et sägenomspunna fästet Ymseborg är okänt till ålder, men kung Knut Långe som levde ca 1200-1234 anses vara en stark kandidat som byggherre även om det inte finns några dokument som direkt

Tillbaka

Strategiskt beläget

Ymseborg var belägen på en höjd invid sjön Ymsen mellan Vänern och Vättern och förekommer första gången i annalerna på våren år 1281 då kung Magnus Ladulås författade ett brev här på Wmpsæborg. Läget var strategiskt väl valt där den låg utmed vägen mellan Västergötland och upp mot Nordanskogs, dvs. markerna norr om Tiveden, Tylöskogen och Kolmården.

Tillbaka

De upproriska

Från 1200-talets mitt stod Filip Knutsson som ägare till Ymseborg, Knut Långes son. Såväl Filip som hans bror Holmger tillhörde vad som kallas för folkungarna vilka var en grupp stormän som aktivt kämpade mot kung Erik den läspe Eriksson och Bjälboätten.

Rakt i söder på andra sidan sjön låg biskoparna i Skaras befästa hus Säckestad. Man kan gott tänka sig hur dessa upprorsmän stått här på Ymseborg och sett röken och ljusskenen från biskopsborgen...

Efter Knuts Långes död tog Holmger kunganamn, men hann aldrig att hyllas som konung eftersom kung Erik läspe och halte återtog makten med hjälp av jarlen Ulf Fase - Karl Döves son - i slaget vid Sparrsätra. Holmger var gift med Helena Filipsdotter till Sko, och ligger därför begravd i Sko kyrka (Skokloster).

Båda bröderna Knutsson kom att avrättas - Holmger efter sitt uppror 1247 vid Sparrsätra mot kung Erik läspe medan Filip halshöggs efter sin medverkan vid slaget vid Herrevadsbro 1251. Hade slagen utvecklats på ett annorlunda sätt hade ganska säkert endera av de båda bröderna kommit att bli kung över Sverige.

Utsikten mot sydost från foten av kastalen - däruppifrån lär det om möjligt ha varit ännu vackrare. På andra sidan Ymsen låg biskopsgården Säckestad på en udde, till höger i bild.

Ymseborg ärvdes sedan av Filips söner - Johan och Birger Filipsson. Även dessa deltog i det politiska spelet, med upprepade uppror mot kungen varav upproret 1278 är det bäst kända.

Tillbaka

Upproret år 1278

Detta uppror kallas för det tredje folkungaupproret, och pågick mellan åren 1278-1280. Det riktade sig främst mot att Magnus Ladulås använde sig av alltför många utländska stormän i sitt råd, vilket naturligtvis gjorde att stormännen fick allt mindre inflytande över politiken. Dessutom uppstod ett antal juridiska stridigheter över arv som felaktigt fråntagits bl.a. från Johan Filipsson.

Stormän från både Väster- och Östergötland gick då samman, och upproret inleddes med att den danske fogden Ingemar på kungaborgen Gälakvist i Skara dödades. Men den man egentligen var ute efter var den svenska drottningen Helvigs far, Gerhard I av Holstein, som blivit kallad till Sverige av kung Magnus.

Man fick tag på Gerhard och lät föra honom till Ymseborg, samtidigt som upproret fortsatte med att man gav sig ner till Jönköping för att där belägra slottet där kung Magnus uppehöll sig. Förövare av tillfångatagandet var förutom Johan och Birger Filipsson också Anund Tunasson Vinge från södra Västergötland, Filip av Runby och dennes måg Holmger. Drottning Helvig undkom med blotta förskräckelsen och lyckades gömma sig i ett kloster, troligen i Skara.

Kung Magnus lyckades dock förhandla med upprorsmakarna, och ett visst lugn inträdde mellan honom och stormännen. Efter en tid lurades dock bröderna Filipsson till Gälakvist med en förlåtande inbjudan från kungen. Väl komna dit fängslades de och fördes sedan till Stockholm, där avrättningerna skedde på Norrbro år 1280.

Det är inte särskilt mycket idag som minner om borgens storhetstid

Tillbaka

Efter avrättningarna konfiskerades egendomarna från de upproriska, däribland bröderna Filipssons mäktiga borg med underlydande gårdar. Redan 1282 fick dock släkten tillbaka egendomarna, förutom fiskerätten i sjön Ymsen som kung Magnus skänkte till Gudhems kloster.

År 1281 utfärdade Magnus Ladulås ett brev på Ymseborg, kanske det sista härifrån då man tror att fästet revs innan återlämnandet.

En kuriositet med Ymseborg är att då Sune folkunge av Algotssönerna rövat konung Sverker Karlssons dotter ur Vreta kloster lär han ha tagit med henne hit till den väl befästade borgen vid Ymsen.

