Torgils Knutsson i Finland

Torgils Knutsson i Österland
Uppdaterad den 14 maj, 2008
Tillbaka

Tredje korståget
- 1293 -

irger jarl hade år 1249 under det andra korståget erövrat det mellersta av dagens Finland - då kallat för Österland. Sedan man kuvat tavasterna vände man blickarna än längre österut. Där fanns ett annat finskt folk som ansågs vara väl så råa och grymma som tavasterna. Detta folk var karelerna, och de bodde närmast ryssarna intill Ladogasjön i öster, i vad som under vikingatiden kallades för Holmgård.

Redan kung Valdemar Birgersson klagade inför påven över de grymma karelernas framfart, varefter påven sände bud till ärkebiskopen i Uppsala att man skulle gå ut i korståg mot hedningarna.
Av detta blev dock ett intet, då Valdemar förlorade sin krona och rike till sin broder Magnus Ladulås år 1275. I och med att han nu blivit kung så tyckte Magnus att det fanns alldeles tillräckligt att göra hemmavid.
Han förnyade dock det gamla förbudet för köpmännen i Visby att föra vapen och krigsförnödenheter till Karelen, varmed han lät han det hela bero.

Förutom karelernas ständiga härjnings- och plundringståg kom ännu en fiende och härjade i det nu kristna Österland - det var ryssarna eller, mer rätt, novgoroderna som var på härjningståg.

År 1292 hemsöktes tavasterna av båda dessa fiender, och det med en sådan framfart att biskop Magnus i Åbo tvingades efterskänka en del av tiondet till folket för att på så sätt minska deras nöd. Då ansåg marsken Torgils Knutsson att det var nog, och började förbereda sig för att segla över för att se om det inte skulle kunna gå att få lite fred även i denna östra landsända.

Med marsken följde biskop Peter från Västerås och ytterligare några präster. Dessa kristi män var med för att omvända och döpa de "de underkufvade hedningarne" till kristendomen. För, menade man, "först då, när Kristi kors blifvit rest i deras dystra skogar och när Kristi lära fritt kunde predikas bland dem, var det möjligt att råda bot på ofriden".

Karelerna

En ansenlig flotta utrustades, och på våren 1293 seglade marsken med präster och här över Östersjön till Österland. Oförfärat tågade Torgils djupt in i karelernas land, och för hans mäktiga vapen tvingades de att böja sig, gav upp och lät döpa sig till kristendomen - frivilligt så var man fri, om inte var man ett huvud kortare...

Liksom Birger jarl låtit anlägga Tavastehus för att betrygga och stärka sin erövring, så anlade även Torgils ett fäste. Inne i en skyddad vik i den östra delen av Finska viken skulle en mäktigt borg komma att resa sig, likt en hörnsten i det svenska väldet såväl som för kristendomen. Fästet utsågs till att ligga vid den svenska gränsen österut, och fästet fick namnet Viborg.

Viborg, anlagt av Torgils Knutsson år 1293

Sedan Torgils dragit upp riktlinjerna för Viborg lät han installera en rejäl besättning. Till hövitsman utvaldes en man, vars namn ingenstans nämns, som "var av sådant sinne, att han väl vågade se en vred hedning i synen".

Därpå återvände Torgils med sina återstående män till Sverige.

Novgoroderna

Fästet Novgorod varifrån man marscherade för att överfalla Viborg

Då man i Novgorod fick höra talas om de svenskes landvinningar i Karelen, och att dom dessutom höll på att uppföra sig ett fäste, så lät självaste ståthållaren i Novgorod samla ihop en här för vilken han i spetsen av sedan marscherade mot Karelen.

Tisdagen den 30 mars år 1294 anföll man i ett stormningsförsök borgen Viborg. Men mot det starka fästet förmådde man inte göra så mycket, detta trots att novgoroderna till numerären var betydligt överlägsna. Så man slog läger utanför borgen och väntade.

Då kom våren, plötsligt om än inte oväntad. Novgoroderna fick uppenbara problem med att stanna kvar då vattnet började flöda kraftigare runt fästet, detta samtidigt som hästarnas foder hade börjat sina. Därmed var den första belägringen av Viborg över, ett prov som borgen på ett berömvärt sätt bestod.

