ar någonstans slaget vid Herrevadsbro mellan Birger Jarl och folkungarna stod år 1251 med stormän som Filip Knutsson till

Här i Häradsvad i Nårunga en dryg mil öster om Alingsås har man vadat över Säveån i tusentals år. En kortare rest av en gammal hålväg som leder norrut från bron kan fortfarande ses, men slutar idag vid kanten av en åker.

Tillbaka

Maktkampen

Kampen mellan Bjälboätten och Sverkrarna gällde kungamakten och startades efter Erik läspe och haltes död den 2 februari 1250. Bara åtta dagar senare, den 10 februari, efterträds han av Birger Jarls tioårige son Valdemar, en systerson till den barnlöse Erik läspe. Men bland stormännen fanns de som ansåg sig ha betydligt större rätt till tronen än vad Valdemar hade.

Vintern 1250 -1251 kom en av dessa, Knut Magnusson, till Håkon Håkonsson i Norge. Knut var avkomling till en av Birger Jarls företrädare, jarlen Birger Brosa, död 1202. Våren 1251 anslöt två andra stormän till hans sällskap, den ene en son till Knut långe, Filip Knutsson till Ymseborg, vilken jagat bort Erik läspe från tronen i samband med ett folkungauppror år 1229. Erik flydde då till Danmark men kunde återvända och återta kungavärdigheten efter Knuts död år 1234. Den andre var ännu en Filip, Filip Larsson, en halvbror till Filip Knutsson.

Kung Håkon avvisade dock stormännens begäran om stöd mot Birger Jarl och Valdemar eftersom dessa tre hade en överenskommelse från 1249 där man avtalat "att det skulle vara fred mellan Norge och Sverige, ovänner av den ene eller andre skulle icke trivas eller tålas i den andres rike". Dessutom hade Birger Jarls dotter Rikissa gift sig med kung Håkons son Håkon den unge i Norge på våren 1251, så sämjan torde ha varit god.

Därefter sökte stormännen sin hjälp i huvudsak hos vender och tyskar. Hur dessa sedan kom över på svenskt territorium vet man inte, kanske fanns de redan i danska Skåne - se kartan över Danmark.

Tillbaka

Striden påbörjas

Krigshandlingarna tog sin början under hösten år 1251, kanske med att stormännen gav sig på Birger Jarls och Valdemars män med raider in bland deras domäner för att försvaga motståndet och för att tilltvinga sig förstärkningar, bondesoldater från allmogen. Detta kan ha skett som ett slags förbekämpning innan legohären trängt in på svenskt område.

Något senare samma år stod det militära avgörandet vid Härvadsbro, mellan Birger Jarls styrkor å ena sidan och folkungarna och deras legohär å den andra.
Enligt en samtida källa, den isländske lagmannen, historikern och skalden Sturla Tordsson, författare till Håkon Håkonssons saga, hade Birger Jarl kämpat vid Härvadsbro. Det är en uppgift som stöder förmodandet att en drabbning, ett slag, verkligen kommit till stånd, inte att de upproriska folkungarna bara givit upp.

Tillbaka

Källorna om slaget

Den tidigaste svenska skildringen av händelsen återges i Erikskrönikan, åtminstone ett sextiotal år yngre än Håkon Håkonssons saga och med okänd upphovsman, ger emellertid intrycket att man avstått från en avgörande strid. I stället hade man dagtingat, varvid Birger Jarl i sällskap med den avlidne kung Eriks kansler, biskop Kol i Strängnäs, hade lovat stormännen fri lejd. Därigenom hade man fått dem att obeväpnade och uppenbarligen utan att utväxla gisslan gå över vattendraget, "ena å", till den sida där jarlen uppehöll sig. Därefter, och här är de två äldsta skildringarna relativt samstämmiga, halshöggs de upproriska, enligt Sturla efter det att de kapitulerat - "de overgav seg alle sammen".

Biskop Kols sigill

Efter uppgörelsen vid Härvadsbro har Birger Jarl bett påven om "avlösning och förlåtelse". Han erhöll sådan, och det påvliga brevet är daterat den 23 oktober år 1252. Att brevet är daterat först omkring ett år efter Birger Jarls begäran är naturligt mot bakgrund av dåtida restider.

Erikskrönikans utsaga om svek kan ha uppstått relativt tidigt efter händelsen, Sturla Tordsson skrev före sin död 1284 att "Folk dömde så olika om det verk som jarlen hade utfört, och det kom mycket an på vem som talade, vänner eller ovänner till jarlen".

Med hänvisning till andra slag som stått i nära tid med Herrevadsbro så menar Leion att anfallarna till antalet kan ha varit ca 500 ryttare och 5000 man.

Tillbaka

Uppgiften om att händelsen ägt rum i Västmanland står endast omnämnd i en av de nitton kända handskriftsvarianter som finns av Erikskrönikan, och härrör enligt Rolf Pipping från ca 1470, dvs mer än 200 år efter händelsen. Där sammankopplas Härvadsbro och Västmanland på följande sätt:

De upproriske voro swikne i rette tro
innan Vesmanna lande vid Herwadzbro

Om denna sammankoppling skulle vara riktig har uppenbarligen våra dagars Herrevadsbro som förläggs till Herrevad vid Kolbäcksån i Västmanland tidigare hetat Härvadsbro, det tidigaste belägget är dock enbart Bro. Hur det än är med den saken har i varje fall en namnförskjutning försiggått inom historie-skrivningen, när denna skall ha ägt rum är ej känt.

Tillbaka

Av '1700-tals Beskrifningar öfver de fyra församlingarne Norrunga Algutstorp Hohl Lena' framgår i avsnittet om Nårunga att dess författare, kyrkoherden Jonas Tengborg utgått från att platsen för avgörandet mellan Birger Jarl och folkungarna hette Herrevadsbro.
Tengborg skrev sitt alster 1784. Redan då hade man ifrågasatt om inte den rätta platsen för uppgörelsen var Häradsvad och Häradsvads bro i Nårunga socken i Gäsene härad i Västergötland, eller - som det hette och heter i folkmun - Härsvad och Härsvadsbro. I en variant av Erikskrönikan sägs att händelsen ägt rum vid Häradzwadz broo.

Säveåns flöde strax uppströms bron i Häradsvad i Västergötland
där stora, flata stenhällar bildar åns botten

Kolbäcksån i Västmanland, invid den plats där hembygdsföreningen byggt upp en träbro som symbol och minne av slaget 1251 som man menar stod ca 600 m längre bort, nedströms ån