åra äldsta minnen av befästningar äro de s. k. fornborgarna som sannolikt tillkommit under de oroliga tiderna för de stora

Man tycker att dessa mer än metertjocka murar bort kunna motstå själva tidens härjande hand. De flesta av dem ligga emellertid sedan århundraden tillbaka i grus och spillror, vittnande om alltings förgänglighet.
När privatfästningens roll var utspelad och de tunga borgarna av sten icke längre fyllde kraven på bekväma bostäder, uppfördes nya sådana, vanligen av trä. De gamla slotten och borgarna lämnades åt sitt öde, raserades av människohänder eller ödelades av eldsvådor.

Tillbaka

Av Västergötlands många medeltidsborgar finnas endast Läckö slott, Torpa stenhus och Vinsarps torn kvar, alla dock i mer eller mindre förändrat skick. Den omständigheten, att de två sistnämnda kommo att användas såsom spannmålsmagasin, torde vara orsaken till att de ännu finnas bevarade till vår tid.
Av fasta befästningar och mera tillfälliga skansar, som under krigstider blevo uppförda utefter de gamla landsgränserna och utmed de stora stråkvägarna, finns ingenting mer kvar än några högar av jord och sten. De flesta av dessa fästen tillkommo under de ständiga gränsfejderna och blevo oftast under striderna intagna och till grunden förstörda:

Agneholm, fordom befäst slott på en holme i Gullspångsälven, nära dennas utlopp i Vänern. Det anlades på 1300-talet av marsken Erik Kettilsson Puke under kriget mellan konungarna Håkan och Albrekt. Under drottning Margaretas tid var Agneholm beryktat såsom säte för danska fogdar. Numera finnas inga lämningar kvar efter slottet, som skall ha blivit förstört 1434 av värmlänningarna under befäl av Peder Ulfsson. Enligt sägnen skall en konung Agne första gången ha uppfört slottet och givit detta sitt namn, liksom även åt Amnehärad.

Tillbaka

Aranäs, nu Årnäs, Forshems socken, skall enligt våra äldre historieskrivare (Olaus Magnus, Messenius, Rhyzelius m. fl.) redan under hednatiden varit konungaborg, den äldsta i Västergötland.
Enligt dessa källor skall Aranäs varit »i sin största glans under Olof Skötkonungs tid i mitten av 900-talet, då intet ståtligare slott funnits varken i Norden eller i det övriga Europa».
Några fullt säkra underrättelser om Aranäs har man icke förrän från mitten av 1200-talet, då danskarna belägrade och förstörde slottet. Det blev emellertid åter iståndsatt och innehades därefter av riksmarskalken Tyrgils Knutsson. Hit till Aranäs inbjöd marsken år 1304 konung Birger och dennes bröder, Erik och Valdemar, till ett gästabud, varvid han åstadkom en förlikning dem emellan. Efter Tyrgils Knutssons död indrogs Aranäs till kronan och skänktes därefter till Gudhems kloster, vars nunnor bodde där ett 10-tal år. Ruinen utgrävdes år 1916, varvid konstaterades att borgen varit ett kvadratiskt, tornartat stenhus i två våningar.

Tillbaka

Axevalla slott var beläget på en udde i den lilla Husgärdssjön, Skärvs socken. Man känner icke med säkerhet när detta fäste anlades, men troligen skedde detta vid tiden för kristendomens allmännare spridning inom landet. Axevalla utgjorde ofta en tillflyktsort för konungarna, bl.a. skola Inge och Sverker d.ä. stundom vistats där.

I historien omtalas slottet dock först år 1277 då den avsatte konung Valdemar med biträde av danske konungen Erik Klipping med en krigshär inbröt i Sverige för att återtaga sin krona. Västergötland härjades och Axevalla intogs varefter de båda konungarna uppehöllo sig där från trettondedag jul till påsktiden. Sedan fred blivit sluten återfick konung Magnus Axevalla.

I början av 1300-talet ombyggdes borgen, som då en tid kallades för Nyhuset. År 1362 lär slottet åter ha varit alldeles förfallet, ty detta år beslöto rikets ständer att det skulle iståndsättas såsom en nödvändig fästning mot danskarnas infall.
Under unionstidens strider spelade Axevalla en stor roll. Första oenigheten emellan konung Albrecht av Mecklenburg uppstod om Axevalla. Margareta hade nämligen år 1388 låtit bygga ett fäste nära Axevalla för att avskära detta slott från all tillförsel. Efter att ha intagit slottet vistades drottning Margareta tidvis på Axevalla, som för övrigt innehades av utländska fogdar. Fogdarna voro här som annorstädes i landet en plåga för den omgivande bygden och befolkningen.

