orgen Loholm låg på Loholmen i sjön Anten i Västergötland och var föregångaren till slottet Gräfsnäs som uppfördes på sjöns nordvästra strand ca 1550. Loholm existerade troligen redan på 1200-talet

Tillbaka

Själva huset som haft måtten 35 x 20 m har varit byggd på olika höjdplatåer och varit försett med två källare med tegel i tak och golv. Detta med tegel var synnerligen exklusivt under 1200-talet, och enligt kännare av medeltida tegel härrör sig de en fot långa och mycket tunga stenarna från den tiden. Huset har varit byggt av sten, något de utsmyckningsdetaljer av sandsten som hittats i resterna visar. Sådana förekom enligt arkitekt Björn Dahrén aldrig på trähus. Grundmurarna av sten har varit upp till fem meter breda!

Väster om huset ligger vad man tror har varit ett kärntorn som varit sju meter i diameter. Borggården uppskattas till att ha varit 60 x 50 m stor och omgärdad av stenmurar. Borgen har troligen haft två kvadratiska torn, en brunn i förborgen och dessutom en egen hamn med en 44 meter lång pir.

Vid dykningar som gjorts runt holmen har man funnit stora mängder tegel och andra byggnadsrester - samt myrmalm, vilket kan betyda att man har haft en egen järnframställning.

Tillbaka

En 200 m lång och fyra meter bred bro

jörn Dahrén från Alingsås som har dykt i vattnet runt holmen har kommit fram till att bron som förenat Loholmen med Holmängen på fastlandssidan har varit fyra meter bred och hela 200 meter lång, uppburen av inte mindre än elva stenfundament eller stenkistor över det fyra meter djupa vattnet.
De största stenkistorna har varit 3,5 m höga, alltså mer än en meter högre än vad vi vanligen har i takhöjd hemma, och spännvidden mellan fundamenten har varit hela 15 meter! Säkerligen har det också funnits en vindbrygga, kanske en sådan som den som kan ses på Björns originalbild.

En dendrokronologisk undersökning har visat att bron byggdes eller kanske förstärktes år 1301 samt att den troligen reparerades ca 1495 under riksrådet Erik Abrahamsson Leijonhufvuds tid på Loholm. Träslagen man använde var ek, men även ask förekom.

Av stenfragment man funnit på holmen
framgår att källaren haft kryssvalv.

Tillbaka

Holmängen - en förborg?

En fördjupning i marken som bildats där brofästet på fastlandssidan en gång fanns.
Just på denna plats har många av medeltidens stora män ridit över till Loholmen.

ftersom inga mer noggranna arkeologiska undersökningar gjorts av vare sig Loholmen eller Holmängen på landsidan i norr får man ta till sin fantasi för att förstå hur fästet kan ha sett ut.

Gården Holmängen med sitt boningshus från 1818 ligger ligger vackert uppe på en höjd alldeles där som bron utgick till Loholmen. Här måste det ha legat hus för garnisonens manskap tillsammans med alla de byggnader som behövdes för att förse borgen med vad den behövde - smedjor, ekonomibyggnader, stallar och annat.

Marken norr och väster om brofästet bär många spår av forna tiders aktiviteter, bland annat finns två källargrunder alldeles nere vid vattenbrynet i Stallviken, kanske använda till att förvara varor som kom med båt.
Strax söder om dessa, uppe på berget, finns en rektangulär och möjligen stensatt försänkning med de ungefärliga måtten 12 x 8 meter. Eftersom den idag är en sumphåla kanske den var det även för 700 år sedan...?

En idealisk plats att lägga till med båt, varifrån man hade en lagom sluttning
upp till förborgen som bör ha funnits på Holmängen

Från huset på Loholmen skedde övervakningen av de vägar som var viktiga i området. Från Skepplanda kom vägen som gick över det svårpasserade Risveden fram vid Kvarnabo. Såvida inte isen låg fick man gå på Antens västra sida upp mot Gräfsnäs, eller ta båten över till Loholmen alternativt förbi Loholmen och in i Loviken och via en mindre å ta båten förbi Loo upp till Trålanda.

Vilken väg man än valde så var man under uppsikt från borgen på Loholmen, och kanske att det tidigt fanns ett hus även i Gräfsnäs som bevakade vägen från Lödöse som kom fram där.

Via Mellbyån som rinner ut i Anten strax norr om Gräfsnäs kunde man per båt ta sig ytterligare norrut - förbi den urgamla knutpunkten Erska (Sollebrunn) och upp till Stora Mellby och kanske så långt som till Genneved.

I en artikel i Alingsås Tidning spekulerar Carl Hylander över tanken på att kanske det var på Loholmen i Loo som delar av Västgötalagen skrevs av lagman Eskil Magnusson ca 1220.

