fick sina stadsprivilegier genom någon av de första biskoparna, men senare tiders rön visar på att staden redan på 900-talet var en dynamisk och mycket levande plats. För att krångla till det så sägs kung Anund Jakob ha grundat Linköping år 1050.

 

Tillbaka

Birka stift flyttat till Linköping

I Florenslistans förlaga från ca 1104 räknas den blivande kyrkoprovinsen Dacias tilltänkta biskopssäten upp: Scara, Lionga, Kaupinga, Tuna, Strigin, Sigituna och Arosa. Många vill mena att Lionga och Kaupinga skall vara ett ord, Liongakaupinga. Namnet kan mycket väl ha uppkommit genom ordet liong som på götiska skall ha betytt rättegångsplats eller tingsställe (jämför Long i Västergötland där lagman Eskil huserade) och ordet köping som ju var en handelsplats - ett birka.

I en marginalanteckning i ett ex av ärkebiskop Rimbert i Hamburgs biografi över Ansgar, Vita ansgarii från ca 1170, nämns en Johannes som biskop i Birka, och där får man också veta att sedan Birka förstörts har biskopssätet Birka flyttats till Linköping. Linköpings stift tillkom någon gång 1080-1120, och dit hörde bl.a. Öland, Gotland och Åland (dessförinnan låg alltsammans under Skara). Birka i Mälaren (Björkö) låg under Sigtuna, så det är inte det Birka som avses.

Tillbaka

Anno domini 1178 var Linköpings gård tillsammans med femton andra biskopsgods uppräknat i ett skyddsbrev för biskop Kol, utfärdat av påven Alexander III. Denna gård bör vara ursprunget till det nuvarande slottet och kallades för 'mansio', vilket innebär att den bör ha varit en gedigen anläggning.

Detta år bör också den äldsta biskopskyrkan av sten ha stått klar, och det är inte omöjligt att biskop Kol lät uppföra nya präktiga byggnader i sin mansio för att den skulle matcha stenkatedralen. Fullkomligt färdig blev kyrkan dock ej förrän mot slutet av 1400-talet, i biskop Henriks Tidemannis dagar. Den mellersta delen anses dock i gamle Sverkers tid blivit såpass färdig att gudstjänst kunde hållas.

Tillbaka

På initiativ av biskop Bengt Magnusson, Magnus Minneskölds son och därmed av Bjälboätten kom kyrkan att bli byggd i den nya gotiska stilen - se Gudhem. Bengt var då biskop i Linköping efter att ha efterträtt brodern Karl Magnusson på posten efter att denne stupat i ett krigståg mot esterna i Leal år 1220. I samma fälttåg kom även farbrodern Karl Döve att stupa. Slaget skall ha stått den 8 augusti 1220 och finns omnämnt i Skänningeannalerna. Strax väster om domkyrkan grundades ett franciskanerkloster under kung Magnus Ladulås tid.

Domkyrkan i Linköping ca 1880

 

 

Vid utgrävningar har man funnit kläder som haft
Bjälboättens stående lejon dekorerat som motiv

 

 

Tillbaka

Hänt i Linköping

I november år 1247 kommer påvens sändebud Vilhelm av Sabina till Linköping från Norge där han varit och krönt Håkon Håkonsson. Hur länge han stannade är inte känt, men han var på väg till Skänninge möte som hölls i mars året därpå. Med till Skänninge följde Linköpings biskop Lars, och väl komna dit skulle dessa kyrkans män få träffa Sveriges nye jarl, Birger Magnusson - ett på den tiden ovanligt möte då kyrkan aldrig brukade tillåta någon inblandning utanför sin krets.

Åren 1286-1291 var Bengt Birgersson, Birger Jarls son, biskop i Linköping. Han var också hertig av Finland och ägde flera gårdar i Long, Västergötland.

Till biskopsstolen hörde bl.a. Skällvikshus som låg rakt österut från Linköping. En av dess utposter var Stegeborg som med tiden skulle komma att bli ett allt viktigare fäste.