De förtryckta västgötabönderna anslöto sig också till de skaror, som under Engelbrekt anställde räfst med sina plågare. År 1434 belägrade Engelbrekt Axevalla slott, som då även var försett med ett fast skansverk. Då emellertid danskarna beredde starkt motstånd, måste Engelbrekt bryta upp och draga sig med hären till södra Västergötland för att där söka nedgöra två andra befästningar, som innehades av danskarna och som behärskade den stora härvägen från Danmark.
Efter att ha förstört dessa båda viktiga fästningar återkom Engelbrekt två år senare till Axevalla och lät på det kraftigaste belägra borgen. Då han emellertid strax därpå insjuknade måste han överlämna belägringen till riksmarsken Karl Knutsson, vilken lyckades få slottet genom dagtingan.
Genom Ivar Grens förräderi skulle Axevalla ännu en gång komma i danskarnas händer, nämligen år 1468. Då reser sig allmogen ånyo, och under anförande av Otto Thorbjörnsson intogs slottet som så grundligt förstördes att det aldrig mera mäktade resa sig ur gruset.

De lämningar, som nu finnas efter detta slott, kanske det starkaste i landet på sin tid, äro nu knappast synliga, enär de äro övertäckta av jord och sten. Med sitt höga och vackra läge och med härliga utsikter runt omkring, utgör platsen en vacker idyll. Förslag har framlagts om utgrävning och konservering av ruinen, vilken sedan långa tider varit utsatt för förstörelse på mångfaldigt sätt.

Tillbaka

Ekholmen, även kallat Edsholm och Edsborg, var fordom ett slott eller fäste på holmen Slottsön i Göta älv vid V. Tunhem. Hervarasagan berättar, att Angantyr bott på Edsborg när Hunnernas här led nederlag på Dunaheden.
Första gången slottet nämnes i historien är i slutet av 1300-talet. Slottet skall ha blivit uppfört av konung Håkan under kriget med Albrecht av Mecklenburg och var därefter länge säte för fogden över flera närliggande härader.

När slottet förstördes vet man icke. På 1700-talet fanns »under jorden av själva kungshuset åtskilliga rudera, såsom valv, murar, vilka nogsamt utvisa att där varit ett härligt kungshus. Av detta skall ock den stora Edsvägen ha fått sitt namn». Numera finnas inga lämningar kvar av Edsborg.

Forsholm, forntida fäste vid hemmanet Sjörås i Forshems socken. Slottet, troligen uppfört under striderna mellan konung Håkan och Albrecht av Mecklenburg, skall år 1394 med hela sitt län ha hört till Bo jonsson Grips förpantningar.
Lämningar av slottet funnos kvar ännu i början av 1800-talet. Åren 1761 och 1762 skall sten ha tagits härifrån vid uppförandet av korsbyggnaden till Forshems kyrka.

Tillbaka

Grävsnäs. Sedan de uppretade västgötabönderna stormat och i grund förstört borgen på Loholmen, uppförde Ebba Leijonhufvud på en udde i sjön Anten ett med djupa gravar och höga vallar omslutet samt med många torn, befäst slott, som erhöll namnet Grävsnäs. Detta slott hade flera svåra belägringar att utstå, bl. a. under oroligheterna mellan hertig Karl och konung Sigismund. År 1612 utplundrades slottet av danskarna.
Grävsnäs förblev inom släkten Leijonhufvud till år 1724 då det såldes till hovmarskalken greve R. A. Sparre som snart avyttrade godset till justitiekanslern frih. T. Fehman. Dennes hustru Katarina Tham gjorde därpå Grävsnäs till fideikommiss för en son i sitt föregående gifte, sedermera kommendören J. Gripenstedt. Fideikommissrätten upphävdes år 1824.

Senare ägare voro de Slesvig-Holsteinska hertigarna Kristian August (fader till exkejsar Vilhelms första gemål Augusta Viktoria) och Ernst Güinter. Under denna tid stod godset under uppsikt av likgiltiga förvaltare, varigenom det gamla slottet kom i det fullkomligaste förfall.
Sedermera inköptes godset av ett bolag, som, efter att först ha huggit ut skogen, lät från sälja den ena utgården efter den andra. Nu återstår endast ett 20-tal tunnland jord, som omgiver slottsruinen.
Enligt en gammal spådom skulle Grävsnäs tre gånger härjas av eld, 100 år mellan varje gång, men alltid återuppbyggas, härligast och präktigast efter sista branden. Den första eldsvådan inträffade 1634 och den andra jämt hundra år därefter eller 1734. Efter ett par grundliga restaureringar och tillbyggnader innehöll slottet ett 50-tal praktfulla rum, varjämte en park av mer än 1/4 mils omkrets var anlagd kring borgen från landsidan.
År 1834 inträffade den tredje eldsvådan. Enligt spådomen skulle nu Grävsnäs återuppbyggas ståtligare och härligare än någonsin förut, men så har icke skett. Förslag är emellertid uppe om att den mycket förfallna slottsruinen inom närmaste framtiden skall restaureras och konserveras.