I en annan artikel lite senare i AT skriver Ingrid Svensson, författare till 'Loo i gången tid', en hel del intressanta saker:
Bland annat refererar hon till Sven Lampa, en av det tidiga 1900-talets största auktoriteter på folklivsforskning, vilken 1914 kallade Gräfsnäs, Loholms efterträdare, för "Västergötlands kanske ryktbaraste stormannasäte".

Denne Lampa kastade också ett ljus över Loholm, och menade att Magnus Gudmarsson (son till den förste kände ägaren till Loholm - Gudmar Magnusson, se nedan) ägde godset Loo, vars belägenhet blivit ändrad från Loo by till en holme i sjön Anten.

Den heliga Birgittas syster Katarina, Magnus Gudmarssons hustru, skall ha skrivits både som de Loo, men också Frw Katarina af Loo, Loholm omnämns dock inte. Lampa menade att Loholm var en skapelse av Erik Abrahamsson Leijonhufvud, vilket dock inte stämmer.

Det första kända brev som är daterat på Loholm är från den 4 oktober 1516. Dessutom finns ett dokument från ca 1530 där det med vacker stil tydligt står Loo holm. På Loo utfärdades en inventarieförteckning år 1514.

Kanske besökte Birger Jarl borgen i samband med slaget vid Herrevadsbro 1251, då platsen ligger endast några timmars ritt därifrån. Kanske inte så otroligt om hans bror menas ha ägt den liksom Birger det närbelägna Lagmansholm.

Loholms ägarlängd

Tillbaka

Gudmar Magnusson

Gudmar Magnussons sigill, det vänstra från 1291 - sigill nr 116, SD nr 1740 med ett
riddarkors. Det högra sigill nr 77 SD 1034 med okänt årtal. Sigillen ur Jan Skoglöws bok
Korsriddaren Gudmar Magnusson från Loholmen, med benäget medgivande av författaren.

n riddare med namnet Gudmar Magnusson (äv. Månsson) stod år 1312 som ägare till Loholm och Loo. Han var gift med Margareta Ulfsdotter av Bjälboätten, död före 1341, och troligen var det Margareta som

Gudmar (tidigast omnämnd 1289 och 1291) var lagman i Västergötland, omnämnd som sådan år 1312. Han står också som Ulvåsaättens stamfader. Eventuellt föddes Gudmar på Ulvåsa som var ett släktgods, död efter 1313.
Gudmar ägde även Tuna i Närke som senare övergick till sonen Ulf Gudmarsson, vilken i samband därmed upptog lejonet i sitt vapen - se det på Bjälboättens stamtavla. Ulf var gift med den heliga Birgitta.

Tillbaka

År 1306 stod Gudmar som testamentsexekutor för förre marsken Torgils Knutssons nedtecknade testamente, detta dagen innan dennes avrättning. År 1307 nämns han som riddare då han tillsammans med hertigarna Magnusson, elva andra riddare, deras 24 väpnare och ett stort följe ridit ner till Morup i Halland för att sluta en uppgörelse mellan hertigarna och hertig Kristoffer av Halland och Samsø, en bror till Erik Menved.

Enligt den släktkrönika som Axel Stensson Leijonhufvud senare författade var Gudmar Magnusson stamfader till släkten Leijonhufvud, gift med en ättling till lagman Eskil, Margareta Ulfsdotter. Dagens historiker håller däremot Kristiern i Brunsberg, Södermanland, som anfader - se de tidiga ättemedlemmarna här.

Gudmar Magnusson anses vara identisk med huvudpersonen i den gamla sagan om Riddar Gomer.

Tillbaka

Magnus Gudmarsson

Gudmar Magnusson hade som nämnts två söner, Ulf och Magnus. Magnus Gudmarsson lär ha gått i faderns fotspår som lagman i Västergötland - 1352 - och har bevisligen bott på Loholm. Även Magnus omnämnes som ägare till Loo m.fl. gårdar i trakten. Liksom sin far var han riddare. Brodern Ulf Gudmarsson blev lagman över Östergötland och bosatte sig på Ulvåsa, ett av provinsens stora herregods och troligen ättens stamgods.

Sönerna till Gudmar kom att gifta sig med döttrarna till lagmannen i Uppland, Birger Persson på Finsta gård. Ulf och Birgitta bosatte sig på Ulvåsa, med tiden skulle Birgitta komma att bli känd som Den heliga Birgitta.

Ingeborg Magnusdotter levde åren 1327-1390 och var en dotter till Magnus och Katarina, född i Långared, på Loo eller Loholmen. Ingeborg var gift med väpnaren Bengt Turesson Bielke med vilken hon fick sonen Ture Bengtsson Bielke. Denne senare blev lagman i Östergötland och även riksråd, död 1414.

