ärnåldern var den period som avlöste bronsåldern och i Sverige kom att vara mellan åren 500 f Kr - 1050 e Kr, alltså även under folkvandrings- Vendel- vikingatiden och fram till medeltiden.

Den grekiske handelsmannen Pytheas noterade redan ca 350 år före vår tideräknings början att Thule (Skandinavien) låg sex dagars seglats norr om Britannien. Mest intressant kanske var att han skrev att Thulefolket tröskade sin säd i lador eftersom man inte kunde lita på solen, och att de hade kvinnorna gemensamt, "ett fast äktenskap finnes ej".

I Östra Gerum i Västergötland har man funnit en mantel av ull som tillverkats cirka 300 f kr, alltså strax efter Pytheas besök. Gerumsmanteln är Sveriges äldsta bevarade klädesplagg.

En romersk röst om nordiska sjöfarare från år 98 e.Kr.:
Svearna äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Icke endast fram- utan även bakstammen på deras skepp har en för landning lämpad stäv. Segel föra de icke, ej heller göra de fast årorna längs skeppsborden utan ha dem lösa och flyttbara alltefter förhållandenas krav.
(Tacitus: Germania).

Tillbaka

Järnet

Järn har framställts i Sverige i åtminstone 2.500 år. Den tidigaste järnframställningen skedde i enkla blästerugnar, en ugnstyp som i stor skala kom att användas ända framemot vikingatiden och säkert mycket längre än så.

Under 500- och 600-talen skedde ett uppsving för järnframställningen med myrmalm och rödjord. Råvarorna var inga problem, förutom myrmalm eller rödjord behövdes endast tillgång till ved och vatten. Att bergmalm skulle ha använts så här dags finns det inga fynd som kan bestyrka. Tillverkningen kunde vara ganska omfattande, fynd av 300 kg tunga slaggklumpar har hittats i Friden vid Tidans strand.

Nog för att bondens redskap och krigarens svärd tillverkades av samma material, men man kan förmoda att det var efterfrågan på ett gott svärd och en stark ringbrynja som styrde utvecklingen.

Tillbaka

Fornborgar

De första fornborgarna börjar dyka upp några århundraden efter vår tideräknings början medan de flesta uppfördes under 400 till 500-talen. Borgen Eketorp på Öland lär vara den enda svenska fornborg som genomgått en total arkeologisk undersökning, tillkommen redan på 300-talet. Den är dock inte representaiv för fornborgar i allmänhet eftersom den dels är byggd på plan mark och dessutom är rund.

Tillbaka

Gårdar, hallbyggnader och hus

Järnåldersby med olika hustyper och inhägnader
Bild från Lejre Forsøgscenter ©

Ett långhus på en stor gård kunde redan under den tidiga delen av järnåldern vara 40 m långt och 8 m brett, men det finns även exempel på byggnader som varit över 60 meter långa! Väggarna kunde byggas upp på olika sätt, en möjlighet var att göra dem av lerklinat flätverk och en annat var att använda liggande plankor ställda på högkant.

Man tror att det även fanns knuttimrade hus ganska tidigt, men beroende av vad man hade för tillgång på byggnadsmaterial varierade byggnadssättet i olika delar av landet. Ofta var huset indelat i en fähus- och en bostadsdel, men längre fram började man bygga mindre hus där varje byggnad hade sin funktion.

Interiör från ett rekonstruerat hus från 200-talet - se högst upp
(Ekehagens forntidsby)

Tillbaka

Folkvandringstid

Det klinkbyggda Nydamskeppet från 300-talet - 23 m långt och närmare fyra meter brett

Folkvandringstiden inföll ca 375-550 e Kr och har sitt namn efter den oroliga tid då det romerska riket föll och hunner och andra folk från öster ryckte fram och tvingade människor att fly. Det romerska kejsardömets sätt att styra via militärer och ämbetsmän försvann och istället blev det den som ägde jord som fick makt. Det var nu som den katolska kyrkan började få sin makt nere i Europa under ledning av de allt starkare påvarna i Rom, mark fick man ju till skänks.

En dansk skolplansch med skepp som de såg ut redan på 300-talet,
föregångarna till vikingaskeppen där stävarna blev mer uppåtsvängda

Några år in på 500-talet började folket som kallades för heruler återvända nerifrån Europa för att komma tillbaka till sina förfäders urhem Skandinavien. Vid denna tid uppfördes många av våra fornborgar här uppe i den kalla nord, borgar som användes av dåtidens hövdingar och de kungar om vilka det berättas i sagorna av bl.a. Snorre i hans Ynglingatal, i Beowulf liksom i andra uppteckningar. Händelserna i de sagor som handlar om dessa tidiga kungar menade Carl Otto Fast och fler med honom att de bör ha utspelat sig på och vid Vänern. Runstenar från denna tid finns i bl.a. Tanum i det gamla Ranrike, i Vånga i Västergötland och i Järsberg i sydöstra Värmland.