Tillbaka

Karta och beskrivning av ruinen Ymseborg

Ymseborg var en s.k. kastalborg med försvaret koncentrerat till ett fyrkantigt stentorn. Detta torn stod högst upp på den uppskjutande bergsklacken (1) varifrån man hade en milsvid utsikt. Fortfarande kan man se den 10x10 meter stora grunden. Uppe på berget syns också brunnen (2) som än idag håller vatten till ca tre meters djup. Runt berget fanns en inre ringmur, och söder om borgberget låg på en något lägre klack en förborg (3). Här syns inga byggnadsrester, men sannolikt har det funnits byggnader av trä på denna platå. Från förborgen löper resterna av en mur (4) mot väster vilken ansluter till en uppbyggd vall (5). Vallen svänger av mot norr och omsluter därmed borgbergets västra sida. Eventuellt har den varit försedd med palissader. Med hjälp av vallen har man dessutom kunnat dämma en bäck så att en konstgjord sankmark (6) bildats väster om borgberget.

Norr om borgberget mot dagens parkering finns inga rester av någon vall, men borgen var dock befäst även åt detta håll. Det som syns idag är en grävd jordgrav (7) på borgbergets norra sluttning. Den antas vara spår efter en hemlig utgång, en så kallad utfallsväg.
Huvudingången till borganläggningen tycks ha funnits på den södra sidan (8) där en vänligt sinnad besökare släpptes in från förgården (9) genom en port i muren. Innanför muren gick en väg upp till förborgen till den platå (3) där själva bostadshuset sannolikt låg. Längre än hit kom besökare vanligtvis inte.

Tornborgen uppe på borgberget användes bara i ofärdstider när borgherren på Ymseborg var hotad. I tornet förvarades sannolikt vapen och värdefulla ägodelar, liksom förråd av olika förnödenheter.

Tillbaka

Bild av förborgen från skylt på platsen

Tillbaka

"Ruiner av den gamla folkungaborgen Ymseborg I Fägre Pastorat i Västergötland"
Ur Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna

Biskop Andreas Rhyzelius om Ymseborg på 1700-talet:
Några helt skröpeliga murar eller stenhögar synas, til åminnelse af Slottets forna storlek, fasthet och välbelägenhet.
I trakten av sjöns norra del fanns förr ett försvarsverk för folkungaätten, av vilket i dag blott några ruiner finnas kvar (1755), vilka behålla det gamla namnet Nordskants.
I väster låg även där en gammal skans - Borrö - se Borrud nedan.
Källa: Drysén

Tillbaka

Ymseborg ca 1885 - notera brunnen till höger

Tillbaka

Borrud

Inte långt från Ymseborg låg gården Borrud, under 1400-talet ägd av ätten Posse och på 1500-talet av Tre rosor, varav kanske Ture Jönsson är en av de mer kända. Namnet skall komma från det äldre Borgarrud, senare omvandlat till Borrö.

Då Ymseborg raserats kom stenarna att forslas till Borrud för det nya huset.
Den nuvarande byggnaden vilar på källarmurar som är tre meter tjocka.
Det största källarrummet kallas än idag för Vaktrummet, och där finns ännu en öppen murad spis sparad.

Borrud - uppförd av sten från Ymseborg

Tillbaka

Knut Posse

År 1495 stod Knut Posse som ägare till Borrud. Det tidigaste omnämnandet av honom är från år 1467 då han stod på rikshövitsmannen Erik Axelsson Totts sida i kampen mot Erik Karlsson Vasa, ägare till bl.a. Koberg och Loholm i Västergötland. Alla tre skulle dock under 1470- och 1480-talen komma att strida tillsammans i Österland, Finland, så kanske fejden löste sig.

Efter att ha varit Sten Sture d.ä:s banérförare i slaget vid Brunkeberg år 1471 blev han riksråd år 1473. Under slaget kom han att bli allvarligt sårad av själve kung Kristian I. Efterföljande år omnämns han som fogde på Tavastehus slott, vilket han senare erhöll i förläning. Sten Sture nyttjade också Knut i förhandlingar med Tyska orden år 1487.

År 1490 erhöll Knut Kastelholm slott i förläning, och blev 1495 befälhavare på Viborg och Olofsborg slott där han på det förra, som det berättas, med stor kraft avvärjde de ryska anfallen mot den svenska borgen. För denna sin tapperhet fick han Ångermanland och Åse härad i förläning på livstid.
År 1496 deltog han med Svante Sture i stormningen av Ivangorod, och redan året därpå var han med vid danske kung Hans kröning, dock utan att själv bli dubbad.

Knut avled på Kastelholm slott år 1500 och ligger begraven i Åbo domkyrka.
Kastelholm jämte resten av Åland hade han fått i livstidsförläning 1499...

Källor:
Roland Stenberg