Ur 1:a Novgorodkrönikan:

"År 1293 Kommo Svearne och anlade en stad i Karelska landet. … Under samma fastetid skickade storfursten Andrej furst Roman Glebovitsch, Jurij Mischinitsch och tusenmannahöfdingen Andrej med en liten skara Novgoroder till svenska staden.
De anföllo den kraftigt om tisdagen i femte veckan uti fastan (= 10 mars), och en duktig karl, Ivan Klekatschevitsch, blef dödad med ett skott från staden, och många blefvo sårade. Samma natt blef det för våra synders skull töväder, vattnet flödade under staden och hästarne hade ej något foder; och de tågade bort och kommo alla friska tillbaka, men sårade; och Ivan Klekatschevitsch, som blef hemförd, dog af samma sår".

Novgorod, grundat år 862 - av nordmännen kallat för Holmgård

Borgen Kexholm

Kexholm var ett gammalt fäste i hedningarnas land, uppfört på två öar i floden Vuoksen, helt nära dess utlopp i Ladoga. Dess ursprungliga namn var Käkisalmi, vilket försvenskades till Kexholm - eller Kakensholm som fästet kallas i rimkrönikan.

Då novgoroderna lämnat Viborg drog den svenske hövitsmannen iväg från borgen, in i landet och fram till Kexholm, vilket snart erövrades. Under detta fäste låg hela Karelen, fjorton härader, vilka nu istället kom att hamna under Viborg. Till hövitsman över fästet förordnades Sigge Lake - "en oförskräckt och tapper man, alldeles efter borgherren på Viborgs sinne", varpå övertaliga knektar tågade tillbaka till Viborg.

Sigge Lake skulle snart få tillfälle att visa prov på sitt mod. Livsmedelsförrådet var kommet på upphällning, så han skickade därför några av sin män till Viborg för att hämta nya förråd, och samtidigt en begäran om en förstärkning av manskapet. Inte långt efter att de givit sig av larmade en utpost om att det var fiender i sikte. Snart ryckte en talrik här fram mot det nu inte så kraftigt bemannade Kexholm.

Här inne tog Sigge Lake år 1295 beslutet att det var bättre
att anfalla ryssen än att stanna och dö av hunger
...två man överlevde...

Novgoroderna kringrände borgen, anfall efter anfall, natt såväl som dag.
Men Sigge och hans män mötte upp, från vilket håll dom än anföll, och lyckades med att hålla dom stången.
"Denna deras manhaftighet var så mycket mer berömvärd, som de både voro till antalet fienden ojemförligt mycket underlägsne och dertill alldeles utsvultne".

Det gick dock an så länge som man i borgen hade hopp om att den begärda undsättningen skulle komma, men då tiden gick och ingen förstärkning dök upp tog livsmedlen snart slut.

Och sjätte dagen kom...

Då sex dagar gått, utan mat eller sömn, "voro de alldeles vanmäktige". Sigge höll rådslag med mannarna, och man beslöt rycka ut ur fästet och hellre falla i striden med ära än att dö av hunger eller bortföras i fångenskap.

"Sedan gingo de ut att strida, det var dem värre längre att bida. Modigt anföllo de ryssarne, men Sigge och hans män voro för få till antalet och deras krafter voro uttömda. All deras tapperhet tjenade till intet. Men ingen af dem gaf sig fången. De voro blott två, som lyckades slå sig igenom. Alla de öfrige föllo i striden, och deras kroppar lågo qvar på stridsplatsen.
Detta timade 1295".

Kanske var det efter att han anfallit ut genom denna port som Sigge Lake
och hans män nedgjordes av novgoroderna för drygt 700 år sedan - 1295
Foto: © Alex Goss från hans sida Northern Fortress

* * * *

Nevakampanjen
- 1299 -

å fort kung Birger Magnussons bröllop var överståndet i november 1298 började Torgils Knutsson åter att rusta för krig. Julen passerade medan man började samla materiel och kalla sina trupper, och då våren kom och vattnen hade gått upp vid pingsttiden, lade flottan med hären ut.

Denna gång landsteg man inte i Finland, utan seglade längs kusten fram till mynningen av Nevafloden där man styrde in för att ta sig till den mer obetydliga floden Ochtas mynning. Vid dess utflöde fanns en plats som utgjorde en lämplig hamn för skeppen.
Platsen var ett näs, och här beslöt Torgils efter att ha rådgjort med sina män att man skulle uppföra ett nytt fäste "som skulle blifva ett bålverk mot anfallen österifrån och skänka skydd åt de svenska nedsättningarna i Finland att i frid och lugn få utveckla sig". Fästet kom att heta Landskrona - se mer nedan.

