ågra kilometer från Birger Jarls föräldrahem i Bjälbo låg och ligger staden Skänninge. Hit ledde en väg som åtminstone till vissa delar hette Digragatan, en färdled som följde en sandås genom

Tillbaka

I omgångar kom alltfler av gårdarna i Bjälbo med tiden att skänkas till nunnekonventet S:ta Ingrid i Skänninge, något som dock inte uppskattades av kungamakten. Hertig Eriks änka Ingeborg testamenterade 40 år efter Eriks och broderns död på Nyköpings hus år 1318 sin gård i Bjälbo till ett nunnekloster i Skänninge, och kort därföre, år 1353, gav Magnus Eriksson patronrättigheten över Bjälbo kyrka åt samma stiftelse. Läs testamentet här.

Möjligt är att det bredvid S:ta Ingrid funnits ett palats likt Bjälboättens palats i Vadstena. Den fornminnesintresserade biskopen Erik Benzelius i Linköping skrev på 1700-talet att det strax invid klostret fanns grundmurar som var ca 90 x 30 alnar i storlek, ca 54 x 18 m. Kvarteret kallades förr Kongholmen.

Skänninges medeltida
stads sigill

Tillbaka

Det tidiga Skänninge

Enligt senaste rön var Skänninge, eller Skeninge, redan under 900-talet en betydande centralort, och dess läge mellan Aska och Göstrings härader och närheten till gränsen mellan Bobergs och Vifolka härader gjorde att östgötarna gärna träffades vid Skenaån där Skänninge sedan växte fram.

Här skedde lokal handel, men det samlades även in varor för vidare transport längs Skenaån via Svartån till östersjökusten där bland annat Söderköping låg, en annan viktig handelsort.

Enligt senaste rön var staden omgiven av en 4 ½ meter bred och 1 ½ meter djup vallgrav som möjligen var kombinerad med en palissad. Man tror vidare att här fanns en stormansgård på 900-talet, något som fyndet av ett bronsgjuteri pekar på.

Tillbaka

Skänninge - en rik gammal vikingabygd

Bygden runt Skänninge var rik och de yppersta släkterna hade under vikingatiden rest runstenar för att hedra de fallnas minne. Här har man funnit en fjärdedel av landskapets 250 runstenar, i själva Skänninge har man sammanlagt känt till fem stycken.

Ög 62 nedanför S:ta Ingrids klosterruin

Östen reste denna sten efter Eskil, sin broder

Tillbaka

Ög 165 utanför Vårfrukyrkan låg tidigare
som tröskelsten i den norra kyrkodörren

Torun reste
och de bröder
söner till Toste
efter sin fader.
Torkel ristade denna sten efter Toste

I runstenarnas efterföljd påbörjades runristningen av kalkstenshällar - stora stenkistor som lades över tidiga kristna gravar. Dessa återfinns nu i de gamla kyrkorna i Skänninge.

Strax norr om Vallerstad kyrka utanför Skänninge ligger ett betydande monument från järnåldern vid namn Lunds backe. Här finner man tre gravfält och ett system med stensträngar. De 82 resta stenarna syns väl på långt håll, och i ett av gravfälten finns också en förmodad domarring - läs en fundering över företeelsen domarringar här.

Tillbaka

Kyrkorna

Vårfrukyrkan, uppförd under 1200-talet med stadssigillet från 1301 ovan

Under 1100-talet revs träkyrkorna som hade byggts hundra år tidigare, och i stället uppfördes stora kalkstenskyrkor på deras ställen. Störst i Skänninge var Allhelgonakyrkan med en yta om drygt 200 m², men S:t Martins kyrka var inte heller att förakta. Det är inte omöjligt att det även fanns en tredje kyrka, men för denna är vare sig namn eller omfång känt. Mot slutet av 1200-talet murades Vårfrukyrkan upp av tyska hantverkare, se bilden till vänster.

Tillbaka

Klostren

I ännu bevarade dokument från medeltiden omnämns Skänninge skeningiam för första gången år 1178 i ett skyddsbrev utfärdat av påven Alexander III för Linköpings biskopsstol. I icke kvarlämnade dokument berättades det att ett par årtionden tidigare kom de första munkarna till Skänninge.

Sverker den äldre instiftade år 1150 eller 1156 ett cistercienserkloster i staden, liksom han gjorde i Alvastra, Vreta och Nydala, som år 1237 togs över av dominikanorden.

