 |
ppe
på Lunds backe några hundra
meter norr om Vallerstad kyrka
 norr
om Skänninge
ligger ett ca 340 m långt gravfält
från järnåldern, |
ett av Östergötlands
största fält med närmare 200 gravar.
Här har tidigare stått långt fler
resta stenar, enligt en informationstavla på
platsen är de idag 65 till antalet medan FMIS
säger 82, klumpstenar inräknade. Gravfältet
har troligen varit i användning från vår
tideräknings början och in i folkvandringstid.
Gravfältet
restaurerades år 1929 varvid man bl.a. under
en av stenarna fann en kalkstenshäll som täckte
en gravgömma. I graven fanns brända ben
efter den döde, samt ett spänne av brons.
Gravgömman var omgiven av kullersten. Under
en annan sten påträffades en benkam,
ornerad med koncentriska cirklar. Gravarna daterades
till 0-400 e Kr.
I
norr nedanför kullen ligger Götevi (gøtaui
1352) - götarnas heliga plats. I Narveryd någon
kilometer öster om gravkullen har man funnit
spiraltenar av guld, daterade till folkvandringstid
- se
dem här.
Tillbaka
Del
av gravfältet sett åt väster
Av de resta stenarna och klumpstenarna
är 32 resta i linje fördelade på fyra
rader,
men uppfattas mer som en lång och en kortare
rad, som rester av en processionsväg...
Många stenar försvunnit.
Månntro att det förr tänts
eldar där borta på gravfältets högsta
punkt?
En
skum typ och en vacker bautasten tillsammans på
gravfältets nordsluttning
Vallerstad
skrevs förr som Wallerstadha - har namnet betytt
platsen där man valde något - en kung,
hövding eller överstepräst? Liknande
funderingar finns om Valstad
i Västergötland.
En
del vill mena att platsen med sina märkliga stenrader
är att likna vid ett kalendarium som det i Stonehenge
i England.
Från
Lunds backe som syns vida omkring har man en fantastisk
utsikt. En klar dag lär man kunna se tornen på
Linköpings
domkyrka och mer än femton andra kyrktorn.
Tillbaka
Sägner
En
sägen berättar att Vallerstads
första kyrka skulle ha legat på
Lunds backe. Den första kända kyrkan söder
om Lunds backe var en absidkyrka från 1100-talet
som raserades 1832.
På
Lunds backe bodde Lundsgubben
medan hans fru Eldsbergakärringen bodde på
Eldsberget i Varv, ett stycke norrut. När de
skulle träffas signalerade de till varandra.
Gubben kunde bl.a. vända synen på folk
så att de gick vilse.
Han gillade inte heller att folk inkräktade på
hans område. När så en kvarn skulle
uppföras i backens södra del nedrevs den
av den missbelåtne gubben.
Vid sprängningsarbeten i och vid nya kyrkan fick
inga resta stenar förstöras eller rubbas
enligt byggnadsmästaren, för skott hade
av "misstag" gått av.
En
gumma som en gång gick över
backen hade helt oförmodat fått sällskap
av en pojke klädd i grå byxor, jacka och
mössa. Pojken gick tyst bredvid henne, men svarade
ej på tilltal. Då de kom till slutet av
backen försvann han...
På en gård i närheten bodde ett folk
vilka ville vara förmer än andra. Hustrun
brukade klä brudar,
och det sades att hon lånade dessa brudklänningar
av en förnämt klädd fru på Lunds
backe. Brudklänningen skulle återlämnas
andra dagen efter begagnandet, men en gång blev
hustrun sjuk och skickade istället sin piga med
klänningen till frun på backen.
Pigan mötte kvinnan på backen när
solen sken som klarast, och avlämnade paketet
med klänningen. När pigan skulle avlägsna
sid kvarhölls hon av kvinnan som ville bli avlusad.
Kvinnan lade sitt huvud i pigans knä och tog
fram en kniv. Under arbetets gång uppkom ett
moln på den klara himlen, och det började
åska. Kvinnan blev förskräckt då
knallarna blev allt starkare, och for upp, grep tag
i pigans förklädesband och drog upp detta.
Pigan blev så rädd att hon med kniven skar
av bandet, tog knytet med sig och sprang hem. Denna
brudklänning användes sedan i långliga
tider i familjen.