Nöteborg

Pekensaari är en liten ö i Ladogasjön, en plats som de svenske kallade Hvita Träsket, belägen precis där Nevafloden har sitt inlopp och senare av svenskarna kallat för Nöteborg. Där hade Torgils förlagt en del av svenska hären som en förpost till Landskrona. Då novgoroderna fick höra talas om de svenskes förehavanden utbröt en febril aktivitet. Hären och flottan rustades.
Hären begav sig landvägen nedför Neva medan skeppen seglade till den ö i Ladoga där den största delen av flottan låg.

Det novgorodska fästet Nöteborg

I det svenska lägret rapporterades om att "en stor hop Ryssar lågo på holmen i Ladogasjön. Väl tusende hedningar lågo der". Torgils lät då sända iväg åttahundra man under anförande av en tapper och oförskräckt man vid namn Harald för att gå till motanfall. Snart hade man äntrat skeppen och lade ut i Hvita träsket.

Holmen där novgoroderna befann sig låg sextio sjömil från stranden. Då man kommit ungefär halvvägs råkade man ut för en häftig storm, vilket gjorde det omöjligt att ta sig ut till ön. Istället försökte man länsa undan mot Karelens kust, vilket till slut lyckades.
Fram på morgonen började man genom dimman kunna urskilja land, men sjön gick fortfarande så hög att man tvingades dra upp skeppen på stranden för att inte få dem sönderslagna.
Allteftersom det dagades fann man att man kommit till en åmynning, alldeles nära ett torp. Här uppehöll man sig i fem dagar, varvid man påpassligt plundrade och brände den närbelägna byn. Men den var såpass fattigt att maten snart var slut, och man satte åter sina skepp i sjön.

På återvägen passerade de Hvita träsk, dit de kom utan några vidare äventyr.
Några ur fotfolket stannade där medan återstoden fortsatte för att ansluta sig till huvudhären, vilken även kallades för adelshären, som var förlagd till Landskrona.

Järnkedjan i Landskrona

Ryska krönikor förtäljer "möjligen med någon öfverdrift, att marsken med byggmästare ej blott från sitt hemland utan äfven med en berömd mästare från Rom uppfört ett fäste af så oerhörd styrka, att Svenskarne i sitt öfvermod kallat det landets krona".
Det svenska namnet var nämligen Landskrona, beläget exakt där S:t Petersburg ligger idag - se karta över Finland.

Ute på Hvita träsk passerade dagarna revy. Men plötsligt en dag fick de se hur hela floden fylldes av lodjor (roddarfartyg), "mer än tusende". Det var den novgorodska hären som kom för att försöka stoppa byggandet av fästet. Härvid hade de buntat ihop stora flottar, höga som hus, vilka antändes och sedan med strömmen drev ner mot de svenskes båtar.

Bud sändes till Torgils i Landskrona som omedelbart gav order om att dra järnkedjor över strömmen och fästa dem med pålar (precis som man gjort vid Jarlehus, inte så långt från Torgils eget Aranäs i norra Västergötland).
Manövern lyckades - den brinnande timmerflottan stannade mot järnkedjan och brann upp utan att åstadkomma någon som helst skada.

När novgoroderna märkte att denna deras beräkning slog slint gick de de iland, och "Svenskarne sågo, huru deras harnesk glänste och deras hjelmar och svärd glimmade mot solen. En rysk tolk uppgaf deras antal till trettiotusen man, och när man sedan fick se den ryska hären samlad, syntes denna uppgift vara sannolik". Stormningen lät inte vänta på sig - men Torgils och hans mannar var väl förberedda.

Mats Kettilmundsson

Runtom borgen hade man uppfört en stor vall på vars topp tronade åtta torn, alla försedda med skottgluggar. Framför vallen fanns en djup grav bakom vilka åarna genom sitt flöde ytterligare förstärkte befästningarna.
Vid den södra delen av graven höll "Helsingarne" till, och det var här som novgoroderna riktade det häftigaste anfallet.

Med full kraft anföll man, och enligt Rimkrönikan blev det en hårdnackad strid där man slog och högg, stack och sköt, men hur novgoroderna än försökte så ersattes de fallna alltid av nytt, friskt manskap.

