tt bli dömd till att "varda rådbråkad och sedan lagd å stegel och hiul" var ett straff man i Sverige kunde bli sig tilldömd från medeltiden och ända fram till år 1835 då rådbråkningen avskaffades och fram till år

Tillbaka

Rådbråkning

Ordet rådbråkning kommer av det tyska radbrechen, en sammansättning av orden hjul och bryta. Att det kommer från tyskan gör att man kan tänka sig att införseln av denna avancerade och grymma form av avrättningsmetod kom till Sverige med de tyska medborgare som började strömma in under Magnus Ladulås regeringstid på 1200-talet.

Det hela lär ha gått till så att den dömde bands fast vid ett vagnshjul varefter man körde iväg så att ben och armar krossades. Att krossa lemmarna med hjälp av en klubba var ett annat sätt, måhända blev det då enklare att fästa vederbörande vid hjulet.

Tillbaka

Stegling

Därefter sattes hjulet upp på en stegel, en stång eller påle, så att den straffade på ett effektivt sätt kunde visas upp till allmänt beskådande.
Ursprungligen ville man att brottslingen skulle vara levande då han fästes på hjulet, chansen fanns ju då att han levde i flera dagar, vilket naturligtvis var en fördel, androm till varnagel.

Man kan ibland läsa i annalerna om straffet 'avrättad och fyrdelad'. Detta innebar att vederbörande (förhoppningsvis!) först blivit halshuggen eller dödad på annat sätt, varefter man delat kroppen på längden och tvären och sedan anbragt delarna på ett väl synligt sätt.
Föremålet för behandlingen bör då åtminstone ha kunnat glädja sig åt att han slapp momentet med själva rådbråkningen...

Ofta kom kroppen att placeras längs en större väg där de passerande kunde se hur fåglarna gladde sig åt sitt nya skafferi.

Stegling där kroppen styckats och
huvudets trätts på en spetsad påle

Läs också om bestraffningar som skedde enligt Borgrätten och om vikingarnas blodörn