ett brev författat på Aranäs år 1304 skriver sig Torgils Knutsson som marsk. Han var dessutom riddare och riksråd under kungarna Valdemar Birgersson och Magnus ladulås. Då kung Birger Magnusson ännu inte

blivit myndig verkade Torgils som dennes förmyndare under åren 1290-1298 då kung Magnus Ladulås dött, men vad man kan förstå var han ända fram till 1303 den som tog de stora besluten.

Torgils vapen

Tillbaka

Torgils omnämnes även under namnen Tyrgils eller Torkel, första gången i en skriftlig källa år 1283. Torgils far hette Knut och moderns efternamn var Sigtryggsdotter ur ätten Boberg från Östergötland. Enligt en osäker källa föddes Torgils i Lena, födelseåret är okänt. Torgils morfar var Sigtrygg Bengtsson Boberg, den tidigast kände användaren av ett heraldiskt frälsevapen vilket han använde på ett sigill år 1219.

Torgils första hustru (1296) var Birgitta av Sverige († 1303), och tillsammans kom de att få två döttrar - Kristina (1297-1356) och Margareta varav den senare gifte sig med Knut Folkesson av de berömda Algotssönerna. Hustrun Birgitta var en dotter till antingen kung Valdemar eller Magnus ladulås, nämnda ovan.

Det andra äktenskap ingicks med den tyska Hedvig von Ravensberg redan 1303, men de fick aldrig några barn. Känt är att Torgils Knutsson lämnade Gum i morgongåva då han gifte sig med Hedvig, bekräftat i hans testamente från 1306.

Som riddare genomförde Torgils Knutsson år 1293 det tredje korståget till Finland, och år 1300 i den s.k. Nevakampanjen mot Finland erövrade han Karelen, anlade fästet Viborg och trängde även in till fästet Nöteborg vid floden Neva.

Viborg 400 år efter att Torgils beordrat dess uppförande - bild från 1709

 

 

Tillbaka

Torgils och hertigarna Erik och Valdemar

Erikskrönikan berättas att Torgils Knutsson bjöd in Magnus Ladulås stridande söner Birger, Erik och Valdemar till "eth fästä" Aranäs 1304.
Vad Torgils ville med detta var troligen att få Erik och Valdemar att skriva under ett dokument där de lovade att ej lämna riket eller knyta kontakter med utlandet, och inte heller besöka kung Birger utan att vara kallade. Med detta ville Torgils försäkra sig om att han ensam skulle kunna fortsätta att påverka Birger och därmed fortsätta styra och ställa så som han gjort under förmyndartiden. Motvilligt skrev de på, varefter Birger begav sig till Visingsö och de båda hertigarna till det till Aranäs ganska närliggande Rackeby.

Efter många turer försonades dock de tre bröderna för en tid, länge nog för att komma överens om att Torgils måste bort. Hertigarna Erik och Valdemar fick övertalat sin broder och kung Birger Magnusson att det var Torgils som 'utstrött oenighetsfrön dem emillan'. Den egentliga anledningen var nog annars att hertigbröderna insåg att de inte hade en chans att kunna störta Birger från tronen så länge Torgils fanns i livet. Även kyrkan fann detta vara en god idé eftersom Torgils motarbetade den för dess alltmer ökande makt.

 

Tillbaka

Slutet

Torgils avrättning i Stockholm

Så en dag 1305, den 6 december då Torgils efter vad man tror vistades på Lena hus, lät bröderna Magnusson fängsla honom. Enligt Erikskrönikan var det riddaren Folke Jonsson av Fånö som utförde uppdraget, med det föregivet att han skulle få sälla sig med Torgils om han vägrade utföra uppdraget. Folke vågade inte neka, utan förde Torgils till Stockholm där han sattes i fängsligt förvar.

Efter två månader då Torgils fått klart för sig att han skulle avrättas satte han sig ner för att författa sitt testamente. Dagen efter, på en äng utanför Stockholm där korna brukade gå och beta, grävdes en grop. Då Torgils anlänt till avrättningsplatsen, prästerna läst sina böner och anklagelserna kungjorts tvingades han knäböja för sin bödel, och snart låg både han och huvudet nere i gropen. Detta hände den 10 februari 1306, på avrättningsplatsen på Södermalm.

Kvarlevorna grävdes senare upp och flyttades
till klosterkyrkan på Gråmunkeholmen,
nuvarande Riddarholmskyrkan:

Torgils Knutssons gravhäll

"HÄR LIGGER JORDAD KONUNGENS MARSK TYRGILS
VÅLDSAMT HALSHUGGEN, LIDANDE OFÖRTJÄNT STRAFF,
GIVEN TILL GEMÅL ÅT BIRGITTA, NYSS BEGRAVEN OCH VID
HUSTRUNS SIDA MED HENNE FÖRENAD LIKSOM FORDOM
PÅ DEN ÄKTA BÄDDEN"

 

Tillbaka

 

Bilden ovan föreställer ett 1300-tals guldskinnstäcke som rekonstruerats av den kyrkliga syföreningen i Östra Stenby, där Torgils ägde en stor egendom.
Tack vare de vapensköldar som avbildas på täcket kan det knytas till Torgils Knutsson och hans hustru i andra giftet, Hedvig Ravensberg. Täcket är stort, varje ruta är nästan en meter i kvadrat.

 

Kanske såg Torgils ut så här?

 

Tillbaka

Erikskrönikan som skrevs på 1320-talet, där hertig Erik troligen var den som såg till att den kom på pränt, sannolikt författad av en person i hans hov och någon som även stod Mats Kettilmundsson nära, eftersom denne jämte hertig Erik framställs som krönikans hjältar, står att läsa om hur det gick till då Torgils fängslades och avrättades (sicken mening...), läs om avrättningen här.

 

Marskens eftermäle

Torgils Knutssons styrelse menas ha lämnat ett gott minne efter sig bland folket. Goda och fruktbara år följde efter den hårda tiden strax efter kung Magnus död, och folket tillskrev sin vana trogen gärna sin främste man allt vad som kom från ovan.

Då det gäller handeln så stadfäste Torgils Lübeckarnas handelsfriheter och mottog skrivelser och sändebud från de romerska kejsarna rörande hansestädernas handel på Novgorod, vilket Sverige behärskade sedan de blivit herrar över Karelen och efter uppbyggandet av Viborg, grundat av Torgils.

"I allmänhet visade sig marsken som en strängt rättvis och allvarlig man, som med klokhet och förutseende vårdar sig om rikets och sin konungs väl. Detta ser man tydligast uti hans förhållande till de andliga, mot hvilka han strängt tog vara på kronans rätt, utan att derför göra intrång på de andliges friheter.
Vi skulle kunna uppräkna många bevis på hans ynnest för kyrkan och de andlige. Emellertid ankom från påfven ett bref, hvaruti han högligen klagar öfver den frihet, den verldsliga makten tog sig öfver den andliga, och befaller presterna att utfärda kyrkans bann både öfver innehafvaren af den verldsliga
makten och de menigheter, som stodo på dennas sida, om oskicket fortfore".