Då var det en ung man med ett "hurtigt sinne, Mats Kettilmundsson, som samlade Uppländingarne omkring sig för att göra ett utfall mot Ryssarna".
Med Mats Kettilmundsson följde även två utlänningar som kommit till Sverige under Magnus Ladulås regerande, Johan och Henrik von Kyrnén, och även den unge Peder Porse anslöt sig.

När alla var redo ryckte de ut ur fästet, gick över graven och anföll de stormande novgoroderna. Dessa blev härvid "alldeles förskräckta", då de inte var förberedda för ett motanfall. "De höggo sig igenom det hedna packet så att många Ryssar fingo rödan svett". Novgoroderna retirerade därför snabbt.

Mats Kettilmundssons sigill

Men bidande sin tid stod vid en skog det ännu obesegrade novgorodska rytteriet, tiotusen man starkt, och deras blanka vapen kunde ses glimma mot det mörka skogsbrynet.

Mats Kettilmundsson stod dock ej länge och såg på dem innan han sade till Torgils att:
"- Jag vill bestå mot den ypperste i hela rysshären, eller före han mig med sig fången hem. Må så marsken det tillåta, jag skall nog väcka'n, Ryssen, om han sofver". (Jag vill bestå var ett uttryck man använde när man utmanade någon).

Herr Mats fick marskens tillåtelse, och "utan att töfva, lät han derpå sadla sin gångare och klädde sig sjelf i sin blanka jernrustning. När han så var fullt redo, skyndade han ned, kastade sig upp på den otåliga springaren och sprängde öfver slottsbron, så att det dånade under hästhofvarna.
Sedan han kommit öfver bron vände han sig om och ropade uppåt vallen: "Lefven väl! Vill Gud mig seger gifva, skolen I snart få se mig åter och en annan med mig; slikt kan väl ske. Skall jag åter gå under, så står det till Gud i himmelrik! Derpå vände han hurtigt om för att möta sin fiende".

Emellertid hade tolken man skickat som sändebud med ett meddelande till novgoroderna redan hunnit fram.
- Här håller en man, sade han till novgoroderna, I kunnen själva se honom där han sitter på sin stolta häst; han är en af våra yppersta män. Nu vill han utmana en av er om liv och gods och fångenskap. Vem av er som övervinner honom, hans fånge vill han bli, och honom skall han följa. Men om han vinner, så skall den övervunne följa honom.

Då tolken framfört den svenske kämpens utmaning gick novgoroderna undan och talades vid.
- Vem är den kämpen, frågade de varandra, som är sådan att han vill utmana oss?
De såg en stund på varandra.
- De sänder oss en hjälte, och då har de ändå inte sänt oss den värste. Helt visst går den som vågar möta honom sin undergång till mötes.
Det hela slutade med att ingen ville dra svärd mot den modige svensken.

Mats Kettilmundsson satt hela dagen på sin stridshäst och väntade på att få bryta en lans med den modigaste i fiendehären. Men där fick han sitta i godan ro. Då det började skymma hade ännu ingen fiende synts. Mats satt dock kvar. Först när solen gick ner och natten brutit in vände han åter till borgen.

Följande morgon rustade sig de svenske till ett anfall, men då man blickade ut över vallen syntes inga fiender längre till. Under natten som gått hade de brutit upp och dragit bort.

Ryktet om Mats Kettilmundssons mannamod och tapperhet for vida kring.
Genom den novgorodska härens olycka vid Landskrona kunde Torgils Knutsson i lugn och ro fullborda slottsbyggnaden. Sedan denna var färdig och satt i försvarstillstånd "inskeppade han sig med adelshären på flottan och lade ned åt åmynnet för att med första gynnsamma vind segla öfver till Sverige".

Men vinden lät vänta på sig. Mats Kettilmundsson och några med honom likasinnade kände inte för att ligga i overksamhet på flottan, utan lät föra iland sina hästar och red in i Ingrernas land - Ingermanland.
Var de än red fram så härjade de och brände allt som kom i deras väg. Alla som satte sig till motvärn blev nedhuggna. Därefter vände de åter till skeppen, och när vinden väl började blåsa satte man segel och kom lyckligen över till Sverige. Detta var vid Mickelsmäss år 1300.

Riddar Sten

I Landskrona låg trehundra man svenskar under anförande av en riddare, herr Sten, beskriven som en kraftfull, stark och modig man.