Tillbaka

Gullberg, fordom ett fäste invid Göta älv strax norr om Göteborg, skall ha blivit uppfört av Birger Magnusson i början av 1300-talet, sedermera flera gånger befästat, på 1400-talet av Tord Bonde och Karl Knutsson, på 1500-talet av Gustaf Vasa, Erik XIV och Johan III m. fl. Under danska kriget 1611 försvarades Gullberg med framgång av Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli. År 1686 revs det gamla fästet, varefter tornet Göta Lejon i stället här uppfördes.

Gum, slott eller fäste i Källby, enligt sägnen förstört på 1500-talet.

Gälakvist eller jarlakvist på gården Gällkvist vid Skara nämnes år 1279, då konung Magnus Ladulås' svärfader här togs tillfånga av Folkungarna och fördes till Ymseborg. På Gälakvist blevo även samma Folkungar gripna av konung Magnus, förda till Stockholm och där avrättade. Efter dessa upprörda händelser synes slottet ha förlorat sin betydelse. Av de ännu i behåll varande vallarna synes, att slottet varit en fyrkant av c:a 67 meter.

Götala, Skara landsförs., fordom kungsgård, där "alla Götars ting" höllos. Gården ägdes under förra hälften av domkyrkan och såldes sedan till Magnus Ladulås. År 1497, då Sten Sture nedlade regeringen, lämnades honom Götala såsom förbättring på förläningen. Under förra hälften av 1600-talet var Götala sätet för landshövdingarna, blev sedan bortförlänat och vid reduktionen indraget till militieboställe vid Wästgöta regemente.

Tillbaka

Höjentorp, Eggby socken, med ett av Magnus Gabriel De la Gardie uppfört ståtligt slott, som nedbrann 1722.

Jarlehus eller Järnahus vid Vänern, inom Rackeby socken, var fordom ett befäst slott, »där västgötajarlarna residerat. Det har varit i flor under Ingjald Illrådas tid och fanns ännu på 1760-talet». Järnahus var åt sjösidan skyddat av de s. k. stenkistgårdarna. Tre andra stora stenrös i närheten tros vara hopsamlade av den besättning, som låg i Järnahus, och ämnade att slungas mot fienden.

Järabodarna eller Stömmens skans vid Göta älv, 4 km. nedanför Trollhättan, anlades 1676 av M. G. De la Gardie. Efter krigets slut fick j. förfalla.

Karlsborg, som före anläggningen av Boden utgjorde landets enda operationsfästning för armen, skall enligt 1925 års härordning nedläggas. Fästningen påbörjades år 1819, men det var först 1832, då Karl XIV johan lade grundstenen för den i ringmuren resta huvudporten, Götiska valvet, den fick namnet Karlsborg. Med krigsvetenskapens utveckling skedde under tidernas lopp många ändringar, och först 1909 kunde huvudfästningen anses vara fullbordad.

Tillbaka

Kindahus eller Kindaborg, beläget i Ö. Frölunda, omtalas 1306, då en dansk här belägrade detsamma. Karl Knutsson befallde 1449, att bland andra gränsfästen även Kinnaholm skulle repareras. En dansk här belägrade fästet på försommaren 1452, men fann oväntat starkt motstånd, ehuru fienden flera gånger sköt eld i förskansningen. Men besättningen, som bestod av uppbådad allmoge, gick slutligen in på att uppgiva fästet, om den ej fick undsättning före den 1 aug. Efter denna belägring är Kindaholms vidare öde obekant.

Kinnaborg, en befäst skans på en halvö i Häggån vid Kinna, är ett annat minne från de ständiga gränsfejderna i södra Västergötland.
På platsen upprestes år 1911 en minnessten med inskription: »Kinnaborg. Svenskarna tillbakaslogo i denna trakt vid midsommar 1611 en dansk krigshär».

Kronan och Västgöta Lejon äro de enda kvarlevorna av de befästningar, som i slutet av 1600-talet anlades till skydd för Göteborg från landsidan. År 1741 hade fästningsverken redan förfallit, men blevo sedermera delvis iståndsatta. Enligt K. M:ts beslut år 1822 bestämdes, att Göteborg som »landfästning och etablissement för armen» skulle försvinna. År 1854 fick Kronan mottaga en del fästningsfångar från Karlsten. Sedan dessa förflyttats därifrån och en del reparationer utförts, biföll K. M:t år 1903 en begäran om att i den gamla skansen skulle få inrättas ett militärmuseum. Föregångare till Västgöta Lejon var det i början på 1300-talet av Birger Magnusson anlagda fästet Gullberg, sedermera påbyggt av Tord Bonde och Karl Knutsson m. fl. Se vidare Gullberg.