Här fanns också ett nunnekloster, Sankta Ingrid, vars uppförande år 1282 godkändes av kung M (Magnus Ladulås) efter en framställan av Johannes och Anders Elofssöners i ett donationsbrev. Klostret som var det första i Norden för dominikanernunnor brann ner år 1531.

Rester efter S:ta Ingrids kloster, med brunnen som stod i klosterträdgården
och klostergångarna markerade av pergolor

Tillbaka

Dominikanerna

Dominikanerna flyttade gärna till orter med starka handelstraditioner, för där fann man att möjligheten var stor att tigga till sin verksamhet och att sprida den rätta tron till de besökande och handlarna - som Skänninge med sina otaliga marknader.
Dominikanerna kom till Skänninge under första hälften av 1200-talet, då landets andra konvent efter Visby. År 1237 grundades S:t Olofs brödrakonvent. Det är möjligt att det byggdes på lämningarna av ett ofullbordat cistercienserkloster från 1150-talet. S:t Olofs konvent var ett för dominikanerna ovanligt namn. Namnet hade ett samband med att årets största marknad 'Skänninge marken' hölls vid Olofsmässan i slutet av juli. Annars var Jungfru Maria huvudpatron för dominikanerna och vid sidan om henne fanns Petrus Martyren och Maria Magdalena som dominikanernas beskyddare.
Under 1270-talet grundades det efter lokalhelgonet namngivna S:ta Ingrids systrakonvent. Det byggdes vid S:t Martins kyrka, som troligen tidigare varit sockenkyrka, byggdes in konventskomplexet.

Då Skänninge på kort tid fått sina två dominikankonvent var staden en av den dominikanska provinsen Dacias viktigaste kyrkoorter (Dacia omfattade hela Norden).

Tillbaka

Hospitalet

Notera runstenarna som är inmurade i väggen, och hospitalets sigill från år 1341

Skänninge växte i betydelse på 1200-talet. Ett hospital hade öppnats vid seklets början för att ta hand om de nio västligaste häradernas spetälska, från området som hette Västanstång och för vissa delar av "Smålanden"; Kind, Ydre, Tveta och Visingsö - vilka var en del av Östgöta lagsaga.
Hospitalet fick en del av den skatt som betalades till kyrkan.

Altar- eller processionskrucifix i förgylld brons från ca 1200,
funnet vid utgrävningen av Hospitalet i Skänninge
Foto: L-G Rörby

* * * *

När Birger Magnusson från Bjälbo utropar sig till jarl år 1248 har man samma år i Skänninge medeltidens viktigaste svenska kyrkomöte, kallat för Skänninge möte. I november 1247 kommer den av påven i Rom utsände Vilhelm av Sabina till Sverige efter att ha varit i Norge och krönt den norske kungen Håkon gamle.
Med största sannolikhet vistas han då hos de dominikaner som den katolska kyrkan så stark vurmade för. Vårfrukyrkan är vid denna tidpunkt ännu inte byggd.

Tillbaka

Skänninge möte 1248

Det är i februari månad som rikets kyrkliga och politiska elit möts - Birger Jarl, ärkebiskopen, lydbiskopar, en östgötalagman, abbotar, präster, munkar och världsliga stormän samlas med biskopskardinalen Vilhelm av Sabina för att knyta den svenska kyrkan närmare den katolska.
Svenskarna skulle hålla sig till den kanonisk-rättslig praxis som i den nya dekretalsamlingen hade offentliggjorts år 1234. Samlingen i fråga tycks inte ens ha funnits i Sverige vid tiden för mötet...

1200-talets Sverige var inte självständigt - den i särklass mest välorganiserade myndigheten i riket, kyrkan, tog sina order från Rom.

Dick Harrison om mötet:
"De var säkerligen, ur Vilhelms perspektiv, att betrakta som veritabla barbarer, okunniga nordbor som Gud ske pris faktiskt hade vunnits för Kristus.
Nåja, helt kristna såsom den helige fadern i Rom önskade var de ännu inte. Vilhelm var inte någon turist, rapportör eller ens ambassadör; han kom för att stifta lagar och befalla. Han var bemyndigad att diktera villkor för barbarerna i Skänninge, och det gjorde han med besked.
En och annan av nutidens historiker skulle måhända vara beredd att sälja sin själ för att få göra en tidsresa till Östgötaslätten och titta in i huset där debatterna ägde rum, där Birger Jarl och hans biskopar fick sig en rejäl bakläxa av sydlänningen".

