åra inhemska krönikor är i allmänhet fattiga på underrättelser om livet under 1200-talet, i synnerhet om allt som rör den enskilda

Författare är Sturla Thordsson, en brorson till Snorre Sturlasson. Sturla var den norske konungens samtida och vistades efter dennes död år 1263 under en följd av år i Norge. Under denna tid färdades han omkring i landet och hade således tillfälle att samla rikhaltiga och tillförlitliga underrättelser om den konung, vars historia han ville skriva.

Kröningen var Håkons sätt att visa att han nu var erkänd även av den katolska kyrkan, för kung var han ju redan sedan år 1217, f.ö. den siste norske kung som ärvde sin krona enligt den gamla arvsrätten. Att få kyrkan på sin sida var vid denna tid ett av de säkraste sätten att både få och, ännu viktigare, stärka sin makt.

Tillbaka

Bröllopsrocessionen till kyrkan

På den till högtidligheten utsatta dagen - det var den 29 juli 1247 - var alla som skulle deltaga i kröningståget samlade i kungsgården i Bergen.
Till följd av det ihållande regnvädret var en gång uppbyggd från kungsgården ända fram till Christkyrkan. Den var täckt både ovantill och på sidorna med rött och grönt kläde. Kardinal Vilhelm av Sabina räknade senare ut att det mellan mitten av juli till slutet av augusti endast var uppehåll i regnandet i fem eller sex dagar.

Främst i tåget gick hirdmännen, vilka alla voro härklädda. De var åttio till antalet och gick två och två i ledet. Efter dem kom två fanbärare med banér varpå skutilsvennernas följde, och därefter kom kungens tjänstemän i länen, alla klädda i ståtliga kläder. Därnäst i ordningen gick hövdingarna i länen, och efter dem fyra länshövdingar, vilka över sina huvuden bar på ett bord uppå vilket vigselkläderna och konungaskruden låg.

Efter dem följde konungens yngre son Sigurd och Magnus Biskopsson. Dessa två bar på varsin spira, den ena prydd med ett guldkors, den andra med en örn av guld. Efter dem gick den unge Håkon med kronan, och efter honom kom Knut jarl med svärdet. Efter jarlen gick konung Håkon själv, ledd av ärkebiskopen och ytterligare en biskop. Tåget slutade med hela den övriga samlingen av gäster, bland vilka man även kunde se flera utlänningar.

Vid porten till kungsgården väntade de övriga biskoparna med samtliga prästerskapets och klostrens abboter. De följde sedan under sång med processionen till kyrkan.

Vid kyrkodörren mottogs kungen av kardinal Vilhelm, vilken var omgiven av både klerker och biskopar. Kardinalen ledde konungen upp till altaret, varpå mässan sjöngs och själva kröningsceremonien förrättades.

Sedan allt var slut i kyrkan gick tåget i samma ordning tillbaka.

Tillbaka

Gästabudet

Vid stranden var ett stort hus uppfört, nittio alnar i längden och sextio alnar brett. Ursprungligen var det ämnat till ett skeppshus för större skepp, men nu var det inrett till gästabudssal, ty mängden av gäster var så stor att det icke fanns utrymme för dem annanstädes.

Väggarna var beklädda med mångfärgade tyg, och sätesdynorna var överdragna med »silke och pellum gullskotnurn» - siden och guldvirkad duk. Innerst i salen, vid dess norra ända, var konungens högsäte. Där tog Håkon plats, sedan han avlagt sin kröningsskrud och iklätt sig andra präktiga och dyrbara kläder. Till höger om konungen satt kardinal Vilhelm, näst honom ärkebiskopen och sedan de övriga biskoparna, var efter annan. Det övriga prästerskapet satt vid ett särskilt bord.

Till vänster om Håkon satt Norges drottning Margareta Skulesdotter och till vänster om henne, hennes moder fru Ragnhild. Därpå följde Knut jarls moder, fru Christina, så konungens dotter Cecilia, och slutligen abbedissorna jämte de förnämligaste av qvinnorna.

I salens mitt, mitt emot konungens högsäte, var ännu ett högsäte för unge kung Håkon, Knut jarl och konungens son Sigurd. Längs med den södra väggen satt konungens hird i dubbla rader. Skutilsvennerna och de övriga av landets förnämligaste män upptog det återstående rummet. Alla fick dock ej rum i salen, detta trots att tretton bord fanns uppställda, utan många måste undfängnas i de tält som var uppslagna utanför.

Första anrättningen inbars av Munan och Sigurd Biskopssöner, Brynjolf Jonsson och Gunnar, konungens frände. Alla dessa var förnämliga män och var hövdingar samt hade län av konungen.
Unge konung Håkon iskänkte (slog upp) den första bägaren för sin fader, Knut jarl gjorde detsamma för kardinalen, konungens son Sigurd för drottningen och Munan Biskopsson för ärkebiskopen, varpå gästerna intog sina säten.

När måltiden var avslutad steg kardinal Vilhelm av Sabina upp, äskade ljud (tystnad i salen) och höll därpå ett lång tal, nedkallande till sist Herrens välsignelse över konungen och allt folket. Därpå bröt han upp med sitt följe och gick sin väg.