Tillbaka

Lenaborg, Kungslena, har varit ett mäktigt jarla- och konungasäte efter vilket ännu synes några lämningar på det s.k. Slottsgärdet.
Det var vid Kungslena konung Sverker och Erik Knutssons härar år 1208 drabbade samman, varvid den förstnämnde med sina danskar led ett förkrossande nederlag.
Birger jarl med sin son Valdemar höll en tid hov på Lenaborg, och såg där som gäst sin måg, konung Håkan av Norge. Särskilt berättar krönikan, att de tre här uppehållo sig över påskhelgen år 1258, där de tillsamman övervoro gudstjänsten i kyrkan.
Omkring 50 år senare innehades Lenaborg av Tyrgils Knutsson. Hit kommo i dec. år 1305 konung Birger Magnusson för att fängsla marsken, vilken fördes till Stockholm, där han år 1306 blev halshuggen.
När den gamla borgen övergavs och blev ruin, är okänt. Av grundmurarna att döma har slottet utgjort en fyrkantig byggnad, 60 mtr lång och 30 mtr bred, försedd med tre torn.

Lindholmen. Invid nuvarande Lindholmens skeppsvarv i Göteborg har funnits ett medeltida fäste, omnämnt första gången år 1253 i Håkan Håkanssons saga. Slottet omtalas flera gånger på 1330-talet, då konung Magnus Eriksson stundom uppehöll sig därstädes. Lindholmen omnämnes sista gången 1339 och förföll efter anläggningen av Gamla Älvsborg. Numera finnas inga lämningar kvar efter den gamla borgen. Hösten 1778 lät Gustaf III i hast uppkasta ett retranchement vid Lindholmen, men denna befästning, som dock 1789 iståndsattes, fick sedan förfalla.

Lindholmen, Strö socken på Kållandsö, var i i början av 1500-talet Ture Jönsson Tre Rosors sätesgård.

Lindö, Skalunda, skall fordom ha varit ett befästat slott, efter vilket ännu i början av 1800-talet lämningar skola ha funnits på en holme i Vänern. Folke Algutsson, biträdd av sin broder Karl - söner till lagman Algut Brynjulfsson - skall härifrån omkr. år 1287 ha bortrövat riddaren Svantepolk Knutssons dotter Ingrid, vilken var förlovad med danske drotsen David Torstensson, och flytt med henne till Norge. Detta brott mot edsöreslagarna drabbade svårt hela Folkes släkt. Algut Brynjulfsson måste nedlägga sitt lagmansämbete över Västergötland och Karl Algutsson blev gripen och avrättad.

Tillbaka

Loholmen, Långared, låg på en liten ö i sjön Anten och skall ha tillhört Folkungasläkten, från vilken den genom gifte kom till släkten Hjortehuvud. I början av 1500-talet tillhörde Loholmen släkten Leijonhufvud, vars förnämsta medlem var ståthållaren över Västergötland, riksrådet m.m. Erik Abrahamsson Leijonhufvud, halshuggen vid Stockholms blodbad 1520.
Han var som bekant svärfar till Gustaf Vasa. Det berättas, att då konungen besökte Loholmen för att fria till Margareta, var den sköna mön försvunnen. Man sökte henne överallt, och till sist fann man hennes gömställe - en gammal stor ekkista.

Måns Bryntessons dotter, Ebba Lilliehöök den så ryktbara »grev Ebba», gift med Erik Abrahamssons och Ebba Vases son Sten, fick sedan Loholmen i morgongåva. Under det »grev Ebba» såsom änka innehade gården, blev borgen på Loholmen utsatt för en formlig belägring av uppretade västgötabönder och i grunden förstörd. Ännu finnas obetydliga lämningar kvar efter den gamla borgen, och vid lågt vattenstånd synas stenarna efter sden forna stenbryggan som från ön förde över till fastlandet. Efter borgens förstöring på 1550-talet försvinner Loholmens namn ur historien. Ett nytt slott uppfördes på fastlandet och erhåller namnet Grävsnäs.

Tillbaka

Läckö. Redan år 1099 lät Magnus Barfot på Kållandsö uppföra ett fästningsverk, vilket konung Inge d. ä. påföljande år intog. Grundstenen till det nuvarande Läckö lades enligt Messenius år 1298 av den mäktige Skarabiskopen Brynolf I Algotsson. Borgen befästes sedermera i slutet av 1490-talet av biskop Brynolf III Gerlacksson, vars vapen och initialier finnas på en dörr och en sten i nordöstra hörnet av den stora borggården.

Läckö utgjorde därpå biskoparnas fasta borg, tills såväl den som underlydande gårdar genom Västerås recess kom under kronan. Därefter stod Läckö under hövitsmän samt utgjorde ett tiotal år en del av hertig johans hertigdöme.