Tillbaka

Om dominikanerna har man en viss kännedom under dessa år. En del skänningebor hade nämligen besökt ett provincialkapitel för de nordiska länderna, Dacia, i den danska staden Ribe. Där beslutades att konventsbrodern Astulf från Skänninge skulle skickas till den nygrundade staden Reval, nuvarande Tallinn, se karta, i det då danska Estland. I Reval skulle han med några andra dominikaner från konventen i Visby och Sigtuna öppna ett nytt konvent till kristdomens fromma.

Det är även möjligt att de två dominikaner, broder Svenning och broder Thomas "kantor", som sänds vidare till konventen i Visby respektive Åbo enligt ett provincialkapitelmöte år 1254 fanns i Skänninge under år 1247 och 1248 p.g.a. Vilhelm av Sabinas besök i staden.

Reval, dit Astulf skulle bege sig - se borgen uppe på klippan till höger

Tillbaka

Vilhelm av Sabina

Senast en påvlig legat besökte Sverige var så länge sedan som året för Skänninge möte, 1248, sammankallat av Vilhelm av Sabina. Vilhelm hade innan han kom till Skänninge varit borta i Norge och krönt Håkon den gamle Håkonsson till kung, år 1247. Det var tydligen ett stort firande, för Vilhelm stannade där från mitten av juli till slutet av augusti.

Senare på hösten samma år är han tillbaka i Östergötland, och enligt bevarade dokument besökte han då Riseberga kloster och därpå Linköping och dess biskop Lars vilken sedan följde med honom till Skänninge varifrån han den 2:a december utfärdade brev till Sigtuna om beviljad 40 dagar avlat per år för de som besökte kyrkan vissa dagar under året. Vilhelm kommer att stanna i Skänninge tills mötet är slut i början av mars.

Tillbaka

Alla visste att Birger Jarl suktade efter kungavärdigheten, och den sjuke kungen verkade ha accepterat sin svåger för denna uppgift. Man sökte stöd hos biskopskardinalen Vilhelm som samtyckte till detta under förutsättning att de genomgripande kyrkliga reformerna godtogs av kyrkomötet.

För Birger Jarls vidkommande var det bra att mötet hölls i Skänninge, för i denna del av landet var det ingen som ifrågasatt hans eller sönernas rätt till kronan och makten. Den tidigare jarlen Ulf Fase (Fasi) låg sjuk norröver och kung Erik "den läspe och halte" låg lika sjuk söderöver. Ulf Fase dog under hösten 1248 och Erik året därpå.

Den purpurklädde kardinalens krav var att den "kanoniska rätten" skulle bli den svenska kyrkans högsta lag, d.v.s. att kyrkorättsreglerna - dekretalerna - skulle studeras av det svenska prästerskapet. Dekretalerna bestod vid denna tid av Gregorius IX:s lagsamling "Liber extra" från 1234 med grund hos munken Gratianus kyrkorätt "Decretum Gratiani" från mitten av 1100-talet. Skänninge möte beslutade att ett exemplar av "Decretum Gratiani" skulle finnas vid varje stiftskyrka. Därmed skulle kunskapen i den kanoniska rätten sprida sig bland dem som arbetade med kyrkorätt, och respekten för påvens direktiv skulle öka.

Vilhelm av Sabinas sigill

Tillbaka

Beslut - celibat för prästerna

Samtidigt förbjöds prästerna att gifta sig eller sammanbo med en kvinna. De präster som redan var gifta måste skilja sig, annars lystes de i bann. Kyrkan undantog dock präster och kvinnor över femtio år, ifall de lovade inför Gud och med hot av stora böter att leva avhållsamt och bo i skilda rum.
Celibatens mål var förutom att få fogligare präster i kyrkans tjänst, att göra barnen arvslösa. Kyrkan ville inte att dess rikedomar skulle sprida ut sig utanför dess domäner, så bortsett av det som prästen tillförde vid inträdet till kyrkan fick inget ges till släktingar. Däremot gavs rätten till prästen att utom sina släktingars samtycke få avyttra släktjorden till kyrkan om den var i hans ägo.