När borden var avtagna och sedan Mariaminne var sjunget, reste sig även konungen från sitt högsäte, tackade gästerna och tog avsked av dem.

I tre dagar fortfor detta gästabud och avlöstes då av ett fem dagars gästabud som konungen anställde i salen på kungsgården för kardinalen, biskoparna och landets förnämsta män.

Av denna skildring kunna vi se hur det tillgick på konungens och stormännens gårdar även i vårt land. Vi kan få oss en uppfattning om hur livet fördes på Visingsös konungaborg Näs; vi kan för oss se hur salarna i Förisängen fyllas av gäster, då konung Erik där firar sitt bröllop med drottning Karin, hur konungens ögon vandrade över salen, hälsande vänner och fränder, och hur hovsvennerna skyndade fram och åter bland de talrika gästerna för att skänka i till de högtidliga skålarna.

Tillbaka

Hovstaten

Även om konungens närmaste omgivning - hans husfolk och hans hov - kan vi få kännedom om genom att läsa om hur förhållandet var i naboriket.

Stallaren var i konungens hird en av de förnämsta. Han förde hovmännens talan inför konungen och var skiljedomare vid, uppkommande tvister i hirden.
På tingen talade han till bönderna å konungens vägnar, och då konungen drog omkring i landet besörjde han om framfärden. Detta sista åliggande synes ha varit stallarens ursprungliga jobb, att döma av hans namn som utan tvivel kommer av 'stall' över vilket han ahde inseende.

Märkesmannen var en annan i konungens hird som hade rang näst efter stallaren. Han är inte obekant varken till namnet eller befattningen. Han förde konungens rnärke eller banér, och vi känner till honom ända sedan hedendomen.

Munskänken hade som namnet antyder överinseendet över allt som hörde till gästabudsbordet. Posten var viktig, så att därtill fordrades en man av god ätt och höviska seder.

Drotsen hade uppsikt över hovhållningen och synes överhuvudtaget haft samma åligganden som munskänken. Till dessa befattningar utsåg konungen två av skutilsvennerna.

Kanslern, som även han hörde till konungens hov, hade en befattning som utan motsägelse var den viktigaste i hovet, och även skänkte sin man det största inflytande på ärendenas gång. Kanlsern var alltid en högre prästman.

Tillbaka

Gillen

Ett förhållande som tillkommit i och för underlättandet av handeln, och som under 1200-talet måhända redan har börjat göra sig gällande, måste vi i denna översikt vidröra. Det är de så kallade Gillena (gillen är kända sedan 1000-talet).

Handel och näringar fordra frihet och fred för att kunna leva. För att nu på denna tid, som var så fylld av strider och oro, vinna dessa vilkor för sitt liv, voro köpmännen och hantverkarna så gott som lämnade åt sig själva.
Vad den ensamme ej kunde försvara och skydda, det kunde flera. Helt naturligt förenade sig därför de enskilde till sällskap, vilkas ändamål var att genom gemensamt försvar och ömsesidig hjälp i nöd och fara vinna den frihet och den fred, som var deras livsluft.

Ett äldre sådant sällskap, som bildat sig att skydda handeln till sjöss, må här nämnas. Det uppstod under de inbördes striderna i Danmark mellan Sven, Knut och Valdemar. En enskild man i Roskilde, som hette Betheman, stiftade detta broderskap, vars syfte var mindre att försvara landet mot sjörövarna än att anfalla dem varhelst de träffades. Enligt sina antagna lagar skulle bröderne i detta sällskap alltid vara beredda att gå döden till mötes hvar gång de drogo ut. Därför skriftade de och undfingo den heliga nattvarden varje gång de gingo till skepps. De skulle vara starka och härdade män, så att de kunde undvara annan vila, än den de fingo, sittande vid årorna.

Varje skepp som var tjänligt för deras ändamål tillägnade de sig och höll egaren skadeslös med åttondedelen av bytet. Likaså togs de matvaror som behövdes där de kunde överkommas, dock alltid mot ersättning. Funnos kristna fångar ombord på de erövrade sjörövarskeppen, frigavs de och sändes försedda med kläder till sina hem. Bytet delades lika, så att styrmannen ej fick större del än någon av de andra.

Detta sällskap utbredde sig snart över hela Seeland (Själland) och var ganska verksamt i att hämma de ständiga sjöröverierna. Det skall inalles ha borttagit 82 sjörövarfartyg.

Gillena var ingenting annat än sådana sällskap. De invigdes och benämndes efter något helgon, såsom Knutsgillet, S:t Görans gille, Helga lekama gille o.s.v.
Gillen fanns dock, som endast hade ett andligt syfte, och dessa var de äldsta.
Man förenade sig om gemensam gudstjänst om sammanskott (insamlingar) till kyrkor och kloster, om hjälp till fattiga och sjuka. Detta andliga skaplynne bibehöll även de yngre mera världsliga gillena. De styrdes av åldermän och stolbröder och hade sina särskilda stadgar, som kallades skrå.

Den nära förbindelse med kyrkan, vari dessa gillen stod, och nödvändigheten av att söka skydd i en laglös tid gjorde att de utbreddes över hela landet. Deras antal gick slutligen till inemot hundrade. De förnämsta hade egna hus och var rikligen försedda med egendom.