År 1319 lär den då blott treårige Magnus Eriksson blivit vald till kung i Linköping istället för vid Mora stenar i Uppland. Magnus var son till hertig Erik.

 

Linköping stads sigill ca 1300

 

 

Tillbaka

Linköpings biskopar, från allra
äldsta tider till medeltidens slut

Dagens biskopar har inte alls samma sätt att arbeta som sina medeltida föregångare:

'Väpnade män hade han med sig, och mängden af biskopens hästar och hans kostsamma hofhållning i öfrigt gjorde, att han måste pålägga sitt stift svåra utlagor och sammanskott. Så förvaltade han stav och stol, att han samlade härvapen, brynjor och sköldar"

• Herbert, engelsman (omnämns i Linköpings medeltida biskopslängd).
• Rikard, engelsman (omnämns i Linköpings medeltida biskopslängd).
• Gislo (Gisle), omnämns första gången i augusti 1139, död omkring 1170. År 1134 skall han ha skänkt mark i Nylinge och Fineda i Småland för grundandet av Nydala kloster.
• Stenar, ursprungligen cisterciensermunk, avled 1193 eller 1194.
• Kol (Colo), 1171-1196 Han är den förste kände svenske biskop som företagit en pilgrimsfärd till Jerusalem. Avled därstädes.
• Johannes, åsyftad i två påvebrev 1208 och 1215. Avled omkring 1216.
• Karl, bror till Birger Jarl, 1216-1220, dog i Leal, Estland.
• Bengt, bror till Birger Jarl, 1220-1237, hertig av Österland (Finland).
• Lars, 1237-1258, deltog i Skänninge möte 1248 och gästades i samband med detta av påvens utsände Vilhelm av Sabina för en tid.
  Möjligt är att Lars hade lämnat biskopsstolen före sin död 1259 för att tillbringa sina sista dagar i något kloster i stiftet.
• Henrik, instiftade bland annat Sankta Ingrids kloster i Skänninge. Henrik levde under åren 1258-1283 och dog i Akkon (Acre) i Frankrike under hemresan från det heliga landet, en resa som han påbörjat år 1282.
• Bo (Bofuo), 1285-1286.
• Bengt Birgersson, son till Birger Jarl. Född 1254, biskop 1286-1291, hertig av Finland, avled den 25 maj 1291 - se nedan.
• Lars (eventuellt av släkten Lillie), invigdes till biskop av biskop Brynolf Algotsson i Skara i september 1292, detta efter hemkomsten från en pilgrimsfärd till det heliga landet som han gjort i sällskap med östgötalagmannen Bengt Magnusson, en sonson till biskop Bengt Magnusson ovan.
  Sista gången biskop Lars förekommer i urkunderna är den 30 mars 1307 då han erhöll en förläning av hertigarna Erik och Valdemar.
  Se Bjälboättens stamtavla.
• Karl Bååt (Bather), 1307-1338.
• Peter Thorkelsson (Petrus Tyrgilli) 1342-1351.
• Nils Markusson 1352-1372, dog i Bohus 1374.
• Gottskalk Falkdal 1373-1374.
• Nils Hermansson 1375-1391, en systerson till Peter Thorkelsson.
• Knut Bosson (Natt och Dag) 1391-1436. Blev av Engelbrekt hotad till livet i Vadstena år 1434.
• Bengt Larsson 1436-1440.
• Nils König 1441-1458.
• Kettil Karlsson (Vasa) 1459-1465.
• Henrik Tidemansson 1465-1500. Lät uppföra biskopshuset i Vadstena.
• Hemming Gadh 1501-1512.
• Hans Brask 1513-1527.
  

