1000-talet, en teori som bekräftas av fynd av så kallade Eskilstunakistor. Kanske denna tidigaste kyrka såg ut som träkyrkan i Tångeråsa från 1220-talet, belägen någon mil SV om Riseberga. I den än mer närbelägna Edsberg kyrka finns en kolonn som anses ha kommit från denna gårdskyrka.

Tillbaka

Den äldsta urkund som finns i behåll rörande klostret är ett av kung Sverkers svärfar, den mäktige jarlen Birger Brosa utfärdat gåvobrev, i vilket han till systrarna i Riseberga skänker åtskilliga jordagods och fisken, samt Örebro.
Enligt traditionen lär hans hustru Brigida ha varit klostrets första nunna.

Att Birger donerade marken till systrarna i Riseberga, som då alltså redan fanns på plats, tyder på att dom redan då hade ett hus på Riseberga gård, och kanske fick använda gårdskyrkan som gudtjänstlokal.

 

Tillbaka

Järnframställning

Riseberga kloster var ett s.k adminstrationskloster för bl.a Julita och Alvastra kloster. Här fanns en abedissa, nunnor och konverser (leksystrar).
De hade också hjälp från lekbröder - vilka emellertid fick bo på klostrets utsida...
Troligt är att man på Riseberga ägnade sig åt framställning av järn, antagligen för att man fick järnmalm i skattebetalning. Cistercienserna var kända för sin järnframställning, speciellt i Frankrike och England.

Vid Lersjöns smalaste del hade klostret en liten smedja, och lite längre ut en hytta. Ingenstans nämns någon bosättning vid Lersjön, men det lär inte ha varit ovanligt att munkar och nunnor drog ut i vildmarken för att leva ett eremitliv.

Riseberga klosters sigill, 1300-tal

År 1528, efter Gustav Vasas reformation, kom biskopen på sitt sista besök, och år 1534 försvinner de sista två nunnorna tillsammans med abbedissan från Riseberga. Förmodligen fick dom plats på andra kloster ute i Europa.

 

 

Tillbaka

Ur Svensk Familj-Journal om Riseberga kloster

Den äldsta förefintliga klosterhandling med åsatt årtal är ett den 3 Juni 1212 daterat gåvobrev av konung Erik Knutsson, varigenom han till Riseberga kloster skänker tolv åttingar i gården Sveabod på Öland samt tillägger klostret rättighet att uppbära och sig till godo använda alla konungens sakören för de brott, som begingos inom klostrets område eller på dess egor och gårdar.
Besittningen i Sveabod ökades ytterligare åtta år därefter av konung Johan Sverkersson genom ett gåvobrev, utfärdat i Riseberga 1220, där konungen då var närvarande med Jarl, ärkebiskop, biskopar och flera andra av rikets stormän.

Dessa föredömen av kunglig frikostighet följdes snart av många enskilda, som önskade sig en vilostad i klosterkyrkans helgedom eller själamässor efter döden, och därför skänkte klostret egendomar, gårdar, jordar, torp, qvarnar, penningar och lösören.
Bland andra förnäma givare finner man de olyckliga hertigarna Erik och Valdemar, som 1307 till Riseberga kloster utfärdade ett öppet gåvobref på Ekeby gård, och som, då de 1318 i Nyköpings fängelsetorn upprättade sitt testamente, skänkte nunnorna i Riseberga 100 mark penningar.

Den enda kvarvarande väggen av Riseberga kloster - insidan i september 2005

 

 

Tillbaka

Den heliga Birgittas döttrar Ingeborg och Katarina

År 1341 gav lagmannen Ulf Gudmarsson till Ulvåsa och hans hustru Birgitta Birgersdotter med deras dotter Ingeborg till Riseberga en gård i Hvarf jämte ett torp och en kvarn i Vartofta härad, med förbehåll att deras dotter, så länge hon lever, skall årligen därav uppbära 7 mark penningar.
En av den heliga Birgittas döttrar, Catharina, kallad den heliga fru Karin, erhöll sin uppfostran i Riseberga kloster, vilket för övrigt av fru Brita rekryterades med nunnor från Vadstena (senare kom nog Katarina att hamna i Vadstena, för där blev hon begravd).