År 1615 anslogs Läckö som grevskap åt Jacob De la Gardie, och övergick efter hans död till sonen Magnus Gabriel De la Gardie. Med denne i vår konst- och bildningshistoria så frejdade ädling ingick Läckö i sin stora glansperiod. Den gamla borgen genomgick en genomgående restaurering, bildhuggeriets och målarekonstens mästare prydde gemaken med de härligaste och yppersta konstverk, tills slottet en dag stod där glänsande mäktigt, värdigt en man, vars grevskap omfattade över 400 svenska hemman.

Men så kommer Karl XI:s reduktion. Icke heller Läckö skonades, och Sveriges rikaste man fick gå från hus och hem. »jag har i hela världen varken by eller gård», skrev han i ett brev till Karl XI, och i psalmen 471, som vid denna tid författades av honom, utbrister han: »0 usla liv, o bräcklighet!».

Nu var slottets storhetstid ändad och förfallet inträder. I ett kungligt brev befaller Fredrik I år 1746 att åtskilliga målningar möbler skola föras från slottet, varefter kronan offentligen lät försälja vad som fanns kvar av inredningen. Vid en auktion på 1830-talet såldes bl. a. biskop Brynolf Gerlackssons säng för 3 skilling, och en större oljemålning, föreställande Gustaf II Adolf, slogs bort för 36 skilling. Målningen fick sedan som matta pryda golvet i en fiskarstuga. Oaktat den förstöring, som övergått Läckö, ser man överallt spår av den utsökta smak och lyx, som såväl utom- som inomhus varit rådande.

Slottets praktfullaste rum har varit »Riddaresalen», vars tak är kassetterat i sextio fält, alla med olika målningar, trofeer och krigiska sinnebilder. De nu nakna väggarna voro beklädda med målningar, framställande 30-åriga krigets förnämsta händelser.
Bland övriga rum märkas »Furstinnans sängkammare», »Furstinnans bönkammare», »Matsalen. och »Trojanska salen» m.fl.
I sin helhet inrymmer slottet bortåt 250 rum. Det gamla Läckö slott håller sedan några år på att genomgå en grundlig restaurering, som sker successivt i den mån riksdagen beviljar medel därtill. Den först fullbordade enheten i restaureringsföretaget är slottskapellet, som 1929 återinvigdes för gudstjänstligt bruk.
Den gamla orgelfasaden, som 1866 bortförts till Ulriksdal, har återförts till Läckö och där uppställts på sin ursprungliga plats. Först och främst iståndsattes all nu i slottet varande inredning, som även kompletteras med sådana delar, vilka ursprungligen tillhört detsamma men som senare förts därifrån till andra platser. De luckor, som därefter ändock stå öppna i inredningen och de viktigaste rummen, skall man genom olika åtgärder söka fylla.

Tillbaka

Lödöse hus, S:t Peders socken, ursprungligen ett gammalt jarla- eller konungasäte; har varit ett starkt befästat slott, som spelade en stor roll i den medeltida staden Lödöses historia. Många konungamöten ägde därstädes rum. Den plats, där det gamla Lödöse hus låg, kallas nu Skansen.

Mölndals skans, Fässberg, byggdes 1645 av trä på ett högt berg och bidrog den 14 aug. s.å. att hindra danskarna att framtränga norrut ifrån Halland. Efter krigets slut fick skansen förfalla.

Opensten, beläget på det s. k. Husberget i S. Åsarps socken, anlades omkr. 1366 till försvar vid den dåvarande danska gränsen. Bland borgens innehavare märkas Bo jonsson Grip och drottning Margareta. Opensten var på denna tid medelpunkten för ett län som omfattade Kinds och Mo härader, kanske även Redväg.
Under Erik XIII:s tid innehades slottet av tyska fogdar vilka uppträdde som tyranner mot traktens befolkning. Då Engelbrekt under sitt första befrielsetåg 1434 intog Opensten blev borgen i grunden nedbränd, och därmed var även dess historia all.

Skagersholm, Finnerödja, var ett av de fästen, som enligt Karl Knutssons befallning 1449 skulle sättas i försvarstillstånd.

Tillbaka

Skaraborg, Skara landsförs., anlades under Gustaf Vasas tid men fullbordades först omkr. 1590 av johan III. Slottet, som var bostad för konungens ståthållare, kallades först Kungshuset men erhöll sedermera benämningen Skaraborg, varav Skaraborgs län fått sitt namn. Detta slott blev dock icke gammalt. År 1612 blev det tillika med staden förstört av danskarna och sedan aldrig återuppbyggt. Enligt en uppgift funnas ruinerna av slottet kvar ända till i början av 1700-talet, då de blevo bortförda.

