j långt ifrån hemmanet Häradsvads bro öfver Säfveån är en någorlunda stor och slätt ljunghed, der flere här på orten hålla före, att slaget stått emillan Birger Jarl och Folkungarne år 1251.

Ofelbart är, att något märkvärdigt i forntiden här tilldragit sig. Ty midt på Heden stå 4 uppreste stenar i rad, nästan i rätt väderstrek från öster till väster: till lika afstånd på ömse sidor ligga 7 stora stenar, i mycket god och lika ordning, undantagande att de sju, som ligga på norra sidan, innefattta en litet större omkrets, och vika mot de upreste stenarne i nordost, likasom de andre sju på södra sidan vika i sydväst.

Tillbaka

Flere berömde Häfdateknare säga att detta fältslag stått vid Herrevads
bro i Norunga Församling andre upgifva, att bron vid Kolbeck i Wästmanland fordom hetat Herrevadsbro, och att i fråga varande fältslag der ägt rum. För att kunna finna det sannolikaste, skole vi taga Historien till hjelp.

Konung Knut den långes Son Philip (till Ymseborg) ville gerna upstiga på den Thron, som hans Far i fem år usurperat, och till den ändan kullkasta det Konungaval, som skedt år 1250, hvarigenom Svenska Kronan blifvit satt på Birger Jarls Sons, Waldemars, hufvud.
Ofvannämnde Philip, biträdd af tvänne andre Folkungar, Knut Månsson och Philip Larsson, var nog oförståndig att begära hjelp mot K. Waldemar af K. Håkan i Norrige, hvars Son skulle förmälas med K. Waldemars Syster, och som dessutom stod i en nära och upriktig vänskap med Birger Jarl.

De fingo således afslag, men reste derifrån till Dannemark och Tyskland, hvarifrån de kommo tillbaka med en hop värfvade Tyska troppar, dem de förstärkte med sina inländska medhållare.
Det är ej sannolikt, att den vaksamme Riksföreståndaren Birger Jarl skulle hafva varit så okunnig om dessa uppenbara stämplingar, och så oberedd att möta dem, att han icke förr än i trakten af Westerås kunnat bjuda dem ett fältslag, sedan de, under ett obehindradt framtågande, ej allenast haft tillfälle att plundra landet, utan ock möjligtvis kunnat draga flera af Waldemars undersåtare på sin sida, och med hvarje steg blifva talrikare.

Utan tvifvel har han mött dem här nedre i Westergötland, och vid denna Bro, der traditionen härom ännu icke är utslocknad, och der sjelfva stenarne tala om ett fältslag. Brons rätta och ursprungliga namn har ock säkert varit HERRAVADSBRO, och icke Häradsvadsbro, såsom det af somliga nu skrifves.

Chronicon Wadstenense, som af Lagerbring anses för den äldsta af våra inhemska minnesböcker, säger, att detta slag stått vid Herwattza, som lärer vara ett brutet namn af Herrevadså, men hvar denna å skall sökas, derom lämnas ingen underrättelse.
Historieskrifvarne hafva ofta af ringa nog anledningar, och stundom alldeles gratis, antagit de lokala upgifter, som de funnit för sig i äldre upsatser, eller blott i en lös opinion, emedan sällan några grunder varit att tillgå, hvarefter de kunnat pröfvas.
Sådant har utan tvifvel kommit deraf, att de, som bodt på orten, ej velat åtaga sig den mödan att meddela Allmänheten hvad de sjelfve vetat, och hvad på deras ort varit allmänt bekant.
Äfven Lagerbring säger, att detta fältslag stått vid Herrevadsbro i Westmanland, men utan att nämna sina sagesmän eller anföra några bevis.