Tillbaka

Detta tror Jan Svanberg kan vara
Bengt Birgersson, Skara domkyrka

 

Källor:
Johan Alfred Westerlund: Linköpings stifts herdaminne, första delen, Linköping 1919
Wikipedia

 

 

Tillbaka

Biskopsborgen

Biskopsborgen i Linköping ca 1300 och 1400
- för musmarkören över bilden -

Det var Bengt Magnusson, Birger Jarls äldre bror, som på 1200-talet tog initiativet till uppförandet av en ny, avsevärt större katedral på den tidigare kyrkans murar. Denna föregångare var en salbyggnad av kalksten och ingick i biskopsborgen, till stora delar ännu bevarad i dagens slotts västra huvudlänga.

Detta hus hade två ganska låga våningar. I markplanet fanns köket och en rymlig kammare och i våningen ovanför en stor sal som stod i förbindelse med varandra genom utanpå huset belägna trappor.

Till biskop Bengts anläggningar räknar man också en källarstuga som sannolikt låg utanför det inhägnade gårdstunet. Där kan man se brännmärken efter ett glödgat järn - en magisk åtgärd som man använde till skydd mot eldsvåda och som fordom ofta brukades i trähus - se Jällby kyrka.

Tillbaka

Det har hänt en del med den gamla biskopsborgen under dess mer än 800-åriga historia

Om befästningar kring gården från denna tid vet man ingenting, men sannolikt var den omgärdad av en palissad. Senare, förmodligen på 1300-talet, uppfördes i gårdens nordöstra hörn ett kombinerat bostads- och försvarstorn av tegel vilket ännu tydligt syns markerat med sina blinderingar på östra fasaden i den norra slottsflygeln. Tornet var sannolikt inlemmat i den höga kyrkogårdsmuren.

I tornets sydöstra hörn gick i ett halvrunt murutsprång en något senare byggd, ännu delvis bevarad vindeltrappa upp till tredje våningen där den mynnade i ett litet vaktrum med glugg åt söder, med bra utsikt mot stora landsvägen. Överst fanns en plattform med bröstvärn.

I detta torn hade biskopen sin avskilda bostad med en vertikal rumssvit. Ovanpå källaren låg vakt- och mottagningsrum, därovan ett väl inrett sovrum med på norra väggen utbyggd toalett som stack ut från väggen, och överst en studerkammare eller ett kapell, kanske båda delarna.

Tillbaka

Ungefär samtidigt med tornet uppfördes en ringmur av gråsten vilken omslöt gården och dess byggnader. Även utanför muren har man påträffat rester av grundmurar, vilka inte helt kunnat förklaras. Spår på sydmuren visar att ringmuren hade både skyttegång och bröstvärn.

I denna borg residerade i slutet av 1300-talet en av stiftets märkligaste biskopar, Nicolaus Hermanni, 1326-1391, som menas ha varit informator för den heliga Birgittas barn och i hög grad arbetade med att få henne helgonförklarad. Kanske bidrog hans insatser till Birgittas kanonisering - den ägde rum samma år som han dog.

Tillbaka

Den heliga Birgitta med dottern Katarina

 

 

Tillbaka

Franciskanerkonventet i Linköping

i Rimkrönikan omtalas att det var kung Magnus Ladulås som grundade franciskanerkonventet i Linköping. Klostret omnämns första gången i en donation år 1287 då Botild Vimark testamenterade 15 mark till klostret, och den 14 juli 1287 omtalas klostret i ytterligare ett testamente. Klostret var beläget väster om domkyrkan och på platsen finns än idag lämningar kvar av dess östra klosterlänga.

Franciskanerorden var en tiggarorden, och bröderna kallades även gråbröder eller barfotabröder p.g.a. sin enkla, grå dräkt. Franciskanerklostren förlades gärna till städer, och eftersom klostret nämns år 1287 kan man förmoda att Linköping redan då var en stad. * "Detta namn (gråbröder) fingo de af den askgråa färgen på deras drägt. De gingo nämligen högst torftigt klädda. De buro en rock, som närmast liknade en säck och var om lifvet hopbunden med ett rep. Bak till upp vid halsen hängde en karpus, som kunde dragas öfver hufvudet". * På bilden till höger ses ordensgrundarna Dominikus, till vänster, som grundade dominikanerorden och till höger Franciskus, grundare för franciskanerna, båda klädda i respektive ordensdräkt.