Tillbaka

Senmedeltidens eventuella ägare

Vem som residerade i borgen efter Magnus Gudmarssons död 1363 är inte klarlagt. Näste trolige ägare var Abraham Kristiernsson, från Brunsberg i Närke, som man tror innehade Loholm år 1446, gift med Birgitta Månsdotter Natt och Dag vars far Måns är känd som den som dödade Engelbrekt Engelbrektsson 1436. (Birgittas bror Johan miste huvudet i Stockholms blodbad tillsammans med hennes son, Erik Abrahamson Leijonhufvud).

Tillbaka

Mot slutet av 1400-talet ägdes både Loholm och Koberg av herr Erik Karlsson Vasa (†1491), en kusin till Gustav Vasas far Erik Johansson, även han avrättad i Stockholms blodbad år 1520 på order av Kristian Tyrann. Erik hade fått både Koberg och Loholm efter modern Ebba Krummedige Eriksdotter som var gift med Karl Kristersson Vasa i första giftet.

Under 1470- och 1480-talen var Erik Karlsson tillsammans med den danskfödde Erik Axelsson Tott i Finland och stred. Erik Axelsson var en av de främsta befälhavarna i försvaret mot ryssarna, och mycket troligt är att Erik Karlsson var med då Olofsborg grundades av vännen Tott ca 1475.

Under en resa i Uppland våldgästade Erik och hans följeslagare en präst utanför Strängnäs. I det handgemäng som då uppstod med prästen och hans folk blev Erik dödligt sårad, vilket skedde i nådens år 1491.

Det var troligen genom att äkta Erik Karlsson Vasas dotter Ebba Eriksdotter Vase år 1512 som Erik Abrahamsson Leijonhufvud kom i besittning av Loholm och sannolikt även slottet Koberg. År 1536 var Gustav Vasa på besök till Loholm, detta för att hämta sin andra hustru Margareta som kom att ge honom tio barn, varav två skulle komma att bli kungar, Johan III och Karl IX.

Tillbaka

Erik Abrahamsson Leijonhufvud

• Abraham Eriksson Leijonhufvud, 1512 - 1556, riksråd och lagman i Västergötland 1544
• Birgitta (Brita) Eriksdotter Leijonhufvud, 1514 - 1572, gift med Gustav Stenbock (Olofsson) till Torpa vid 17 års ålder. De lär ha fått 15 barn ihop! Gustav var en av härförarna i Småland under Dackefejden.
• Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, 1516 - 1551, Gustav Vasas andra hustru.
• Anna Eriksdotter Leijonhufvud, 1517 - 1540, gift med Axel Bielke.
• Sten Eriksson Leijonhufvud, 1518 - 1568, greve och riksråd, känd för att "slå runt" i Paris på ett sätt som även slog fransmännen med häpnad. Erik XIV satte honom i fängelse i Uppsala 1567, året efter deltog han i hertigarnas uppror.
• Märta Eriksdotter Leijonhufvud, 1520 - 1584, "kung Märta", gift med Svante d.y. Sture, ägde slottet Sturehof, Botkyrka.
  Parets dotter Anna Sture gifte sig 1569 med Hogenskild Bielke, f.ö. samma år blev han friherre till Läckö. Hogenskild avrättades på Stortorget i Stockholm 1605 - pga sjukdom framburen på en stol till avrättningen!

• Fick 1536 Långared och Bergstena i förläning (landområde som tilldelas person vilken ställt upp med krigsmanskap åt givaren)
• 1536 fick hon tillstånd att återbörda de gårdar hennes föräldrar skänkt till Långareds kyrka
• 1536 fick hon Glanshammars sn och Vreta kloster i förläning
• 1538 Bobergs fjärding och hela Bobergs härad - se karta
• erhöll 1546 tillåtelse att återbörda de gods som en biskop Kettil skänkt till Linköpings domkyrka.

I ett av maken Erik skrivet brev av den 1 augusti 1520 verkar det som om Ebba strax före 1520 bodde på Västerås kloster.

Hon lär bl.a. ha blivit utslängd från Gripsholms slott av självaste kung Gustav Vasa när hon allt för ivrigt lade sig i hur hennes dotter Margaretas barn skulle uppfostras.

Kung Gustav Vasas och drottning Margarethas äktenskap var tydligen mycket lyckligt för att vara i de högre kretsarna vid den här tiden, vilket om inte annat understryks av att hon födde sin make och kung tio barn:

Johan (blev ju sedemera Johan III, kung mellan 1569-92), Magnus, Karl (Karl IX, kung mellan 1600-11), Sten, Gustaf, Cecilia, Anna, Sofia, och Elisabeth. Inte så dåligt jobbat av en tjej från Anten!

Drottning Margareta avled 1551.

Drottning Margareta