Kyrkans män fick efter mötet inte dömas av en världslig domstol, och dessa kyrkostadgar skulle börja gälla ett år efter mötets beslut den 1 mars 1248.
I praktiken var det dock mycket som inte slog igenom förrän först långt senare.
Andra beslut kompletterades eller ändrades om de blev allt för svåra att leva efter, präster tilläts efter en tid att skaffa sig frillor som inte hade någon arvsrätt. Ett tecken på att påvekyrkan lyckades i sitt uppsåt är det gåvobrev från prästen Peter från Angutorp där han skänker sin jord till Gudhems kloster.

Tillbaka

Beslut - prästen skall vara hederlig

Samtidigt var det bra för kyrkans trovärdighet bland småfolket att prästerna tyglades, för 1200-talets präster var inte Guds bästa barn. Det fanns visserligen de som valde yrket för sitt kalls skull, men det fanns även andra som för sin girighet valde att arbeta inom kyrkan. Före Skänninge möte gick yrket ofta i arv.
Folket fick ofta betala dyrt för sakramenten, så med landskapslagarna försökte man stadga priserna på dop, sista smörjelsen, själamässor och andra tillställningar.
Ända fram till 1300-talet hade folket rätt att välja sin egen sockenpräst, men enligt den kanoniska rätten tillföll det valet högre kyrkliga instanser och upphävdes därmed av en påvebulla.

Tillbaka

Fram till dess, men nog även därefter fanns det många brottslingar inom det kyrkliga hägnet - både förlupna munkar och dråpare skötte förrättningarna i sockenkyrkorna. Ett tiotal år efter Vilhelm av Sabinas besök i Skänninge skickade påven Alexander IV ett brev till prästerskapet i Uppsala stift och kritiserade dem för sitt oskickliga leverne, sin dryckenskap och olydnad mot sin biskop m m. Han befallde dem att de värdigt skulle emottaga ärkebiskopen då denne varje år kom med tolv personer i visitation, samt att de skulle visa honom lydnad och aldrig underkasta sig världslig domstol.

Vilhelm av Sabina lämnade Skänninge efter mötet och sökte sig till konung Erik den "läspe och halte" som befann sig på Visingsöborgen Näs. Där skrev kardinalen ett avlatsbrev, den 6 mars 1248, för Nydala kloster i Småland.

På ett kyrkomöte i Linköping 1252 beslutades att präster och munkar inte längre skulle få bära vapen...

Tillbaka

Petrus de Dacia
- den förste svenske författaren -

Petrus rykte som "Sveriges förste författare" bygger på hans biografi Vita Christinæ Stumbelensis - "Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln".
Petrus dog år 1289.

Skänninge avbildat av Olaus Magnus, stadens egen son.
Figuren är Ture Lång, (Turelang) som enligt Olaus
vakade över stadens frihet, lag och rätt.

Tillbaka

Landets första tegelbruk

Landets kanske tidigaste tegelbruk anlades när dominikanerna i Skänninge började sitt ombygge av cisterciensklostret till ett nytt funktionsdugligt dominikankonvent. Det nya byggnadsmaterialet lockade även andra kyrkliga institutioner att inom kort använda sig av det.

Järstad kyrka öster om staden byggde landets första landsortskyrka i tegel och hospitalets kapell lät sina översta murar kläs av det gyllenbruna teglet.
Fler kyrkbyggnationer i staden under sent 1200-tal använde sig av tegelmaterial; det dominikanska systerkonventet och de tyska borgarnas stadskyrka.

Troligtvis använde sig även borgarna av teglet med tiden, åtminstone till sitt rådhus och helgeandshus, samt delar i brandfarliga byggnader som bagerier. Som Nordens äldsta tegelbyggnad räknas benediktinernas klosterkyrka S:t Bendt i Ringsted på Själland som invigdes år 1170.

All kommersiell verksamhet genererar pengar och i mitten av 1200-talet under Birger Jarls dagar präglades mynt i staden. Det andra mynthuset i landskapet låg i Söderköping - se kartan över Östergötland.

Sankt Olofs konvents sigill 1301

Tillbaka

Karta över det medeltida Skänninge

Grundtexten skriven av Harri Blomberg som även
försett mig med bilder i original - ett stort tack!

Övriga källor:
Dick Harrison
infoArtefact.se