Tillbaka

Man kan, ej utan sannolikhet, gissa, att Kolbecks Kyrkas namn gifvit anledning, att sätta detta fältslag vid den derintill varande Bro.
Biskop Kol i Strengnäs tog en mycket verksam del i detta krig på Birger Jarls sida. Han blef sedan räknad bland Helgonen; och det var då ett tjenligt tillfälle för de Katolske Historieskrifvarne att öka hans förtjenster med den, att, i anledning af detta fältslag och på sjelfva valplatsen, harva byggt Kolbecks Kyrka, hvars namn tycktes vara taget af hans eget.
Om då valplatsen var här, så måste Bron vid Kolbeck vara Herrevadsbro, efter ryktet sade, att fältslaget förefallit vid en Bro af detta namn.

Messenius säger, att B. Kol, efter någres sannolika förmodan, af egna medel och på sjelfva det ställe, der Folkungarne genom försåt blefvo afdagatagne, grundlagt Kolbecks Kyrka, och kallat den efter sitt namn, med tillägg af ordet bäck, i anledning af den förbilöpande floden.
Denna anekdot har tyckts gifva ett litet sammanhang åt berättelsen om den märkvärdighet, som här skulle harva tilldragit sig, och Brons läge på en stor väg och ett allmänt kändt ställe har gjort, att man liksom interesserat sig mera för henne, än för en okänd bro, belägen i en undangömd och föga besökt trakt.

Emellertid är det besynnerligt, att hvarken Johannes Magnus, då han omtalar B. Kols deltagande i detta krig, eller Vastovius, som är våra Svenska Helgons allmänna Loftalare, nämner att Biskopen låtit bygga denna Kyrka. Ock hvad Messenius upgifver såsom någres förmodan (quorundam opinio), kan således ej förtjena något afseende.

Intill dess andra och mera gällande Historiska eller lokala skäl anföras från Westmanlands-sidan, kan man ock tryggt påstå, att Kolbecks-bron alldrig någon tid blifvit kallad Herrevads-bro. Redan Hadorph på sin tid, gör i Anmärkningarne vid Rimkrönikan denna påminnelse: Herrevadsbro kallas ock nu Kolbecks Bro.

Tillbaka

Det är tydligt, att Herrevadsbro fått sitt namn deraf, att någre Herrar vadat öfver ån på det stället. Ramnäs-strömmen, öfver hvilken Kolbecks Bro är byggd, är derstädes icke långt ifrån sitt utlopp i Mälaren, och synes vara för betydlig att vada öfver. Säfveån härstädes är deremot mycket mindre. Historien beskrifver Arméernas ställning sådan, att Birger med sitt folk var på ena sidan ån, och de uproriske Folkungarne på den andra, samt att Bron millan dem var uprifven.

Men förloppet berättas olika. De äldste Krönikor tala om ett fältslag, hvari ofvannämnde hufvudmän, Knut och bägge Philipperna, antingen stupat, eller blifvit tillfångatagne och sedan halshuggne.
Men de senare Katolske Historieskrifvare, och ibland dem Erik Olsson, som voro Birger Jarl mindre bevågne, efter han ej riktade kyrkan, säga, att han med list låckade, Folkungarna till sig, och, mot alla gifna försäkringar, lät gripa och halshugga dem.
Sjelfva ställets namn tyckes tydligen nog gifva tillkänna, att ett ordentligt fältslag ändat kriget: ty hvarföre hade man behöft att vada, om ett fredligt sammanträde varit öfverenskommit? Dessutom, med hvad säkerhet skulle Birger hafva halshuggit hufvudmännerna, innan han slagit deras arme? Han hade i detta fallet kunnat stadna för en svår efterräkning.

Det är ock af Brons namn sannolikt, att de uproriske varit de, som vadat öfver ån för att angripa, emedan troligen icke Birger och hans Officerare, som stridde för en laglig Konung; utan de uproriske, blifvit kallade Herrarne.
Också voro Folkungarne denna tiden de mäktigaste Herrar i Landet. Man kan lätt föreställa sig, att den kringboende Allmogen, efter denna märkvärdiga händelse, kallat det ställe, som öfvervadades för Herravadet.

Det hemman, som antingen redan då här var beläget, eller ock sedan blifvit anlagdt, fick samma namn, och Bron blef kallad Herrevadsbro.