Slottet skall ha haft tvenne höga portar och ett ansenligt torn samt inrymt även en kyrka. Var Skaraborg legat är icke med säkerhet känt. Enligt de flestas mening har läget varit sydost om staden mellan denna och det gamla Gälakvist. Biskop Rhyzelius m. fl. har förmodat att slottet legat på hospitalshemmanet Tvetas skog, där han år 1695 funnit vallar och gravar efter ett fäste (Nabbeborg).
Andra anse att denna sistnämnda plats, som kallas för Skaraberg, varit det i de gamla sagorna omtalade Svarinsberg eller Skarinsberg, där bl. a. konungarna Svarin och Hodbrodd hade sina hov. Detta Skaraberg omnämnes flera gånger i historien.
Sålunda berättas att Magnus Ladulås år 1288 på Skara slott väl undfägnade biskop Bryngel. År 1309 inlade hertigarna Erik och Valdemar besättning på Skarahus, och år 1318 togo hertigarnas änkefruar sin tillflykt till Skaraberg. Stället omnämnes icke i historien efter konung Birgers tid.

Skansen, befästningsverk vid anläggningen av Vänersborg, men som aldrig blev av någon betydenhet.

Tillbaka

Stynaborg omtalas i historien mycket sällan, och det enda man vet om det gamla fästet är, att i början på 1400-talet Ale, Kullings och Barne härader lydde därunder.
Man har trott att Stynaborg legat i närheten av Gamla Lödöse, ehuru någon bestämd plats därför icke kunnat utvisas.
Många forskare anse det sannolikast, att slottet legat på den s.k. Kungsholmen vid Säveån i närheten av Alingsås där lämningar finnas efter en större borganläggning och där en del fynd från medeltiden blivit anträffade i jorden.

Sundholmen, slottsruin vid sjön Tolken i Äspereds socken. När Sundholmen första gången bebyggdes giver de historiska urkunderna ingen upplysning om. En slottsbyggnad uppfördes på 1500-talet av Peder Magnusson Brahe, och i denna härskade sedan Brahesläkten ända tills borgen ombygdes av riksdrotset Magnus Brahe.
Det gamla slottet, som varit uppfört i korsform med omkr, 2 1/2 meter tjocka murar, miste då sin fästningskaraktär och blev ett ståtligt herresäte. Erik Dahlberg har förevigat dess yttre karaktär, och om gemakens prakt gå ännu sägner i orten.

Redan år 1552 hade en tapetvävare varit sysselsatt på Sundholmen att för slottets behov väva gobeliner. Gustaf Vasa skrev då till Sundholmens dåvarande ägare, Per Brahe d.ä. och begärde att vävmästaren måtte sändas till Gripsholm för arbete i konungens tapetväveri därstädes.

Såsom någonting märkligt kan nämnas, att slottet vid ombyggnaden icke i likhet med tidens sed erhöll en fängelsehåla, i vilken halsstarriga bönder kunde nedkastas. Magnus Brahes änka Helena beklagar sig i ett brev till svågern Jacob De la Gardie över att nödgas skicka en dräng till fängelset på Läckö.

Den 1 maj 1706, då ett häftigt åskväder rasade över trakten, antändes Sundholmens slott och nedbrann till grunden. Enligt en ortssägen skulle slottet, som stod obebott, blivit antänt av slottsförvaltaren, vilken sedan skyllde på åskan såsom orsak till branden. Förvaltaren hade passat på att för egen räkning undanskaffa slottets många värdesaker.

Tillbaka

Torpa slott eller »Torpa stenhus», Länghem, uppfört på 1400-talet av riksrådet Arvid Knutsson Sture, var ursprungligen avsett bli ett fäste mot danskarna. I mitten av 150O-talet uppfördes trapptornet.
I början av 1600-talet erhöll slottet sin inredning, delvis ännu bevarad. År 1699 inreddes slottskapellet, vilket ännu i ursprungligt skick finnes bevarat.

Vid Torpa fanns sedan medeltiden s.k. borgrätt, sammansatt av en tillförordnad lagläsare och en nämnd av 12 bönder, vilken dömde enligt Sveriges lag. Domen skulle dock underställas Torpas ägare, vilken hade högsta jurisdiktionen, t.o.m. i livssaker. Denna borgrätt upphävdes dock redan år 1692.

Tornet i Vinsarp, Dalum, uppfördes i mitten av 1400-talet, troligen till försvar mot danska trupper, som gång efter annan oroade bygden. Byggnaden var ursprungligen uppförd i två våningar, av vilka den ena för omkring 100 år sedan blev nedriven. Den ännu återstående delen utgöres av en enda större sal jämte en under denna belägen källarvåning. Enligt en gammal uppgift skulle gården vid tiden för slaget vid Bogesund (1520) haft att utstå en belägring och då blivit nedbränd av danskarna, varefter stenhuset icke mer kom att användas som bostad. Det har i hundratal av år fått tjänstgöra som magasin, vilket förhållande säkerligen varit orsaken till att det gamla medeltidsminnet så pass väl blivit bevarat.