En skeppssättning i Blomsholm, Bohuslän, troligen från folkvandringstid.
Läs om skeppssättningarna.

Trähyvel från Vimose vid Odense på Fyn, ca 200-talet - Montelius

Hjul från Vimose

Under hela folkvandringstiden
fortsatte man man att anlägga domarringar.

Smycken

Spännbuckla, användes till att hålla
samman klädedräkten

Guldbrakteat från ca 500-talet
med mönster i filigranteknik

Guldbrakteat från Viglunda i Västergötland.

Brakteat uttalas som det stavas och har
sitt namn efter 'bractea' - tunn plåt.

Tillbaka

Finnestorp

Lidan vid Finnestorp - offerplatsen var belägen på strandängen mitt i bild
och sedan flera hundra meter uppströms en bäck bort åt vänster, söderut

Det idag så avsides belägna Finnestorp mellan Floby och Larv i Västergötland tillhör de kanske mest intressanta platserna i det forna Nordens historia. Trots detta har Finnestorp blivit sorgligt negligerat i vår historiaskrivning.

Från ca 200-talet och under hela folkvandringstiden var Finnestorp en av Nordens största offerplatser, och troligen det största rituella centrum som fanns i här i Västergötland för 1.500 år sedan. Platsens läge är även det intressant där det ligger nästan mitt i landskapet och på gränsen där tre centralbygder och tre härader sammanstrålat - Laske, Vilske och Gäsene.

Vid den tiden var troligen offerplatsen en grund del av Lidan vilken här bildar en stor meanderslinga runt Hökaberget. De praktfynd som påträffats har man funnit inom en yta som är minst 40.000 m², endast Danmark kan uppvisa mer fyndrika offerplatser. Men Finnestorp är långt ifrån färdigundersökt, nya arkeologiska undersökningar kommer att pågå 2008-2012!

Offrade spjut

Tillbaka

Finnestorp var en offerplats för krigsbyten. Innan man gått ut i strid har man först hållit ceremonier till krigsgudarna för att få seger, och i gengäld gav man sedan segerbytet till gudarna. Hur själva offrandet har gått till vet man inte, men det har säkert varit ett spektakulärt skådespel, med eldar och facklor och med strandbankarna fyllda av kanske tusentals män och kvinnor som bevittnar hur godar och gydjor mässar och leder offrandet.

Hästarna dränktes och människorna hängdes medan allt annat som t.ex. vapenutrustning, sadlar, seldon och annat nogsamt förstördes varefter allt sänktes i vattnet, säkert ackompanjerat av trummor och blåsande i horn och med rituella hyllningssånger till gudarna. Mängder av nedslagna pålar tror man haft till uppgift att hålla de döda på plats så att de inte skulle kunna återuppstå. Ett såpass omfattande offrande har säkert tagit flera dagar i anspråk.

De fynd man gjort menas vara både fler och visande på större prakt än alla fynd gjorda i hela Norge från samma tid, och på en betydligt större rikedom än vad man påträffat i t.ex. Uppland. Fynden består bl.a. av ett bältsspänne med ett mansporträtt - en välkammad, mustaschprydd herre utan skägg men med vad som kan vara ärrtatueringar på kinderna.
Vidare hittades betselkedjor av brons, spjutspetsar av järn, diverse söljor av järn, bleck och beslag vilka alla är vackert arbetade föremål som på kontinenten skulle betecknas som tillhöriga en furste (eller kung som vi säger). Hästbetslen och vad man kallar för ringsadlar (ridsadlar) låter oss veta att västgötarna vunnit en stor seger över en välutrustad fiende som stridit till häst. Utmed Katebrobäcken har man dessutom funnit avbrutna, dubbeleggade svärd.

Tillbaka

Vilka som var den besegrade fienden vet man inte, men utrustningen har kända motsvarigheter nere i Europa. Funderingar finns över huruvida de kan ha varit hemvändande ostrogoter från ungefär dagens Ungern där motsvarigheter finns. Fynd av vad man anser föreställa Oden och korparna Hugin och Munin har gjorts.

