nder medeltiden var Västergötland ett gränslandskap där både många och långa strider utkämpades mellan de nordiska länderna.

Men även inbördes strider var vanliga, både mellan släkter och olika politiska grupperingar och därför har Västergötland ofta kommit att bli skådeplats för såväl hårda som grymma slag - många äro de vilka fått sina liv släckta och sitt blod blandat med den västgötska myllan...

Läs om vad Gustaf Ewald i slutet av 1920-talet skrev om ett antal västgötska borgar och se en översiktskarta över borgar och fornborgar i Västra Götaland.

Det medeltida vägnätet

*

Här är också några borgar i Norge från tidig medeltid (ligger på samma sida): Akershus, Tunbergshus, Valdisholm, Olsborg, Borg, Broberg och Dynge - Edsholm och Saxholm i Värmland, och här några medeltida borgar i Finland, Estland och Ingermanland.

Tillbaka

Om benämningarna
Befästning, Borg, Hus, Slott och Fästning

Den medeltida borgen innebar normalt sett en kombination av en befästningsdel och en bostadsdel, och det är i den betydelsen som begreppet borg huvudsakligen används på dessa sidor. Benämningen borg omfattar i stort sett samtliga de fasta medeltida försvarsanläggningar som lämnat spår i Västergötland.

Vid sidan av ordet borg förekommer även andra benämningar i medeltida
skriftkällor, kallade 'fästen' och 'hus'. Orden har i stort sett samma innebörd, men försvarsfunktionen anses ha varit av en något större betydelse i begreppet fäste. Används ordet Hus så har där som regel funnits en bostadsdel som varit belägen i en större stenbyggnad.

Ofta ser man ordet 'slott' användas om medeltida borgar, vilket dock inte alltid är en helt riktig benämning - t.ex. var Ekholmens slott i Göta älv, beläget på Slottsön, aldrig något slott i ordets rätta bemärkelse.
Då borgens båda huvudfunktioner efter tid skiljs åt så blir slottet den form där residensfunktionen mer eller mindre helt dominerar medan försvarsfunktionens renodling resulterar i fästningen - som naturligtvis inte saknar bostäder för befäl och garnison.

Slottet i sin egentliga bemärkelse börjar utvecklas först vid medeltidens slutskede, i Västergötland några enstaka stormansgårdar, men dessförinnan är de mycket sällsynta, t.ex. det nu försvunna Alsnöhus och se Bjälboättens palats under Vadstena, båda uppförda under 1200-talet. En borg som genom åren innehaft samtliga benämningar är Bohus fästning. För att ytterligare krångla till det så kunde det fornsvenska slot betyda både borg och fästning...

(Källa: Rune Ekre - Medeltida borgar i Västergötland)

Tillbaka

Tidiga försvarstyper

Det rörliga försvaret, då man vid ett angrepp tog sina värdefullaste flyttbara ägodelar och flydde ut i skogen eller upp i ett berg. Där kunde man sedan lägga sig i bakhåll, vilket oftast skrämde angriparna till att avstå från vidare försök. Möjligen hade man iordningställda platser dit man tog sig, ofta endast bestående av uppslängda jordhögar eller bråtar till skydd.

Ett fast försvar lade man intill något man ville försvara. Där kunde man hålla stånd tills hjälp anlände från andra kringboende, kanske genom att blåsa i ett horn eller liknande. Detta fasta försvar, fornborgen, tyder på att platsen haft flera samlade hushåll eller kanske en större gård, bredvid eller i varje fall i närheten av borgen. I Sverige finns ca 1.000 kända fornborgar varav ett fyrtiotal finns i Västergötland.

Tillbaka

Fornborgarna

På berget i mitten låg fornborgen Borgåsen, 475 m lång och 150 m bred,
belägen på västgötasidan av Göta älv mittemot Hjärtum - bild tagen mot söder.
Hjärtum menas ha hetet Hjorthem förr, apropå Beowulfs hjorthall...

Fornborgarna har man under senare tid börjat inse att de måste ha haft ett betydligt vidare användningsområde än att endast vara en tillflyktsort i orostider. Istället menar man att många av dem var maktcentra där man bodde och varifrån såväl kult som handel och produktion i området styrdes - det är troligt att flera borgar fungerade som stormansgårdar, och säkert också som kungsgårdar.

Men fornborgarna var många och måste haft olika status, t.ex. fanns det ute i kustbandet fjorton fornborgar på Orust, sex på Tjörn och femton på Hisingen.