Vädersholm, S. Ving, utstod en belägring under Algot Magnussons anförande och måste av Heyne Snakenborg avstås till drottning Margareta. Skall fordom ha varit det starkt befästa Hökerum.
Efter Margareta kom godset i släkten Brahe. Senare ägare var släkterna Sparre, Banér, Holst, Göthenstierna, De la Gardie och Oxehufvud.

Tillbaka

Ymseborg, Bäck, var ett av medeltidens mest betydande fästen. Dess äldsta historia förlorar sig i sagans dunkel. Som ägare av Ymseborg nämnes på 1100- och 1200-talen medlemmar av den mäktiga folkungasläkten. Sedan Sune folkunge ur Vreta kloster rövat konung Sverker Karlssons dotter, tog han med henne sin tillflykt till den väl befästade borgen vid Ymsen. Det berättas även, att Magnus Ladulås svärfader, greve Gerhard av Holstein, av folkungarna en tid hölls fången på Ymseborg.
Efter det konung Magnus vid ett gästabud på Gälakvist fängslat de upproriska folkungarna, som sedan blevo avrättade i Stockholm, tillföll Ymseborg kronan. Johan och Birger folkunges barn skola sedan återfått gården, men själva borgen är försvunnen ur historien. De gamla murarna på Ymseborg ha sedermera fått bidraga som byggnadsmaterial till både Bäcks kyrka och Ymsjöholms herrgårdsbyggnad.
Numera finnas endast några få stenrester kvar av ruinen. En liten anspråkslös paviljong har istället fått sin plats däruppe på borghöjden, varifrån en vid utsikt erbjuder sig över Ymsens vatten och den omgivande vackra nejden.

Älgarås erhöll sin historiska ryktbarhet under Sverkerska och Erikska ätternas strider om kronan. I en borg, som tros ha legat något öster om kyrkan, skall konung Erik Knutsson tidtals hava vistats, och efter hans död hade sönerna där sitt stamhåll. År 1205 blevo dessa på Älgarås överrumplade av konung Sverker, och i den strid, som då utkämpades, föllo tre av dem, under det att den fjärde, Erik Knutsson, lyckades undkomma. Fale Bure, en beryktad härförare, säges ha tagit den unge konungasonen under sitt beskydd och fört honom över till Norge. Då Erik Knutsson sedermera återvände därifrån, nödgades Sverker fly till Danmark, varifrån han sedan kom med en stor krigshär. Vid Kungslena led Sverker år 1208 ett grundligt nederlag, och då han två år senare återkom, erhöll han sitt banesår vid Gestrilren i Varv.

Tillbaka

Älvsborg. Gamla Älvsborg anlades troligen under mitten av 1300-talet för att behärska Sveriges enda utfartsväg väster ut. Under de ständiga krigen mellan Sverige och Danmark blev fästningen flerfaldiga gånger utsatt för belägringar och även ofta erövrad.
Sedan Älvsborg i omkring 20 år tillhört Danmar, återtogs fästningen av Gustaf Vasa som därpå lät sätta den i bästa skick, »effter thett ähr hampnen och nykelen för alle thesse landzender till Westersiönn.»

År 1563 intogs Älvsborg åter av danskarna, vilka innehade fästningen till år 1570, då den åter kom till Sverige mot lösen av 8 skepp och 150,000 rdr. Under de följande oroliga tiderna omnämnes Älvsborg ofta i häfderna.
Bl.a. hade konung Sigismund en misslyckad plan att upplåta fästningen till konungen av Spanien, vilken hoppades att där finna en lämplig hamn i ett krig mot Nederländerna.
År 1611 utbröt det krig som gav Älvsborg dess sista bedrövliga ryktbarhet. Året därpå intogs Älvsborg av danskarna, vilka därefter tågade upp efter Göta älvdal, förhärjande Västergötland »på 12 mils omkrets». Slutligen fann sig dock den danska hären föranlåten att åter draga sig tillbaka ned mot Älvsborg, hack i häl förföljd av svenska trupper.