Jämte den betydliga jordegendom, som tillhörde Riseberga på grund av testamenten och frivilliga gåvor, ägde detsamma, liksom alla andra stiftelser under medeltiden, i jordbyten, köp och förpantningar en ymnigt flödande förvärvskälla.
Därtill kom de betydliga landgillen och arbeten som erlades och utgjordes av klostrets många fästebönder, samt slutligen tionden av tvenne med klostret annekterade socknar Edsberg och Hackvad.
Den senare annexionen gjordes år 1384 av biskop Thord i Strengnäs, såsom det synes för att undsätta klostret i den nödställda belägenhet, vari det råkat genom en nyss övergången plundring, sannolikt av konung Albrekts tyska legoknektar.

Klostersamhällena hade sålunda icke alltid fredliga och lugna dagar. Nunnorna i Gudhem måste på konung Magnus Smeks tid överflytta till Kållandsö i anseende till brist på vedbrand och besvär av alltför mycken gästning.

Tillbaka

Cistercienserna voro synnerligt gynnade av den påvliga kurian. Den äldsta påvliga urkund som rör Riseberga är ett av påven Innocentius III år 1216 utgivet skyddsbrev, varuti han tager klostret i den helige Petri och den romerska kyrkans beskydd, samt tillförsäkrar abbedissan och nunnorna full besittning av klostrets tillhörigheter.

Ett nytt skyddsbrev av Gregorius IX, år 1236, stadfäster klostret i dess besittningar.
År 1248 utfärdade den genom mötet i Skänninge i vår kyrkohistoria ryktbare påvlige legaten kardinal Wilhelm af Sabina, vilken då befann sig i Riseberga, ett brev för nunnorna därstädes å allt vad dit hörde eller framdeles förvärvas kunde.

Klostrets äldsta indulgensbrev av den världsliga makten inom landet är det förenämda brevet av konung Erik Knutsson, om besittningar i Sveabod och rätt till konungens sakören från klostrets egendomar.

Närmast i ålder är konung Valdemars öppna brev av år 1257 för klostret, på frihet från alla kungliga utskylder av dess gods och gårdar.
Senare äga vi en mängd dylika skyddsbrev av folkungakonungarna och regenterna från unionstiden.

 

Tillbaka

Några abbedissor och klostrets godsägande

Av klostrets abbedissor är några kända, men knappast mer än till namnet.
På 1300-talet förekommer Ragnfrid såsom synnerligt verksam för klostrets bästa; vidare Märta Ydsdotter, Helena Gisladotter och Margareta.
På 1400-talet nämnes Kunigunda ofta i urkunderna, och i början av 1500-talet omtalas Christina Pedersdotter såsom klostrets förestånderska.

Vi skulle kunna fylla en spalt med förteckningen på alla de gods Riseberga ägde när Gustaf I, på grund av Västerås recess, för sista gången öppnade klostrets portar. Dess besittningar voro icke inskränkta till de fem rättaredömena Boo, Lundby, Sörby, Attersta och Alsnäs i Nerike; det ägde även sådana i Södermanland, Vermland, Vestergötland, Östergötland och på Öland.

Bernhard av Clairvaux,
cistersienserordens grundare

 

All denna rikedom skingrades genom konung Gustafs reduktion, då den dels tillföll kronan, dels återgick till ägarna. Nunnorna fingo tillstånd att bo kvar tills klostret 1546 brann, såsom det uppgives, av åskeld.

 

Tillbaka

Ruinen

Klosterruinens västra mur tecknad av C. S. Hallbeck, 1870-tal

De härliga ruiner, som utgingo ur denna förödelse, lämnades i fred till år 1650, då de gamla klostermurarna togs i anspråk för en nödig befunnen tillbyggnad och utvidgning av Edsbergs klosterkyrka.
Sedan den tiden hämtades därifrån material än till den ena än till den andra byggnaden; vandalismens verk fullbordades på 1820-talet, då i själva ruinen en kalkugn inrättades, i vilken de nedbrutna klostermurarna nedbrändes till kalk.

Förtjänsten av att ha ur grushögarna framdragit ruinerna sådana de nu befinnas, och varigenom man får en ganska klar och tydlig föreställning om kyrkan och andra delar av det gamla klostret, tillhör en herr Nils Gabriel Roth, vilken på 1830-talet innehade Riseberga på arrende.

De sålunda i ljuset framkomna byggnadslämningarna utvisa att kyrkan från västra gaveln till början av högkoret haft 90 fots höjd och 60 fots bredd. Om den ansenliga höjd hon haft vittnar den på vår teckning framställda, ännu stående västra gavelmuren, vilken i det närmaste torde hava samma höjd som kyrkan en gång hade (bilden högst upp, och samma vägg nedan).