Fornborgarna låg nästan undantagslöst på höjder och bergskammar med branta bergssidor, gärna utmed sjösystemen och transportvägarna - se kartan över fornminnen där man bl.a. kan se några av borgarna som bl.a. är belägna utmed Göta älv. Påfallande ofta finns också platser som heter Borg, Borgen eller slutar med en ändelse på -borg. Göteborg har dock ett namn av senare datum.

Ofta hade man sikt bort mot nästa borg, och säkert hade man ett signalsystem som kunde varna vid fara eller till samling, kanske med vårdkasar som gav rejält med rök. Intressant är att många fornborgar förefaller ha legat minst parvis.

Tack vare branterna behövdes endast några murar här och var, de kallmurade stenmurarna kunde vara uppemot tre - fyra meter höga. Vid ingången kunde det finnas en befäst träport - se en bild på sidan om Djupedal på Hisingen där det låg två borgar alldeles invid varann och ytterligare en borg drygt tre km norrut. Men även borgar med träpalissader ihop med branta klippor förekom, som den på Villkorsberget på östra Värmlandsnäs.

Att det var välbyggda anläggningar är säkert, och mycket imponerande där de med sina höga lägen visade sig i silhuett mot himlen - borgen på Mareberget norr om Kungälv var belägen 70 m ovanför Göta älv.

Utsikt söderut från Hjässaborgen på Omberg i Östergötland, belägen 175 m över Vätterns yta

Tillbaka

Storhetstiden för fornborgarnas tillkomst anses ha varit under 400-talet och början av 500-talet, och flera av dem kom sedan att användas ända in i medeltiden. I fornborgen Hällsberg i Stala på Orust har man funnit en mur som var uppförd ej tidigare än på 1400-talet.

Ett stort antal borgar anses dock ha övergivits runt 600-talet, kanske för att man då kunde stoppa angripare på ett mycket tidigare stadium, med pålspärrar i vattnen och bättre skepp att möta fienden med. Måhända berodde detta på att det under folkvandringstiden infördes nya styrelseskick, och kanske att det var nu som grunden för vikingatiden lades.

I några borgar har man påträffat mer än en meter djupa kulturlager vilka innehöll allt från sländtrissor till hela husgrunder. Detta skall jämföras med icke befästa boplatser som brukar ha kulturlager på någon eller några decimeter. I den norra av de båda Djupedalsborgarna fanns en smedja, kanske smidde man sina svärd inne på borgområdet.

Funderingar finns över huruvida de fornborgar som var belägna i slättbygderna mer var ett passivt skydd för befolkningen medan de som låg vid kusterna och längs de segelbara vattenlederna var till för gränsförsvaret. Många av dessa fornborgar bör ha tillhört de kungar som omnämns i ex.vis Snorres Ynglingatal och i de många sagorna.

I förgrunden Tjurholmen i Göta älv där ett kungamöte hölls 1303. På berget bortom och i mitten av bilden låg Rannebergets fornborg i Älvängen, på den västgötska sidan av Göta älv. Denna västra arm av älven som flyter på båda sidor om Tjurholmen heter Kungsleden.

Tillbaka

Tulebo

En av de märkligare fornborgarna är Tulebo fornborg som låg ute i Tulebo mosse öster om Kållered, söder om Göteborg. Vid en utgrävning på 1990-talet fann man stockar, plank och spetsade pålar nere i mossen. De äldsta delarna har daterats till 300-talet, men även trä från 700-talet och medeltiden påträffades, borgar som vilade på pålar ute i vattnet var ganska vanliga ute i Europa. Möjligt är att Tulebo en gång fungerat som en offerplats, och kanske var platsen en av gautigothernas, alltså de dåtida västgötarnas södra utpost mot fervirerna, de nordliga hallänningarna i Fjäre...

Extern länk till Gränsland Tulebo. Se även Dags mosse vid Omberg i Östergötland där en liknande plattform låg - redan för 5.000 år sedan!

Se en karta visande en grov översikt av
Västra Götalands fornborgar och borgar

Utsikt över Vättern och Västergötland från fornborgen på Vista kulle norr om Huskvarna

Tillbaka

Höjdskillnadens goda inverkan

Vid den tid även svenskar ägnade sig åt stenkastning var det
en klar fördel att befinna sig ovanför motståndaren.

När pilbågarna gjorde sitt intåg och längre fram armborsten gällde det att få
anfallarna längre ifrån sig. Sankmarker, palissader och längre fram grävda,
vattenfyllda diken underlättade försvaret.

