ils Dacke var ledare av det långvarigaste, farligaste och vildaste bondeuppror Sveriges historia har att uppvisa, tillhörde en stor och

Dacke begick åtskilliga mord och stölder, sköt ihjäl en fogde som fråndömt honom ett hemman varom han tvistade med en annan bonde, och blev för detta brott dömd till döden, men fick genom släktens förböner försona sitt brott med böter. Dessa erlade han ej till fullo, utan rymde och sällade sig till ett band "skogstjuvar" som stod under ledning av en viss Jon Andersson, vilken sedan 1537 stått i spetsen för de med konung Gustaf I:s styrelse missnöjda bönderna i södra Småland.

Genom inställsamhet och god talgåva blev han snart huvudpersonen i bonderesningen. Med sina dels från Blekinge, dels från Konga och Södra Möre samlade skaror bröt han i maj 1542 fram över sydöstra Småland, nedskjutande fogdar och andra herremän och brännande adliga gods. Underhandlare blev av konungen tillsända de upproriska för att med godo återföra dem till lydnad, utländskt krigsfolk värvades och frälset sammankallades till Vadstena, Linköping och Jönköping.

Tillbaka

Under tiden drog Gustaf Olsson (Olofsson Stenbock till Torpa) med en obetydlig styrka från Västergötland nedåt Småland. Vid underrättelser därom tågade Dacke mot Växjö, intog Kronobergs slott, brandskattade Bergkvara och samlade omkring sig en styrka av omkring 10,000 man. Gustaf Olsson vågade ej angripa denna överlägsna skara, utan slöt sig inne i det fasta Bergkvara och öppnade snart underhandling med Dacke, vilken då uppträdde som målsman för allmogen, klagande bland annat över för stora utskylder och begärande att få förbli vid "gammalt och fornt".

Ett stillestånd slöts, som skulle vara från 24 juli till 1 november. Efter Gustaf Olssons avtågande bröt Dacke stilleståndet, plundrade Bergkvara och uppmanade bönderna i Östra och Västra härad att förena sig med Värend och Möre. För att kunna hastigt samla sina skaror hade han hos sig tvenne bönder från varje socken, vilka vid minsta fara skulle rida till sin hemort och genast sammankalla bönderna.

Smålänningarna angreps nu från tre håll. Gustaf Olsson tågade ånyo till Växjö, men måste dra sig undan till Rydaholm för att invänta huvudhären under Lars Siggeson (Sparre). Denne anlände till Växjö och nedgjorde en stor del av Dackes folk i närheten av denna stad. Dacke blev till följd därav benägen för underhandling, och stillestånd slöts på ett år, räknat från den 1 november.

Till en början syntes Dacke ämna hålla överenskommelsen, han förbjöd all plundring och straffade strängt de bönder som ej åtlydde hans bud. Själv gjorde han dock ett misslyckat försök att överrumpla konungens här vid Linköping. Även där uppstod en underhandling, och denna ledde till förnyande av stilleståndet.

Tillbaka

Julen 1542 firade Dacke med prakt på Kronobergs slott. Han stod i förbindelse med utländska furstar som eftersträvade Sveriges krona och som fann inbördeskriget lämpligt för sina planer. Hertig Albrekt av Mecklenburg och pfalzgrefven Fredrik brevväxlade med Dacke, och den sistnämnde lär till och med ha utfärdat ett adelsbrev för honom.

Ruinen av Kronobergs slott där Dacke skall ha firat jul

År 1543 inföll Svante Sture i östra Småland och Gustaf Olsson i västra. Huvudhären under Lars Siggeson och Johan Turesson träffade i mitten av mars på Dacke själv som stod med sin huvudstyrka vid sjön Åsunden, mellan Horn och Eneby (ca 15 km SO om Kisa). Efter en timmes het strid blev Dacke skjuten genom båda låren och fördes i hemlighet ur striden. Denna händelse verkade förlamande på hela rörelsen, och det ena häradet efter det andra, även Konga, rörelsens utgångspunkt, lovade konungen trohet.

Knappt hade konungens trupper tågat hem förrän Dacke läkt från sina sår, och åter började den gamla leken. Den gången var dock rörelsen betydligt mattare då hans bästa folk stupat och förtroendet för honom minskats. Något egentligt krigståg företogs ej, men Jakob Bagge ryckte med 700 man ut från Kalmar och tvang Dacke att fly in i Blekinge.

Där blev (efter vad det berättas) i slutet av juli eller början av augusti upprorsmakaren skjuten på Rödeby skog (i norra Blekinge), varefter han lär ha blivit förd till Kalmar och steglad, med kopparkrona på huvudet.

Enligt en annan berättelse kom han över till Tyskland, återvände 1580 till sitt fädernesland, blev upptäckt och på konungens befallning förd kring Stockholms gator med kopparkrona på huvudet och slutligen insatt på ett hospital, där han dog av pesten.