Teckning efter en engelsk handskrift från 1300-talet

 

 

Tillbaka

Kristian I

På 1460-talet blev maktkampen i Sverige mer förvirrad än någonsin. Ärkebiskop Jöns Bengtsson som personligen hjälpt till att avsätta kung Karl Knutsson och inkalla kung Kristian I reste sig, med stöd av upplandsbönderna, redan 1463 mot honom men blev tillfångatagen och med ett skepp förd till Köpenhamn.

Kristian själv tog landvägen dit, åtföljd till gränsen av biskop Kettil Karlsson Vasa som han själv låtit installera i Linköping, men när Kettil återvände var det för att resa upprorsfanan mot kung Kristian. Kettil fick stöd för sin resning hos Jöns Bengtssons mäktiga släktingar, och han var själv kusin till denne.

Tidigt följande år bröt Kristian med en här in i Sverige, och medan biskop Kettil befann sig längre upp i landet intog Kristian Linköping och installerade sig i biskopsborgen där han enligt en anteckning i Vadstena klosters diarium dröjde i tre dagar och tre nätter, läggandes beslag på allt som fanns av förråd och pengar.

 

 

Tillbaka

Biskop Hemming Gadh

Till unionstidens många stridbara biskopar hörde i högsta grad Hemming Gadh, Sten Sture d.ä.:s och Sveriges sändebud vid den påvliga kurian (en central styrelse för den romersk-katolska kyrkan i Rom) där han blev kammarherre hos påven Alexander VI Borgia. Vid sin hemkomst år 1500 blev han Henrik Tidemanssons efterträdare på Linköpings biskopsstol.

Hemming red själv i spetsen för Sturepartiets trupper och ledde med kraft och skicklighet belägringen av Kalmar 1510. För detta kom han i konflikt med sitt domkapitel som ogillade hans militära engagemang, och han fick slutligen avstå sin biskopsstol till Hans Brask. En bidragande orsak var troligen också att Hemming var känd för att gärna besöka krogar och bordeller samtidigt som han svor flitigt. För säkerhets skull lät Kristian halshugga Hemming där han befann sig i Raseborg i Finland år 1520, som ett efterspel till Stockholms blodbad tidigare samma år.

 

 

Tillbaka

Biskop Hans Brask

Gustav Vasa konfronterar biskop Brask som motsatt sig reformationen 1527

Hans Brask, 1464-1538, var son till en borgmästare i Linköping och blev år 1513 biskop i sin hemstad, detta som den siste kyrkofursten i Sverige, för alltid ihågkommen för sin lapp som han smugit in under sitt sigill vid Stockholms blodbad - brasklappen. Man vet dock inte om detta kanske bara är en skröna.

Efter att under hela sitt liv ha motarbetat kalmarunionen övergick han slutligen, om än motvilligt, till Kristian II, vilken emellertid betraktade honom med stor misstänksamhet. Då Kristian var på väg hem till Danmark efter blodbadet stannade han till som gäst hos Hans, men då kristian ridit sin väg kom Hans att så småningom sluta sig till Gustav Vasa.

Då han på riksdagen i Västerås år 1527 stod upp mot Gustav Vasas tankar på reformation förstod han snart att hans fängslande inte var långt borta.
Han begav sig därför via Gotland till cisterciensklostret Landa i Posen, Tyskland, varifrån han fram till sin död 1538 ständigt sysslade med agitation mot Vasa och hans reformation.

 

Biskop Brasks sigill

 

Se biskop Bratts kammare i Vadstena och huset för hans tryckeri i Söderköping.

 

Tillbaka

En del av en karta över Linköping från år 1696

 

 

Domkyrkan i Linköping som den såg ut på 1800-talet

 

Källor:
Riksfästen och residens
”100 uppslagsord om Linköpings medeltid” av Marietta Douglas.
Berättelser ur svenska historien
Harri Blomberg