Roskildefreden 1658, Skåne blivit svenskt och smålänningarna lugnare så ger man några årtionden därefter upp försöken med att hålla Kronoberg i stridsdugligt skedd. Istället börjar man hämta sten från borgmurarna att användas till husbyggen inne i Växjö.

Ruinen i slutet av 1600-talet, avbildad i Sueciaverket. "Ruiner av det urgamla Kronobergs slott i Småland, uppfört av biskop Sankt Sigfrid på Olof Skötkonungs tid, i början av den kristna tiden, till skydd mot hedningarnas raseri och våld år 1002". Det gällde ju att bré på...

Källor:
Borgar och befästningar i det medeltida Sverige, Christian Lovén

 

Tillbaka

Biskop Ingemars brev

De medeltida biskoparna var inte alltid så fromma som man kanske tänker sig. Den nordiska unionen hade sedan 1501 återigen börjat knaka i fogarna efter att Sten Sture d.ä. avsatt danske kung Hans, och biskoparna var djupt involverade.

Detta framgår tydligt av ett brev som skrevs här på Kronobergs slott den 29 augusti 1506. I brevet låter biskop Ingemar i Växjö meddela riksföreståndare Svante Nilsson att han emottagit dennes underrättelser om situationen vid Kalmar och att Sten Kristiernsson Oxenstierna (hövitsman på Kalmar slott) lämnat Hossmo försvarskyrka och sedan vägrade att återvända och bistå dess garnison i försvaret mot dansken.

Hossmo försvarskyrka sydväst om Kalmar. Foto: Henrik Sendelbach.

Svante Nilsson ville att biskop Ingemar skulle sända dit krigsfolk för att reda upp situationen, varvid denne svarar undvikande och omtalar att många av hans män dödats eller sårats. Hans Örjansson som var den som förde befälet i Hossmo hade dock lovat att ersätta dem med nya (under närmare ett år låg 70 knektar förlagda i de mörka och trånga utrymmena i Hossmo).

Ingemar har också fått veta att Sten Kristiernssons folk inte ville ligga kvar i Hossmo, varför han tillskrivit herr Hans för att få veta hur det låg till - biskop Ingemar undrar varför inte alla tar lika stor börda på sig?

Ingemar skriver vidare att Joakim Trolle skrivit ett brev till honom och till Erik Trolle (båda söner? till Arvid Trolle till Bergkvara) med ett förslag om utväxling av några av Nils Bosson Grips fångar, och att han tillstyrkt detta.

SD, brevnummer 35502

Den 9 september samma år, 1506, meddelar Matts Jonsson i ett brev till Hemming Gadh att Hans Örjanssons svenner vid Hossmo kyrka är på gränsen till uppror pga brist på förnödenheter, men att han har försett dem med något åtminstone till Mikaelsdagen. De ber att antingen Hemming själv kommer dit eller att han sänder dem avlösare, och Hans Örjansson ber också om att han anammar hela landsändan.

Ett rykte säger att kung Hans förlorat 4000 man i ett slag i Dithmarschen och att han själv kan ha dödats. När Joakim Trolle fick budet överlämnade han befälet till Nils Jönsson och herr Olof och drog själv genast till Danmark. Ett skepp som Nils Bosson avsänt återkom med många lemlästade och döda som begravts i Räpplinge söder om Borgholm.

SD, brevnummer 35515