Den drygt 25 meter höga västra gavelmuren sedd från klosterkyrkans utsida

 

Tillbaka

Denna mur, med en höjd av nära 50 fot och en bredd av jämt 60, har på mitten haft ett fönster, vars höga och smala dagöppning på längden är adelad av en smal murad post och omgivet av ett murband i spetsbågsform.

På ömse sidor om detta fönster förstärkes muren, såväl på yttre som inre sidan, av tvenne stödjepelare "contreforts", av vilka de på murens insida småningom vidgas för att övergå i kyrkans valv, som varit uppburet av åtta fristående pelare, fyra på vardera sidan om mittskeppet.

Huvudingången till kyrkan är mitt på södra väggen. Högkoret som i förhållande till kyrkanär skäligen obetydligt - bredden är nämligen 25 och djupet endast 12 och en halv fot - har haft formen av en halv liksidig åttahörning, med runda halvpelare i varje hörn. Trenne breda trappsteg ledde från kyrkan upp till koret.

Då man utkom ur kyrkan genom huvudporten, hade man strax på höger hand en liten smal stentrappa, utför vilken man kom in i de gångar och korridorer, som ledde till boningsrummen och klostercellerna. Till tvenne sådana celler, den ena innanför den andra, är grundmurarna ännu bibehållna.

 

 

Tillbaka

Skön Elisifs sorgliga kärlekshistoria

Till Riseberga kloster knyter sig hågkomsten av skön Elisifs sorgliga kärlekshistoria. Dottern Elisif av riksmarsken Erik Kettilsson Vase och hans husfru av den norska Gyllenrothska eller konung Harald Gilles ätt, blev som barn av sin fader insatt i Riseberga kloster.
Uppvuxen till jungfru hade den vackra nunnan ådragit sig en ung tysk riddares, Bernhard den långes blickar, vid ett tillfälle då han jämte sin höge gynnare konung Albrekt af Mecklenburg bevistade en mässa i Riseberga.

Konungen, som sökte skaffa sina tyska gunstlingar giften inom de förnäma släkterna i Sverige, ofta med dessa senares största missnöje, understödde riddarens frieri hos nunnans mäktige fader, och då denne kort och bestämt avslog detsamma, var konungen själv riddaren behjälplig att bortföra bruden, vilket skedde vid hennes utgående ur kyrkan.

Denna händelse hade till följd att Elisifs fader avvek från konung Albrekt och, såsom anförare för drottning Margarethas här, vid Falköping i grund nedgjorde Albrekts trupper och tog både honom och hans son till fånga.

Riddar Bernhard flydde med sitt sköna byte över havet, men drunknade själv under överfarten till Gotland, där Elisif först upptogs av en fiskare och sedan av biskop Nils i Linköping, som förde henne tillbaka till Riseberga kloster, där hon avled några få dagar efter återkomsten.

Biskop Nilss (död 1391) har besjungit hennes äventyr i en av de vackraste visor, som från medeltiden övergått till våra dagar:

 

Hur qvald den sjuttonåra himlabrud!
Af älskarns kyssar i dess själ hvad minnen;
Dess tankar sträfvade med makt till Gud,
Men ack! till jorden sträfvade dess sinnen.

Hon täljer ut och täljer om igen
Sitt radband, suckande sitt Ave stammar,
Men under doket trånar ögat än,
Och samma hjerta under slöjan flammar.

 

De gamla klostergrunderna har renoverats under senare tid

Skön Elisif har förvisso inte varit den enda svenska romanhjältinnan i nunnedok. Vilka fängslande skildringar ur klosterlivet skulle icke de förfallna och övervuxna cellmurarna både vid Riseberga och på andra ställen inom vårt land ha att förtälja, om de kunde tala!

Vilka rika ämnen för rörande kväden skulle icke våra skalder kunna hämta ur de förvittrade stenarna, om dessa förmådde yppa de ömma förtroenden, som för århundraden tillbaka blivit dem meddelade!

 

Ta gärna en guidad tur genom ett cistercienskloster på 1200-talet.

 

* * * *

 

Intill klostret byggdes år 1937 en amfiteater
Foto: Eva-Lena Nylén - från hennes hemsida