Vid denna tid vet man att västgötar och andra nordiska män tjänstgjorde nere vid Medelhavet och då de sedan återvände hade med sig ett nytt sätt att strida, till häst med lans. Detta krävde en bra och stabil sadel, och ringarna som var fastsatta med kraftiga nitar hjälpte ryttaren att hålla sig kvar på hästen. Dessa ringar på sadlarna sägs vara unika och enbart påträffade i Norden.

Som sold (solidus - betalning varifrån benämningen soldat kommer) fick de guld. Man räknar med att det romerska riket betalade ca 2 ton guld till hunnerkungen Attila för att undgå att bli anfallna, och av detta kom en del att hamna i Norden där det omvandlades till vackra halskragar, guldbrakteater m.m., se guldkragen från Möne. Attila som regerade över stora delar av Europa i mitten av 400-talet sägs ha varit gift med en gotisk kvinna vid namn Ildico, och han skall ha dött på bröllopsnatten...

Tacitus skrev år 98 e Kr om germanerna att "För övrigt anse de det icke förenligt med gudarnas storhet att instänga dem inom väggar eller avbilda dem i någon som helst människogestalt. Lundar och skogar hålla de heliga och med gudanamn kalla de detta hemlighetsfulla något, som de skåda blott med den fromma tankens öga". Bruket att offra genom att skänka gudagåvorna i vatten tror man sedan kom att överföras in till de hallar som här och var började uppföras av stormän på 500-talet, kanske likt det tempel i Uppåkra i Skåne som är från denna tid.

I lagman Lumbers Vånga en mil norrut står en av Sveriges äldsta runstenar, ristad under den tid då Finnestorp var i bruk - till stenen. Ca 2,5 km nordväst om Finnestorp ligger Valeberg med sina stora domarringar och gravhögar.

Länk till Offerplats Finnestorp

Tillbaka

Vännebo

Även i Vännebo på gränsen mellan Marks och Kinds härader utmed vad som ibland kallas Danska vägen har det funnits en offerplats från samma tid som Finnestorp. Fynd av rostiga svärddelar och fragment av lansar har gjorts på land. Sadelbeslag, remsöljor och sadelringar av brons med silverinslag har också påträffats, men platsen är långt ifrån färdigutforskad då föremålen finns djupt ner i Roasjöns sediment och är svåra att lokalisera. Ofta påträffas huggna stockar invid de platser som ger kraftiga utslag på metallsökaren.

Se platserna på Fornkartan

Se också de äldre
sporrarna från Essunga

Tillbaka

Vendeltid

Vendeltiden avlöste folkvandringstiden och räknas från år 550 fram till år 793 då vikingatiden tar vid. Namnet kommer sig av gravfynd i den uppländska socknen Vendel som daterats till den här tiden - se en karta var platsen ligger och läs lite mer om vendeltiden.

Sköldbuckla, centrumet till en sköld från Vendel,
tillverkad av järn och brons, delvis förgylld

Det norska Kvalsundskipet från 700-talet, 18 m långt
och troligen enbart en roddbåt

Tillbaka

Vikingatid

Storhögen i Högsäter där den ligger på en höjd ovanför Byfjorden i Värmland

Vikingatiden var den period som avslutade järnåldern och brukar räknas från det att nordmännen anföll Lindisfarne år 793 och plundrade dess kloster.

Då vendeltiden går över i vikingatid runt 800-talet lär strandlinjen i norra Uppland ha varit ca 10-11 meter högre än den är idag (eller för att vända på det, allt land som idag befinner sig lägre än 10-11 meter ovanför Östersjöns vattenyta var då havsbotten).

Samtidigt var strandlinjen i södra Uppland ca 7-8 meter högre än idag. Detta beror på att det var en snabbare landhöjning i norr än i söder plus att det vid denna tid var en minskad avrinning ur Östersjön vilket i sig höjde vattenytan. Fenomenet med landhöjningen kallas även för strandförskjutning och kan ha ganska stora lokala variationer.

Intressant hur Mälaren uppfattades av den holländske
upptäcktsresanden Willem Barent under 1500-talet

Vattennivån i början av 1.000-talet var runt Mälaren 6-7 meter högre än idag medan Skagerrak var 2-3 meter över dagens nivå vilket gjorde att Göta älv var mer att betrakta som en fjord än som en älv.

Till sidan om vikingarna

Källor:
Stenröse och Teg
Historiska.se
Offerplatsen Finnestorp
Herulerna - det bortglömda folket - Stina Helmersson, Uno Röndahl