Men genom det förbittrade kriget hade icke blott Sveriges utan även Danmarks tillgångar blivit tömda. Och då folket i Danmark började klaga på, att resultatet icke svarade mot de offer kriget kostat, kom slutligen år 1613 den från båda sidor efterlängtade freden till stånd.
Men denna, den våldsammaste och blodigaste fejd som utkämpats inom det dåvarande Sveriges gränser, slöts för Sverige på de hårdaste villkor.
För att återfå Älvsborg tillika med de sju härader i Västergötland, vilka tagits i pant, skulle Sverige till Danmark betala en million riksdaler specie, d.v.s. omkr. 4 milj. kr. i vårt mynt (1930).
En tunna råg gällde på den tiden en riksdaler, en tunna vete 1 1/2 och en oxe tre eller fyre, varför man kan förstå att det här rörde sig om oerhörda summor. Därtill kom att »Älvsborgs lösen» skulle betalas i kontanta penningar under en tid av sex år, och skedde ej detta skulle Danmark »till everdelig tid» behålla sina panter.
Det var ont om reda penningar, och inga banker med samlade penningsummor funnos att anlita. En tjänare, som hade en årslön av två riksdaler, fick betala en riksdaler, var gemen ryttare och knekt, bor are och bonde 2 r:dr. stads- eller sockenpräst 16 r:dr.
När den sista inbetalningen gjordes, hade konungen själv och rikets råd sänt det egna silvret till myntverket.

Sedan Älvsborgs fästning slutligen 1619 åter kommit till Sverige, undergick den flera förbättringar och förstärkningar, men den hade redan ett 30-tal år därefter hunnit bliva så föråldrad att förslag väcktes om dess raserande. Sedan ny fästning blivit uppförd, resolverade K. M:t, att Älvsborg skulle rivas. Raseringen var slutförd 1673.

Tillbaka

Nya Älvsborg, som blev den nya fästningens namn, spelade en viktig roll vid Tordensjolds angrepp på Göteborg 1719.
Vid krigsutbrottet 1743 var Nya Älvsborg bästi stånd av rikets fästningar, men den blev 1869 utdömd som värn vid den viktiga infartsleden till Sveriges andra stad. De gamla byggnaderna underhållas dock alltjämt och innehålla många historiskt intressanta minnen.
Den modernare fästningen, som år 1904 erhöll det historiska namnet Älvsborg, är helt insprängd i Västerbergets klippor ute vid Långedrag.

Öresten, Örby, anlades år 1366 under striderna mellan konungarna Håkan, Valdemar och Albrecht. Åren 1383-86 innehades fästet av den myndige Bo Jonsson Grip, varefter det stod under överinseende av utländska fogdar. Genom dessa blev befolkningen i det underlydande Örestens län utsatt för våldshandlingar och utpressningar. Vid Engelbrekts befrielsekrig år 1434 fick den danske fogden Jösse Larsson fritt avtåg, varefter slottet förstördes.
Till skydd mot krigiska anfall från Danmark återuppbyggdes Öresten av Karl Knutsson, och då konung Kristian år 1470 sökte intaga fästet blev han av Sten Sture d.ä. jagad på flykten. År 1502 intogs det dock av danskarna, men återuppbyggdes sedan återigen, troligen först under Sten Sture d.y. tid. På befolkningens önskan blev borgen raserad 1521.
Den kände västgötalagmannen Ture jönsson Tre Rosor, uppviglaren mot Gustaf Vasa, var vid denna tid hövitsman på Öresten. Den 16 april 1521 skrev han till konungen ett brev i vilket han bl.a. säger sig "ha betingat Eder nåde 100 oxar av allmogen i Mark för att slottet skall avbrytas".

+ + + + +

Förutom dessa i historien mera viktiga slott och fästen finnas inom Västergötland ett stort antal platser, dit sägner och gamla krönikor förlägga borgar och skansar. Här skall endast en del av dem uppräknas.

Borgehall eller Börjehall på Klyftamon i Berg,
Bjästad på Hagestad i Väring,
Ekenäs i Mölltorp,
Korpekullen i St. Lundby,
Kolsäter i Björsäter,
Kung Albrechts skans i Vilske-Kleva,
Lurekulla i Stora Lundby,
Rolfsborg i Bälinge vid Alingsås,
Mycklingborg i Bällefors
Nordskans på Säckestad i Trästena,
Slottet eller Borrebacka i Kvinnestad,
Slottet i Vist vid Ulricehamn,
Slottet vid Härklättan i Åsbräcka,
Stenkullen i Tun,
Sjöborg i Stora Lundby,
Skaraberg i Lekåsa,
Svemlaborg i Händene,
Tolanda eller Virkels borg i V. Bitterna,
Tollereds portar i Skallsjö,
Ymsingborg i Ryd vid Skövde,
Ytterborg i Hornborga m.fl.

Sommaren 1930 upptäcktes ett par väldiga, hittills okända fornborgar vid den otillgängliga Rösjön mellan Vilske-Kleva och Norra Vånga socknar. Den största av dessa fornborgar följer sjöstranden i en halvcirkel på icke mindre än 210 meter. Murarna mäta 1 - 1,5 i höjd samt 2,5 meter i bredd.

* * * *

Läs lite om Gustaf Ewald, född i Hudene i Västergötland år 1884.