Det kan man kanske tycka var en alltför ringa styrka för en såpass viktig plats. Men den erfarenhet man fått av novgoroderna synes ligga som en förklaring, särskilt som borgen nu stod färdig, väl försedd med "munförråd" för vintern.

Man hade i många avseenden varit mera förtänksamma än vad som varit fallet i Kexholm - dock hade man inte kunnat förutse en annan omständighet. Man hade nämligen inte tänkt på att de nyss uppförda murarna med sin fukt alls inte var lämpliga som förvaringsrum för matvaror, och sjukdomar utbröt bland manskapet.

Männen gick samman och klagade sin nöd.
- Skall vi inte sända bud hem till marsken och låta honom veta vår nöd? frågade deras talesman och fortsatte: jag vet han skall ej slikt fördraga, utan det första som skeppen kunna gå i sjön låter han skicka oss färsk kost - levande både nöt, svin och får, och sänder friskt folk till borgens värn och låter de sjuka draga hem.
Till detta genmälde herr Sten: - Vi vilja ej komma marskens hjärta att gråta, Gud må väl råda bot för vår vedermöda. Och det blev som den barske riddaren ville.

Då fick man en dag se, vid pass två sjömils väg från fästet, en liten trupp novgoroder. Det såg från borgen ut som om de hade för avsikt att dämma upp Nevaströmmen. Somliga högg timmer av vilka andra tillverkade pålar som man slog ner strömmen. Riddar Sten beordrade genast några av männen att sitta upp för att rida ut och ta reda på vad fienden höll på med.

Då de knappt tjugo männen kom ridande försvann novgoroderna plötsligt. Väl framme på platsen syntes ingen till, endast det nedhuggna timret och några redan tillyxade pålar var vad man kunde se.
Svenskarna vände då om för att rida tillbaka till borgen. Men de kom inte långt förrän de möttes av en väldig hop novgoroder som spärrade vägen. Riddar Sten och hans ringa hop lyckades dock slå sig igenom.

De hann dock inte särskilt långt förrän deåter möttes av en hop fiender, denna gång betydligt större och starkare än de förra. En häftig strid utbröt, men även nu klarade riddar Sten och hans män att slå sig fria.

"Svenskarnes slag föllo så tätt och jemnt på fiendens hjelmar att de klingade, som om de varit smedjestäd - säger krönikan - och hvilken än af den ringa hopen blef anfallen, vräkte han den anfallande ur sadeln".

Svenskarna kom slutligen lyckligt åter till Landskrona, men många hade blivit sårade, bland dem riddar Sten själv. Det stod nu klart för riddar Sten att en väldig novorodsk här fanns alldeles utanför murarna, och snart omslöts fästet av fiender från alla sidor. Detta skedde på en fredag den 19 Maj 1301.

Slutet för Landskrona

Det stod nu illa till på fästet. Knappt sexton krigare var friska, och riddar Sten själv var sårad - hur skulle det vara möjligt att försvara den vidsträckta byggnaden mot en här som alltid kunde utbyta de trötta med friskt folk?

Novgoroderna trängde snart över vallarna och kastade in brandfacklor i husen. Lågorna slog högt mot skyn, och novgoroderna trängde fram man vid man, i oberäkneliga rader över vallen. De sjuka innebrändes eller stacks ner. Några av svenskarna tog sin tillflykt till källaren och riddar Sten blev nedhuggen.
En annan svensk vid namn Karl Hack hade tagit på sig kläderna av en död novgorod för att kunna komma ned till de andra i källaren, men blev nedstucken av sin egen sven, som tog honom för en fiende.

De som var kvar i källaren värjde sig manligen, varför det ej lyckades för novgoroderna att komma åt dem. Till slut lovade och svor man att inte skada eller göra svenskarna illa, bara de kom ut, vilket också skedde. De var nu fångar hos fienden, vilket alls inte uppskattades hemmavid: I Rimkrönikan skrev man att "vi beder Gud miskunda sig öfver dem, att de skulle gifva sig i hedna mäns våld, medan hon nedkallar Guds välsignelse öfver dem, som för sin tro och sin ära vunno döden på vallen".

Novgoroderna nedbröt det erövrade fästet, sten för sten, och snart fanns blott en rykande grushög kvar av "Svenskarnes stolta Landskrona".

Källa: Berättelser ur svenska historien, första bandet

Till index för Bengans historiasidor