Tillbaka

Borgar och Fasta hus

Under sena 1100-talet skedde en förändring då jordbönderna fick börja betala skatt till kungen som i sin tur betalade sold till yrkeskrigare. Kungen behövde då stödjepunkter ute i landet, dels för att ha som uppsamlingsplats för böndernas skatt, vilken i regel betalades med varor, dels för att ha en plats där beväpnade soldater och utrustning fanns till hands.
En som var en känd borgbyggare var Birger Jarl på vars gravsten i Varnhem det bland annat står "...Byggde åtskillige Fästen til Rikets försvar vid fiendtlige anfall..."

Kyrkan uppförde s.k. biskopsborgar - exempelvis Läckö och Husabyborg som också hade egna riddare och fotfolk.

Stormännen å sin sida uppförde även de borgar eller befästa gårdar, även om dessa kanske oftast byggdes som statusmarkeringar - se Torpa, Vinsarp.
Sammantaget, inklusive stormannaborgarna, var Västergötland det borgrikaste landskapet i Sverige under större delen av medeltiden, ca 1050-1520.

Tillbaka

Under 1200-talet började kungamakten också uppföra s.k. Fasta hus. Namnet visar på att det var befästningar med en huvudbyggnad av sten, ofta med bostads- och ekonomiutrymmen i flera våningar. Som tidiga Fasta hus byggda av kungamakten omnämns särskilt Kindahus, Öresten och Stynaborg.

Ett fast hus är i allmänhet en rektangulär byggnad som innehåller de flesta av borgens funktioner, exempelvis bostad, representationslokaler, kök, administrativa funktioner och i vissa fall försvarsanordningar.
(Reisnert 1989 s. 68)

Tillbaka

Några borgtyper

• Barfredsborg - endast ett kärntorn i sten.
• Borg - befäst byggnad med höga murar, resta kring ett kärntorn.
• Kastal - runda eller fyrkantiga stentorn omgivna av murvärn eller palissad, endast använda som en sista tillflykt. Bostaden kan ha legat i en intilliggande gård med trähus.
• Kastellborg - den slutna kastellborgen hade stentornet kvar, men låtit murvärnet öka i höjd vilken kanske också fått hörntorn. Inne på borggården fanns byggnader av sten eller trä.
• Kyrktorn - ofta ett mellanting mellan kyrka och borg - se mer nedan.
• Motteborg - byggdes på en konstgjord kulle varpå en trä- eller stenfästning restes, med pallisad runtom.
• Tornborg - samma som kastal, med ett kärntorn av sten omgiven av palissad.

Tillbaka

Byggsätt

Man kan säkert utgå ifrån att samtliga av de tidigaste borgarna varit byggda av trä, både husen och palissaderna, men det är nog inte heller fel att antaga att byggsättet, med viss fördröjning, följde det som kom att användes för kyrkorna.

Allt eftersom krigskonsten och vapnen utvecklades förändrades också yttermurarnas konstruktion. Från att ha varit byggda enbart av tegel eller sten övergick de till att bli mer bastanta - man fyllde dem med jord.

Tillbaka

Kyrkoborgar

Stavkyrkorna av trä brann alldeles för bra... När de allra första stenkyrkorna byggdes på 1100-talet kom de, förutom att användas som gudstjänstlokal för den nye guden Vite Christ, även att få funktionen av skydd vid ofred som kanske är anledningen till att stenväggarna blev så kraftigt dimensionerade. Stenväggarna kunde lätt klara den tidens vapen, så man kunde nog känna sig ganska trygg där inne. Det byggdes också kyrkor som hade en verklig försvarsfunktion, som Källa försvarskyrka på Öland - se också rundkyrkorna.

Dagens stora fönster i de gamla medeltida kyrkorna tillkom många århundraden efter att kyrkan byggts. Initialt var fönstergluggarna både små och satt högt placerade, dessutom oftast endast på sydväggen, se Vesene kyrkas nord- och västvägg, eller Horla kyrka nedan.

Tillbaka

Horla kyrka

Troligt är att taken varit belagda med icke brännbara material - t.ex. förefaller Molla och Timmele kyrkor ha varit försedda med tak av bly. Kokning av takspån i "viktriol-vatten" (vitriol?) för att minska brandfara omnämnes i äldre texter.

Källor:
Foteviken.se
P E Lindskog
Gbg:s arkeologiska museum - boken Borgar från forntid och medeltid i Västsverige